J’accuse

J’accuse  
Vårdnadstvisterna,  en  svensk  tragedi  som  sopas  under   mattan  
J’accuse   
Copyright  ©  2015  Martin   Ansvarig  utgivare:  Martin   
Framställd  av  Vulkan.se   ISBN:  978-­‐91-­‐637-­‐8154-­‐4

Kapitel  1

I  denna  mörka  historia  finns  det några  ljus.  Enheter  och   individer  som  baserat  sin  bedömning  på  vad  de  sett  och  kunnat   konstatera,  i  stället  för  att  låta  sig  vilseledas  av  förtal  och   lögner.  Individer  som  inte  sökt  stödbevis  för  sina  förutfattade   meningar  och  sina  förutbestämda  slutsatser,  utan  som  kritiskt   granskat  all  fakta.
Huddinge  barnpsyk  var  en  sådan  enhet.  De  slog  fast  att  barnen   inte  var  traumatiserade,   likaså   Danderyds  barnpsyk  som   snabbt  insåg  att  det  låg  en  vårdnadstvist  bakom  alla   anklagelser,  åklagarna  som  slog  fast  att  barnen  inte  skulle   utsättas  för  fler  utredningar  och  Rädda  Barnen  som  i  flera  år   rådde  mig  hur  jag  i  denna  mardröm  skulle  göra  det  så  bra  som   möjligt  för  barnen.
Utan  dessa  individers  stöd  och  ständiga  uppmaning  att  jag  inte     fick  lämna  barnen  åt  sitt  öde,  att  pojkarna  behöver  sin  pappa,   skulle  jag  inte  ha  orkat.


Vår  familj

Jag  har  två  barn,  två  pojkar,  med  två  kvinnor  som  bor  ihop  sedan  många  år.
Barnens  mammor  och  jag  hade  på  var  sitt  håll  funderat  på  att   skaffa  barn. Efter  ett  år  av  träffar  och  diskussioner  beslöt  vi  oss  för   att  skrida  till  verket  vilket  snabbt  resulterade  i  två  barn.  När  vi   träffades  bodde  vi  alla  nära  varandra  i  Stockholm.
När  Stefan,  vårt  första  barn,  föddes  flyttade  jag  ännu  närmare   mammorna  för  att  underlätta  allt  praktiskt  runt  livet  som   småbarnsförälder  och  kunna  vara  en  aktiv,  närvarande  och   engagerad  pappa.
Bara  elva  månader  senare  föddes  vår  andra  son  Johan.  Johan  har   ett  fysiskt  handikapp  vilket  gör  honom  beroende  av  regelbunden   sjukgymnastik,  fysioterapi  och  rehabilitering.
Mammorna  visade  tidigt  ett  stort  kontrollbehov  när  barnen  var  hos   mig.  De  bestämde  i  detalj  när  barnen  skulle  vila  och  matas.  De  ville   bestämma  vad  barnen  skulle  ha  på  sig  och  vem  barnen  fick  träffa   när  de  var  hos  mig.
Mammornas  anklagelser  om  att  jag  sexuellt  förgripit  mig  på  barnen   kom  redan  när  de  bara  var  två  respektive  ett  år  gamla.  Den  första   anmälan  kom  när  barnen  just  fyllt  tre  respektive  två.
När  mammorna  efter  år  av  umgängessabotage,  förtal  och   anmälningar  inte  mera  fick  gehör  för  sina  anklagelser  kidnappade   de  barnen  och  flydde  från  Stockholm.
Barnen  är  nu  i  övre  tonåren.
Namnen  på  barnen  och  barnens  mammor  är  ändrade.  Det  finns   också  en  del  omskrivningar  av  geografiska  platser  och  institutioner.


Personer
Anita,  Stefans  mamma

Ursula,     Johans  mamma

Stefan,     Martins  äldre  son

Johan, Martins yngre son

Martin,  berättelsens  jag, pappa  till  Stefan  och  Johan

Anna  Wiberg, socialsekreterare

Bengt  Söderström, enhetschef  på  Vasa  BUP

Bo  Edvardsson, docent  i  utredningsmetodik

Christina  Citron,  ansvarig  läkare  på  Vasa  BUP

Elisabeth  Håkansson, socialsekreterare

Ewa  Pääjärvi , chef  på  förskolan

Gunnel  Linder,  chef  för  skolförvaltningen  i   Enköping

Johan, Martins yngre  son  

Karin  Götblad,  f.d.  länspolismästare  i  Stockholm

Karin  Olsson, enhetschef  på  Katarina-­‐Sofia   socialförvaltning

Katarina Hell, socialsekreterare

Madeleine  Pettersson, åklagare  i  Stockholm

Margareta  Winberg,   f.d.  minister

Maria  Lötborn,   överläkare  på  Danderyds  sjukhus   barnpsyk

Paula  Heljestrand, verksam  på  föreningen  HOPP

Susann  Elman,  kriminalkommissarie  i  Stockholm


Kronologi

1997/02  –  Stefan  föds
1998/01  –  Johan  föds
2000/02  –  mammorna  gör  den  första  av  ett  tiotal   anmälningar  om  misstänkta sexuella  övergrepp
2000  –  2002  jag  har  övervakat  umgänge  med  barnen  eller   inget  umgänge  alls
2002/02  –  Huddinge  barnpsyk  slår  fast  att  barnen  inte  är   traumatiserade
2002/06  –  Stockholms  tingsrätt  beslutar  om  fortsatt   gemensam  vårdnad  och  umgänge  med  mig  som  successivt  skall   utökas
2004/02  –  Länsrätten  i  Stockholms  län  förordar  om   verkställighet  av  Tingsrättens  dom.  Mammorna  föreläggs  vid   vite  att  följa  umgänget  och  döms  att  betala  mina   advokatkostnader
2004/08  –  vitesförläggandet  har  gått  ut,  mammorna   kidnappar  barnen  och  flyttar  till  annat  län
2004/08  –  mammorna  försöker  sätta  barnen  i  ny  skola  men   misslyckas,  gör  en  ny  anmälan  om  misstänkta  sexuella   övergrepp  och  vägrar  allt  umgänge
2004/09  –  skolan  tar,  i  strid  med  föräldrabalken  och  JOs   beslut,  i  alla  fall  emot  barnen  efter  påtryckning  från   mammorna
2004/09  –  Stockholms  tingsrätt  beslutar  interimistiskt  att   barnen,  eftersom  de  ”bör  gå  i  skola”,  skall  göra  det  på  den   nya  orten,  att  barnen  därför  skall  bo  hos  mammorna  samt  att   den  gemensamma  vårdnaden  skall  fortgå
2004/11  –  Länsrätten  förordar  återigen  om  verkställighet  av   Tingsrättens  dom  samt  förelägger  vite
2007/11  –  Stockholms  Tingsrätt  beslutar  att  barnen  skall  bo   hos  mammorna  och  att  dessa  skall  ha  enskild  vårdnad

NB  De  rättsliga  prövningarna  har  vanligtvis  åtföljts  av   överklaganden  i  högre  instans  som  inte  beskrivits  här  om  det   inte  varit  relevant.

 


Vår  historia  

Kapitel  1 Landvetter  2000-­‐02-­‐22
Tisdag  eftermiddag.  Står  på  Landvetters  flygplats  och  väntar  på   att  gå  ombord  på  planet  till  Stockholm.  Mobilen  ringer.  ”Hej   det  här  är  Elisabeth  Håkansson  på  Katarina-­‐Sofia   socialförvaltning,  du  vet  säkert  varför  jag  ringer”.  Nej  svarar   jag.  Ingen  aning  om  vem  du  är  och  varför  du  ringer.
Det  visar  sig  att  socialförvaltningen  har  gjort  en  polisanmälan   om  misstänkta  sexuella  övergrepp.  Det  är  jag  som  är  den   misstänkte.
Elisabeth  säger  att  helgens  planerade  umgänge  inte  kan  bli  av   eftersom  mammorna  motsätter  sig  det.  Jag  förstår  ingenting   och  säger  att  jag  absolut  inte  förgripit  mig  på  barnen,  att  det   måste  vara  ett  missförstånd  och  att  jag  förstås  skall  ha  barnen  i   helgen  som  vanligt.  Då  säger  Elisabeth:  ”  du  insisterar  alltså  på   umgänge  …  trots  våra  rekommendationer  och  mot   föräldrarnas  vilja”.
Jag  är  förälder.
Elisabeths  inställning  och  indirekta  ställningstagande  visade  sig   vara  symptomatiskt  även  om  jag  inte  förstod  det  då.
Så  började  sju  år  av  anmälningar,  undersökningar,  polisförhör   och  rättsprocesser.

 

Kapitel  2 Barn­‐och  ungdomspsykiatriska  mottagningen  Vasa  (Vasa  BUP),  de troende

Vasa  BUP  var  en  barnpsykiatrisk  klinik  på  Södermalm  i   Stockholm.  Enhetschefen  som  var  psykolog  hette  Bengt   Söderström,  Christina  Citron  var  överläkare.
Mammorna  gick  till  Vasa  BUP  för  att  berätta  att  de  ansåg  att   jag  hade  förgripit  mig  på  barnen.  Vasa  BUP  bedömde  dem  som   trovärdiga  och  gjorde  en  anmälan  till  Katarina-­‐Sofia   socialförvaltning.  Jag  fick  inget  veta  eftersom  Vasa  BUP  i   samråd  med  mammorna  beslutat  att  inte  berätta  om  anmälan   för  mig.
När  jag  så  småningom  fick  reda  på  att  Vasa  BUP  gjort  en   anmälan  till  socialtjänsten  om  misstänkta  sexuella  övergrepp   ringde  jag  dem  för  att  få  berätta  min  version  av  det  hela  och,   som  jag  trodde,  rätta  till  allting.  Det  visade  sig  att  Vasa  BUP   hade  som  policy  att  inte  överhuvudtaget  tala  med  förövaren,   förlåt  den  misstänkte.  Detta  visade  sig  vid  en  kontroll  vara   ovanligt  men  sanktionerat  av  tillsynsmyndigheten.
Vasa  BUP  träffade  mammorna  vid  minst  tretton  tillfällen.  Mig  och  barnen  träffade  de  aldrig.
När  jag  fick  tag  på  anmälan  innehöll  den  förutom  en  rad  lösa   antaganden  och  påståenden,  som  alla  baserades  enbart  på   mammornas  berättelser,  ett  enda  påstående  i  sak,  att  Stefan   kissade  på  sig.  Jag  påpekade  att  detta  inte  var  möjligt  eftersom   Stefan,  då  två  år,  ännu  var  blöjbarn.  Vi  hade  inte  ens  påbörjat   potträningen  och  Stefan  blev  torr  först  ett  halvt  år  senare.   Vasa  BUP  försvarade  sig  med  att  påståendet  baserades  på  vad Anita  sagt.

Anita  hade  fått  se  anmälan  och  godkänt  den.  Men   det  är  ju  fel,  kan  inte  vara  sant!
Responsen  blev  den  som  jag  sedan  fick  uppleva  så  många   gånger;  alla  fakta  som  inte  passade  in  i  bilden  ignorerades  eller   sorterades  bort.  Ofta  med  kommentaren  ”man  måste  ta  en   mors  oro  på  allvar”.
Trots  att  denna  första  anmälan  baserades  på  felaktiga   uppgifter,  och  Vasa  BUP  visste  att  uppgifterna  i  anmälan  inte   kunde  stämma,  gjorde  Vasa  BUP  ytterligare  flera  anmälningar   utan  någon  som  helst  faktakoll  och  utan  att  ha  träffat  mig  eller   barnen.  Allt  baserat  på  mammornas  påståenden  som  hade  sin   grund  i  mammornas  vanföreställningar  och  påhittade  historier.
Saken  blir  inte  bättre  av  att  Vasa  BUP,  enligt  enhetens   dåvarande  chef  Bengt  Söderström,  inte  fört  några  journaler.   Jag  bad  att  få  ut  det  skriftliga  material  om  mina  barn  som  Vasa   BUP  hade.  Jag  fick  svaret  ”vi  har  inget”.  När  jag  påpekade  att   de  ju  åtminstone  måste  ha  den  skriftliga  anmälan  de  gjort  till   Katarina  Sofia  socialförvaltning  blev  svaret  att  ”den  har  du  ju   redan  och  vi  har  inget  annat”.  Hur  skall  man  som  medborgare   kunna  hysa  någon  som  helst  tilltro  till  en  enhet  som  i  praktiken   gör  det  omöjligt  att  granska  dem  och  som  är  så  vilseledande  i   sina  svar?
När  jag  så  småningom  i  januari  2006  anmälde  Vasa  BUP  till   Socialstyrelsen  ledde  det  inte  till  någon  åtgärd,  de  tyckte  att  Vasa  PBU  handlat  helt  korrekt  (Socialstyrelsens  beslut  2006-­‐ 06-­‐29).  Motiveringen  var  ungefär  att  sexuellt  ofredande  av  barn  är  ett  så  pass  allvarligt  brott  att  anmälaren  måste  göra  en   anmälan  även  om  anmälaren  inte  har  anledning  att  tro  att   något  hänt.  Det  här  utnyttjas  skrupellöst, och mycket  effektivt, av  föräldrar  i  konflikt  som  vill  förhindra  att  den  andra  föräldern   träffar  barnen  eller  barnet.
Vasa  BUP  bytte  så  småningom  namn  till  PBU  Grinden  och  heter   i  dag  BUP  Traumaenheten.  Samma  personer  förutom  Citron  som  gått  i  pension,  samma  tankegångar.  Allt  finansierat  med offentliga  medel.

 

 

Kapitel  3 Katarina-­‐Sofia  socialförvaltning,   den  fega  byråkraten

Vi  var  klienter  hos  Katarina-­‐Sofia  socialförvaltning  i  fem  år,   ända  tills  mammorna  kidnappade  barnen  och  flyttade.
Vi  hade  ett  mycket  stort  antal  möten  med  personer  på   förvaltningen  och  journalerna  omfattar  flera  hundra  sidor.  Inte   någonstans  framgår  det  att  barnen  mått  dåligt  eller  att  det   funnits  några  som  helst  tecken  på  övergrepp.  Tvärtom.
Socialförvaltningen  baserade  sina  rekommendationer   uteslutande  på  mammornas,  eller  i  ett  fåtal  fall  mammorna   närstående  personers  berättelser  i  samverkan  med  Vasa  BUP.
Katarina-­‐Sofia  socialförvaltning  gjorde  sammanlagt  fem   ”Kapitel  11”  utredningar  om  barn  som  far  illa.    Inte  någon  av   utredningarna  kommer  fram  till  att  barnen  farit  illa.  Däremot   kommer  man  fram  till  att  barnen  riskerar  att  fara  illa  av   föräldrarnas  konflikt.
Enhetens  chef  Karin  Olsson,  sade  under  ed  i  Länsrätten  att   ”mammorna  har  en  överfokusering  på  genitalia”.
Socialförvaltningen  beställde  en  barnpsykiatrisk  utredning  av   barnen  från  Barnpsykiatriska  avdelningen  vid  Huddinge  sjukhus.  Utredningen  (2002-­‐02-­‐06)  slog  fast  att  barnen  inte   visade  några  tecken  på  traumatisering  utan  att  de  var  väl   fungerande  barn.
Men  socialförvaltningen  fäste  tillsynes  ingen  tilltro  till   utredningen  som  de  själva  beställt.  Socialförvaltningen  vidtog  i   alla  fall  inga  åtgärder  när  det  i  bedömningen  konstaterades  att   det  var  lugnt  och  strukturerat  hos  mig  medan  det  var  så  pass   stökigt  hos  mammorna  att  barnen  hade  svårt  att  komma  till  ro.

Socialförvaltningens  enda  respons  var  att  fortsätta  med   ständiga  rekommendationer  om  övervakat  umgänge.  Oftast   med  motiveringen  att  ”mammorna  vill  det”.
Mina  påståenden  att  det  var  mammorna  som  borde  få   behandling  och  inte  jag  bemöttes  med  ett  småleende  och  en   ännu  stridare  ström  av  socialsekreterare  hos  mig.
Socialförvaltningen  fortsatte  att  göra  nya  polisanmälningar  när   mammorna  kom  med  nya  anklagelser.  När  en   socialsekreterare  började  ifrågasätta  mammorna  tillät   socialförvaltningen  att  mammorna  fick  byta  socialsekreterare   till  en  som  ”stödde  dem”.
En  vecka  efter  att  mammorna  kidnappat  barnen  och  flyttat   gjordes  en  ny  anmälan  om  misstänkta  övergrepp  (2004-­‐08-­‐20).   Återigen  baserat  på  mammornas  berättelser.  Barnen  var   anmälda  i  Katarina  Norra  skola  i  Stockholm  och  barnen,  såväl   som  mammorna,  var  skrivna  i  Stockholm.  Ändå  lät  Katarina-­‐ Sofia  socialförvaltning  i  samråd  med  Enköping socialförvaltning,  Enköping  socialförvaltning  göra  nästa   utredning.

Även  om  det  är  förståeligt  att  Katarina-­‐Sofia   socialförvaltning  ville  bli  av  med  oss  så  är  det  ett  oförsvarbart   resursslöseri.
Katarina-­‐Sofia  socialförvaltnings  journalanteckning  från  2004-­‐ 08-­‐23  är  typisk,  ”Stefan  har  flyttat  ……  tillsammans    med   Johan…..  Ärendet  avslutas”.  Så  lämnar  socialförvaltningen   Stefan  och  Johan  åt  sitt  öde  och  blir  av  med  ett  komplicerat   ärende.
Det  är  ofattbart  att  socialförvaltningen  tillät  så  många utredningar  och  undersökningar  av  barnen.  Detta  utgör i  sig  övergrepp.
Vi  har  kostat  socialförvaltningen  miljontals  kronor.  Det  är  resurser som  kunde  ha  använts  mycket  bättre  i  kampen  för  de   många  barn  som  far  illa  på  riktigt.

 

 

Kapitel  4 Barnpsykiatriska  avdelningen  vid   Huddinge  sjukhus,  ljuset  i  mörkret

Socialförvaltningen  försökte  få  till  stånd  ett  antal  utredningar   hos  en  mängd  institutioner.  Oftast  sade  institutionerna  nej  för   att  de  inte  såg  behovet  och/eller  inte  hade  resurser.
Jag  var  absolut  emot  att  barnen  skulle  utredas  för  något  som   jag  visste  inte  hade  skett.  Likaledes  var  jag  emot  att  barnen   skulle  få  ”behandling”.  För  vad  då?
Ofta  bemöttes  jag  av  den  förrädiska  attityden  ”varför   motsätter  du  dig  det  om  ingenting  har  hänt,  vad  är  du  rädd   för?”.  Hur  bemöter  man  det?
Jag  gick  i  alla  fall  med  på  att  barnen  utreddes  av   Barnpsykiatriska  avdelningen  vid  Huddinge  sjukhus.  De  hade   först  sagt  nej  till  att  utreda  barnen,  ”såg  inget  behov”,  men  de   övertalades  så  småningom  av  socialförvaltningen.
Huddinge  barnpsyks  utredning  bestod  av  ett  stort  antal  möten   med  barnen  med  och  utan  föräldrar.  Utredarna  var  med  vid   nattning  av  barnen  vid  tre  tillfällen  i  föräldrarnas  respektive   hem.  Efter  varje  tillfälle  genomfördes  ett  samtal  med  föräldern   och  dessutom  genomfördes  enskilda  samtal  om  barnens   utveckling  med  föräldrarna.  Barnen  observerades  på  förskolan   vid  tre  tillfällen  och  utredarna  samtalade  med  personalen.
Det  genomfördes  lekobservationer  på  kliniken  utan  föräldrar   vid  flera  tillfällen.  Observationerna  var  strukturerade  och   ostrukturerade.  Barnen  utsattes  bl.a.  för  provocerande  test.
Utredningen  (2002-­‐02-­‐06)  kom  fram  till  att  barnen  inte  var   traumatiserade.  Den  kom  också  fram  till  att  barnens  hemmiljö   hos  mammorna  var  stökig.  Vid  avrapporteringen  erbjöd   utredarna  Stefans  mamma  rollspel  i  kontakten  med  sin  son   som  ett  sätt  att  förbättra  samspelet  mor  –  son.  Anita,  Stefans   mamma,  avböjde.  Hon  tyckte  inte  hon  behövde  det.
Vid  avrapporteringen  av  utredningen  gick  mammorna  i  taket   förstås,  och  försökte  på  alla  sätt  förringa  utredningens   betydelse  samt  smutskasta  avdelningen  och  utredarna.   Mammorna  ansåg  att  utredningen  inte  gav  något  eftersom  det   inte  genomförts  dygnet-­‐runt  observation.  Huddinge  kontrade med  att  det  inte  gjorts  för  att  de  var  säkra  på  att  det  inte   behövdes.
Socialförvaltningen  lägger  utredningen,  som  de  själva  beställt,   till  handlingarna  utan  att  de  entydiga  resultaten  får  någon  som   helst  inverkan  på  socialförvaltningens  agerande.  I  praktiken   verkade  de  inte  ta  någon  som  helst  hänsyn  till  de  resultat  som   framkommit  utan  fortsatte  att  göra  polisanmälningar  i  takt   med  att  nya  anklagelser  trillat  in  från  mammorna.

Kapitel  5 Förskolan  Sälen,  vem  bryr  sig  om   barnen?

Bägge  barnen  gick  i  en  trevlig  och  populär  förskola  granne  med   mig  och  200  meter  från  mammornas  bostad  i  Stockholm.
Jag  upplevde  alltid  att  jag  hade  bra  kontakt  med  personalen  och  deltog,  uppmuntrad  av  personalen,  i  utflykter  och  andra   aktiviteter  där  de  välkomnade  en  vuxenresurs  till.
Personalen  hade  vid  några  tillfällen  talat  med  mig  om  barnen,   eller  snarare,  hur  de  skulle  förhålla  sig  till  mammornas   instruktioner  och  kommentarer  kring  barnen.

Johan  använde   länge  vagn  pga.  sitt  fysiska  handikapp.  Förskolan  uppmuntrade   mig  att  sluta  använda  vagnen  trots  mammans  motsatta   instruktioner  eftersom  de  var  oroliga  att  Johan  annars  aldrig   skulle  lära  sig  att  gå  och  därmed  också  få  svårt  att  hänga  med  i   de  andra  barnens  lekar.  På  min  fråga  om  de  tagit  upp  detta   med  Johans  mamman  svarade  de  nej.  Min  tolkning  var  att  de   inte  trodde  att  det  skulle  leda  till  något  annat  än  anklagelser och  klagomål.  Jag  slutade  i  alla  fall  med  vagnen  trots  Johan   mammas  ursinniga  reaktion.
Ett  bevis  på  att  barnen  utsatts  för  sexuella  övergrepp  var,   enligt  mammorna,  att  Stefan  ville  leka  Pippi  Långstrump  på   förskolan.  Det  var  onaturligt  enligt  mammorna.  Förskolan ansåg  att  det  var  helt  naturligt,  de  hade  t.o.m.  uppmuntrat   Stefan att  klä  ut  sig,  bl.a.  till  Pippi.
Mammorna  hade  vid  ett  tillfälle  bett  personalen  att  ha  särskild   uppsikt  över  Stefan  eftersom  han,  enligt  Stefans  mamma,  var   suicidal.  Det  innebar  bl.a.  att  personalen  enligt  Stefans   mamma  skulle  vara  extra  uppmärksamma  på  att  Stefan,  vid   utflykter,  inte  kastade  sig  ut  på  gatan  framför  en  bil.   Personalen  tog  upp  detta  med  mig  för  att  de  inte  visste  hur  de   skulle  förhålla  sig  till  detta,  de  hade  inte  uppfattat  några  som   helst  signaler  på  att  Stefan  mådde  dåligt,  allra  minst  att  han   var  suicidal.
Under  en  period  när  mammorna  helt  vägrade  umgänge  mellan   barnen  och  mig  gick  jag  till  förskolan  för  att  träffa  barnen  där.   Detta  var  avstämt  med  förskolan  som  bekräftade  att  jag   fungerade  bra  med  barnen,  gruppen  och  dem.  Förskolan  hade   dessutom  stämt  av  med  socialförvaltningen  att  det  var  ok.
När  jag  kom  till  förskolan  vid  ett  sådant  tillfälle  efter  att  inte  ha   träffat  barnen  på  några  veckor  eftersom  mammorna  vägrade   umgänge  och  inte  kunde  godkänna  de  kontaktpersoner  som   socialförvaltningen  förde  fram,  blev  Johan  mycket  glad  att  se   mig.  Han  kröp  upp  i  min  famn,  kände  på  mitt  ansikte  och   upprepade  frasen  ”pappa  fängelse,  pappa  fängelse…..”.  Något   som  Johan,  enligt  förskolans  rapport  till  socialen,  också  sagt  vid   andra  tillfällen.
Efter  några  veckor  blev  jag  kallad  till  möte  med  Ewa  Pääjärvi   som  var  enhetschef  för  förskolan.  Hon  bekräftade  att  barnen   tyckte  om  att  jag  kom  dit,  att  allt  fungerade  bra  mellan  mig,   barnen  och  personalen,  men  att  jag  inte  kunde  fortsätta  att   komma  dit.
Mammorna  var  ursinniga  att  jag  träffade  barnen  och   personalen  orkade  inte  med  pressen.
Ewa  Pääjärvi,  som  alltså  fattat  beslutet  att  Johan  inte  mera  fick   träffa  mig  på  förskolan  och  därmed  inte  träffade  mig  alls,   slutade  med  att  säga  att  ”det  är  så  synd  om  Johan….”.
Med  de  orden  gav  ytterligare  en  myndighetsperson  efter  för   mammornas  påtryckningar  och  lämnade  Johan,  ett  treårigt   barn,  i  sticket.

Kapitel  6  Polisen,  den  manipulativa   utredaren

Allt  som  allt  gjordes  det  ett  tiotal  polisanmälningar  mot  mig   baserat  på  mammornas  påståenden  om  diverse  övergrepp.
Mönstret  är  för  det  mesta  detsamma.  Mammorna  kontaktar   Vasa  BUP  som  säger  att  de  måste  göra  en  anmälan  till  socialen   som  säger  att  de  måste  göra  en  polisanmälan.
Detta  trots  att  en  åklagare  efter  några  nedlagda   förundersökningar  uttryckligen  skrev  att  barnen  inte  skall   utsättas  för  ytterligare  utredningar  och  undersökningar.
Polisanmälan  leder  oftast  till  en  förundersökning,  ibland  till   utredningar  och  förhör,  ibland  inte.  Så  småningom  avskrivs   förundersökningen  av  en  åklagare.  Vanligtvis  med  den  för  mig,   den  misstänkte,  ganska  tråkiga  formuleringen  ”brott  kan  inte   styrkas”.
Två  åklagare  avskrev  med  den  starka  formuleringen  ”man  kan   inte  anta  att  brott  …  begåtts”.
Till  slut  fick  en  åklagare  nog  och  avskrev  en  anmälan  samma   förmiddag  den  kom  in  med  den  starka  formuleringen  ”man  kan   inte  anta  att  ett  brott  som  faller  under  allmänt  åtal  har   begåtts”.  Tack  Madeleine  Pettersson!
Jag  är  förhörd  några  gånger  och  har  delgivits  misstanke  om   brott  en  gång.  Förhören  är  för  det  mesta  sakliga  även  om  de   innehåller  många  surrealistiska  detaljer.  Kriminalinspektör   Susann  Elman  frågade  mig  i  ett  förhör  om  jag  har  ont  i  ryggen.   Jo  svarade  jag,  visst  har  jag  haft  besvär  med  ryggen  i  många  år  men  varför  frågar  du?  Susann  svarade  att  ett  bevis  på  att  jag   begått  övergrepp  var,  enligt  mammorna,  att  jag  fick  ont  i   ryggen  varje  gång  fallet  med  Örebro-­‐pedofilen,  som  då  var   aktuellt,  kom  upp  på  TV.  Att  mammorna  med  sina   vanföreställningar  kommer  med  ett  sådant  påstående  kan  man   förvänta  sig  men  att  polisen  följer  upp  det  i  ett  förhör  är   anmärkningsvärt.
Stefan,  min  äldre  son,  är  förhörd  fyra  gånger  (2002-­‐02-­‐15,   2002-­‐02-­‐18,  2002-­‐06-­‐18,  2002-­‐06-­‐19).  Ett  av  förhören  hölls  på   hans  födelsedag.  Johan  är  förhörd  en  gång  (2002-­‐06-­‐19).   Barnen  förhördes  således  när  de  var  fem  och  fyra  år  gamla.   Stefan  är  vallad  i  en  fastighet  på  Södermalm  (2002-­‐06-­‐19)  där   det  skall  ha  begåtts  övergrepp,  oklart  om  jag  också  då  var utpekad  som  förövare  av  mammorna.  Stefan  är  inte  vallad  på   förskolan  där  det  också  skall  ha  begåtts  övergrepp  på  honom   av  ett  annat  barn.
Ett  av  förhören  kretsar  mycket  kring  om  och  hur  pappa  pillar   på  Stefan.  Stefan  bekräftar  att  pappa  brukar  kittla  honom.   Förhörsledaren,  Susann  Elman,  använder  sedan  ordet  pilla   sexton  gånger  i  rad  när  hon  frågar  var  pappa  pillar,  när  han   pillar,  vad  Stefan  har  på  sig  när  pappa  pillar  osv.  Varje  gång   kvitterar  Stefan  med  att  säga  kittla  men  den  sjuttonde  gången   fattar  han  och  säger  att  pappa  brukar  pilla  på  honom.
Även  om  också  den  förundersökningen  lades  ner,  är  det   ofattbart  att  en  till  synes  erfaren  polis  får  hålla  ett  så   manipulativt  förhör.  Att  så  små  barn  förhörs  är  i  sig   anmärkningsvärt.  Särskilt  som  den  generella   rekommendationen  är  att  inte  förhöra  så  små  barn.  Men,   mammorna  tryckte  på  och  krävde  att  barnen  skulle  förhöras,   utredas  och  behandlas.  Och  till  och  med  polisen  gav  efter  för   deras  påtryckningar.
Lika  betryckande  är  det  enorma  resursslöseriet.  Det  borde  vara   enkelt  att  sålla  ut  vilka  fall  som  behöver  undersökas  närmare   och  vilka  som  kan  läggas  åt  sidan.  Men  allt  för  många   myndighetspersoner  har  varken  kompetens  eller  mod  att  göra   det.

Kapitel  7 Familjerådgivarna,  förhalarna

Katarina-­‐Sofia  socialförvaltning  föreslog  i  ett  tidigt  skede  att  vi   skulle  gå  i  familjerådgivning.  Det  tog  tid  att  hitta  någon eftersom  mammorna  förkastade  de  alternativ   socialförvaltningen  föreslog.  Mammorna  ville  inte  heller  vara   med  och  betala  för  privata  rådgivare.  Det  tyckte  mammorna   jag  skulle  göra  eftersom  allt  var  mitt  fel,  jag  var  den  skyldige.
Så  småningom  hamnade  vi  hos  en  rådgivare  som  mammorna   kunde  acceptera.  Där  gick  vi  några  gånger  tills  hon  sjukskrevs.   Vi  fick  en  ny.  Där  gick  vi  tre  gånger  tills  mammorna  meddelade   att  de  inte  ville  gå  längre  för  de  måste  jobba  på  sin  relation.   Det  visade  sig  innebära  att  mammorna  fortsatte  hos  samma   rådgivare  men  nu  bara  de  två  utan  mig.
Vi  fick  ny  rådgivare,  denna  gång  en  man  och  en  kvinna.  Där   gick  vi  ett  antal  gånger.  Under  tiden  hade  barnen  utretts  och   det  hade  konstaterats  att  de  inte  var  traumatiserade.  Jag  hade   då  haft  övervakat  umgänge,  oftast  fyra  timmar  i  veckan,  eller   inget  umgänge  alls  i  ett  knappt  år  och  ville  så  snabbt  som   möjligt  återgå  till  vårt  normala  umgänge.
Familjerådgivarna  tyckte  att  vi  inte  skulle  återgå  till  normalt   umgänge  utan  att  jag  borde  acceptera  att  mammorna  inte  önskade  det.  Jag  borde  förstå  mammornas  oro.
Efter  några  gånger  sade  jag  att  jag  går  till  tingsrätten  om  vi  inte   återgår  till  vanligt  umgänge.  Det  fanns,  enligt  mig,  inga  som   helst  orsaker  till  övervakat  umgänge.  Familjerådgivarna  bad   mig  inte  göra  det,  det  skulle  uppfattas  som  en  fientlig  handling   från  min  sida  hävdade  de.  Min  fråga  om  att  alla  anklagelser,   umgängesvägran  och  det  stora  antalet  polisanmälningar  från   mammornas  sida  kanske  kunde  uppfattas  som  fientliga   handlingar  bemöttes  med  snedställda  huvuden  och  ett   oförstående  småleende,  ”det  var  ju  inte  samma  sak”.
Familjerådgivarna  hotade  med  att  avsluta  samtalen  om  jag   valde  att  gå  till  tingsrätten.  Jag  kunde  inte  tro  att  de  menade   allvar  med  sitt  hot  men  det  gjorde  de.  Jag  gick  till  tingsrätten   och  familjerådgivarna  avslutade  samtalen.
Vi  fick  så  småningom  nya  rådgivare,  återigen  ett  par.  Vi  gick   där  ganska  många  gånger  och  tragglade  oss  igenom  våra   sorgliga  historier.  Det  blev  uppenbart  att  familjerådgivarna,   trots  att  man  såg  hur  de  ansträngde  sig  för  att  inte  göra  det,  i   mångt  och  mycket  började  ifrågasätta  mammornas  agerande.
Det  ledde  förstås  till  att  mammorna  skällde  ut   familjerådgivarna,  ”de  förstod  inte,  hade  inte  hela  bilden  klar,   hade  inte  hört  allt,  visste  inte  vad  de  talade  om  osv”.
Vid  ett  tillfälle  fick  den  kvinnliga  familjerådgivaren  en  sådan   utskällning  av  Johans  mamma  Ursula  att  hon,  under  samtalet,   började  gråta,  ”jag  vet  inte  hur  vi  kan  hjälpa  er”.
Så  slutade  vi  där.

Kapitel  8 HOPP,  häxmästaren

Katarina-­‐Sofia  socialförvaltning  föreslog  att  jag  skulle  träffa   Paula  Heljestrand  från  en  organisation  som  heter  HOPP.   Organisationen  behandlar  barn  som  utsatts  för  övergrepp  och   förövare.  Jag  var  mycket  skeptisk.  Det  fanns  ingen  anledning   att  träffa  Paula  förstås  eftersom  inga  övergrepp  hade  skett.   Socialens  inställning  var  att  det  inte  kan  skada,  kan  jag  inte   göra  det  i  alla  fall?
Men,  alla  dessa  möten  med  organisationer  och  personer  som   har  en  satt  agenda  och  anser  sig  veta  att  det  har  skett  ett   övergrepp,  är  skadliga.  Du  kan  inte  ge  behandling  för  något   som  kanske  har  skett,  eller  som  i  mitt  fall  inte  har  skett.  Det  är   direkt  skadligt  och  farligt,  särskilt  när  det  gäller  barn.  Barn,  och   vuxna  för  den  delen,  kan  visst  påverkas.  Det  finns  i  dag  många   belägg  för  det.
Därför  blir  en  organisation  som  HOPP  så  skadlig.  Ivrigt   påhejade  av  flata  socialförvaltningar  och  andra  myndigheter   blir  de  livsfarliga.
Jag  gick  i  alla  fall  så  småningom  med  på  att  träffa  HOPP  och   Paula  Heljestrand  på  socialförvaltningen  och  utan  mammorna.   Med  dem  närvarande  skulle  mötet  bara  bli  en  enda  lång   smutskastning.  Jag  kom  till  mötet  och  mammorna  var  där  i  alla   fall.  De  hade  redan  börjat  mötet.  Jag  lämnade  mötet  och  Karin   Olsson,  enhetschefen  på  socialen,  kom  efter  och  bad  om   ursäkt.  ”Paula  tyckte  att  det  blev  bäst  med  mammorna   närvarande”.
Jag  gick  med  på  ett  nytt  möte,  denna  gång  bara  med  Paula   Heljestrand.  Vi  träffades  och  mötet  blev  kort.  Paula  tappade   fattningen  och  skällde  ut  mig  för  att  jag  inte  erkände.  Skulle  jag   bara  erkänna  vad  jag  gjort  skulle  man  kunna  påbörja   behandling  av  mig  och  barnen.  Bara  så  skulle  man  kunna  gå   vidare  och  påbörja  läkningsprocessen.  Då  skulle  det  bli  bättre   också  för  mig.
Att  organisationer  som  HOPP  fortfarande  finns  och  finansieras   med  offentliga  medel  är  inte  förenligt  med  ett  upplyst   rättssamhälle.  Det  är  skamligt.  Det  är  häxkonst.

 

 

Kapitel  9 Danderyds  Barnpsykiatriska   avdelning,  sanningssägaren

Katarina-­‐Sofia  socialförvaltning  föreslog,  under stark  påtryckning  från  mammorna,  ett  antal  utredningar  på  olika   institutioner.  Jag  motsatte  mig  de  flesta  av  dem  i  den  mån  jag   kunde.
Vasa  BUP,  som  gärna  skulle  ha  tagit  emot  både  mig  och  barnen   för  behandling,  var  ett  rött  skynke  för  mig.
BUP  Hökarängen  likaså.
Rädda  Barnen  ville  inte  ta  emot  barnen.  De  hade  som  policy  att   inte  behandla  barn  där  det  inte  var  fastställt  att  de  utsatts  för   övergrepp.
Huddinge  barnpsyk  vägrade  redan  år  2000  att  ta  emot  barnen   (Soc  journal  2000-­‐09-­‐26)  eftersom  det  inte  fanns   ”barnpsykiatriska  symtom”.
Eugeniahemmet  ville  inte  heller  ta  emot  barnen  för  de  hade   bara  fyra  platser  som  var  reserverade  för  akuta  fall.
2003-­‐03-­‐13  gjorde  Anita  en  anmälan  till  socialen  att  barnen  var   suicidala  och  uttryckt  att  de  inte  ville  leva.  Samma  sak   återkommer  i  en  anmälan  från  Vasa  BUP  som  konstaterar  att   barnens  agerande  är  att  betrakta  som  självmordsförsök.   Samma  dag  ringer  Socialförvaltningen  mig  för  att  få  mitt  ok  att   Anita  omedelbart  skulle  ta  Stefan  till  BUP  på  Södermalm.  Jag   gav  mitt  tillstånd  men  Anita  ville  inte  gå  till  just  detta  BUP.
I  stället  föreslog  Anita  Danderyds  sjukhus  barnpsyk  som  hon   hade  förtroende  för.  Hon  arbetade  själv  på  Danderyds  sjukhus.   Anita  ringer  till  Dr.  Maria  Lötborn  på  Danderyds  sjukhus.  Vad   som  sagts  vet  bara  de,  men  följande  dag  ringer  Maria  Lötborn   till  socialen  för  att  rapportera  om  samtalet.  Hon  konstaterar   att  hon  inte  ville  ta  emot  barnen,  det  fanns  ingen  akut   anledning.  Om  föräldrarna  kom  in  i  alla  fall  skulle   föräldraskapet  kunna  ifrågasättas.
Dr.  Lötborn  fortsätter  ”….  är  barnen  bollträn  i  en   vårdnadskonflikt?”
Jag  har  aldrig  träffat  Maria  Lötborn  och  hon  har  inte  träffat   barnen  heller.  Om  hon  kände  Anita  från  tidigare  vet  jag  inte.   Det  är  anmärkningsvärt  att  hon,  som  det  verkar,  efter  ett  kort   telefonsamtal  med  Anita  genast  förstår  vad  det  rör  sig  om.
Ännu  mer  anmärkningsvärt  är  att  så  många  socionomer,   socialsekreterare,  familjeterapeuter,  handläggare  och   myndighetspersoner  som  vi  kom  i  kontakt  med  inte  förstått   detsamma  efter  timmar  av  samtal  och  utredningar.
Har  de  fattat,  och  ändå  agerat  på  det  sätt  de  gjort,  borde  de   ställas  till  svars  och  lagföras.  Det  är  ett  förräderi  mot  mina  barn   och  ett  svek  mot  de  barn  som  skulle  behöva  insatserna  och   resurserna.

Kapitel  10  Bo  Edvardsson,  rösten  i  öknen

På  inrådan  av  mitt  ombud  lät  jag  docent  Bo  Edvardsson   granska  samtliga  journaler  från  perioden  februari  2000  till   oktober  2004.  Materialet  är  totalt  oredigerat  och  omfattar  ca   300  sidor.
Bo  Edvardsson  är  docent  i  utredningsmetodik  vid  Örebro   Universitet  och  landets  främste  expert  på  området.  Han  har   skrivit  ett  stort  antal  publikationer  inom  utredningsmetodik.
Bo  Edvardsson  kom  fram  till  att  mammorna  lider  av  allvarliga   vanföreställningar  som  är  ”svåra  eller  omöjliga  att  bota”.   Vanföreställningarna  försvårades  av  att  det  var  två  personer   som  uppmuntrade  och  stödde  varandra  i  vanföreställningarna.
Bo  Edvardsson  ansåg  att  mammorna  var  direkt  skadliga  för   barnen  och  att  de  borde  fråntas  vårdnaden  om  barnen   omedelbart.
Bo  Edvardsson  anser  att  den  metodik  han  använder,  att  bara   granska  journaler,  och  inte  tala  med  berörda  personer  och   myndigheter,  är  den  mest  pålitliga  och  oberoende.
Katarina-­‐Sofia  socialförvaltning  sade  sig  ha  läst  utredningen   men  kommenterade  den  inte  och  de  vidtog  inga  som  helst   åtgärder  med  anledning  av  den.
Socialförvaltningen  i  Enköping  fick  den  men  ville  inte  läsa  den,   de  ville  ”bilda  sig  sin  egen  uppfattning”.
Tingsrätten  kommenterade  den  inte  med  ett  ord.  Man  kanske   kan  anta  att  de  tyckte  det  var  en  partsinlaga,  men  jag  menar att  det  inte  är  bra  att  de  helt  fritt,  utan  motivering,  väljer  och   vrakar  bland  partsinlagorna  och  bara  kan välja  den  eller  de  som   stöder  domslutet.  Principen  kallas  fri  bevisprövning  men  jag   menar  att  den  ger  allt  för  stora  möjligheter  till  subjektiva   tolkningar  och  domslut.
Man  kan  tycka  vad  man  vill  om  Bo  Edvardsson  och  hans   metodik,  men  att  bara  negligera  utredningen,  som  alla   myndigheter  gjorde,  är  fel  och  oförsvarligt.
Då  borde  de  åtminstone  säga  ”vi  har  tagit  del  av  den  men   fäster  inte  någon  vikt  vid  den”  och  också  förklara  varför.
Det  är  kanske  mänskligt  att  välja  bort  den  information  som  inte   stöder  den  verklighetsbild  man  vill  måla  upp.  Att  myndigheter   gör  det  är  oprofessionellt.  Att  domstolar  gör  det  är   rättsosäkert.

 

 

Kapitel  11  Kidnappningen

Sommaren  2004,  efter  fyra  år  av  ständiga  anmälningar  och   utredningar,  hade  några  institutioner  och  myndighetspersoner   i  Stockholm  förlorat  tilltron  till  mammorna.  Socialen  ville  inte,   trots  byte  av  socialsekreterare,  gå  dem  till  mötes  med  nya   rekommendationer  om  umgängesförbud  och  utredningar.   Åklagaren  trodde  dem  inte  och  sade  att  barnen  inte  skulle   utsättas  för  ytterligare  utredningar.  Inte  ens  familjerådgivarna   ”stödde”  dem  längre.
Då  gjorde  mammorna  det  som  barnpsykologerna  som  jag  hade   kontinuerlig  kontakt  med  varnat  för  i  flera  år.  D.v.s.  när   mammorna  inte  längre  fick  gehör  för  sina  anklagelser  skulle  de   först  söka  upp  nya  enheter  och  personer  som  de  upplevde   stödde  dem  för  att  sedan,  när  de  prövat  allt  och  kommit  till   vägs  ände,  kidnappa  barnen  och  fly.
Sommaren  2004  var  barnen  och  jag  ute  på  mitt  lantställe  i  fyra   veckor.  Det  sista  veckoslutet  var  mammorna,  efter  önskemål   från  barnen,  ditbjudna.  ”Tyvärr”  kunde  de  inte  komma  just  det   veckoslutet.  Det  kom  att  framgå  varför.  Det  var  just  det   veckoslutet  som  de  kidnappade  barnen.
Mammorna  hämtade  barnen  hos  mig  i  Stockholm  torsdag  den   12  augusti  efter  att  barnen  haft  sommarlov  med  mig.
Senare  i  augusti  skulle  Stefan  börja  ettan  i  Katarina  Norra  skola   i  Stockholm  som  låg  mycket  nära  våra  hem  och  var  den  skola   där  Stefans  mamma  och  jag  gemensamt  anmält  honom.   Johans  mamma  och  jag  hade  anmält  Johan  till   sexårsverksamheten  i  samma  skola.
Jag  ringde  till  socialtjänsten  onsdag  den  18  augusti  för  att   påpeka  att  mammornas  första  vitesförlägganden  just  gått  ut   och  att  vi  därför  kunde  förvänta  oss  nya  anmälningar  och   umgängesvägran.  Mammorna  gjorde  anmälningarna  för  att   mammorna,  med  stöd  av  anmälningarna,  skulle  kunna  vägra   umgänge.  När  ett  vitesförläggande  förelåg  skulle  det  bli   mycket  dyrt  för  mammorna  att  vägra  umgänge.  Därför  gjorde   mammorna  inga  anmälningar  så  länge  det  förelåg  ett   vitesförläggande.
Torsdagen  den  19  augusti  2004  på  kvällen  ringer  mobilen.  Det   är  Anita  som  helt  sonika  meddelar  att  de  flyttat  till  Brottby  och att  barnen  redan  börjat  i  en  ny  skola.  Det  visar  sig  att   mammorna  utan  någon  som  helst  förvarning  några  dagar   tidigare  satt  barnen  i  bilen  och  sagt  att  nu  flyttar  de  till  en  för   barnen  okänd  ort  där  de  aldrig  varit.  I  praktiken  kidnappade   mammorna  barnen.

Det  här  var  mycket  traumatiskt  för  barnen   som  lika  lite  som  jag  haft  någon  föraning  om  vad  som  skulle   ske.  Johan  kunde  i  flera  månader  efter  detta  inte  gå  förbi   mammas  gamla  port  på  Södermalm  i  Stockholm  utan  att  brista   i  gråt.
Mammorna  hade  varit  på  Katarina  Norra  skola  i  Stockholm  för   att  skriva  ut  barnen.  Utan  mig  förstås.  Vi  hade  ju  gemensam   vårdnad.  Rektorn  fattade  dock  misstankar  och  tillät  dem  inte   att skriva  ut  barnen.  Senare  sade  rektorn  till  mig  att  hon  kände  sig   lurad.
På  den  nya  orten,  där  mammorna  hyrt  en  tillfällig  bostad,  gick   det  bättre  än  på  skolan  i  Stockholm.  Under  förespegling  att   pappan  var  införstådd  med  skolflytten  skrevs  barnen  in  i  den   lokala  skolan.  När  rektorn  där  förstod  att  hon  blivit  lurad  tog   hon  inte  längre  emot  barnen.
I  stället  för  att  låta  barnen  gå  i  skolan  i  Stockholm  där  de  var   inskrivna  och  där  barnen  och  mammorna  hade  sin  varaktiga   bostad,  höll  mammorna  barnen  hemma  i  några  veckor  tills   skolförvaltningen  i  Enköping  ensidigt  bestämde  att  barnen   skulle  få  gå  i  den  skola  mammorna  önskade.  Trots  att  den  ena   vårdnadshavaren  motsatte  sig  det.  Mer  om  det  i  nästa  kapitel.
För  mammorna  var  det  viktigt  att  just  då  kunna  vägra  allt   umgänge.  Jag  var  ju  vårdnadshavare  och  skulle  ju  ha  fört   barnen  till  Katarina  Norra  skola  i  Stockholm  som  låg  väldigt   nära  mitt,  och  mammornas,  hem  i  Stockholm  och  där  barnen var  inskrivna.    Därför  var  de  på  Akademiska  sjukhuset  i  Uppsala   den  16  augusti,  framförde  sina  misstankar  om  sexuella   övergrepp  och  fick  läkaren  på  Akademiska  att  göra  en  ny   anmälan.  Eftersom  det  förelåg  en  anmälan  om  misstänkta   sexuella  övergrepp  vägrade  mammorna  igen  allt  umgänge.
Mammorna  skrev  sig  i  Brottby  under  hösten.  Barnen   tvångsskrevs  där  så  småningom.  Mammorna  köpte  ett  hus  och   i  januari  2005  flyttade  barnen  för  andra  gången  inom  sex   månader.
Stockholms  tingsrätt  beslöt  vid  muntlig  förhandling  den  17   september  2004  att  den  gemensamma  vårdnaden  skulle  bestå   men  att  barnen  tillsvidare  skulle  fortsätta  att  gå  i  skola  i   Brottby  i  väntan  på  slutförhandling  ”eftersom  de  nu  börjat   skolan  där”.  Vilket  barnen  alltså  gjort  några  dagar  tidigare.

Eftersom  det  sedan  tog  nästan  fyra  år  innan  vi  var  uppe  i   slutförhandling  så  permanentades  barnens  skolgång  i  Brottby.   Det  ledde  sedan  i  sin  tur  till  att  mammorna  fick  ensam  vårdnad   eftersom  barnen  gick  i  skola  och  bodde  hos  mammorna.
Det  mest  tragiska  i  detta  är  inte  mammornas  egenmäktiga   agerande  och  övergrepp  mot  barnen  och  mig.  Det  mest   skrämmande  är  att  det  skett  med  myndigheternas  goda  minne   och  hjälp.

Kapitel  12  Enköpings  skolförvaltning,   förfalskaren

Efter  att  skolan  i  Brottby  fått  klart  för  sig  att  barnen  var   inskrivna  i  Katarina  Norra  skola  i  Stockholm,  och  att   inskrivningen  i  Brottby  skett  mot  den  ena  vårdnadshavarens  vetskap  och  vilja,  tog  de  inte  längre  emot  barnen.
Desto  mer  förvånad  blev  jag  när  jag  fick  meddelande  att   barnen  nu  i  alla  fall  kunde  gå  i  skola  i  Brottby  och  att  de  börjat   där  på  nytt  den  7  september.  Beslutet  hade  fattats  av   skolförvaltningen  i  Enköping.  Motiveringen  var  ungefär  att   ”barn  måste  gå  i  skola”.
Chefen  för  skolförvaltningen  i  Enköping,  Gunnel  Linder,  gjorde   sig  i  det  längsta  icke  kontaktbar.  När  jag  till  slut  fick  kontakt   med  henne  sade  hon  först  att  de  fått  in  en  anmälan  om  flytt   från  Stockholm.  När  jag  påpekade  att  detta  inte  var  möjligt   hänvisade  hon  till  andra,  ospecificerade  dokument  som   underlag  för  beslutet.
Jag  fick  så  småningom  ut  ett  dokument  som  enligt  Gunnel   Linder  utgjorde  beslutsunderlaget.  Det  visade  sig  vara  den   överföring  av  skolpeng  som  skolan  i  Stockholm  undertecknat   2004-­‐09-­‐17  och  som  kommit  till  Skolförvaltningen  i  Enköping   2004-­‐09-­‐27.  Dvs.  tjugo  dagar  efter  att  Gunnel  Linder  2004-­‐09-­‐ 07  fattat  sitt  beslut  att  ta  emot  barnen  i  skola  i  Brottby.
Gunnel  Linder  ljög  alltså,  Stockholm  skickade  sin  överföring   som  en  följd  av  hennes  beslut  och  inte  tvärtom.
När  Gunnel  Linder  konfronterades  med  detta  kommer  nästa   rökridå.  Hon  hänvisade  till  andra  dokument  och  annat   underlag  för  beslutet.  Hon  ville  dock  inte  säga  vilka  dokument   eller  vilket  underlag.  Jag  bad  då  att  få  ut  hela  akten.  Den  kom   aldrig  och  när  jag  igen  kontaktade  Gunnel  Linder  tillstod  hon  att  akten  inte  existerade.  Antingen  hade  den  aldrig  existerat   eller  så  var  den  förstörd.
Jag  bad  då  att  få  tala  med  den  person  som  handlagt  ärendet.   Det  visade  sig  att  hen  hunnit  sluta.  Detta  var  några  veckor  efter   att  det  ödesdigra  beslutet  fattats.
Jag  anmälde  skolförvaltningen  i  Enköping  till  Skolverket  som  är   tillsynsmyndighet.  Det  visade  sig  att  det  uttryckligen  finns  JO-­‐ beslut  på  att  skolor  inte  får  ta  emot  barn  i  skola  ”om  det  finns   risk  att  detta  påverkar  en  vårdnadstvist”.  Detta  beslöt  JO  redan   2005  (JO  2005-­‐05-­‐30  Dnr  2353-­‐2005,  se  också  t.ex.  3180-­‐2002   och  3281-­‐2002.)  Beslutet  hade  vid  tidpunkten  skickats  till   Enköpings  kommun  för  kännedom.  Detta  har  alltså  hänt   tidigare  och  var  väl  känt.
Skolverket  skriver:  ”Skolverket  förutsätter  att  Enköpings   kommun  i  fortsättningen  agerar  i  enlighet  med  vad  JO  anfört  i   sitt  beslut  och  finner  inte  skäl  att  vidare  utreda  ärendet”   (Skolverket  2005-­‐09-­‐30  Dnr  51-­‐2005:2419).

Ingen  ställs  till   svars  och  det  blir  ingen  påföljd.  Det  är  alltså  fritt  fram  att  också   i  fortsättningen  ta  emot  barn  mot  den  ena  förälderns  vilja  och  i   strid  med  JOs  beslut.
Frånvaron  av  allt  skriftligt  underlag  får  inte  heller  några   påföljder.  Så  här  skriver  Skolverket  när  de  konstaterat  att  det   inte  finns  något  skriftligt  underlag  för  beslutet:  ”Skolverket  vill   dock  betona  vikten  av  att  skriftligt  anteckna  uppgifter  ….”
(Skolverket  2006-­‐02-­‐02  Dnr  51-­‐2006:66).    Mildare  än  så  kan  väl   reprimanden  inte  ges.  Ingen  utkrävs  ansvar,  ingen  påföljd.
Man  kan  kanske  tycka  att  det  måste  gå  att  få  ett  uppenbart   lagstridigt  beslut  ändrat.  Då  kommer  nästa  överraskning.  Det   går  inte  att  överklaga  ett  beslut  om  att  ta  emot  ett  barn  i  en   skola.  Detta  låter  absurt  men  så  är  det.  Det  går  att  överklaga   ett  beslut  att  inte  ta  emot  ett  barn  i  skola  men  att  ändra  ett   felaktigt  och  olagligt  beslut  att  ta  emot  ett  barn  går  inte.
En  JO-­‐anmälan  2005  (JO  2005-­‐05-­‐30  Dnr  2353-­‐2005)  leder  inte   heller  till  någonting.  Det  flera  sidor  långa  beslutet  tycks   hänvisa  till  ett  antal  tidigare  beslut  att  ett  beslut  om  skolgång   inte  får  påverka  en  vårdnadsprocess  men  anmälan  lämnas   utan  ytterligare  åtgärder  och  ärendet  avslutas.
Så  agerar  de  svenska  byråkraterna.

 

 

Kapitel  13  Enköpings  Socialförvaltning,   partiskhetens  ansikte

När  mammorna  i  augusti  2004  kidnappade  barnen,  flyttade  till   Brottby  och  satte  dem  i  en  ny  skola  var  det  extra  viktigt  att  jag   inte  fick  träffa  barnen.  Då  skulle  jag  förstås  ha  fört  barnen  till   Katarina  Norra  skola  i  Stockholm  där  barnen  var  inskrivna.
Mammorna  gjorde  därför  i  samband  med  flytten  en  ny   anmälan  om  misstänkta  sexuella  övergrepp.  Med  stöd  av   anmälan  vägrade  de,  som  så  många  gånger  förut,  allt   umgänge.
Vid  den  här  tidpunkten  var  vi  alla,  jag,  barnen  och  mammorna   skrivna  på  Södermalm  i  Stockholm.  Katarina-­‐Sofia   socialförvaltning  hade  gjort  fem  ”Kapitel  11”  utredningar  om   barn  som  far  illa.  Ändå  tillät  socialförvaltningen  att  denna   anmälan  utreddes  i  Enköping.  Enköping  valde  att  inte   polisanmäla.
Stockholms  tingsrätt  beslöt  2004-­‐09-­‐17  att  göra  en   vårdnadsutredning  som  underlag  för  den  fortsatta   behandlingen.  Målet  skulle  behandlas  skyndsamt.  Annars   riskerade  ju  det  interimistiska  beslut  de  fattat  att   permanentas.  Vårdnadsutredningen  skulle  göras  av   socialförvaltningen  i  Enköping  trots  att  det  i  Stockholm  redan  fanns  många  utredningar  och  vi  alla,  jag  barnen  och   mammorna,  var  skrivna  i  Stockholm.
Efter  att  först  ha  skyfflats  runt  bland  socialsekreterarna  i   Enköping  blev  det  Katarina  Hell  och  Anna  Wiberg  som  gjorde   utredningen.  Jag  var  ytterst  tveksam  till  att  medverka  till   utredningen  och  var  utled  på  att  träffa  ytterligare  några   socialsekreterare  som  bara  utgjorde  megafoner  för   mammornas  krav.  Jag  utverkade  ett  löfte  om  att  få  lika  mycket   tid  med  socialsekreterarna  som  mammorna.  Det  kan  tyckas   självklart  men  mina  erfarenheter  dittills  var  inte  goda.  Allt   dikterades  av  mammorna  och  gjordes  på  deras  villkor.
Socialförvaltningen  skulle  utreda  vårdnad,  boende  och   umgänge.
För  att  göra  den  utredningen  tyckte  socialsekreterarna  först   inte  att  det  var  nödvändigt  att  göra  hembesök  hos  mig  eller   besöka  den  skola  i  Stockholm,  Katarina  Norra,  där  jag  och   respektive  mamma  skrivit  in  barnen.  Det  var  med  stor tveksamhet  de  kom  till  Stockholm  och  ens  besökte  mig.  Skolan,   som  låg  hundra  meter  från  mitt  och  barnens  hem,  besökte  de   aldrig.
De  beaktade  aldrig  praktiska  frågor  som  kommunikationer,   närhet  till  skola,  fritidsaktiviteter  och  vårdapparat  som  Johan   var  beroende  av.
De  tidigare  utredningar  som  de  fick  från  Katarina-­‐Sofia   Socialförvaltning  ville  de  inte  ta  till  sig.  Det  kunde  ge  dem   förutfattade  meningar  och  de  ville  bilda  sin  egen  uppfattning.   Docent  Edvardssons  utredning  fick  de  men  den  läste  de  aldrig.
Utredningen,  som  skulle  ske  skyndsamt,  kom  2006-­‐03-­‐13,  dvs   ett  och  ett  halvt  år  efter  att  Tingsrätten  beslutat  om  att  den   skulle  göras.
Utslaget  var  givet  på  förhand,  barnen  skulle  fortsätta  bo  hos mammorna  i   Brottby.    Som  en  följd  av  detta  skulle  mammorna,  fyra  år  senare,  få  enskild  vårdnad  om  respektive  barn.
Så  har  då  den  förälder  vars  lämplighet  som  vårdnadshavare  ifrågasatts  av  Tingsrätten,  av  samma  Tingsrätt  getts  ensam vårdnad!
Socialförvaltningen  tycks  dock  ha  insett  vilken  svår  sits  barnen   befann  sig  i  och  rekommenderade  att  barnen  skulle  få  hjälp  att   bearbeta  det.  Det  behövdes  inte  tyckte  mammorna  som  nu   hade  ensam  vårdnad  och  därför  kunde  förhindra  att  barnen   fick  hjälp.

Kapitel  14  Domstolarna,  de  ofelbara

När  ett  brott  har  begåtts  eller  människor  inte  kan  komma   överens  är  den  sista  anhalten  domstolsväsendet.  Vid  en   konflikt  är  man  i  domstol  för  att  det  inte  gått  att  lösa   konflikten  på  annat  sätt.  En  domstolsprocess  är  uppslitande   och  dyr  för  alla  parter  inklusive  samhället.
När  barnen,  efter  de  första  polisanmälningarna,  var  utredda   och  det  konstaterats  att  de  inte  var  traumatiserade,  när  ingen   socialsekreterare  hade  något  att  anmärka  mot  mig,  min   hemmiljö  eller  min  kontakt  med  barnen,  men  desto  mer  att   anmärka  på  mammornas  hemmiljö  och  kontakt  med  barnen,   men  socialen  ändå  rekommenderade  fortsatt  övervakat   umgänge  för  att  mammorna  ville  det,  stämde  jag  mammorna   inför  Stockholms  tingsrätt  2001.  Jag  hade  då  haft  övervakat   umgänge,  eller  inget  umgänge  alls,  i  nästan  ett  år.
Dom  kom  i  juni  2002.  Fortsatt  gemensam  vårdnad,  barnen  fick  umgänge  med  mig  torsdag  till  måndag.  Loven  delades  ungefär   jämt.  Vardagsumgänget  skulle  utökas  i  takt  med  att  barnen   blev  äldre.  Barnen  var  nu  fem  respektive  fyra  år  och  vi  kunde   äntligen,  för  första  gången,  åka  till  mitt  sommarställe  och   farmor  och  farfar  i  Finland.  Något  som  mammorna  hittills   saboterat.
Eftersom  mammorna  fortsatte  att  sabotera  umgänget  med  nya  anmälningar  anhöll  jag  om  verkställighet  av  den  gällande   domen  vilket  beviljades.  Mammorna  fick  sammanlagt  tre   verkställighetsdomar.
Mammorna  var  mycket  missnöjda  med  domen  i  Stockholms   tingsrätt  som  gav  barnen  ett  omfattande  umgänge  med  mig.   Som  en  följd  av  att  deras  överklagande  inte  gick  igenom   kidnappade  mammorna  barnen  i  augusti  2004  och  flyttade  till   Brottby.  De  gjorde  en  ny  anmälan  om  misstänkta  sexuella   övergrepp  och  vägrade  allt  umgänge  i  väntan  på  utredning.
Jag  stämde  för  enskild  vårdnad  i  Stockholms  tingsrätt   september  2004.
I  muntlig  förhandling  beslöts  att  den  gamla  domen  i  stort   skulle  bestå  i  avvaktan  på  slutförhandling.  Barnen,  som  vid   tidpunkten  var  skrivna  hos  mammorna  i  Stockholm,  skulle  bo   hos  mammorna  i  deras  tillfälliga  bostad  i  Brottby  och  gå  i  skola   i  Brottby  trots  att  skolan  tagit  emot  dem  på  felaktiga  grunder   för  att  ”de  nu  får  gå  i  skola”.    Precis  det  som  JO  sagt   inte  får   hända,  att  ett  mottagande  i  skola  inte  får  påverka  en   vårdnadstvist,  hände.
Stockholms  tingsrätt  säger  i  sitt  protokoll  2004-­‐09-­‐17  att  ”NNs   och  MMs  (mammornas)  beteende  är  ägnat  att  väcka  tvivel  om   deras  lämplighet  att  utöva  vårdnad  om  barnen”.  Trots  detta   fattar  tingsrätten  beslut  om  att  ge  NN  och  MM  gemensam   vårdnad  med  mig.  Tingsrätten  beslutar  också  att  barnen   tills vidare  skall  bo  hos  mammorna  i  Brottby,  väl  medvetna  om   att  det  skulle  bli  utslagsgivande  för  den  fortsatta  behandlingen. Tingsrätten  bör  också  rimligtvis  ha  varit  medveten  om  att   deras  beslut  om  vardagsumgänge  i  praktiken  inte  skulle  gå  att   genomföra.
När  målet  så  småningom,  efter  nästan  fyra  år  kommer  upp  till   slutförhandling  väger  kontinuitetsprincipen  tyngst.   Kontinuitetsprincipen  säger  förenklat  att  man  inte  skall  rycka upp  barn  i  onödan.

Stockholms  tingsrätt  beslöt  i  dom  2007-­‐11-­‐ 28  att  barnen  skall  fortsätta  bo  hos  mammorna  och  gå  i  skola  i   Brottby.  Som  en  konsekvens  av  det  beslöts  att  mammorna   skall  ha  enskild  vårdnad  då  föräldrarna  inte  kan  samarbeta.
Så  ger  domstolarna  den  bråkande  och  saboterande  föräldern  rätt.

Domstolen  förbigår  allt  som  komplicerar  saken.  Docent   Edvardssons  utredning  som  sade  att  mammorna  var  direkt   olämpliga  som  vårdnadshavare  liksom  Tingsrättens  tidigare   skrivning  om  att  mammornas  agerande  är  ägnat  att  väcka   tvivel  om  deras  lämplighet  som  vårdnadshavare  nämns   överhuvudtaget  inte.
Jag  menar  att  domstolarna  inte  har  kapacitet  att  ta  till  sig  ett   så  digert  material,  de  vill  egentligen  inte  borra  sig  in  i  dessa   trista  anklagelser  som  parterna  slungar  ut.  Men  det  måste  de,   parterna  är  där  för  att  de  har  en  djup,  ofta  smutsig  konflikt   som  inte  gått  att  lösa  på  annat  sätt  än  i  domstol.
Det  sätt  som  domstolarna  väljer  och  vrakar  i  materialet  så  att   det  passar  deras  domslut  är,  menar  jag,  direkt  rättsosäkert.  I   sin  ofelbarhet  har  de  svårt  att  ta  till  sig  information  och  fakta   som  inte  stöder  deras  uppfattning.
Den  långsamma  processen  utnyttjas  av  ombud  som  gör  sig   otillgängliga  eftersom  de  vet  att  det  är  i  deras  klients  intresse   att  dra  ut  på  processen  så  länge  som  möjligt.  Mammornas   ombud  gjorde  sig  så  pass  otillgänglig  att  domstolen  bad  att  få   in  hennes  kalender.
Den  långsamma  behandlingen,  alla  vackra  ord  till  trots  om  att  dessa  mål  skall  behandlas  skyndsamt,  är  i  sig  rättsosäkert.   Eftersom  kontinuitetsprincipen,  kanske  med  rätta,  är  så  stark blir  slutresultatet  alltför  ofta  ett  accepterande  av  situationen   som  den  är.
Kontinuitetsprincipen  är  kanske  eftersträvansvärd  men  då   måste  behandlingen  snabbas  upp  så  att  inte  den  förälder  som   tar  lagen  i  egna  händer  och  agerar  egenmäktigt  får  rätt.  I  dag   låter  domstolsväsendet  sig  i  sin  flathet  utnyttjas  av  den   saboterande  föräldern  samtidigt  som  de  tvår  sina  händer   genom  att  besluta  om  en  skyndsam  behandling  som  de  vet   inte  kommer  att  bli  av.

Mer  generellt   Kapitel  15  Läget  i  dag

Vårdnadstvisterna  har  ökat  markant  sedan  lagändringen  2006  som  gör  det  lättare  att  få  enskild  vårdnad
Egenmäktighet  ökar  ännu  mer,  2010  rövades  1718  barn  bort  av  en  förälder.
300  000  barn  har  ingen  eller  väldigt  lite  kontakt  med  sin  pappa.
En  dom  om  umgänge  betyder  inte  att  den  följs.
Det  är  mycket  svårt  att  överklaga  en  vårdnadsdom  sedan   lagändringen  2008  eftersom  det  nu  krävs  prövningstillstånd  för  att  överklaga  till  hovrätten
Barn  som  växer  upp  utan  en  förälder,  särskilt  pojkar,  mår  mycket  sämre  än  andra  barn.

Idag  hamnar  över  20  procent  av  dem  som  skiljer  sig  i  en  tvist.  Då   är  även  de  som  skiljer  sig  utan  barn  inräknade.  År  2005  var  det   47000  barn  som  berördes  av  en  separation.  19000  barn   berördes  av  samarbetssamtal  och  6700  barn  av  en  utredning   om  vårdnad,  boende  eller  umgänge.

Samma  år, 2005, hade   föräldrarna  i  94  %  av  fallen  gemensam  vårdnad  också  efter separationen.  I  de  allra  flesta  fallen  bodde  barnen  delvis  eller  mest  hos  sin  mamma.  (Barnombudsmannen  rapporterar  BO   2007:04,  Upp  till  18  -­‐  Fakta  om  barn  och  ungdom”.)
Antalet  vårdnadstvister  har  dubblerats  från  2006  till  2013.   (Domstolsverkets  statistik  2013).  De  flesta  tar  flera  år  att  lösa.   Över  7000  vårdnadstvister  beräknas  vara  aktiva.
Socialtjänstens  roll  som  domare  i  vårdnadstvister  förvärrar  för   barnen.  I  stället  för  att  hjälpa  en  familj  i  kris  tar  man  bort  en  förälder  från  barnen.  Därigenom  förlängs,  fördjupas  och   försvåras  konflikten  samt  följderna  av  konflikten.
Så  här  säger  Bo  Edvardsson,  docent  i  utredningsmetodik  och   landets  främste  expert  på  utredningsmetodik,  i  en  intervju  i   Skånska  Dagbladet  2010-­‐05-­‐06  om  socialtjänsternas   utredningar:
”Flertalet  utredningar  håller  mycket  dålig  kvalité.  De  som  jag   har  studerat,  och  de  är  många,  borde  aldrig  lämnats  in,   eftersom  de  är  så  otroligt  undermåliga.”
Bo  Edvardsson  är  skrämd  över  den  rättsliga  ökenvandring  som   tusentals  människor  tvingas  ut  i  på  grund  av  att  socialtjänsten  sällan  säkerställer  uppgifter  i  sina  utredningar.
Det  finns  ingen  myndighet  som  i  praktiken  granskar   socialtjänsternas  aktiviteter.  Tidigare  låg  det  formella  ansvaret   hos  länsstyrelserna,  numera  ligger  det  på  IVO,  Inspektionen  för   vård  och  omsorg.  Men  någon  kontroll  av  verksamheterna  sker   knappt.    I  de  flesta  fall  vet  inte  de  ansvariga  om  sitt  ansvar.  Det   finns  inte  heller  en  metodik  för  att  undersöka  de  lokala   socialtjänsternas  arbetsmetoder  och  kvalitet.  Utbyte  av   erfarenheter  och  kunnande  förekommer  knappast.  Snarare  är det  så  att  olika  socialtjänster  lägger  locket  på  om  sina  metoder   och  erfarenheter.
Inspektionen  för  vård  och  omsorg,  IVO,  skriver  i  sin  utredning   2014-­‐27  ”Tar  socialtjänsten  sitt  ansvar  för  barn  och  unga?”  om   allvarliga  brister  i  socialtjänsternas  arbete.  Lagreglerna  finns  men  följs  inte.  Allt  är  välkänt  men  alla  blundar,  åtminstone  i   den  bemärkelsen  att  ingenting  i  praktiken  förändrats.  Ingen   myndighet(sperson)  ställs  till  svars.
I  samband  med  vårdnadstvister  är  falska  anklagelser  om  våld   och  olika  typer  av  övergrepp  legio.
Den  holländska  åklagarmyndigheten  gjorde  2008  en   undersökning  av  anmälningar  om  pedofili  i  samband  med   vårdnadstvister  och  fann  att  95  procent  var  falska.  Se   rapporten  på:   http://vaderkenniscentrum.blogspot.com/2008/11/203_23.ht ml.
De  svenska  socialtjänsterna  verkar  sakna  förmåga  att  ta  till  sig   den  här  typen  av  information.  Den  passar  inte  in  i  deras   världsbild  och  då  sorteras  den  bort  som  irrelevant  eller   ignoreras.
Ingen  som  blir  beslagen  med  att  sprida  falska  anklagelser   drabbas  av  detta  på  något  sätt.  Snarare  har  tendensen  varit  att   om  en  lögn  kan  så  ett  tvivel  om  en  person  hos  socialtjänst  eller   tingsrätt  så  fungerar  den.
Ofta  fungerar  kvinnojouren  som  rådgivare  till  socialtjänsten   och  har  färdiga  paket  med  anklagelser  till  sina  klienter  som   ligger  i  vårdnadstvist.  Dessa  återanvänds  flitigt  med  små   förändringar  av  nya  klienter.
Margareta  Winbergs  upplyftande  av  Kvinnojourerna  till  semimyndighet  när  hon  var  jämställdhetsminister  har  fått   extrema  effekter.  Kvinnojourerna  har  fått  fritt  spelrum  att   kommunicera  osann  statistik.  Kvinnojourerna  har  blivit  ett   maktinstrument  för  en  extrem  klick  (se  journalisten  Evin Rubars  SVT-­‐dokumentär  Könskriget  från  2005).
BRÅ  slog  redan  2009  fast  att  manligt  och  kvinnligt  våld  mot  sin   partner  är  lika  vanligt. ( ”Våld  mot  kvinnor  och  män  i  nära   relation”,  BRÅ  2009:12.)
Karin  Götblad,  före  detta  polischef  i  Stockholms  län,  kom  fram   till  samma  sak  i  sin  utredning  om  våld  i  nära  relationer.  Den   mest  våldsutsatta  gruppen  är  inte  kvinnor  utan  unga  män.   Vidare  konstaterar  Götblad  att  kvinnors  straffvärde  är  lägre.   Det  sista  betyder  i  klartext  att  för  samma  brott  får  kvinnor   lägre  straff.    (Våld  i  nära  relationer  -­‐  en  folkhälsofråga,  SOU   2014:49
Se  också  t.ex.
http://www.pappamanualen.se/vardnadsreformen/PM_vardnadsrfor men_nov-­‐2014.pdf
och
Våld  och  hälsa  ‐  En  befolkningsundersökning  om  kvinnors  och   mäns  våldsutsatthet  samt  kopplingen  till  hälsa.  NCK-­‐rapport   2014:1.)
Antalet  anmälningar  om  bortrövade  barn  (egenmäktighet  med   barn)  har  på  15  år  ökat  från  några  hundra  till  1718  år  2010.   Antalet  inblandade  barn  är  obekant  men  säkerligen  flera   tusen.
De  flesta  barnen  bortförs  inom  Sverige  av  sin  mamma  i   samband  med  en  vårdnadstvist.  2010  väcktes  åtal  i  endast  20   av  dessa.
Bakgrunden  är  ett  hemligt  PM  som  åklagarmyndigheten   skickat  ut  till  landets  domstolar  om  att  inte  väcka  åtal  i  dessa   fall.  (Åklagarmyndigheten  i  Västerås,  Överåklagarens  kansli, Promemoria  2001/0125.)

Även  om  en  senare  proposition  2013/14:120  säger  att  man  vid   det  som  brukar  kallas  egenmäktighet  med  barn  måste  följa   lagen  (!)  och  åtala  så  är  det  tyvärr  så  att  propositionen  i  allt  för   många  fall  inte  tillämpas.
Inom  rättsväsendet  finns  på  många  håll  en  föråldrad  syn  som   innebär  att  mamman  anses  ha  en  närmare  relation  till  barnen.   Den  synen  är  inte  förenlig  med  rollerna  i  en  modern   familjebildning  i  dagens  samhälle
Ur  Skånska  Dagbladet  2010-­‐11-­‐16:
Rådman  Ralf  G  Larsson  påpekar  att  det  i  många  vårdnadsmål   framkommer  att  papporna  varit  frånvarande  under äktenskapet  och  att  mammorna  tagit  hand  om  barnen  på  egen   hand.  När  det  sedan  blir  skilsmässa  vill  plötsligt  papporna  ta   över.  Det  som  är  bäst  för  barnen  handlar  inte  om  vem  som   äger  huset,  utan  om  vem  som  står  för  tryggheten.
Inom  rättsväsendet  försöker  juristerna  ofta  slippa   vårdnadstvister  eller  försöker  avverka  dem  så  fort  som  möjligt.
Rådmännen  (domarna)  undviker  om  möjligt  vårdnadstvister   eftersom  de  är  stökiga,  det  är  mycket  pajkastning  och  de  har   lågt  anseende.
187  000  män  lever  idag  med  ingen  eller  nästan  ingen  kontakt   med  sina  barn.  Det  handlar  om  cirka  300  000  barn.  Omkring  7   procent  av  papporna  har  valt  detta  själv.
Se  ”Barnombudsmannen  rapporterar  BR  2007:04,  Upp  till  18  -­‐   Fakta  om  barn  och  ungdom.”
Att  domstolen  dömt  till  en  förälders  favör  och  utdömt   umgänge  för  den  andra  föräldern  betyder  inte  att  detta   genomförs.  Det  är  mycket  enkelt  för  boendeföräldern  att   systematiskt  vägra  eller  sabotera  umgänge.
Visserligen  kan  den  andra  föräldern  då  kräva  verkställighet  av   umgänge  vilket  tingsrätterna  ogärna  utdömer.
Ingen  tillförlitlig  statistik  finns  på  området,  men  en  omfattande   rundringning  som  organisationen  minpappa.nu  genomfört   2010-­‐11  visar  att  ett  utdömt  umgänge  i  praktiken  ofta  betyder   att  inget  umgänge  förekommer  och  att  barnet  förlorar  en   förälder.
Det  är  idag  mycket  svårt  att  överklaga  en  vårdnadsdom   eftersom  det  sedan  2008-­‐11-­‐01  krävs  prövningstillstånd  hos   hovrätten  för  vårdnadsmål , vilket  beviljas  mycket  sparsamt.     Detta  gäller  även  domar  som  tillkommit  efter  osann  bevisning.
Barn  som  upplever  en  vårdnadskonflikt  har  betydligt  sämre   odds  i  livet  än  andra  barn.  Dåliga  relationer  i  vuxen  ålder,   kraftigt  förhöjda  sannolikheter  för  missbruk  och  självmord.    Vi   talar  om  1-­‐2000  procent  högre  risker.
Forskaren  TS  Parish  visade  redan  1987  att  barn  från   ”faderlösa”  familjer  löper  20  gånger  större  risk  att  uppvisa   beteendestörningar,  9  gånger  större  risk  att  sluta  skolan  i   förtid,  10  gånger  större  risk  att  bli  missbrukare  av  narkotika,   etc.  Det  svenska  forskarparet  Öberg  &  Öberg  bekräftade  1992   dessa  resultat.  Pojkar  drabbas  ännu  mer  av  att  tappa   kontakten  med  sin  pappa.  Ann-­‐Britt  Grünewald  har  i  många   debattinlägg  och  anföranden  poängterat  att  nästan  alla   intagna  män  i  kriminalvården  saknat  en  pappa  under   uppväxten.
Se  också  t.ex.”Barns  psykiska  hälsa,  uppväxt  och  boendeform”   http://www.pappamanualen.se/bbu/PM_bbu_2014.pdf

 

 

Kapitel  16  Effekter  på  samhället

De  direkta  kostnaderna  för  dåligt  handlagda  vårdnadstvister  är  avsevärda.  De  indirekta  är  ännu  högre.
Statens  kostnader  för  en  vårdnadskonflikt  i  form  av  domare,   nämndemän  och  liknande  har  beräknats  till  omkring  600  000   kronor.  För  de  svårare  fallen  blir  det  ofta  flera  miljoner  fördelat   på  många  processer  och  instanser.
Räknar  vi  sedan  in  kostnader  på  lång  sikt  som  barnens  psykiska   besvär,  psykosociala  arbetshinder,  missbruk  och  .ex.   fängelsevistelser  hamnar  vi  på  många  miljoner  för  varje  individ   och  miljardbelopp  för  samhället  i  stort.
Kommunernas  kostnader  för  utredningar,  kontaktpersoner   etc.  är  avsevärda.  En  familjehemsplacering  under  två  år  kostar   ca  800  000  kronor.
Förälderns  kostnader  hamnar  i  de  enklare  fallen  på  3-­‐400  000   kronor.  Det  handlar  till  största  delen  om  advokatarvoden  men också  förlorade  arbetsinkomster,  terapi  och  även   rättskostnader.
Invandrade  föräldrar  som  hamnar  i  dessa  situationer  har  ingen   chans  att  hävda  sina  barns  rätt  till  båda  föräldrarna.  Man  utgår   från  att  de  vill  röva  bort  sina  barn  till  sina  hemländer  även  om detta  är  mycket  ovanligt.  De  fall  som  inträffar  slås  alltid  upp   stort  i  media.
För  mer  fakta  om  de  samhällsekonomiska  konsekvenserna  av   barns  psykiska  hälsa  se  t.ex.  ”Tänk  långsiktigt!  En   samhällsekonomisk  modell  för  prioriteringar  som  påverkar   barns  psykiska  hälsa”,  2004
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/1034 5/2004-­‐110-­‐4_20041106.pdf

Kapitel  17  Förslag
I     Utgå  från  barnens  rätt  till  båda  sina  föräldrar     Arbetet  med  vårdnadstvister  måste  utgå  från  barnets  rätt,  och   inte  minst  barnets  rätt  till  båda  sina  föräldrar.  Att  bryta  den   länken  får  inte  ske  utan  övertygande  bevisning.
Detta  bör  genomsyra  allt  arbete  med  vårdnadstvister  samt  lagstiftningen  kring  detta.
Det  bör  införas  ett  genustänk  i  arbetet  med  vårdnadstvister  så   att  män  och  kvinnor  behandlas  lika.


II     Vårdnadsutredningar  under  statlig  kontroll .  En  statlig  myndighet  som  ansvarar  för  vårdnadsutredningar  under  strikt  kvalitetskontroll  i  stället  för  kommunerna  som   håller  alltför  låg  nivå.
Socialnämndernas  politiska  kontroll  finns  inte  i  praktiken  utan   tjänstemännen  som  är  inne  i  verksamheten  styr  helt  och  hållet   med  begränsad  insyn.  I  de  fall  tjänstemännen  agerar  i  strid  med  gällande  förordningar  och  direktiv  utkrävs  nästan  aldrig  ansvar.  När  ansvar  i  enstaka  fall  utkrävs  sker  det  nästan  alltid   efter  att  media  uppmärksammat  det  och  då  nästan   uteslutande  om  det  rör  sig  om  mycket  grova   missbedömningar.


III     Obligatorisk  medling
Obligatorisk  medling,  där  den  som  vägrar  delta  eller  saboterar   inte  kan  få  någon  vårdnad  om  barnen,  bör  införas.
Detta  är  vanligt  i  andra  länder.  I  en  del  länder  har   advokatkontoren  även  medlare  anställda.  Det  finns  en   begynnande  debatt  om  detta  i  Sverige
Se  t.ex.  Cochem-­‐modellen,  www.ak-­‐cochem.de.


IV     Lagföring  av  dem  som  sprider  lögner
Lagföring  av  den  som  far  med  osanning  om  den  andra föräldern  bör  införas.
Alla  studier  visar  att  barn  mår  mycket  dåligt  och  skadas  för   livet  av  att  höra  den  ena  föräldern  smutskastas  av  den  andra.
När  det  visar  sig  att  uppgifter  inte  stämmer  och/eller  är  rent  lögnaktiga  måste  detta  få  en  konsekvens  för  den  förälder  som  sprider  dem.  Som  det  är  i  dag  premieras  den  förälder  som  misstänkliggör  och  sprider  lögner.


V     Lagföring  av  dem  som  rövar  bort  barn
Lagföring  av  dem  som  rövar  bort  barn  (egenmäktighet  med   barn)  bör  införas.  Detta  brott  måste  motverkas  eftersom  det   förstör  barnens  liv.
Umgänget  är  en  omistlig  del  av  kontakten  för  de  föräldrar  som   inte  bor  med  sina  barn.  Samhället  måste  visa  att  det  inte   accepterar  sabotage  av  detta.  Om  ett  barn  förts  bort  måste  det   så  snabbt  som  möjligt  föras  tillbaka  innan  eventuella  beslut  om   ny  boningsort  och  nya  beslut  om  umgänge  och  vårdnad  fattas.   Detta  gäller  även  interimistiska  beslut.
Se  t.ex.  Hanne  Kjöllers  ledare  i  DN  2012-­‐01-­‐30   ”Vårdnadstvister.  Stötande  att  den  som  gör  fel  får  rätt”.
Tandem     Min  avsikt  med  det  här  inlägget  är  att  belysa  en  familjs   ökenvandring  i  det  svenska  rättssystemet.  Även  om  detaljerna   varierar  är  det  allt  för  många  familjer  som  upplevt  mer  eller   mindre  samma  sak.
De  sociala  myndigheterna  skall  skydda  barnen  men  gör  det   inte.  De  skyddar  sig  själva,  de  är  mest  upptagna  med  att  inte   kunna  klandras,  och  gör  sig  i  processen  till  ett  språkrör  för  den   ena  föräldern.  Ännu  i  dag  är  det  oftast  mamman.
I  mitt  fall  har  det  varit  frustrerande  att  uppleva  att  så  många   personer  verkar  ha  varit  fullt  medvetna  om  mammornas   cyniska  spel  men  varit  oförmögna,  eller  ovilliga  att  ingripa.
Rättsväsendet  kommer  in  när  vi  människor  inte  förmår  lösa   våra  konflikter.  Skulle  vi  kunna  lösa  dem  på  annat  sätt  hade  vi  gjort  det.  Rättsväsendet  verkar  naturligtvis  inom  det  lagrum   som  finns  men,  menar  jag,  har  en  stor  delaktighet  i  de  stora   rättsövergrepp  som  begås  genom  att  agera  så  långsamt,  ha  så   förutfattade  meningar  och  genom  sitt  sätt  att  välja  och  vraka  i   bevismaterialet  till  stöd  för  sina  domslut.  Man  kan  förstås   argumentera  för  att  det  inte  finns  något  absolut  ”rätt”  men   min  erfarenhet  är  att  rättsväsendet  gör  det  väldigt  lätt  för  sig.

De  som  arbetar  i  rättssystemet  är  upptagna  med  att  säkerställa   att  de  inte  ska kunna  klandras  snarare  än  att  försöka  komma  till   ”rätt”  domslut.
I  praktiken  blir  myndigheterna  ofta  ett  redskap  för  den  ena   föräldern.  Den  stora  ökningen  av  fall  som  rör  vårdnad  och umgänge  sedan  den  nya  lagen  infördes  2006  är  ett  utslag  av   detta.
Lagarna  måste  ändras  så  att  den  som  sprider  lögner  lagförs  och   inte  som  nu  belönas  för  det.  Lagen  måste  ändras  så  att   egenmäktighet  med  barn  inte  blir  ett  instrument  för  den  ena   föräldern  att  uppnå  sina  mål  utan  hänsyn  till  barnet/-­‐en  och   den  andra  föräldern.
En  uppslitande  vårdnadstvist  är  djupt  tragisk  för  alla   inblandade.  Den  är  ett  stort  personligt  misslyckande.  Att  så   många  myndigheter,  och  så  många  rättsinstanser,  låter  sig   utnyttjas  i  en  förälders  krig  mot  den  andra,  och  blir  till  redskap   i  den  ena  förälderns  vendetta  är  inte  förenligt  med  ett  upplyst   samhälle.
Ofta  är  det  inte  fel  på  lagen  utan  snarare  det  sätt  på  vilket  den   tillämpas  och  tolkas.  Eller  inte  tillämpas  de  fina  orden  till  trots.


Vidare  läsning
Lena Hellblom Sjögren, ”Barnets rätt till familjeliv, 25 svenska fallstudier av föräldraalienation”, 2012. Kan beställas på http://www.bokus.com.
Hanne Kjöllers Dagens Nyheter 2012-01-30 ”Vårdnadstvister. Stötande att den som gör fel får rätt”.
Gabriella Nilsson, ”Könsmakt eller häxjakt?” Lunds Universitet 2009.
Lilian Öhrström, ”Sex, lögner och terapi. Verkligheten bakom vår tids häxprocesser.” Norstedts 1996.
http://www.minpappa.nu
http://www.pappabarn.se
http://www.pappamanualen.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s