J’accuse Vårdnadstvisterna, en svensk tragedi som sopas under mattan J’accuse Copyright © 2015 Martin Ansvarig utgivare: Martin Framställd av Vulkan.se ISBN: 978-‐91-‐637-‐8154-‐4
Kapitel 1
I denna mörka historia finns det några ljus. Enheter och individer som baserat sin bedömning på vad de sett och kunnat konstatera, i stället för att låta sig vilseledas av förtal och lögner. Individer som inte sökt stödbevis för sina förutfattade meningar och sina förutbestämda slutsatser, utan som kritiskt granskat all fakta.
Huddinge barnpsyk var en sådan enhet. De slog fast att barnen inte var traumatiserade, likaså Danderyds barnpsyk som snabbt insåg att det låg en vårdnadstvist bakom alla anklagelser, åklagarna som slog fast att barnen inte skulle utsättas för fler utredningar och Rädda Barnen som i flera år rådde mig hur jag i denna mardröm skulle göra det så bra som möjligt för barnen.
Utan dessa individers stöd och ständiga uppmaning att jag inte fick lämna barnen åt sitt öde, att pojkarna behöver sin pappa, skulle jag inte ha orkat.
Vår familj
Jag har två barn, två pojkar, med två kvinnor som bor ihop sedan många år.
Barnens mammor och jag hade på var sitt håll funderat på att skaffa barn. Efter ett år av träffar och diskussioner beslöt vi oss för att skrida till verket vilket snabbt resulterade i två barn. När vi träffades bodde vi alla nära varandra i Stockholm.
När Stefan, vårt första barn, föddes flyttade jag ännu närmare mammorna för att underlätta allt praktiskt runt livet som småbarnsförälder och kunna vara en aktiv, närvarande och engagerad pappa.
Bara elva månader senare föddes vår andra son Johan. Johan har ett fysiskt handikapp vilket gör honom beroende av regelbunden sjukgymnastik, fysioterapi och rehabilitering.
Mammorna visade tidigt ett stort kontrollbehov när barnen var hos mig. De bestämde i detalj när barnen skulle vila och matas. De ville bestämma vad barnen skulle ha på sig och vem barnen fick träffa när de var hos mig.
Mammornas anklagelser om att jag sexuellt förgripit mig på barnen kom redan när de bara var två respektive ett år gamla. Den första anmälan kom när barnen just fyllt tre respektive två.
När mammorna efter år av umgängessabotage, förtal och anmälningar inte mera fick gehör för sina anklagelser kidnappade de barnen och flydde från Stockholm.
Barnen är nu i övre tonåren.
Namnen på barnen och barnens mammor är ändrade. Det finns också en del omskrivningar av geografiska platser och institutioner.
Personer
Anita, Stefans mamma
Ursula, Johans mamma
Stefan, Martins äldre son
Johan, Martins yngre son
Martin, berättelsens jag, pappa till Stefan och Johan
Anna Wiberg, socialsekreterare
Bengt Söderström, enhetschef på Vasa BUP
Bo Edvardsson, docent i utredningsmetodik
Christina Citron, ansvarig läkare på Vasa BUP
Elisabeth Håkansson, socialsekreterare
Ewa Pääjärvi , chef på förskolan
Gunnel Linder, chef för skolförvaltningen i Enköping
Johan, Martins yngre son
Karin Götblad, f.d. länspolismästare i Stockholm
Karin Olsson, enhetschef på Katarina-‐Sofia socialförvaltning
Katarina Hell, socialsekreterare
Madeleine Pettersson, åklagare i Stockholm
Margareta Winberg, f.d. minister
Maria Lötborn, överläkare på Danderyds sjukhus barnpsyk
Paula Heljestrand, verksam på föreningen HOPP
Susann Elman, kriminalkommissarie i Stockholm
Kronologi
1997/02 – Stefan föds
1998/01 – Johan föds
2000/02 – mammorna gör den första av ett tiotal anmälningar om misstänkta sexuella övergrepp
2000 – 2002 jag har övervakat umgänge med barnen eller inget umgänge alls
2002/02 – Huddinge barnpsyk slår fast att barnen inte är traumatiserade
2002/06 – Stockholms tingsrätt beslutar om fortsatt gemensam vårdnad och umgänge med mig som successivt skall utökas
2004/02 – Länsrätten i Stockholms län förordar om verkställighet av Tingsrättens dom. Mammorna föreläggs vid vite att följa umgänget och döms att betala mina advokatkostnader
2004/08 – vitesförläggandet har gått ut, mammorna kidnappar barnen och flyttar till annat län
2004/08 – mammorna försöker sätta barnen i ny skola men misslyckas, gör en ny anmälan om misstänkta sexuella övergrepp och vägrar allt umgänge
2004/09 – skolan tar, i strid med föräldrabalken och JOs beslut, i alla fall emot barnen efter påtryckning från mammorna
2004/09 – Stockholms tingsrätt beslutar interimistiskt att barnen, eftersom de ”bör gå i skola”, skall göra det på den nya orten, att barnen därför skall bo hos mammorna samt att den gemensamma vårdnaden skall fortgå
2004/11 – Länsrätten förordar återigen om verkställighet av Tingsrättens dom samt förelägger vite
2007/11 – Stockholms Tingsrätt beslutar att barnen skall bo hos mammorna och att dessa skall ha enskild vårdnad
NB De rättsliga prövningarna har vanligtvis åtföljts av överklaganden i högre instans som inte beskrivits här om det inte varit relevant.
Vår historia
Kapitel 1 Landvetter 2000-‐02-‐22
Tisdag eftermiddag. Står på Landvetters flygplats och väntar på att gå ombord på planet till Stockholm. Mobilen ringer. ”Hej det här är Elisabeth Håkansson på Katarina-‐Sofia socialförvaltning, du vet säkert varför jag ringer”. Nej svarar jag. Ingen aning om vem du är och varför du ringer.
Det visar sig att socialförvaltningen har gjort en polisanmälan om misstänkta sexuella övergrepp. Det är jag som är den misstänkte.
Elisabeth säger att helgens planerade umgänge inte kan bli av eftersom mammorna motsätter sig det. Jag förstår ingenting och säger att jag absolut inte förgripit mig på barnen, att det måste vara ett missförstånd och att jag förstås skall ha barnen i helgen som vanligt. Då säger Elisabeth: ” du insisterar alltså på umgänge … trots våra rekommendationer och mot föräldrarnas vilja”.
Jag är förälder.
Elisabeths inställning och indirekta ställningstagande visade sig vara symptomatiskt även om jag inte förstod det då.
Så började sju år av anmälningar, undersökningar, polisförhör och rättsprocesser.
Kapitel 2 Barn‐och ungdomspsykiatriska mottagningen Vasa (Vasa BUP), de troende
Vasa BUP var en barnpsykiatrisk klinik på Södermalm i Stockholm. Enhetschefen som var psykolog hette Bengt Söderström, Christina Citron var överläkare.
Mammorna gick till Vasa BUP för att berätta att de ansåg att jag hade förgripit mig på barnen. Vasa BUP bedömde dem som trovärdiga och gjorde en anmälan till Katarina-‐Sofia socialförvaltning. Jag fick inget veta eftersom Vasa BUP i samråd med mammorna beslutat att inte berätta om anmälan för mig.
När jag så småningom fick reda på att Vasa BUP gjort en anmälan till socialtjänsten om misstänkta sexuella övergrepp ringde jag dem för att få berätta min version av det hela och, som jag trodde, rätta till allting. Det visade sig att Vasa BUP hade som policy att inte överhuvudtaget tala med förövaren, förlåt den misstänkte. Detta visade sig vid en kontroll vara ovanligt men sanktionerat av tillsynsmyndigheten.
Vasa BUP träffade mammorna vid minst tretton tillfällen. Mig och barnen träffade de aldrig.
När jag fick tag på anmälan innehöll den förutom en rad lösa antaganden och påståenden, som alla baserades enbart på mammornas berättelser, ett enda påstående i sak, att Stefan kissade på sig. Jag påpekade att detta inte var möjligt eftersom Stefan, då två år, ännu var blöjbarn. Vi hade inte ens påbörjat potträningen och Stefan blev torr först ett halvt år senare. Vasa BUP försvarade sig med att påståendet baserades på vad Anita sagt.
Anita hade fått se anmälan och godkänt den. Men det är ju fel, kan inte vara sant!
Responsen blev den som jag sedan fick uppleva så många gånger; alla fakta som inte passade in i bilden ignorerades eller sorterades bort. Ofta med kommentaren ”man måste ta en mors oro på allvar”.
Trots att denna första anmälan baserades på felaktiga uppgifter, och Vasa BUP visste att uppgifterna i anmälan inte kunde stämma, gjorde Vasa BUP ytterligare flera anmälningar utan någon som helst faktakoll och utan att ha träffat mig eller barnen. Allt baserat på mammornas påståenden som hade sin grund i mammornas vanföreställningar och påhittade historier.
Saken blir inte bättre av att Vasa BUP, enligt enhetens dåvarande chef Bengt Söderström, inte fört några journaler. Jag bad att få ut det skriftliga material om mina barn som Vasa BUP hade. Jag fick svaret ”vi har inget”. När jag påpekade att de ju åtminstone måste ha den skriftliga anmälan de gjort till Katarina Sofia socialförvaltning blev svaret att ”den har du ju redan och vi har inget annat”. Hur skall man som medborgare kunna hysa någon som helst tilltro till en enhet som i praktiken gör det omöjligt att granska dem och som är så vilseledande i sina svar?
När jag så småningom i januari 2006 anmälde Vasa BUP till Socialstyrelsen ledde det inte till någon åtgärd, de tyckte att Vasa PBU handlat helt korrekt (Socialstyrelsens beslut 2006-‐ 06-‐29). Motiveringen var ungefär att sexuellt ofredande av barn är ett så pass allvarligt brott att anmälaren måste göra en anmälan även om anmälaren inte har anledning att tro att något hänt. Det här utnyttjas skrupellöst, och mycket effektivt, av föräldrar i konflikt som vill förhindra att den andra föräldern träffar barnen eller barnet.
Vasa BUP bytte så småningom namn till PBU Grinden och heter i dag BUP Traumaenheten. Samma personer förutom Citron som gått i pension, samma tankegångar. Allt finansierat med offentliga medel.
Kapitel 3 Katarina-‐Sofia socialförvaltning, den fega byråkraten
Vi var klienter hos Katarina-‐Sofia socialförvaltning i fem år, ända tills mammorna kidnappade barnen och flyttade.
Vi hade ett mycket stort antal möten med personer på förvaltningen och journalerna omfattar flera hundra sidor. Inte någonstans framgår det att barnen mått dåligt eller att det funnits några som helst tecken på övergrepp. Tvärtom.
Socialförvaltningen baserade sina rekommendationer uteslutande på mammornas, eller i ett fåtal fall mammorna närstående personers berättelser i samverkan med Vasa BUP.
Katarina-‐Sofia socialförvaltning gjorde sammanlagt fem ”Kapitel 11” utredningar om barn som far illa. Inte någon av utredningarna kommer fram till att barnen farit illa. Däremot kommer man fram till att barnen riskerar att fara illa av föräldrarnas konflikt.
Enhetens chef Karin Olsson, sade under ed i Länsrätten att ”mammorna har en överfokusering på genitalia”.
Socialförvaltningen beställde en barnpsykiatrisk utredning av barnen från Barnpsykiatriska avdelningen vid Huddinge sjukhus. Utredningen (2002-‐02-‐06) slog fast att barnen inte visade några tecken på traumatisering utan att de var väl fungerande barn.
Men socialförvaltningen fäste tillsynes ingen tilltro till utredningen som de själva beställt. Socialförvaltningen vidtog i alla fall inga åtgärder när det i bedömningen konstaterades att det var lugnt och strukturerat hos mig medan det var så pass stökigt hos mammorna att barnen hade svårt att komma till ro.
Socialförvaltningens enda respons var att fortsätta med ständiga rekommendationer om övervakat umgänge. Oftast med motiveringen att ”mammorna vill det”.
Mina påståenden att det var mammorna som borde få behandling och inte jag bemöttes med ett småleende och en ännu stridare ström av socialsekreterare hos mig.
Socialförvaltningen fortsatte att göra nya polisanmälningar när mammorna kom med nya anklagelser. När en socialsekreterare började ifrågasätta mammorna tillät socialförvaltningen att mammorna fick byta socialsekreterare till en som ”stödde dem”.
En vecka efter att mammorna kidnappat barnen och flyttat gjordes en ny anmälan om misstänkta övergrepp (2004-‐08-‐20). Återigen baserat på mammornas berättelser. Barnen var anmälda i Katarina Norra skola i Stockholm och barnen, såväl som mammorna, var skrivna i Stockholm. Ändå lät Katarina-‐ Sofia socialförvaltning i samråd med Enköping socialförvaltning, Enköping socialförvaltning göra nästa utredning.
Även om det är förståeligt att Katarina-‐Sofia socialförvaltning ville bli av med oss så är det ett oförsvarbart resursslöseri.
Katarina-‐Sofia socialförvaltnings journalanteckning från 2004-‐ 08-‐23 är typisk, ”Stefan har flyttat …… tillsammans med Johan….. Ärendet avslutas”. Så lämnar socialförvaltningen Stefan och Johan åt sitt öde och blir av med ett komplicerat ärende.
Det är ofattbart att socialförvaltningen tillät så många utredningar och undersökningar av barnen. Detta utgör i sig övergrepp.
Vi har kostat socialförvaltningen miljontals kronor. Det är resurser som kunde ha använts mycket bättre i kampen för de många barn som far illa på riktigt.
Kapitel 4 Barnpsykiatriska avdelningen vid Huddinge sjukhus, ljuset i mörkret
Socialförvaltningen försökte få till stånd ett antal utredningar hos en mängd institutioner. Oftast sade institutionerna nej för att de inte såg behovet och/eller inte hade resurser.
Jag var absolut emot att barnen skulle utredas för något som jag visste inte hade skett. Likaledes var jag emot att barnen skulle få ”behandling”. För vad då?
Ofta bemöttes jag av den förrädiska attityden ”varför motsätter du dig det om ingenting har hänt, vad är du rädd för?”. Hur bemöter man det?
Jag gick i alla fall med på att barnen utreddes av Barnpsykiatriska avdelningen vid Huddinge sjukhus. De hade först sagt nej till att utreda barnen, ”såg inget behov”, men de övertalades så småningom av socialförvaltningen.
Huddinge barnpsyks utredning bestod av ett stort antal möten med barnen med och utan föräldrar. Utredarna var med vid nattning av barnen vid tre tillfällen i föräldrarnas respektive hem. Efter varje tillfälle genomfördes ett samtal med föräldern och dessutom genomfördes enskilda samtal om barnens utveckling med föräldrarna. Barnen observerades på förskolan vid tre tillfällen och utredarna samtalade med personalen.
Det genomfördes lekobservationer på kliniken utan föräldrar vid flera tillfällen. Observationerna var strukturerade och ostrukturerade. Barnen utsattes bl.a. för provocerande test.
Utredningen (2002-‐02-‐06) kom fram till att barnen inte var traumatiserade. Den kom också fram till att barnens hemmiljö hos mammorna var stökig. Vid avrapporteringen erbjöd utredarna Stefans mamma rollspel i kontakten med sin son som ett sätt att förbättra samspelet mor – son. Anita, Stefans mamma, avböjde. Hon tyckte inte hon behövde det.
Vid avrapporteringen av utredningen gick mammorna i taket förstås, och försökte på alla sätt förringa utredningens betydelse samt smutskasta avdelningen och utredarna. Mammorna ansåg att utredningen inte gav något eftersom det inte genomförts dygnet-‐runt observation. Huddinge kontrade med att det inte gjorts för att de var säkra på att det inte behövdes.
Socialförvaltningen lägger utredningen, som de själva beställt, till handlingarna utan att de entydiga resultaten får någon som helst inverkan på socialförvaltningens agerande. I praktiken verkade de inte ta någon som helst hänsyn till de resultat som framkommit utan fortsatte att göra polisanmälningar i takt med att nya anklagelser trillat in från mammorna.
Kapitel 5 Förskolan Sälen, vem bryr sig om barnen?
Bägge barnen gick i en trevlig och populär förskola granne med mig och 200 meter från mammornas bostad i Stockholm.
Jag upplevde alltid att jag hade bra kontakt med personalen och deltog, uppmuntrad av personalen, i utflykter och andra aktiviteter där de välkomnade en vuxenresurs till.
Personalen hade vid några tillfällen talat med mig om barnen, eller snarare, hur de skulle förhålla sig till mammornas instruktioner och kommentarer kring barnen.
Johan använde länge vagn pga. sitt fysiska handikapp. Förskolan uppmuntrade mig att sluta använda vagnen trots mammans motsatta instruktioner eftersom de var oroliga att Johan annars aldrig skulle lära sig att gå och därmed också få svårt att hänga med i de andra barnens lekar. På min fråga om de tagit upp detta med Johans mamman svarade de nej. Min tolkning var att de inte trodde att det skulle leda till något annat än anklagelser och klagomål. Jag slutade i alla fall med vagnen trots Johan mammas ursinniga reaktion.
Ett bevis på att barnen utsatts för sexuella övergrepp var, enligt mammorna, att Stefan ville leka Pippi Långstrump på förskolan. Det var onaturligt enligt mammorna. Förskolan ansåg att det var helt naturligt, de hade t.o.m. uppmuntrat Stefan att klä ut sig, bl.a. till Pippi.
Mammorna hade vid ett tillfälle bett personalen att ha särskild uppsikt över Stefan eftersom han, enligt Stefans mamma, var suicidal. Det innebar bl.a. att personalen enligt Stefans mamma skulle vara extra uppmärksamma på att Stefan, vid utflykter, inte kastade sig ut på gatan framför en bil. Personalen tog upp detta med mig för att de inte visste hur de skulle förhålla sig till detta, de hade inte uppfattat några som helst signaler på att Stefan mådde dåligt, allra minst att han var suicidal.
Under en period när mammorna helt vägrade umgänge mellan barnen och mig gick jag till förskolan för att träffa barnen där. Detta var avstämt med förskolan som bekräftade att jag fungerade bra med barnen, gruppen och dem. Förskolan hade dessutom stämt av med socialförvaltningen att det var ok.
När jag kom till förskolan vid ett sådant tillfälle efter att inte ha träffat barnen på några veckor eftersom mammorna vägrade umgänge och inte kunde godkänna de kontaktpersoner som socialförvaltningen förde fram, blev Johan mycket glad att se mig. Han kröp upp i min famn, kände på mitt ansikte och upprepade frasen ”pappa fängelse, pappa fängelse…..”. Något som Johan, enligt förskolans rapport till socialen, också sagt vid andra tillfällen.
Efter några veckor blev jag kallad till möte med Ewa Pääjärvi som var enhetschef för förskolan. Hon bekräftade att barnen tyckte om att jag kom dit, att allt fungerade bra mellan mig, barnen och personalen, men att jag inte kunde fortsätta att komma dit.
Mammorna var ursinniga att jag träffade barnen och personalen orkade inte med pressen.
Ewa Pääjärvi, som alltså fattat beslutet att Johan inte mera fick träffa mig på förskolan och därmed inte träffade mig alls, slutade med att säga att ”det är så synd om Johan….”.
Med de orden gav ytterligare en myndighetsperson efter för mammornas påtryckningar och lämnade Johan, ett treårigt barn, i sticket.
Kapitel 6 Polisen, den manipulativa utredaren
Allt som allt gjordes det ett tiotal polisanmälningar mot mig baserat på mammornas påståenden om diverse övergrepp.
Mönstret är för det mesta detsamma. Mammorna kontaktar Vasa BUP som säger att de måste göra en anmälan till socialen som säger att de måste göra en polisanmälan.
Detta trots att en åklagare efter några nedlagda förundersökningar uttryckligen skrev att barnen inte skall utsättas för ytterligare utredningar och undersökningar.
Polisanmälan leder oftast till en förundersökning, ibland till utredningar och förhör, ibland inte. Så småningom avskrivs förundersökningen av en åklagare. Vanligtvis med den för mig, den misstänkte, ganska tråkiga formuleringen ”brott kan inte styrkas”.
Två åklagare avskrev med den starka formuleringen ”man kan inte anta att brott … begåtts”.
Till slut fick en åklagare nog och avskrev en anmälan samma förmiddag den kom in med den starka formuleringen ”man kan inte anta att ett brott som faller under allmänt åtal har begåtts”. Tack Madeleine Pettersson!
Jag är förhörd några gånger och har delgivits misstanke om brott en gång. Förhören är för det mesta sakliga även om de innehåller många surrealistiska detaljer. Kriminalinspektör Susann Elman frågade mig i ett förhör om jag har ont i ryggen. Jo svarade jag, visst har jag haft besvär med ryggen i många år men varför frågar du? Susann svarade att ett bevis på att jag begått övergrepp var, enligt mammorna, att jag fick ont i ryggen varje gång fallet med Örebro-‐pedofilen, som då var aktuellt, kom upp på TV. Att mammorna med sina vanföreställningar kommer med ett sådant påstående kan man förvänta sig men att polisen följer upp det i ett förhör är anmärkningsvärt.
Stefan, min äldre son, är förhörd fyra gånger (2002-‐02-‐15, 2002-‐02-‐18, 2002-‐06-‐18, 2002-‐06-‐19). Ett av förhören hölls på hans födelsedag. Johan är förhörd en gång (2002-‐06-‐19). Barnen förhördes således när de var fem och fyra år gamla. Stefan är vallad i en fastighet på Södermalm (2002-‐06-‐19) där det skall ha begåtts övergrepp, oklart om jag också då var utpekad som förövare av mammorna. Stefan är inte vallad på förskolan där det också skall ha begåtts övergrepp på honom av ett annat barn.
Ett av förhören kretsar mycket kring om och hur pappa pillar på Stefan. Stefan bekräftar att pappa brukar kittla honom. Förhörsledaren, Susann Elman, använder sedan ordet pilla sexton gånger i rad när hon frågar var pappa pillar, när han pillar, vad Stefan har på sig när pappa pillar osv. Varje gång kvitterar Stefan med att säga kittla men den sjuttonde gången fattar han och säger att pappa brukar pilla på honom.
Även om också den förundersökningen lades ner, är det ofattbart att en till synes erfaren polis får hålla ett så manipulativt förhör. Att så små barn förhörs är i sig anmärkningsvärt. Särskilt som den generella rekommendationen är att inte förhöra så små barn. Men, mammorna tryckte på och krävde att barnen skulle förhöras, utredas och behandlas. Och till och med polisen gav efter för deras påtryckningar.
Lika betryckande är det enorma resursslöseriet. Det borde vara enkelt att sålla ut vilka fall som behöver undersökas närmare och vilka som kan läggas åt sidan. Men allt för många myndighetspersoner har varken kompetens eller mod att göra det.
Kapitel 7 Familjerådgivarna, förhalarna
Katarina-‐Sofia socialförvaltning föreslog i ett tidigt skede att vi skulle gå i familjerådgivning. Det tog tid att hitta någon eftersom mammorna förkastade de alternativ socialförvaltningen föreslog. Mammorna ville inte heller vara med och betala för privata rådgivare. Det tyckte mammorna jag skulle göra eftersom allt var mitt fel, jag var den skyldige.
Så småningom hamnade vi hos en rådgivare som mammorna kunde acceptera. Där gick vi några gånger tills hon sjukskrevs. Vi fick en ny. Där gick vi tre gånger tills mammorna meddelade att de inte ville gå längre för de måste jobba på sin relation. Det visade sig innebära att mammorna fortsatte hos samma rådgivare men nu bara de två utan mig.
Vi fick ny rådgivare, denna gång en man och en kvinna. Där gick vi ett antal gånger. Under tiden hade barnen utretts och det hade konstaterats att de inte var traumatiserade. Jag hade då haft övervakat umgänge, oftast fyra timmar i veckan, eller inget umgänge alls i ett knappt år och ville så snabbt som möjligt återgå till vårt normala umgänge.
Familjerådgivarna tyckte att vi inte skulle återgå till normalt umgänge utan att jag borde acceptera att mammorna inte önskade det. Jag borde förstå mammornas oro.
Efter några gånger sade jag att jag går till tingsrätten om vi inte återgår till vanligt umgänge. Det fanns, enligt mig, inga som helst orsaker till övervakat umgänge. Familjerådgivarna bad mig inte göra det, det skulle uppfattas som en fientlig handling från min sida hävdade de. Min fråga om att alla anklagelser, umgängesvägran och det stora antalet polisanmälningar från mammornas sida kanske kunde uppfattas som fientliga handlingar bemöttes med snedställda huvuden och ett oförstående småleende, ”det var ju inte samma sak”.
Familjerådgivarna hotade med att avsluta samtalen om jag valde att gå till tingsrätten. Jag kunde inte tro att de menade allvar med sitt hot men det gjorde de. Jag gick till tingsrätten och familjerådgivarna avslutade samtalen.
Vi fick så småningom nya rådgivare, återigen ett par. Vi gick där ganska många gånger och tragglade oss igenom våra sorgliga historier. Det blev uppenbart att familjerådgivarna, trots att man såg hur de ansträngde sig för att inte göra det, i mångt och mycket började ifrågasätta mammornas agerande.
Det ledde förstås till att mammorna skällde ut familjerådgivarna, ”de förstod inte, hade inte hela bilden klar, hade inte hört allt, visste inte vad de talade om osv”.
Vid ett tillfälle fick den kvinnliga familjerådgivaren en sådan utskällning av Johans mamma Ursula att hon, under samtalet, började gråta, ”jag vet inte hur vi kan hjälpa er”.
Så slutade vi där.
Kapitel 8 HOPP, häxmästaren
Katarina-‐Sofia socialförvaltning föreslog att jag skulle träffa Paula Heljestrand från en organisation som heter HOPP. Organisationen behandlar barn som utsatts för övergrepp och förövare. Jag var mycket skeptisk. Det fanns ingen anledning att träffa Paula förstås eftersom inga övergrepp hade skett. Socialens inställning var att det inte kan skada, kan jag inte göra det i alla fall?
Men, alla dessa möten med organisationer och personer som har en satt agenda och anser sig veta att det har skett ett övergrepp, är skadliga. Du kan inte ge behandling för något som kanske har skett, eller som i mitt fall inte har skett. Det är direkt skadligt och farligt, särskilt när det gäller barn. Barn, och vuxna för den delen, kan visst påverkas. Det finns i dag många belägg för det.
Därför blir en organisation som HOPP så skadlig. Ivrigt påhejade av flata socialförvaltningar och andra myndigheter blir de livsfarliga.
Jag gick i alla fall så småningom med på att träffa HOPP och Paula Heljestrand på socialförvaltningen och utan mammorna. Med dem närvarande skulle mötet bara bli en enda lång smutskastning. Jag kom till mötet och mammorna var där i alla fall. De hade redan börjat mötet. Jag lämnade mötet och Karin Olsson, enhetschefen på socialen, kom efter och bad om ursäkt. ”Paula tyckte att det blev bäst med mammorna närvarande”.
Jag gick med på ett nytt möte, denna gång bara med Paula Heljestrand. Vi träffades och mötet blev kort. Paula tappade fattningen och skällde ut mig för att jag inte erkände. Skulle jag bara erkänna vad jag gjort skulle man kunna påbörja behandling av mig och barnen. Bara så skulle man kunna gå vidare och påbörja läkningsprocessen. Då skulle det bli bättre också för mig.
Att organisationer som HOPP fortfarande finns och finansieras med offentliga medel är inte förenligt med ett upplyst rättssamhälle. Det är skamligt. Det är häxkonst.
Kapitel 9 Danderyds Barnpsykiatriska avdelning, sanningssägaren
Katarina-‐Sofia socialförvaltning föreslog, under stark påtryckning från mammorna, ett antal utredningar på olika institutioner. Jag motsatte mig de flesta av dem i den mån jag kunde.
Vasa BUP, som gärna skulle ha tagit emot både mig och barnen för behandling, var ett rött skynke för mig.
BUP Hökarängen likaså.
Rädda Barnen ville inte ta emot barnen. De hade som policy att inte behandla barn där det inte var fastställt att de utsatts för övergrepp.
Huddinge barnpsyk vägrade redan år 2000 att ta emot barnen (Soc journal 2000-‐09-‐26) eftersom det inte fanns ”barnpsykiatriska symtom”.
Eugeniahemmet ville inte heller ta emot barnen för de hade bara fyra platser som var reserverade för akuta fall.
2003-‐03-‐13 gjorde Anita en anmälan till socialen att barnen var suicidala och uttryckt att de inte ville leva. Samma sak återkommer i en anmälan från Vasa BUP som konstaterar att barnens agerande är att betrakta som självmordsförsök. Samma dag ringer Socialförvaltningen mig för att få mitt ok att Anita omedelbart skulle ta Stefan till BUP på Södermalm. Jag gav mitt tillstånd men Anita ville inte gå till just detta BUP.
I stället föreslog Anita Danderyds sjukhus barnpsyk som hon hade förtroende för. Hon arbetade själv på Danderyds sjukhus. Anita ringer till Dr. Maria Lötborn på Danderyds sjukhus. Vad som sagts vet bara de, men följande dag ringer Maria Lötborn till socialen för att rapportera om samtalet. Hon konstaterar att hon inte ville ta emot barnen, det fanns ingen akut anledning. Om föräldrarna kom in i alla fall skulle föräldraskapet kunna ifrågasättas.
Dr. Lötborn fortsätter ”…. är barnen bollträn i en vårdnadskonflikt?”
Jag har aldrig träffat Maria Lötborn och hon har inte träffat barnen heller. Om hon kände Anita från tidigare vet jag inte. Det är anmärkningsvärt att hon, som det verkar, efter ett kort telefonsamtal med Anita genast förstår vad det rör sig om.
Ännu mer anmärkningsvärt är att så många socionomer, socialsekreterare, familjeterapeuter, handläggare och myndighetspersoner som vi kom i kontakt med inte förstått detsamma efter timmar av samtal och utredningar.
Har de fattat, och ändå agerat på det sätt de gjort, borde de ställas till svars och lagföras. Det är ett förräderi mot mina barn och ett svek mot de barn som skulle behöva insatserna och resurserna.
Kapitel 10 Bo Edvardsson, rösten i öknen
På inrådan av mitt ombud lät jag docent Bo Edvardsson granska samtliga journaler från perioden februari 2000 till oktober 2004. Materialet är totalt oredigerat och omfattar ca 300 sidor.
Bo Edvardsson är docent i utredningsmetodik vid Örebro Universitet och landets främste expert på området. Han har skrivit ett stort antal publikationer inom utredningsmetodik.
Bo Edvardsson kom fram till att mammorna lider av allvarliga vanföreställningar som är ”svåra eller omöjliga att bota”. Vanföreställningarna försvårades av att det var två personer som uppmuntrade och stödde varandra i vanföreställningarna.
Bo Edvardsson ansåg att mammorna var direkt skadliga för barnen och att de borde fråntas vårdnaden om barnen omedelbart.
Bo Edvardsson anser att den metodik han använder, att bara granska journaler, och inte tala med berörda personer och myndigheter, är den mest pålitliga och oberoende.
Katarina-‐Sofia socialförvaltning sade sig ha läst utredningen men kommenterade den inte och de vidtog inga som helst åtgärder med anledning av den.
Socialförvaltningen i Enköping fick den men ville inte läsa den, de ville ”bilda sig sin egen uppfattning”.
Tingsrätten kommenterade den inte med ett ord. Man kanske kan anta att de tyckte det var en partsinlaga, men jag menar att det inte är bra att de helt fritt, utan motivering, väljer och vrakar bland partsinlagorna och bara kan välja den eller de som stöder domslutet. Principen kallas fri bevisprövning men jag menar att den ger allt för stora möjligheter till subjektiva tolkningar och domslut.
Man kan tycka vad man vill om Bo Edvardsson och hans metodik, men att bara negligera utredningen, som alla myndigheter gjorde, är fel och oförsvarligt.
Då borde de åtminstone säga ”vi har tagit del av den men fäster inte någon vikt vid den” och också förklara varför.
Det är kanske mänskligt att välja bort den information som inte stöder den verklighetsbild man vill måla upp. Att myndigheter gör det är oprofessionellt. Att domstolar gör det är rättsosäkert.
Kapitel 11 Kidnappningen
Sommaren 2004, efter fyra år av ständiga anmälningar och utredningar, hade några institutioner och myndighetspersoner i Stockholm förlorat tilltron till mammorna. Socialen ville inte, trots byte av socialsekreterare, gå dem till mötes med nya rekommendationer om umgängesförbud och utredningar. Åklagaren trodde dem inte och sade att barnen inte skulle utsättas för ytterligare utredningar. Inte ens familjerådgivarna ”stödde” dem längre.
Då gjorde mammorna det som barnpsykologerna som jag hade kontinuerlig kontakt med varnat för i flera år. D.v.s. när mammorna inte längre fick gehör för sina anklagelser skulle de först söka upp nya enheter och personer som de upplevde stödde dem för att sedan, när de prövat allt och kommit till vägs ände, kidnappa barnen och fly.
Sommaren 2004 var barnen och jag ute på mitt lantställe i fyra veckor. Det sista veckoslutet var mammorna, efter önskemål från barnen, ditbjudna. ”Tyvärr” kunde de inte komma just det veckoslutet. Det kom att framgå varför. Det var just det veckoslutet som de kidnappade barnen.
Mammorna hämtade barnen hos mig i Stockholm torsdag den 12 augusti efter att barnen haft sommarlov med mig.
Senare i augusti skulle Stefan börja ettan i Katarina Norra skola i Stockholm som låg mycket nära våra hem och var den skola där Stefans mamma och jag gemensamt anmält honom. Johans mamma och jag hade anmält Johan till sexårsverksamheten i samma skola.
Jag ringde till socialtjänsten onsdag den 18 augusti för att påpeka att mammornas första vitesförlägganden just gått ut och att vi därför kunde förvänta oss nya anmälningar och umgängesvägran. Mammorna gjorde anmälningarna för att mammorna, med stöd av anmälningarna, skulle kunna vägra umgänge. När ett vitesförläggande förelåg skulle det bli mycket dyrt för mammorna att vägra umgänge. Därför gjorde mammorna inga anmälningar så länge det förelåg ett vitesförläggande.
Torsdagen den 19 augusti 2004 på kvällen ringer mobilen. Det är Anita som helt sonika meddelar att de flyttat till Brottby och att barnen redan börjat i en ny skola. Det visar sig att mammorna utan någon som helst förvarning några dagar tidigare satt barnen i bilen och sagt att nu flyttar de till en för barnen okänd ort där de aldrig varit. I praktiken kidnappade mammorna barnen.
Det här var mycket traumatiskt för barnen som lika lite som jag haft någon föraning om vad som skulle ske. Johan kunde i flera månader efter detta inte gå förbi mammas gamla port på Södermalm i Stockholm utan att brista i gråt.
Mammorna hade varit på Katarina Norra skola i Stockholm för att skriva ut barnen. Utan mig förstås. Vi hade ju gemensam vårdnad. Rektorn fattade dock misstankar och tillät dem inte att skriva ut barnen. Senare sade rektorn till mig att hon kände sig lurad.
På den nya orten, där mammorna hyrt en tillfällig bostad, gick det bättre än på skolan i Stockholm. Under förespegling att pappan var införstådd med skolflytten skrevs barnen in i den lokala skolan. När rektorn där förstod att hon blivit lurad tog hon inte längre emot barnen.
I stället för att låta barnen gå i skolan i Stockholm där de var inskrivna och där barnen och mammorna hade sin varaktiga bostad, höll mammorna barnen hemma i några veckor tills skolförvaltningen i Enköping ensidigt bestämde att barnen skulle få gå i den skola mammorna önskade. Trots att den ena vårdnadshavaren motsatte sig det. Mer om det i nästa kapitel.
För mammorna var det viktigt att just då kunna vägra allt umgänge. Jag var ju vårdnadshavare och skulle ju ha fört barnen till Katarina Norra skola i Stockholm som låg väldigt nära mitt, och mammornas, hem i Stockholm och där barnen var inskrivna. Därför var de på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 augusti, framförde sina misstankar om sexuella övergrepp och fick läkaren på Akademiska att göra en ny anmälan. Eftersom det förelåg en anmälan om misstänkta sexuella övergrepp vägrade mammorna igen allt umgänge.
Mammorna skrev sig i Brottby under hösten. Barnen tvångsskrevs där så småningom. Mammorna köpte ett hus och i januari 2005 flyttade barnen för andra gången inom sex månader.
Stockholms tingsrätt beslöt vid muntlig förhandling den 17 september 2004 att den gemensamma vårdnaden skulle bestå men att barnen tillsvidare skulle fortsätta att gå i skola i Brottby i väntan på slutförhandling ”eftersom de nu börjat skolan där”. Vilket barnen alltså gjort några dagar tidigare.
Eftersom det sedan tog nästan fyra år innan vi var uppe i slutförhandling så permanentades barnens skolgång i Brottby. Det ledde sedan i sin tur till att mammorna fick ensam vårdnad eftersom barnen gick i skola och bodde hos mammorna.
Det mest tragiska i detta är inte mammornas egenmäktiga agerande och övergrepp mot barnen och mig. Det mest skrämmande är att det skett med myndigheternas goda minne och hjälp.
Kapitel 12 Enköpings skolförvaltning, förfalskaren
Efter att skolan i Brottby fått klart för sig att barnen var inskrivna i Katarina Norra skola i Stockholm, och att inskrivningen i Brottby skett mot den ena vårdnadshavarens vetskap och vilja, tog de inte längre emot barnen.
Desto mer förvånad blev jag när jag fick meddelande att barnen nu i alla fall kunde gå i skola i Brottby och att de börjat där på nytt den 7 september. Beslutet hade fattats av skolförvaltningen i Enköping. Motiveringen var ungefär att ”barn måste gå i skola”.
Chefen för skolförvaltningen i Enköping, Gunnel Linder, gjorde sig i det längsta icke kontaktbar. När jag till slut fick kontakt med henne sade hon först att de fått in en anmälan om flytt från Stockholm. När jag påpekade att detta inte var möjligt hänvisade hon till andra, ospecificerade dokument som underlag för beslutet.
Jag fick så småningom ut ett dokument som enligt Gunnel Linder utgjorde beslutsunderlaget. Det visade sig vara den överföring av skolpeng som skolan i Stockholm undertecknat 2004-‐09-‐17 och som kommit till Skolförvaltningen i Enköping 2004-‐09-‐27. Dvs. tjugo dagar efter att Gunnel Linder 2004-‐09-‐ 07 fattat sitt beslut att ta emot barnen i skola i Brottby.
Gunnel Linder ljög alltså, Stockholm skickade sin överföring som en följd av hennes beslut och inte tvärtom.
När Gunnel Linder konfronterades med detta kommer nästa rökridå. Hon hänvisade till andra dokument och annat underlag för beslutet. Hon ville dock inte säga vilka dokument eller vilket underlag. Jag bad då att få ut hela akten. Den kom aldrig och när jag igen kontaktade Gunnel Linder tillstod hon att akten inte existerade. Antingen hade den aldrig existerat eller så var den förstörd.
Jag bad då att få tala med den person som handlagt ärendet. Det visade sig att hen hunnit sluta. Detta var några veckor efter att det ödesdigra beslutet fattats.
Jag anmälde skolförvaltningen i Enköping till Skolverket som är tillsynsmyndighet. Det visade sig att det uttryckligen finns JO-‐ beslut på att skolor inte får ta emot barn i skola ”om det finns risk att detta påverkar en vårdnadstvist”. Detta beslöt JO redan 2005 (JO 2005-‐05-‐30 Dnr 2353-‐2005, se också t.ex. 3180-‐2002 och 3281-‐2002.) Beslutet hade vid tidpunkten skickats till Enköpings kommun för kännedom. Detta har alltså hänt tidigare och var väl känt.
Skolverket skriver: ”Skolverket förutsätter att Enköpings kommun i fortsättningen agerar i enlighet med vad JO anfört i sitt beslut och finner inte skäl att vidare utreda ärendet” (Skolverket 2005-‐09-‐30 Dnr 51-‐2005:2419).
Ingen ställs till svars och det blir ingen påföljd. Det är alltså fritt fram att också i fortsättningen ta emot barn mot den ena förälderns vilja och i strid med JOs beslut.
Frånvaron av allt skriftligt underlag får inte heller några påföljder. Så här skriver Skolverket när de konstaterat att det inte finns något skriftligt underlag för beslutet: ”Skolverket vill dock betona vikten av att skriftligt anteckna uppgifter ….”
(Skolverket 2006-‐02-‐02 Dnr 51-‐2006:66). Mildare än så kan väl reprimanden inte ges. Ingen utkrävs ansvar, ingen påföljd.
Man kan kanske tycka att det måste gå att få ett uppenbart lagstridigt beslut ändrat. Då kommer nästa överraskning. Det går inte att överklaga ett beslut om att ta emot ett barn i en skola. Detta låter absurt men så är det. Det går att överklaga ett beslut att inte ta emot ett barn i skola men att ändra ett felaktigt och olagligt beslut att ta emot ett barn går inte.
En JO-‐anmälan 2005 (JO 2005-‐05-‐30 Dnr 2353-‐2005) leder inte heller till någonting. Det flera sidor långa beslutet tycks hänvisa till ett antal tidigare beslut att ett beslut om skolgång inte får påverka en vårdnadsprocess men anmälan lämnas utan ytterligare åtgärder och ärendet avslutas.
Så agerar de svenska byråkraterna.
Kapitel 13 Enköpings Socialförvaltning, partiskhetens ansikte
När mammorna i augusti 2004 kidnappade barnen, flyttade till Brottby och satte dem i en ny skola var det extra viktigt att jag inte fick träffa barnen. Då skulle jag förstås ha fört barnen till Katarina Norra skola i Stockholm där barnen var inskrivna.
Mammorna gjorde därför i samband med flytten en ny anmälan om misstänkta sexuella övergrepp. Med stöd av anmälan vägrade de, som så många gånger förut, allt umgänge.
Vid den här tidpunkten var vi alla, jag, barnen och mammorna skrivna på Södermalm i Stockholm. Katarina-‐Sofia socialförvaltning hade gjort fem ”Kapitel 11” utredningar om barn som far illa. Ändå tillät socialförvaltningen att denna anmälan utreddes i Enköping. Enköping valde att inte polisanmäla.
Stockholms tingsrätt beslöt 2004-‐09-‐17 att göra en vårdnadsutredning som underlag för den fortsatta behandlingen. Målet skulle behandlas skyndsamt. Annars riskerade ju det interimistiska beslut de fattat att permanentas. Vårdnadsutredningen skulle göras av socialförvaltningen i Enköping trots att det i Stockholm redan fanns många utredningar och vi alla, jag barnen och mammorna, var skrivna i Stockholm.
Efter att först ha skyfflats runt bland socialsekreterarna i Enköping blev det Katarina Hell och Anna Wiberg som gjorde utredningen. Jag var ytterst tveksam till att medverka till utredningen och var utled på att träffa ytterligare några socialsekreterare som bara utgjorde megafoner för mammornas krav. Jag utverkade ett löfte om att få lika mycket tid med socialsekreterarna som mammorna. Det kan tyckas självklart men mina erfarenheter dittills var inte goda. Allt dikterades av mammorna och gjordes på deras villkor.
Socialförvaltningen skulle utreda vårdnad, boende och umgänge.
För att göra den utredningen tyckte socialsekreterarna först inte att det var nödvändigt att göra hembesök hos mig eller besöka den skola i Stockholm, Katarina Norra, där jag och respektive mamma skrivit in barnen. Det var med stor tveksamhet de kom till Stockholm och ens besökte mig. Skolan, som låg hundra meter från mitt och barnens hem, besökte de aldrig.
De beaktade aldrig praktiska frågor som kommunikationer, närhet till skola, fritidsaktiviteter och vårdapparat som Johan var beroende av.
De tidigare utredningar som de fick från Katarina-‐Sofia Socialförvaltning ville de inte ta till sig. Det kunde ge dem förutfattade meningar och de ville bilda sin egen uppfattning. Docent Edvardssons utredning fick de men den läste de aldrig.
Utredningen, som skulle ske skyndsamt, kom 2006-‐03-‐13, dvs ett och ett halvt år efter att Tingsrätten beslutat om att den skulle göras.
Utslaget var givet på förhand, barnen skulle fortsätta bo hos mammorna i Brottby. Som en följd av detta skulle mammorna, fyra år senare, få enskild vårdnad om respektive barn.
Så har då den förälder vars lämplighet som vårdnadshavare ifrågasatts av Tingsrätten, av samma Tingsrätt getts ensam vårdnad!
Socialförvaltningen tycks dock ha insett vilken svår sits barnen befann sig i och rekommenderade att barnen skulle få hjälp att bearbeta det. Det behövdes inte tyckte mammorna som nu hade ensam vårdnad och därför kunde förhindra att barnen fick hjälp.
Kapitel 14 Domstolarna, de ofelbara
När ett brott har begåtts eller människor inte kan komma överens är den sista anhalten domstolsväsendet. Vid en konflikt är man i domstol för att det inte gått att lösa konflikten på annat sätt. En domstolsprocess är uppslitande och dyr för alla parter inklusive samhället.
När barnen, efter de första polisanmälningarna, var utredda och det konstaterats att de inte var traumatiserade, när ingen socialsekreterare hade något att anmärka mot mig, min hemmiljö eller min kontakt med barnen, men desto mer att anmärka på mammornas hemmiljö och kontakt med barnen, men socialen ändå rekommenderade fortsatt övervakat umgänge för att mammorna ville det, stämde jag mammorna inför Stockholms tingsrätt 2001. Jag hade då haft övervakat umgänge, eller inget umgänge alls, i nästan ett år.
Dom kom i juni 2002. Fortsatt gemensam vårdnad, barnen fick umgänge med mig torsdag till måndag. Loven delades ungefär jämt. Vardagsumgänget skulle utökas i takt med att barnen blev äldre. Barnen var nu fem respektive fyra år och vi kunde äntligen, för första gången, åka till mitt sommarställe och farmor och farfar i Finland. Något som mammorna hittills saboterat.
Eftersom mammorna fortsatte att sabotera umgänget med nya anmälningar anhöll jag om verkställighet av den gällande domen vilket beviljades. Mammorna fick sammanlagt tre verkställighetsdomar.
Mammorna var mycket missnöjda med domen i Stockholms tingsrätt som gav barnen ett omfattande umgänge med mig. Som en följd av att deras överklagande inte gick igenom kidnappade mammorna barnen i augusti 2004 och flyttade till Brottby. De gjorde en ny anmälan om misstänkta sexuella övergrepp och vägrade allt umgänge i väntan på utredning.
Jag stämde för enskild vårdnad i Stockholms tingsrätt september 2004.
I muntlig förhandling beslöts att den gamla domen i stort skulle bestå i avvaktan på slutförhandling. Barnen, som vid tidpunkten var skrivna hos mammorna i Stockholm, skulle bo hos mammorna i deras tillfälliga bostad i Brottby och gå i skola i Brottby trots att skolan tagit emot dem på felaktiga grunder för att ”de nu får gå i skola”. Precis det som JO sagt inte får hända, att ett mottagande i skola inte får påverka en vårdnadstvist, hände.
Stockholms tingsrätt säger i sitt protokoll 2004-‐09-‐17 att ”NNs och MMs (mammornas) beteende är ägnat att väcka tvivel om deras lämplighet att utöva vårdnad om barnen”. Trots detta fattar tingsrätten beslut om att ge NN och MM gemensam vårdnad med mig. Tingsrätten beslutar också att barnen tills vidare skall bo hos mammorna i Brottby, väl medvetna om att det skulle bli utslagsgivande för den fortsatta behandlingen. Tingsrätten bör också rimligtvis ha varit medveten om att deras beslut om vardagsumgänge i praktiken inte skulle gå att genomföra.
När målet så småningom, efter nästan fyra år kommer upp till slutförhandling väger kontinuitetsprincipen tyngst. Kontinuitetsprincipen säger förenklat att man inte skall rycka upp barn i onödan.
Stockholms tingsrätt beslöt i dom 2007-‐11-‐ 28 att barnen skall fortsätta bo hos mammorna och gå i skola i Brottby. Som en konsekvens av det beslöts att mammorna skall ha enskild vårdnad då föräldrarna inte kan samarbeta.
Så ger domstolarna den bråkande och saboterande föräldern rätt.
Domstolen förbigår allt som komplicerar saken. Docent Edvardssons utredning som sade att mammorna var direkt olämpliga som vårdnadshavare liksom Tingsrättens tidigare skrivning om att mammornas agerande är ägnat att väcka tvivel om deras lämplighet som vårdnadshavare nämns överhuvudtaget inte.
Jag menar att domstolarna inte har kapacitet att ta till sig ett så digert material, de vill egentligen inte borra sig in i dessa trista anklagelser som parterna slungar ut. Men det måste de, parterna är där för att de har en djup, ofta smutsig konflikt som inte gått att lösa på annat sätt än i domstol.
Det sätt som domstolarna väljer och vrakar i materialet så att det passar deras domslut är, menar jag, direkt rättsosäkert. I sin ofelbarhet har de svårt att ta till sig information och fakta som inte stöder deras uppfattning.
Den långsamma processen utnyttjas av ombud som gör sig otillgängliga eftersom de vet att det är i deras klients intresse att dra ut på processen så länge som möjligt. Mammornas ombud gjorde sig så pass otillgänglig att domstolen bad att få in hennes kalender.
Den långsamma behandlingen, alla vackra ord till trots om att dessa mål skall behandlas skyndsamt, är i sig rättsosäkert. Eftersom kontinuitetsprincipen, kanske med rätta, är så stark blir slutresultatet alltför ofta ett accepterande av situationen som den är.
Kontinuitetsprincipen är kanske eftersträvansvärd men då måste behandlingen snabbas upp så att inte den förälder som tar lagen i egna händer och agerar egenmäktigt får rätt. I dag låter domstolsväsendet sig i sin flathet utnyttjas av den saboterande föräldern samtidigt som de tvår sina händer genom att besluta om en skyndsam behandling som de vet inte kommer att bli av.
Mer generellt Kapitel 15 Läget i dag
Vårdnadstvisterna har ökat markant sedan lagändringen 2006 som gör det lättare att få enskild vårdnad
Egenmäktighet ökar ännu mer, 2010 rövades 1718 barn bort av en förälder.
300 000 barn har ingen eller väldigt lite kontakt med sin pappa.
En dom om umgänge betyder inte att den följs.
Det är mycket svårt att överklaga en vårdnadsdom sedan lagändringen 2008 eftersom det nu krävs prövningstillstånd för att överklaga till hovrätten
Barn som växer upp utan en förälder, särskilt pojkar, mår mycket sämre än andra barn.
Idag hamnar över 20 procent av dem som skiljer sig i en tvist. Då är även de som skiljer sig utan barn inräknade. År 2005 var det 47000 barn som berördes av en separation. 19000 barn berördes av samarbetssamtal och 6700 barn av en utredning om vårdnad, boende eller umgänge.
Samma år, 2005, hade föräldrarna i 94 % av fallen gemensam vårdnad också efter separationen. I de allra flesta fallen bodde barnen delvis eller mest hos sin mamma. (Barnombudsmannen rapporterar BO 2007:04, Upp till 18 -‐ Fakta om barn och ungdom”.)
Antalet vårdnadstvister har dubblerats från 2006 till 2013. (Domstolsverkets statistik 2013). De flesta tar flera år att lösa. Över 7000 vårdnadstvister beräknas vara aktiva.
Socialtjänstens roll som domare i vårdnadstvister förvärrar för barnen. I stället för att hjälpa en familj i kris tar man bort en förälder från barnen. Därigenom förlängs, fördjupas och försvåras konflikten samt följderna av konflikten.
Så här säger Bo Edvardsson, docent i utredningsmetodik och landets främste expert på utredningsmetodik, i en intervju i Skånska Dagbladet 2010-‐05-‐06 om socialtjänsternas utredningar:
”Flertalet utredningar håller mycket dålig kvalité. De som jag har studerat, och de är många, borde aldrig lämnats in, eftersom de är så otroligt undermåliga.”
Bo Edvardsson är skrämd över den rättsliga ökenvandring som tusentals människor tvingas ut i på grund av att socialtjänsten sällan säkerställer uppgifter i sina utredningar.
Det finns ingen myndighet som i praktiken granskar socialtjänsternas aktiviteter. Tidigare låg det formella ansvaret hos länsstyrelserna, numera ligger det på IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men någon kontroll av verksamheterna sker knappt. I de flesta fall vet inte de ansvariga om sitt ansvar. Det finns inte heller en metodik för att undersöka de lokala socialtjänsternas arbetsmetoder och kvalitet. Utbyte av erfarenheter och kunnande förekommer knappast. Snarare är det så att olika socialtjänster lägger locket på om sina metoder och erfarenheter.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skriver i sin utredning 2014-‐27 ”Tar socialtjänsten sitt ansvar för barn och unga?” om allvarliga brister i socialtjänsternas arbete. Lagreglerna finns men följs inte. Allt är välkänt men alla blundar, åtminstone i den bemärkelsen att ingenting i praktiken förändrats. Ingen myndighet(sperson) ställs till svars.
I samband med vårdnadstvister är falska anklagelser om våld och olika typer av övergrepp legio.
Den holländska åklagarmyndigheten gjorde 2008 en undersökning av anmälningar om pedofili i samband med vårdnadstvister och fann att 95 procent var falska. Se rapporten på: http://vaderkenniscentrum.blogspot.com/2008/11/203_23.ht ml.
De svenska socialtjänsterna verkar sakna förmåga att ta till sig den här typen av information. Den passar inte in i deras världsbild och då sorteras den bort som irrelevant eller ignoreras.
Ingen som blir beslagen med att sprida falska anklagelser drabbas av detta på något sätt. Snarare har tendensen varit att om en lögn kan så ett tvivel om en person hos socialtjänst eller tingsrätt så fungerar den.
Ofta fungerar kvinnojouren som rådgivare till socialtjänsten och har färdiga paket med anklagelser till sina klienter som ligger i vårdnadstvist. Dessa återanvänds flitigt med små förändringar av nya klienter.
Margareta Winbergs upplyftande av Kvinnojourerna till semimyndighet när hon var jämställdhetsminister har fått extrema effekter. Kvinnojourerna har fått fritt spelrum att kommunicera osann statistik. Kvinnojourerna har blivit ett maktinstrument för en extrem klick (se journalisten Evin Rubars SVT-‐dokumentär Könskriget från 2005).
BRÅ slog redan 2009 fast att manligt och kvinnligt våld mot sin partner är lika vanligt. ( ”Våld mot kvinnor och män i nära relation”, BRÅ 2009:12.)
Karin Götblad, före detta polischef i Stockholms län, kom fram till samma sak i sin utredning om våld i nära relationer. Den mest våldsutsatta gruppen är inte kvinnor utan unga män. Vidare konstaterar Götblad att kvinnors straffvärde är lägre. Det sista betyder i klartext att för samma brott får kvinnor lägre straff. (Våld i nära relationer -‐ en folkhälsofråga, SOU 2014:49
Se också t.ex.
http://www.pappamanualen.se/vardnadsreformen/PM_vardnadsrfor men_nov-‐2014.pdf
och
Våld och hälsa ‐ En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa. NCK-‐rapport 2014:1.)
Antalet anmälningar om bortrövade barn (egenmäktighet med barn) har på 15 år ökat från några hundra till 1718 år 2010. Antalet inblandade barn är obekant men säkerligen flera tusen.
De flesta barnen bortförs inom Sverige av sin mamma i samband med en vårdnadstvist. 2010 väcktes åtal i endast 20 av dessa.
Bakgrunden är ett hemligt PM som åklagarmyndigheten skickat ut till landets domstolar om att inte väcka åtal i dessa fall. (Åklagarmyndigheten i Västerås, Överåklagarens kansli, Promemoria 2001/0125.)
Även om en senare proposition 2013/14:120 säger att man vid det som brukar kallas egenmäktighet med barn måste följa lagen (!) och åtala så är det tyvärr så att propositionen i allt för många fall inte tillämpas.
Inom rättsväsendet finns på många håll en föråldrad syn som innebär att mamman anses ha en närmare relation till barnen. Den synen är inte förenlig med rollerna i en modern familjebildning i dagens samhälle
Ur Skånska Dagbladet 2010-‐11-‐16:
Rådman Ralf G Larsson påpekar att det i många vårdnadsmål framkommer att papporna varit frånvarande under äktenskapet och att mammorna tagit hand om barnen på egen hand. När det sedan blir skilsmässa vill plötsligt papporna ta över. Det som är bäst för barnen handlar inte om vem som äger huset, utan om vem som står för tryggheten.
Inom rättsväsendet försöker juristerna ofta slippa vårdnadstvister eller försöker avverka dem så fort som möjligt.
Rådmännen (domarna) undviker om möjligt vårdnadstvister eftersom de är stökiga, det är mycket pajkastning och de har lågt anseende.
187 000 män lever idag med ingen eller nästan ingen kontakt med sina barn. Det handlar om cirka 300 000 barn. Omkring 7 procent av papporna har valt detta själv.
Se ”Barnombudsmannen rapporterar BR 2007:04, Upp till 18 -‐ Fakta om barn och ungdom.”
Att domstolen dömt till en förälders favör och utdömt umgänge för den andra föräldern betyder inte att detta genomförs. Det är mycket enkelt för boendeföräldern att systematiskt vägra eller sabotera umgänge.
Visserligen kan den andra föräldern då kräva verkställighet av umgänge vilket tingsrätterna ogärna utdömer.
Ingen tillförlitlig statistik finns på området, men en omfattande rundringning som organisationen minpappa.nu genomfört 2010-‐11 visar att ett utdömt umgänge i praktiken ofta betyder att inget umgänge förekommer och att barnet förlorar en förälder.
Det är idag mycket svårt att överklaga en vårdnadsdom eftersom det sedan 2008-‐11-‐01 krävs prövningstillstånd hos hovrätten för vårdnadsmål , vilket beviljas mycket sparsamt. Detta gäller även domar som tillkommit efter osann bevisning.
Barn som upplever en vårdnadskonflikt har betydligt sämre odds i livet än andra barn. Dåliga relationer i vuxen ålder, kraftigt förhöjda sannolikheter för missbruk och självmord. Vi talar om 1-‐2000 procent högre risker.
Forskaren TS Parish visade redan 1987 att barn från ”faderlösa” familjer löper 20 gånger större risk att uppvisa beteendestörningar, 9 gånger större risk att sluta skolan i förtid, 10 gånger större risk att bli missbrukare av narkotika, etc. Det svenska forskarparet Öberg & Öberg bekräftade 1992 dessa resultat. Pojkar drabbas ännu mer av att tappa kontakten med sin pappa. Ann-‐Britt Grünewald har i många debattinlägg och anföranden poängterat att nästan alla intagna män i kriminalvården saknat en pappa under uppväxten.
Se också t.ex.”Barns psykiska hälsa, uppväxt och boendeform” http://www.pappamanualen.se/bbu/PM_bbu_2014.pdf
Kapitel 16 Effekter på samhället
De direkta kostnaderna för dåligt handlagda vårdnadstvister är avsevärda. De indirekta är ännu högre.
Statens kostnader för en vårdnadskonflikt i form av domare, nämndemän och liknande har beräknats till omkring 600 000 kronor. För de svårare fallen blir det ofta flera miljoner fördelat på många processer och instanser.
Räknar vi sedan in kostnader på lång sikt som barnens psykiska besvär, psykosociala arbetshinder, missbruk och .ex. fängelsevistelser hamnar vi på många miljoner för varje individ och miljardbelopp för samhället i stort.
Kommunernas kostnader för utredningar, kontaktpersoner etc. är avsevärda. En familjehemsplacering under två år kostar ca 800 000 kronor.
Förälderns kostnader hamnar i de enklare fallen på 3-‐400 000 kronor. Det handlar till största delen om advokatarvoden men också förlorade arbetsinkomster, terapi och även rättskostnader.
Invandrade föräldrar som hamnar i dessa situationer har ingen chans att hävda sina barns rätt till båda föräldrarna. Man utgår från att de vill röva bort sina barn till sina hemländer även om detta är mycket ovanligt. De fall som inträffar slås alltid upp stort i media.
För mer fakta om de samhällsekonomiska konsekvenserna av barns psykiska hälsa se t.ex. ”Tänk långsiktigt! En samhällsekonomisk modell för prioriteringar som påverkar barns psykiska hälsa”, 2004
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/1034 5/2004-‐110-‐4_20041106.pdf
Kapitel 17 Förslag
I Utgå från barnens rätt till båda sina föräldrar Arbetet med vårdnadstvister måste utgå från barnets rätt, och inte minst barnets rätt till båda sina föräldrar. Att bryta den länken får inte ske utan övertygande bevisning.
Detta bör genomsyra allt arbete med vårdnadstvister samt lagstiftningen kring detta.
Det bör införas ett genustänk i arbetet med vårdnadstvister så att män och kvinnor behandlas lika.
II Vårdnadsutredningar under statlig kontroll . En statlig myndighet som ansvarar för vårdnadsutredningar under strikt kvalitetskontroll i stället för kommunerna som håller alltför låg nivå.
Socialnämndernas politiska kontroll finns inte i praktiken utan tjänstemännen som är inne i verksamheten styr helt och hållet med begränsad insyn. I de fall tjänstemännen agerar i strid med gällande förordningar och direktiv utkrävs nästan aldrig ansvar. När ansvar i enstaka fall utkrävs sker det nästan alltid efter att media uppmärksammat det och då nästan uteslutande om det rör sig om mycket grova missbedömningar.
III Obligatorisk medling
Obligatorisk medling, där den som vägrar delta eller saboterar inte kan få någon vårdnad om barnen, bör införas.
Detta är vanligt i andra länder. I en del länder har advokatkontoren även medlare anställda. Det finns en begynnande debatt om detta i Sverige
Se t.ex. Cochem-‐modellen, www.ak-‐cochem.de.
IV Lagföring av dem som sprider lögner
Lagföring av den som far med osanning om den andra föräldern bör införas.
Alla studier visar att barn mår mycket dåligt och skadas för livet av att höra den ena föräldern smutskastas av den andra.
När det visar sig att uppgifter inte stämmer och/eller är rent lögnaktiga måste detta få en konsekvens för den förälder som sprider dem. Som det är i dag premieras den förälder som misstänkliggör och sprider lögner.
V Lagföring av dem som rövar bort barn
Lagföring av dem som rövar bort barn (egenmäktighet med barn) bör införas. Detta brott måste motverkas eftersom det förstör barnens liv.
Umgänget är en omistlig del av kontakten för de föräldrar som inte bor med sina barn. Samhället måste visa att det inte accepterar sabotage av detta. Om ett barn förts bort måste det så snabbt som möjligt föras tillbaka innan eventuella beslut om ny boningsort och nya beslut om umgänge och vårdnad fattas. Detta gäller även interimistiska beslut.
Se t.ex. Hanne Kjöllers ledare i DN 2012-‐01-‐30 ”Vårdnadstvister. Stötande att den som gör fel får rätt”.
Tandem Min avsikt med det här inlägget är att belysa en familjs ökenvandring i det svenska rättssystemet. Även om detaljerna varierar är det allt för många familjer som upplevt mer eller mindre samma sak.
De sociala myndigheterna skall skydda barnen men gör det inte. De skyddar sig själva, de är mest upptagna med att inte kunna klandras, och gör sig i processen till ett språkrör för den ena föräldern. Ännu i dag är det oftast mamman.
I mitt fall har det varit frustrerande att uppleva att så många personer verkar ha varit fullt medvetna om mammornas cyniska spel men varit oförmögna, eller ovilliga att ingripa.
Rättsväsendet kommer in när vi människor inte förmår lösa våra konflikter. Skulle vi kunna lösa dem på annat sätt hade vi gjort det. Rättsväsendet verkar naturligtvis inom det lagrum som finns men, menar jag, har en stor delaktighet i de stora rättsövergrepp som begås genom att agera så långsamt, ha så förutfattade meningar och genom sitt sätt att välja och vraka i bevismaterialet till stöd för sina domslut. Man kan förstås argumentera för att det inte finns något absolut ”rätt” men min erfarenhet är att rättsväsendet gör det väldigt lätt för sig.
De som arbetar i rättssystemet är upptagna med att säkerställa att de inte ska kunna klandras snarare än att försöka komma till ”rätt” domslut.
I praktiken blir myndigheterna ofta ett redskap för den ena föräldern. Den stora ökningen av fall som rör vårdnad och umgänge sedan den nya lagen infördes 2006 är ett utslag av detta.
Lagarna måste ändras så att den som sprider lögner lagförs och inte som nu belönas för det. Lagen måste ändras så att egenmäktighet med barn inte blir ett instrument för den ena föräldern att uppnå sina mål utan hänsyn till barnet/-‐en och den andra föräldern.
En uppslitande vårdnadstvist är djupt tragisk för alla inblandade. Den är ett stort personligt misslyckande. Att så många myndigheter, och så många rättsinstanser, låter sig utnyttjas i en förälders krig mot den andra, och blir till redskap i den ena förälderns vendetta är inte förenligt med ett upplyst samhälle.
Ofta är det inte fel på lagen utan snarare det sätt på vilket den tillämpas och tolkas. Eller inte tillämpas de fina orden till trots.
Vidare läsning
Lena Hellblom Sjögren, ”Barnets rätt till familjeliv, 25 svenska fallstudier av föräldraalienation”, 2012. Kan beställas på http://www.bokus.com.
Hanne Kjöllers Dagens Nyheter 2012-01-30 ”Vårdnadstvister. Stötande att den som gör fel får rätt”.
Gabriella Nilsson, ”Könsmakt eller häxjakt?” Lunds Universitet 2009.
Lilian Öhrström, ”Sex, lögner och terapi. Verkligheten bakom vår tids häxprocesser.” Norstedts 1996.
http://www.minpappa.nu
http://www.pappabarn.se
http://www.pappamanualen.se
