Om lenahellblomsjogren

Lena Hellblom Sjögren is a PhD researcher and licensed psychologist practicing since 1991 as an investigative forensic psychologist, mostly in complicated custody and sexual abuse cases, followed up in courts all over Sweden, also in Norway and occasionally in some other countries. Until 2020 the number of investigated cases is about 350. Two wide concepts might summarize the work done in different fields also before this investigative work : democracy and human rights. In Worpress you will find published and unpublished writings by Lena Hellblom Sjögren from the 1990s until 2020. The aim with publishing this material is to give those readers who want access to the documentation of some of the Swedish reality, mostly unknown, to some more people. Lena Hellblom Sjögren, PhD, licensed psychologist

Var kommer det vackra ifrån – och hur förvaltar vi det?

Utvalt

Funderingar den 7 maj 2021 av Lena Hellblom Sjögren

I dagens Klassisk morgon hörde jag visan Elsa Beskow skaldat, VAR KOMMER DET VACKRA IFRÅN?

Titti Sjöblom sjöng om blommor och giittrande vatten. I visan frågar hon mor var allt det vackra kommer ifrån. Då gick tankarna till min mamma som var klasskamrat med Titti Sjöbloms mamma Alice Babs.

En affisch målad av min mamma Gun Hellblom som hon gjorde för soaré på Ex-fältet 1940 ( Ex-fältet=Experimentalfältet där nuvarande höga fula lådor är belägna vilka utgör Stockholms universitet nu är beläget). På programmet kan ni se att Alice Babs Nilsson finns på programmet. Hon och Gun var då 16 år.

Mamma målade porslin från barnaåren hos tant porslin med sin syster. Dit sändes de av sin mamma, för på den tiden fanns inget dagis. Mamma målade fjärilar och insekter med utsökta detaljer. Hon såg det vackra i allt.

Mitt foto av min mamma, Gun Hellbloms, akvarellmålning

Hon födde åtta barn (jag är äldst) och hade mångahanda arbeten, med sin farmaceututbildning som grund, bland annat då hon med några av oss barn följde vår pappa till en del av de avlägsna platser i andra världsdelar där han som väg- och vattenbyggare fick jobb. Hon skötte tillsammans med en dansk fru, ett ungkarlstvätteri med cirka 30 män från bushen som inte tidigare mött elektricitet, hon hade lekskola i vårt hem. Då familjen flyttade till berget i norr där järnmalmen exploaterades, förestod hon ett väglaboratorim. Väl hemma i Sverige läste hon folklivsvetenskap och konsvetenskap, och arbetade därefter inom hemtjänsten – på halvtid för att hinna med att prata med de gamla och göra trevliga saker med och för dem – som att besöka muséer. Hon fortsatte att se det vackra och att göra vardagen vacker – inte bara för sina närmaste.

Mitt foto av min mamma, Gun Hellbloms, akvarellmålning

Min mamma berättade om det som hon sa var ett av sina vackraste minnen; det var när klasskamraten som då fått artistnamnet Alice Babs sjöng Ave Maria i den skola som låg närmast fliickskolan vid Sveaplan där de båda gick.

Vad kommer allt det vackra ifrån? Förvaltar vi det naturen ger oss?

Vi tror det är en rättighet att få ett barn, inte ett mirakel att vara tacksamma för.

Vi asfalterar jorden, och anpassar det mesta, för att kunna färdas snabbt och bekvämt.

Vi bygger lådor i betong utefter de asfalterade färdlederna, för människor att bo i, och för kommers.

Vi utvecklar teknik som stressar oss och hinner inte se våra barn – så som de behöver bli sedda, och hörda. För att de ska kunna må bra.

Vi hormonbehandlar barn för könsbyte.

Vi lämnar över beslut som fordrar en vuxen människas hjärna om vilken förälder som är bäst för barnet till barnet självt. Och tycker det är bra för då har vi lyssnat till barnet.

Vi skapar omänsklighet och massbeteende. och förstår inte varför den psykiska ohälsan växer.

Vi glömmer att förvalta det vackra – för det mesta.

Kanske för att den moderna människan i de allt tätare lådområdena inte hinner, eller kan, se det vackra?

Denna och de två övriga naturbilderna ovan är tagna av mig, Lena Hellblom Sjögren

I Kl

Är barn fritt stående från sina föräldrar?

I Upsala Nya Tidning, UNT, publicerades i Debatt den 8 mars 2021 följande bildtext till en tecknad bild jag inte lyckats återpublicera här:

Förslagen i lagrådsremissen Ett stärkt barnperspektiv i vårdnadstvister riskerar att motverka sitt syfte, skriver Lena Hellblom Sjögren. FOTO: JESSICA GOW/TT

Rubriken i UNT Debatt 2021-03-08, en rubrik som hade satts av debattredaktören, var:

Barn är aldrig fristående från sina föräldrar

Den 12 februari 2021 meddelades att regeringen fattat beslut om en lagrådsremiss kallad ”Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister”:

Är de föreslagna reformerna sådana att de kommer att verka för detta syfte?

Påståenden om missförhållanden i hemmet hos båda eller hos den ena föräldern – så som föräldrar som är kraftigt beroende av droger eller läkemedel, föräldrar som slår sina barn eller utnyttjar dem sexuellt, eller har störningar som gör att de vanvårdar sina barn bör – innan skyddsåtgärder vidtas – bekräftas genom raska, sakligt och opartiskt genomförda utredningar. I dag finns inte sådan utredningskompetens hos socialtjänsten som tar emot allt flera orosanmälningar om barn som far illa.

Handläggarna där har, i relation till deras maktbefogenheter, en kort utbildning där de lär sig lite om mycket. Omsättningen av socialsekreterare kan vara mycket hög. De har inga nationella riktlinjer att följa, inga tillförlitliga utredningsverktyg, eller metoder för att göra vare sig skydds- eller riskbedömningar. De har ingen specialisering för de arbetsuppgifter de åläggs så som t ex att vara barnutredare eller samtalsledare. De har absolut inte tillräckliga kunskaper om hur påverkan går till, hur lätt minnen förändras/nyskapas eller om barns utveckling inkluderande kunskap om hjärnans utveckling. Deras utbildning bör förlängas med två år, under vilken de kan välja sin specialisering och då också erhålla en legitimation som t ex barnutredare eller samtalsledare.

Låt oss gå igenom reformförslagen så som de presenterades i sammanfattningen från Regeringskansliet publicerad den 12 februari 2021:

”Barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge.”

”Barnets bästa” definieras inte.

En subjektiv bedömning av, ett icke definierat ”barnets bästa” kan, så som praxis visar, landa i vad som helst – ofta avskiljanden från den ena föräldern som är god nog, eller tvångsplaceringar som inte heller baserar sig på sakligt och opartiskt utredda sakförhållanden.

”Barnets bästa intresse,” kan däremot objektivt definieras utifrån nationell lagstiftning och mänskliga rättigheter, varför denna direkta översättning bör användas.

  • ”Barnets rätt till information och att komma till tals i förfarandet ska lyftas fram och tydliggöras och att fler och yngre barn ska ges möjlighet att delta i förfarandet.”

Detta är också ett förslag mot bättre vetande! Varför? Jo, för att barn är barn. Deras hjärnor utvecklas och når inte den mognad som krävs för att förstå och överblicka följderna av komplexa beslut förrän vid förrän vid ca 25 års ålder, enligt consensus i forskarvärlden – se Anders Hansens aktuella programserie om hjärnan. https://www.svtplay.se/din-hjarna.

  • Socialnämnden ska, i ett förfarande om vårdnad, boende och umgänge, få höra ett barn utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.”

Politikerna i socialnämnden kan inte höra barn. Hur skulle det gå till? Skulle barnen komma in på politikernas sammanträden då de fattar beslut på löpande band cirka en gång i månaden om förhållanden de inte kan ha någon inblick i eller kunskap om.

Förslaget är även mot bättre vetande på det sättet att det ger uttryck för en strävan att se barnet som helt fristående från sina föräldrar, trots att alla barn är en del av ett familjesystem. Förslagets innebörd, när det inte finns personer med vare sig specialisering eller med erforderliga kunskaper för sina uppdrag blir

  • att barnet leds till de svar som den som frågar önskar få,
  • att bristen på autentisk dokumentation gör proceduren rättsosäker för barnet,
  • att då ansvar för beslut, som endast vuxna med en fullt utvecklad hjärna kan ta, läggs över på barnet skadar detta barn,
  • att utan individuellt tjänstemannaansvar för den som talat med barnet är risken stor för att ett angiverisystem utvecklas.

Redan nu är det så att föräldrar i vårdnadstvister, vilka inte förstår att det är de vuxna som separerar och inte deras barn som ska separeras från en av dem, lätt kan påverka både barn och handläggare att se den andra föräldern som bristfällig och till och med farlig – och onödig i barnets liv.

Denna företeelse, som den norska beteckningen ”föräldrafientliggjöring” beskriver, innebär att ansvaret för att ”välja” förälder/föräldrar läggs över på barnet – i det vällovliga syftet att i enlighet med art.12 i Barnkonventionen – låta barnet komma till tals. Att ställa ett barn utan möjlighet att greppa innebörden av sådana livsavgörande val förrän deras hjärna nått full mognad, innebär att barnen skadas – ofta för livet.

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog, psykologisk sakkunngutredare och forskare

”Omsorg om barnen genom att visa omsorg om föräldrarna, säger neurovetenskapen”

2021-03-04, Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

Referat av en artikel av neuroforskaren Nim Tottenham, Colombia University, New York, publicerad i februari 2021 på Child & Family Blog. Artikelns rubrik är: Care For Children By Caring For Parents, Says Neuroscience.

Under de första barndomsåren får barnen erfarenheter som bidrar till att grundlägga biologiska mekanismer för bearbetning och tolkning av framtida erfarenheter. Neurovetenskapens insikter visar att inte bara det föräldrarna gör utan också hur föräldrarna mår har central betydelse för barnens utveckling av sina hjärnor, detta av två anledningar:

  1. För det första är det oftast föräldrarna som utgör basen för barnens tidigaste erfarenheter och därmed de som mest sannolikt påverkar hjärnans utveckling.
  2. För det andra, föräldrar erbjuder också en buffert mellan den yttre världen och det lilla barnets utveckling av sin hjärna. Om föräldrarna kan hantera stress kan barnen lära sig att hantera utmaningar bättre. Men när föräldrarna har svårigheter att reglera sig själva, kan barnen bli mer sårbara för yttre stress.

Detta, menar artikelförfattaren Tottenham, visar att om vi bryr oss om barn, måste vi som samhälle, bry oss mycket om barnens föräldrar. Hon använder en byggnadsställning för att illustrera innebörden av relationen mellan barnet och föräldrarna: föräldern som en förlängning av barnet och avgörande för barnets neurobiologiska utveckling.

Nim Tottenham och hennes kollegor har studerat kommunikationen mellan de subkortikala hjärnregionerna och mediala prefrontala cortex. I de subkortikala hjärnregionerna lagras det barnet lär sig genom positiva och negativa upplevelser, där skapas det forskaren kallar känslominnen. I mediala prefrontala cortex hanteras beteende samt planering och beslutsfattande. Mönstren som etableras för att skapa mening förefaller ha betydelse för hur individerna tolkar det som händer och hur de fattar beslut.

Dessa hjärnregioner är mycket känsliga för påverkan från omgivningen under en människas barndom. Den mänskliga hjärnan, till skillnad från andra arter, utvecklas mycket långsamt – den är som Nim Tottenham uttrycker det programmerad för ”långsam kokning.” Hon skriver:

”Somliga har sagt att barndomen är ett genrep för vuxenlivet. Ju längre genrep, ju längre vi får förbli omogna, desto mer kapabel och kraftfull blir den vuxna hjärnan för att hjälpa oss tackla de olika livsfasernas drama.”

Människornas barn tillbringar – i jämförelse med andra arter – mycket lång tid med sina föräldrar. Denna tid, två decennier i livet, skriver Tottenham, ger hjärnan tid att utveckla sin plasticitet och för att lära det som en vuxen behöver behärska. Delar av detta lärande, speciellt de första åren, grundläggs av hur föräldrarna reglerar sina barns stress (medvetet eller inte). Neurobiologin vad gäller socialt och emotionellt beteende handlar om hur snabbt stress hormon receptorer utlöses och får barnet att reagera. Det har visat sig att en förälders närvaro kan minska utsöndringen av stresshormoner.

Amygdala är en del av hjärnans subkortikala del som är inblandad vad gäller inlärning som rör rädsla. Föräldern som barnets förlängning under en lång barndom kan emellertid också innebära fara, som när denna omvårdande omgivning, ”boet”, har svårt att vara en effektiv buffert, eller till och med kan utgöra källan till hot, snarare än till säkerhet, för barnet.

Vanligtvis fungerar systemet väl –  det håller oss nära våra föräldrar, boet, och de utvecklingsmässiga fördelar som mamma och pappa innebär. Systemet kan också förklara varför barn i tuffa, svåra hemmiljöer, ändå vill vara med sina föräldrar. Detta belyser den svåra och komplexa frågan om att avskilja barnet från hans eller hennes förälder.

Det som utvecklingspsykologer beskrev för mer än 60 år sedan, kan neurovetenskapen erbjuda en biologisk modell för; tidiga erfarenheter med föräldrar och andra som ger barnet omvårdnad formar mallar som påverkar hur barnet som vuxen agerar socialt och känslomässigt, ibland genom hela livet.

Om föräldrarna mår bra och känner sig något så när säkra kan de antagligen mer effektivt än någon annan hantera sina barns känslomässiga reaktioner. Föräldrarna är mäktiga; de utgör, som Tottenham skriver, de känslomässiga rören till sina barn. Det är lätt att iaktta i världen runt oss. Så som föräldrarna reagerar, så reagerar barnet; om föräldrarna reagerar lugnt tar barnet mest sannolikt barnet efter och är också lugn. Av denna anledning måste vi tänka över: Hur kan familjer få stöd så att föräldrar kan reglera sig själva väl för att kunna hjälpa sina barn att i sin tur kunna reglera sig bra?

Nim Tottenham tar i slutet av sin artikel upp vissa politiska sammanhang där barn i stället separeras från sina föräldrar, så som föräldrar som utan visa flytt från Mexiko till USA, eller barn till föräldrar som måste arbeta långt hemifrån så att dessa mödrar och fäder inte kan vara tillräckligt närvarande i sina barns liv  för att ge dem en lugn buffert mot ogynnsamma erfarenheter.

Ogynnsamma erfarenheter i barndomen är den huvudsakliga riskfaktorn för mentala hälsoproblem. Många av dessa problem kan förebyggas: om vi menar allvar med att vi bryr oss om barnen, måste vi bry oss om föräldrarna.

Nedstämt barn?

2021-02-25 Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

Nedstämt barn – kan det bero på att barnet utsatts för övergrepp – eller på att barnet grundlöst avskilts från sin ena förälder?

I en färsk barnutredning skrev två socialsekreterare om ett drygt 7-årigt barn:

Flertalet observationer har gjorts av barnet som samstämmigt ger en bild av en mycket dämpad och nedstämd pojke när han pratar om det som han har varit med om.

Om ett barn som i detta fall, från att barnet börjat förskoleklass, först kvarhålls av sin ena förälder, och förhindras att bo med sin andra förälder som barnet dittills gjort varannan vecka och att få ha kontakt med denna förälderns familj, samt med sina klasskamrater och sina lärare, därefter omplaceras gång på gång, sammanlagt sex gånger under två år drygt, inte skulle bli en ” mycket dämpad och nedstämd pojke”, skulle det vara konstigt. Barnet har, enligt vad som dokumenterats lidit allvarlig skada och farit mycket illa.

De två socialsekreterare som fortsatte att hålla barnet helt avskilt från sin ena förälder skrev ett så kallat  ”Beslutsunderlag.” Det är ett av de formulär som ingår i det formulärsystem kallat BBIC som köps på licens av svenska kommuner från UK. BBIC står för Barns Behov i Centrum. I detta system, det som skulle öka kvaliteten i socialtjänsternas utredningsarbete, är barnets viktigaste behov för att kunna må bra och utvecklas väl, behovet av kärlek från båda sina föräldrar, bortglömt.

Från ”Beslutsunderlag” från början av år 2020 citeras:

Socialnämnden har inhämtat underlag för att behandla frågan om eventuell påverkan och om begreppet PAS från myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MF0F) som enligt Socialstyrelsen äger frågan om föräldraalienation och PAS. Det framkommer att det i dagsläget inte har tagits ställning till och det finns inte heller några rekommendationer eller publikationer i frågan. I skrivelse från MF0F framgår att hänsyn ska tas till situationen i sin helhet när ett barn utesluter den andra föräldern. Det ska särskilt beaktas att det går att utesluta att grundproblematiken handlar om våld eller övergrepp. Vidare eftersökningar har gjorts om diagnosen Parental alienationssyndrom (PAS) och den erkänns inte som en mental störning i diagnosmanualen DSM5 eller i ICD10 som rekommenderas att användas i Sverige enligt Socialstyrelsen.”.

De två senaste två decenniernas forskning om delat föräldraskap och växelvis boende visar entydigt att barnens välmående och sunda utveckling främjas om barnen får dela vardag med båda sina föräldrar när dessa gått isär. Detta naturligtvis under förutsättning att båda föräldrarna är goda nog, dvs. inte allvarligt vanvårdat barnen eller utsatt dem för våld, sexuella övergrepp eller psykisk misshandel. Denna fråga måste ha undersökts väldigt noggrant som ett av de första stegen i fem olika steg då man ska ta reda på om det finns en berättigad grund – eller om det är fråga om en oberättigad grund när ett barn avvisar – eller påstås avvisa – kontakt med sin mamma eller med sin pappa (se nedan om den s.k. Femfaktormodellen).

Låt oss titta närmare på påståendena som ovan citerats. I en skrivelse daterad 2019-10-30 till Utbildningsdepartementet från MFoF (Dnr 4.2.2:1202/19, sid 4 f) står om föräldraalienation:

”Föräldraalienation innebär att ett barn, i regel i samband med konflikt mellan föräldrarna, utsätts för påverkan av den ena föräldern eller annan närstående som leder till att ´den andra´ föräldern utan grund görs främmande för barnet. Studier visar att barn som varit med om detta ofta får svåra problem som vuxna. I Sverige saknas ännu till stor del forskning kring detta, och mer kunskap efterfrågas av de yrkesverksamma. Hur man kan identifiera när detta förekommer är en nyckelfråga, samt hur man kan agera när det sker.”

Internationellt finns omfattande forskningsrapporter, åtkomliga i en databas med 1500 artiklar och böcker om föräldraalienation från ett 60-tal länder. En lista på över 100 förhandsgranskade artiklar i ansedda tidskrifter finns publicerad på den öppna avdelningen kallad RESOURCES på hemsidan för Parental Alienation Study Group (PASG), som undertecknad ansvarar för.

Ordförande i PASG, professor emeritus i psykiatri, William Bernet, har nyligen, med anledning av att ansvariga för ICD-11 i februari 2020, efter påtryckningar från professionella som anser att de försvarar kvinnor och barn, drog tillbaka föräldraalienation från indexdelen, där den infördes under 2018, tillskrivit den ansvariga WHO-kommittén, en text som undertecknad med hans tillåtelse har översatt:

“Faktum är att ämnet föräldraalienation har diskuterats i förhandsgranskad klinisk litteratur så som: The Journal of the American Academy of Child and Adolescent  Psychiatry; Pediatrics, the journal of the American Academy of Pediatrics; Psychology, Public Policy and Law, som ges ut av American Psychological Association; the American Journal of Family Therapy; the Journal of Divorce and Remarriage (US); Annales Médico-psychologiques (Frankrike); L´Encéphale (Frankrike); Maltrattamento e Abuso all´Infanzia (Italien); the Comprehensive Textbook of Psychiatry (US); och Encyclopedia of Clinical Psyhology (UK).

Korrekt är att konstatera att föräldraalienation är en fråga i både kliniska och juridiska sammanhang. Samma sak kan sägas om posttraumatisk stress disorder (PTSD); Jag har läst att PTSD används mer i juridiska miljöer än någon annan psykiatrisk diagnos. Diagnosen barnmisshandel används också i juridiska miljöer. Emellertid, föreslår ingen att PTSD och barnmisshandel ska tas bort ur ICD-11 därför att dessa termer ofta används i juridiska sammanhang.

Det är felaktigt att påstå att införandet av föräldraalienation i ICD-11 inte skulle bidra till hälsostatistiken. Vi beräknar att hundra tusentals barn och familjer påverkas av föräldraalienation. Kliniskt verksamma – psykologer, psykiatriker, barnläkare, socialarbetare, sköterskor, rådgivare – måste kunna identifiera och klassificera dessa individer så att de erhåller passande interventioner så snart som möjligt.

Det är felaktigt att påstå att det inte finns några hälsovårdande interventioner för föräldraalienation. Det har gjorts utvärderande undersökningar av minst två interventioner   (Family Bridges och Family Reflections) som publicerats i förhandsgranskade tidskrifter. Det finns tre kapitel som handlar om interventioner för mild, måttlig och allvarlig grad av föräldraalienation i Parental Alienation: The Handbook for Mental Health and Legal Professionals (2013). En annan relevant bok är Working with Alienated Children and Families: A Clinical Guidebook (2013).

Det är felaktigt att påstå att om inte parental alienation finns i index för ICD-11, ”kan annat ICD-11 innehåll vägleda kodningen till caregiver-child relationship problem”. Utan att använda index, finns ingen möjlighet för någon vårdgivare att känna till att caregiver-child relationship problem kan användas för att koda fall av föräldraalienation.

Det är högst sannolikt felaktigt att påstå att ”WHO har noggrant gått igenom allt material som fåtts in.” Eftersom transparens är viktigt att ta hänsyn till, vad exakt har MSAC sekreteriatet granskat? Har de gått igenom de tusentals sidor med dokument, artiklar, och forskning rörande föräldraalienation som ICD-10 Revision Commission erhållit sedan 2009? Har de läst de två böckerna – Parental Alienation, DSM-5, and ICD-11 och Parental Alienation: The Handbook for Mental Health and Legal Professions – som ´medlemmarna i Revisionskommittén förseddes med? ”

I det andra internationella diagnossystemet, DSM-5 publicerat av APA, finns flera diagnoser som beskriver olika aspekter av föräldraalienation. Detta har sammanfattats av den tyske psykiatern Wilfrid von Boch-Galhau, i en artikel ”PA(S) – en allvarlig form av psykisk barnmisshandel”, som har översatts till svenska och, efter nej till publicering från Socialvetenskaplig Tidskrift, publicerats på två hemsidor (www.ompa.se, www.avskildabarn.se)  I denna artikel (publicerad på tyska i Neuropsychiatrie (2018) 32:133–148 https://doi.org/10.1007/s40211-018-0267-0 och på engelska i Mental Health Family Medicine (2018) 14: 725-739, skriver von Boch-Galhau om de DSM-5 diagnoser som berör föräldraalienation:

”Parental alienation: Föräldraalienation – är enligt Diagnostic and Statistical Manual DSM-5 (den tongivande diagnoskatalogen i USA) en kliniskt relevant relationsstörning (parent-child relational problem) med betydande följder för de drabbade barnen. Detta erkänns formellt inte på alla håll under begreppet parental alienation. Därför har American Psychiatric Association (APA) ännu inte uttryckligen tagit in begreppet parental alienation i DSM-5. Vidare ses PA(S) inte som ett tillstånd inom barnet och därför inte som ett individuellt ”Mental Condition”.

Två nya och två gamla diagnoser (Child psychological abuse, Child affected by parental relationship distress (CAPRD), Parent-child-relational-problem och Induced delusional disorder) möjliggör för psykologiska/psykiatriska kliniker och sakkunniga i domstol att identifiera och differentialdiagnostiskt urskilja dem som har drabbats av föräldraalienation.”

Ur några svenska publikationer om föräldraalienation, ordnade kronologiskt:

1997. Hellblom Sjögren. Hemligheter och Minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål:

”Hösten 1996, då det således gått nästan fyra år efter Anns första grundlösa anklagelser, hade – enligt pappans advokat – ett par personer från socialförvaltningen förstått, det som kartlades i min utredning, att Ann påverkar barnen, förhindrar dem att träffa sin pappa och skrämmer dem för sin pappa.” (sid 126)

”I skilsmässofall kan en viktig drivkraft för att utveckla en övergreppstanke vara att vinna vårdnaden och skada barnets känslomässiga relation med den andra föräldern. Detta har ingående beskrivits av den amerikanske psykiatern som gett företeelsen, då barnet skadas av den ena förälderns negativa programmering om den andra föräldern, ett namn. Han kallar det Parental Alienation Syndrome. Detta av Gardner beskrivna syndrom är enligt Rand en undergrupp av MSP.” (sid 336, det som refereras till är: 1990. Deirdre Rand. Münchhausen Syndrome by Proxy: Integration of Classic and Contemporary Types, Issues in Child Abuse Accusations, 1990 (2); 2: 83-89) 

2011/2012. Hellblom Sjögren. Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldraalienation:

”Konsekvenser för barnet av att avskiljas från föräldrar och familj, som ger barnet positiv och känslomässig närhet, handlar inte bara om risker för att utveckla antisocialt beteende som kan leda till kriminalitet, utan också om ökad risk för psykisk ohälsa, skolmisslyckande, självmord, och om att få sociala svårigheter i vuxenlivet.” (sid 47)

2017. Rädda Barnen. Ett fredat rum. Att arbeta med barn och föräldrar i högintensiva familjerättsliga konflikter:

”Alienation skadar barn känslomässigt. De flesta barn vill ha båda sina föräldrar i sitt liv och att avvisa en av föräldrarna och den delen av släkten gör att barnen förlorar halva sig själv. Insnärjdheten med den favoriserade föräldern kan skada den normala separations- och individuationsprocessen, vilket påverkar barnets kompisrelationer. De kan också få problem med realitetsprövningen, eftersom gränserna för vad som är sant och falskt har suddats ut.”(sid 44-45)

2018.Harman och Biringen. Föräldrar som beter sig illa. Hur institutioner och samhället hjälper till att alienera barn fån sina kärleksfulla familjer:

”Även om domstolarna ofta har sympati för den förälder som inte har vårdnaden dömer de ofta efter barnens önskemål, vilka ofta förvanskas kraftigt av den förälder som har vårdnaden.” (sid 175)

”Föräldraalienation är ett socialt och kulturellt problem. Det påverkar vänner, släktingar, skolor och fritidsverksamheter, ekonomiska institutioner, arbetsgivare, vårdanställda och ett överbelamrat rättsväsende och domstolssystem. De som förnekar och minimerar problemet stöder beteendet, och de som tiger är medskyldiga. Det är på tiden att vi ser det här problemet ur det systemperspektiv det har, och hur vi alla bidrar till det, såväl medvetet som omedvetet.” (sid 197)

2019. Lytsy och Bergenstein. Barn som tvingas välja bort en förälder. Föräldraalienation i Sverige: fakta, rättsregler, erfarenheter:

”- Syftet med studien var inte att kartlägga förekomsten av föräldraalienation, men de svar vi fick på frågor om synen på det egna och den andra förälderns föräldraskap gav det resultatet, säger Annika Rejmer, Så det är vetenskapligt fastställt nu, att föräldraalienation finns här i Sverige.

-Våra resultat visar till exempel, att ungefär en mamma av tre och en pappa av sju anser att den andra föräldern är en oviktig person för barnet.” (sid 274)

Rekommendationer då allvarlig föräldrafientliggjöring/föräldraalienation konstaterats

När man efter noggranna undersökningar besvarat nedanstående fem frågor: de två första med ja, den andra med nej, fråga fyra och fem med ja, är det högst sannolikt fråga om den mest allvarliga formen av föräldraalienation. De fem frågorna (i den s.k. Femfaktormodellen efter Baker & Bernet) är:

  1. Avvisar barnet sin ena förälder kategoriskt?
  2. Har barnet tidigare haft en bra och kärleksfull relation med denna förälder?
  3. Finns bekräftade uppgifter om att den avvisade föräldern utsatt barnet för sexuellt övergrepp, våld eller vanvård?
  4. Är det dokumenterat att den förälder som barnet inte avvisar (den favoriserade föräldern) använt sig av ett flertal av de 17 s.k. alienationsstrategier som efter flera studier identifierats hos föräldrar som påverkat sina barn att avvisa den andra föräldern?
  5. Uppvisar barnet i sitt beteende på ett flertal olikartade sätt att barnet är alienerat (har ett beteende överensstämmande med de åtta kriterier som i en stor mängd undersökningar gång på gång identifierats)?

I Norge används mestadels det beskrivande begreppet ”foreldrefientliggjørelse” för att beteckna föräldraalienation (parental alienation). I en artikel i Läkartidningen användes också beskrivande beteckningar för att särskilja berättigade avvisanden av en förälder som av barnet kan upplevas farlig från oberättigade avvisanden, en förälder som gjorts farlig för barnet. Rubriken var ”Farlig – eller farliggjord mamma?” (Hellblom Sjögren

Internationellt används beteckningen parental alienation. Hur kan barnet få hjälp och skydd om och när allvarliga föräldraalienation konstaterats? Nedan citeras en källa:

”Det är vanligtvis nödvändigt att skydda barnet från den alienerande förälderns inflytande genom att flytta barnet från denna förälders omvårdnad, starkt begränsa denna förälders tid med barnet, och kräva att denna tid skall övervakas. Detta gäller, när en förälder avsiktligt orsakar ett barn att avvisa en relation med den andra föräldern, vilket innebär barnmisshandel. Interventionen liknar det som händer i fall av fysiska och sexuella övergrepp, dvs. flyttning av barnet bort från denna förälder, åtminstone temporärt.”

Källa:2020. Koszyk & Bernet. Treatment and Prevention of Parental Alienation, Psychiatric Times, March 20, 2020. https://www.psychiatrictimes.com/forensic-psychiatry/treatment-and-prevention-parental-alienation/page/0/1

Ansvariga handläggare för åtgärder och beslut gällande den ”dämpade och nedstämda” 7-åringen, gjorde det motsatta. De tvingade barnet att sätta sin tilltro till den förälder, som grundlöst avskilt barnet från sin andra förälder.

De skyddade inte barnet utan gav stöd och hjälp åt den som misshandlade barnet.

HUR UNDERSÖKA OM BARNETS KONTAKTVÄGRAN MED SIN ENA FÖRÄLDER HAR EN BERÄTTIGAD GRUND?

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr och legitimerad psykolog 2021-02-04

skadlig föräldrapåverkan vårdnadstvist parental alienation minnespåverkan föräldraalienation

Fem frågor att ställa för att ta reda på om det är fråga om en allvarlig form av PA (enligt den s.k. femfaktormodellen utarbetad av Amy Baker och William Bernet):

1.Avvisar barnet sin ena förälder kategoriskt, dvs. vägrar kontakt?

2.Har barnet tidigare haft ett kärleksfullt förhållande till den förälder de nu helt avvisar kontakt med?

3.Finns det bekräftade uppgifter om att den avvisade föräldern på något allvarligt sätt utsatt barnet för övergrepp eller på annat sätt skadat barnet?

4.Är det dokumenterat att den av barnet favoriserade föräldern använder sig av flera av de 17 så kallade alienationsstrategier som identifierats att en förälder som vill påverka barnet att avvisa den andra föräldern använder sig av?

5.Visar barnet i sitt beteende att barnet är alienerat (uppfyller de flesta av 8 kriterier som identifierats i upprepade undersökningar)?

Goda nog föräldrar ger sina barn både rötter och vingar.

Visdomsord av okänt ursprung

ALIENATIONSSTRATEGIER

17 olika sätt att påverka barnet till att bli avvisande mot den andra föräldern, så kallade alienationsstrategier, som den förälder som tagit kontrollen över barnet, den alienerande föräldern, använder:

◦Talar illa direkt eller indirekt om den andra föräldern

◦Begränsar kontakten med den andra föräldern

◦Lägger sig i barnets kommunikation

◦Lägger sig i den symboliska kommunikationen ◦Hotar med att dra tillbaka sin kärlek

◦Talar om att den andra föräldern är farlig ◦Tvingar barnet att välja mellan föräldrarna

◦ Talar om för barnet att den andra föräldern inte älskar barnet

◦Anförtror sig åt barnet

◦Tvingar barnet att avvisa den andra föräldern

◦Ber barnet spionera på den andra föräldern

◦Ber barnet att hålla saker hemliga för den andra föräldern

◦Kallar den andra föräldern vid förnamn

◦Kallar styvföräldern för ”Mamma” eller ”Pappa”

◦Undanhåller viktig information från den andra föräldern

◦Ändrar barnets namn

◦Underminerar den andra förälderns auktoritet

Källa: 2014. Amy, J.L. Baker, Paul, R. Fine. Co-parenting with a toxic ex: What to do when your ex spouse tries to turn the kids against you.

ALIENATIONSBETEENDEN HOS BARNET

  1. Kraftigt nedvärderande av den avskilda föräldern,

2. Vaga och ofta absurda anledningar för detta nedvärderande,

3. Brist på ambivalens

4.”Oberoende tänkar-fenomenet”, dvs. barnet tror att det är barnets egen vilja att inte ha kontakt

5. Reflexmässigt stöd till den förälder som tagit kontrollen över barnet

6. Hänsynslös behandling av den avskilda föräldern utan ånger eller skuld

7. Närvaro av lånade ord och scenarier,

8. Spridning av fientligheten till den avskilda förälderns hela familj

De åtta manifesterade alienationsbeteendena har sammanförts av läkaren Steven Miller, tidigare på Harvard, till fem kriterier efter förebild i den internationellt använda diagnosmanualen, DSM.

(2013. ”Clinical Reasoning and Decision-Making in Cases of Child Alignment”, sid 36 i 2013. Baker, A. Sauber, J.L. Richard, S. (eds.). Working with alienated children and their families, min övers.).

Vad kan göras för att bryta alieneringen?

1991. Clawar, S.S., Rivlin, B.V. Children held hostage. Dealing with programmedand brainwashed children, American Bar Association,Chicago, Illinois. Ny utgåva baserad på ännu flera familjer som följts,sammanlagt drygt 1000, publicerades 2013.)

Vi fann i vår studie att förändringar i vistelsemiljö och utökad kontakt

med den avvisade föräldern är de mest

lovande vägarna till att ´avprogrammera´ ett barn.

Ju mer kontinuerlig och regelbunden barnets kontakt är med den

alienerande föräldern, desto större är

sannolikheten att alieneringsprocessen fortsätter och att skadorna

hos barnet befästs.” (s.148 ff.).

PA – psykisk ohälsa

Den amerikanske antropologen, professor emeritus Ronald Rohner, som i sex decennier utvecklat IPAR-teorin, Interpersonal Acceptance-Rejection Theory, har i sin senaste sammanfattning, IPARTheory 29 © November, 2019 illustrerat hur många barn som upplevt sig avvisade under sin uppväxt tänker och känner om sig själva, dvs. upplever PSYKISK OHÄLSA, ett folkhälsoproblem, som har samband med PA.

Anses PA vara psykisk barnmisshandel?

◦Forskare och praktiker som sedan många år arbetar med barn och familjer i komplicerade vårdnadsmål där oförsonlig fientlighet så som föräldraalienation, bättre uttryckt på norska: foreldrefientlighet, kan identifieras, är eniga om att detta är en form av psykisk barnmisshandel. ◦(2018. Jennifer J.Harman, Edward Kruk, Denise A. Hines. Parental Alienating Behaviors: An Unacknowledged Form of Family Violence. Psychological Bulletin. Vol. 144. No.12. 1275-1299.)

◦ ◦En översiktlig artikel med titeln  PA(S) – en allvarlig form av psykisk barnmisshandel av den tyske psykiatern Wilfrid von Boch-Galhau, är översatt till svenska.  Artikeln publicerades ursprungligen på tyska i tidskriften Neuropsychiatrie 2018:32:133-148, därefter på engelska i Mental Health and Family Medicine 2018:14:725-739. (Artikeln finns på www.ompa.se och på www.avskildabarn.se)

Barn behöver kärlek från sina båda föräldrar för att må bra

◦Det finns inte något som är viktigare för ett barn än att få kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar, förutsatt att dessa är goda nog. Det gäller i ett globalt perspektiv, se en meta-analys av ett 60-tal tillförlitliga undersökningar om barns välbefinnande och utveckling.(2012. Khaleque, A., Rohner, RP. Transnational relations between perceived parental acceptance and personality dispositions of children and adults: a meta-analytic review.)

◦ Se också Ronald Rohners TEDxUCONN talk “They Love Me, They Love Me Not— And Why It Matters” at www.youtube.com/watch?v=6ePXxeGrfvQ

◦Baserat på flera decenniers forskning har Ronald Rohner utvecklat ett påståendeschema som på ett tillförlitligt och giltigt sätt mäter barns egen upplevelse av sina båda föräldrars betende. Detta, nu också i Sverige validerade, mätinstrument, PARQ-Child (Parental Acceptance Rejection Questionnaire) har i en undersökning visat sig ge ett entydigt utslag: de alienerade barnen skattade sin avvisade förälder oerhört negativt, medan de barn som inte var alienerade skattade båda sina föräldrar ungefär likvärdigt. (2017. Bernet, William, Öngider-Gregory, Nilgun, Reay, Kathleen, M, Rohner, Ronald, P. “An Objective Measure of Splitting in Parental Alienation: The Parental Acceptance-Rejection Questionnaire.” Journal of Forensic Science 17 augusti 2017).

Några återföreningsprogram med goda resultat

Family Bridges utvecklades av den amerikanske psykologen Randy Rand, ursprungligen för barn som kidnappats till annat land (abduction). ◦

◦Svårt alienerade barn ges under en 4 dagar lång internatvistelse med sin avvisade förälder, som under en period av  ca 90 dagar av en domstol givits ensam vårdnad, möjlighet att utan skam- eller skuldkänslor genomgå detta pedagogiska program för att kunna komma till kognitiv insikt om vad det är som hänt dem och att förstå att människor i alla åldrar kan påverkas till en ändrad verklighetsuppfattning.

◦En utvärdering gjord av forskaren och psykologen Richard Warshak omfattar 83 allvarligt alienerade barn som hade oberättigat avvisat sin ena förälder. (2018. Richard A. Warshak. Reclaiming Parent-Child Relationships : Outcomes of Family Bridges with Alienated Children. Journal of Divorce & Remarriage. ◦Link: https://doi.org/10.1080/10502556.2018.1529505

Turning Points, har utvecklats av familjesystemterapeuten Linda Gottlieb, New York. 

Family Reflections Reunification Program, utvecklades från ett lyckosamt pilotprojekt 2012 av den kanadensiske psykologen Katherine Reay.  

Family Separation Clinic, London. Karen og Nick Woodall. Jennifer Harman arbetar med en utvärdering av resultaten.

En hållbar socialtjänst för tillvaratagande av barnets bästa intressen*

En hållbar socialtjänst för tillvaratagande av barnets bästa intressen* 

Tankar från Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr och legitimerad psykolog den 10 januari 2021

En hållbar socialtjänst för tillvaratagande av barnets bästa intressen* 

Utredningen SOU 2020:47, En hållbar socialtjänst har tagit fasta på Barnrättighetsutredningens påpekande att Barnkonventionens artikel 3.1 behöver översättas korrekt efter den engelska originaltexten. Det är viktigt! Denna originaltext lyder: ”In all actions concerning children, /…/, the best interests of the child shall be a primary consideration.”

Översatt till svenska, så nära originalet som möjligt, blir det:

Vid alla åtgärder som berör barn, /…/, skall i första hand barnets bästa intressen beaktas. ” 

Kort historik

Fram till 1968 fanns en statlig styrning av det som hör till medborgarnas medicinska problem, inkluderande, vad jag vet både kropp och själ, samt även tänder. Denna centrala enhet kallades Medicinalstyrelsen. 

Ute i landet fanns fattigvård, barnavård och andra sociala inrättningar, som styrde vilka som skulle få socialt och ekonomiskt stöd, när och hur. 1957 ersattes kommunernas fattigvårdsstyrelser av kommunala socialnämnder genom lagen om socialhjälp.

Runt om i landets kommuner byggdes mödravårds- och barnavårdscentraler upp.

Socialstyrelsen fick centralt ansvar för både medicinsk och social vård. Den ena myndigheten efter den andra har därefter tillkommit med ansvar för olika mindre delar.

Allt flera administratörer, beslutsfattare på olika nivåer och utövare har anställts i kommuner och landsting, fr.o.m. 2020 kallade regioner. Den samordnande organisationen  för dessa, tidigare SKL, nu SKR, har fått allt större administratioon och makt. Något som visade sig fungera hindrande, t.ex. då det gällde att så snabbt som möjligt få fram hållbar, funktionell skyddsutrustning när coronapandemin nått Sverige.

Förslag för framtiden

Tillsätta en kommission av kvalificerade utredare med tvärvetenskaplig kompetens, således inte främst organisationsföreträdare och politiker. Deras uppdrag: att anlägga ett helikopterperspektiv på den socialtjänst som vuxit fram, ifrågasätta vems behov och funktionalitet denna i dag för gemene man oöverskådliga enhet sätter i fokus, och kritiskt utreda de verkliga behoven och funktionaliteten i den rådande organisationen.

Förslag att överväga för att först och främst beakta barnets bästa intressen*:

Att ta bort ramlagskaraktären i SoL, och tillskapa lagparagrafer som konkret och specifikt anger vad som ska gälla, och därmed befria socialtjänstens handläggare från ansvaret att genom sitt tolkningsföreträde tolka lagen.

Att lägga över beslut om tvångsåtgärder inom ramen för LVU och LPT på de allmänna domstolarna, eller en ny myndighet med kvalifikationer för att utreda och underbygga beslut om tvångsvård.

Att överlåta utredningar om ekonomiska stödinsatser, så som dygnsvård utom hemmet, och eventuella tvångsåtgärder eller stödinsatser för funktionshindrade och gamla, till legitimerade bidragsadministratörer och legitimerade utredare med gedigen juridisk och samhällsvetenskaplig skolning bakom sig, och väl orienterade om de effektstudier, som finns nationellt och internationellt, och med möjligheter att initiera nya effektstudier. 

Att dela Socialstyrelsen i en enhet med medicinskt övergripande ansvar, en ”Medicinalstyrelse”, och en enhet med socialt övergripande ansvar, en ”Socialtjänststyrelse”, 

Att tillskapa en ny, en ekonomiskt statlig styrning av ekonomiskt stöd till medborgarna för både medicinska insatser, inkluderande tandvård, och för sociala insatser, såsom socialbidrag och eventuella boenden utanför eget familjenätverk. 

Att utreda och utvärdera om åtgärder så som placering i familjehem, eller i hem för vård och boende, gör att barn/unga som varit placerade på detta sätt utanför eget familjenätverk mår bättre och fått det bättre efter placeringen än de hade det innan placeringen.

Att summera kostnaderna för dessa placeringar och ställa dem i relation till effekterna för barnen vad gäller skola/utbildning, barnens mående, barnens bruk av droger, barnens inblandning i kriminalitet, och självmordsfrekvensen bland de placerade barnen i förhållande till en normalpopulation barn. 

Att utöka mödra-och barnavårdscentraler med social hjälp till barn och familjer i form av familjerådgivning, obligatorisk medling i samband med vårdnadstvister, individuella stödsamtal, och kvalificerade utredningar av barns och familjers behov, med borttagande av rätten att fatta beslut om tvångsåtgärder. Dessa nya enheter med mångsidig kompetens och kunskap skulle kunna kallas Familjevårdcentraler.

Att fortsatt ha funktionärer inom dessa nya enheter så som legitimerade barnmorskor och barnsjuksköterskor, legitimerade läkare och psykologer, men utöka dessa professionella  med legitimerade familjerådgivare, legitimerade medlare, legitimerade samtalsterapeuter, legitimerade utredare, för att på så sätt tillskapa multidisciplinära team.

Att låta sådana reformer medföra en förlängning och specialisering av socionomutbildningen. Denna skulle förslagsvis bestå av 2 års gemensam grundutbildning och därefter 3 års specialisering för 5 legitimeringsyrken:

medlare,

utredare,

familjebehandlare,

samtalsterapeut,

bidragsadministratör

*Barnets bästa intressen

I SOU 2020:47 nämns (sid 788) att den engelska originaltexten och den franska översättningen tar fasta på barnets bästa intressen, som ett objektivt moment. 

Det är möjligt att objektivt definiera barnets bästa intressen – till skillnad från ”barnets bästa,” som baseras på subjektiva bedömningar. 

En sådan objektiv definition av ”barnets bästa intressen,” som baseras på ackumulerad mänsklig erfarenhet och på vetenskapligt genomförda undersökningar om vad som mest gagnar barns välmående och hälsosamma utveckling, kan sammanfattas i följande tre punkter, i barnets bästa intressen är:

  1. Att få villkorslös kärlek och bekräftelse från människor som står dem nära och som finns för barnen när de växer upp. Oftast är det barnets föräldrar som etablerar sådana hållbara ”kärleksband” till barnet (ett ord som pionjären bakom anknytningsteorin, John Bowlby, använde innan han bestämde sig för ”anknytning”),
  1. Att få omvårdnad materiellt med bostad, mat, kläder; och få uppmuntran, bekräftelse och stöd att utveckla egna förmågor till att klara ett allt självständigare liv,
  1. Att få sina mänskliga rättigheter respekterade, till vilka främst hör, rätten till liv, rätten att inte utsättas för varken fysiska eller psykiska övergrepp, rätten till utbildning, till familjeliv, till att behålla sin identitet, och till att fritt, utan påtryckningar eller tvång i någon bestämd riktning, få uttrycka sina egna meningar, men samtidigt aldrig avkrävas att fatta beslut, för vilka krävs fullt utvecklad hjärna, så som att i praktiken påläggas att besluta om boende hos fosterföräldrar eller föräldrar/egen familj, eller att påläggas att välja mellan att bo hos mamma eller hos pappa.

Nyårstankar

Nyårstankar efter 30 år som psykologisk sakkunnigutredare

Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog i mitt enkvinnoföretag Testimonia

Med egna barn i två generationer, de första två då jag nyss fyllt 20, och de yngsta två då jag var väl över 40, tänker jag att inget för mig är viktigare än familjen. Nu är jag nybliven farmor till mitt sjätte barnbarn och känner en djup tacksamhet över Livet. Själv är jag äldsta barnet i en syskonskara med fyra flickor och fyra pojkar med samma mamma och samma pappa, vilket också fyller mig med glädje och tacksamhet.

Nu är en tid fylld av oro och social distansering. Det vi alla, men framför allt barnen, behöver är kärlek och bekräftelse. Alla barn behöver – för att kunna växa till hela människor – få känna att de är älskade – utan villkoret att för att få sin ena förälders kärlek ska de hata den andra.

I nu 30 år, sedan jag blev mor på nytt till mitt tredje barn då jag var 42 år, har jag utrett barn med föräldrar som separerat. I den första utredningen jag gjorde var det tre barn som hamnat i en korseld av den ena förälderns anklagelser och hat mot den andra. De allvarliga anklagelserna om sexuella övergrepp fick inget stöd. Då hade barnen, som ”skyddats” av sin anklagande förälder, lärt sig att den ena föräldern var bara bra och den andra bara dålig. De förlorade sin ena förälder.

Jag har utrett hur barn, efter att den ena föräldern anklagat den andra för att ha psykiska problem och fått omgivningen att också tro att det är så, likaså fått egen kontroll över barnen. Och uteslutit den andra föräldern ur barnens liv.

Jag har aldrig förstått varför det skulle vara kontroversiellt att tala om att det skadar barnen djupt att utan saklig grund avskiljas från sin ena förälder. Inte heller har jag förstått varför de flesta av mina kollegor inom psykologkåren, och andra professionella, anser att det är ok att barn i vår tid grundlöst ska förlora en mamma eller pappa – och sitt familjenätverk på den uteslutna förälderns sida. Barnen i dessa fall fråntas sin identitet. De kan inte hysa en egen vilja; de har blivit mentalt kidnappade genom att få sina erfarenheter och sina tankar reformerade.

Så många livstragedier har jag mött, så mycket lidande. Inte bara hos barnen och deras föräldrar, utan också hos mor- och farföräldrar, syskon och andra som stått familjen nära. Sjukskrivningar på grund av djup nedstämdhet, depression, kroppsliga sjukdomar som också kan bli följden av den konstanta stressen och tortyren det innebär att få det tyngsta straff en människa kan få: tidsobestämd kontaktförlust med en älskad mamma/pappa eller med ett älskat barn. Ibland blir för tidig död följden. I min bok Barnets rätt till familjeliv är det tre fall av 25 (8 av dem handlar om barn som grundlöst förlorat sina mödrar) som slutar med fyra vuxnas och två barns död.

Jag älskar dig oändligt

Den jag skapat dig med

hatar mig

Ett oförsonligt hat

du lärt dig dela

Du får inte älska mig

Och inte mig i dig

Vem är jag? Frågar du.

Svaret är att du är en som

lärt dig hata halva dig själv

då du lärt dig hata mig

Det är inte ditt fel

Du bär ingen skuld

Jag älskar dig oändligt

Och villkorslöst

Du behöver inte hata den som lärt dig hata mig

Du får älska oss båda

Du har rätt att bli älskad av oss båda

Jag frågar mig: borde inte försoning sökas? Så tidigt som möjligt?

Borde inte hat från ena föräldern gentemot den andra behandlas på annat sätt än att

låta barnen bli bärare av detta hat?

Borde inte andra och tidiga förebyggande åtgärder vidtas?

Eller ska en överbelastad socialtjänst med generalistutbildade socialsekreterare fortsätta att befästa

resultaten av barnens tankereformering?

Ska barnen fortsatt tillfrågas vilken av sina föräldrar de vill bo hos?

Och om de vill ha kontakt med den andra föräldern?

Hur många barn ytterligare ska förlora halva sig själva?

Inte få bli älskade och bekräftade av dem som skapat dem, av dem som hör ihop med dem?

Är det svårt att förstå att ett barn som lever med en kontrollerande förälders hat och förakt

gentemot den andra föräldern, inte kan hysa en egen vilja?

Är det svårt att ta in den neurovetenskapliga kunskapen om att barnets hjärna inte är utvecklad för

att förstå följderna av den vilja barnet ombedes uttrycka?

Är det rätt gentemot barnet att överlåta beslut barnet inte är moget att ta – på barnet?

Gnagande tankar inför det nya året – med hopp om att det trots allt – ska bli

ETT GOTT NYTT ÅR för dig!

Slutsatser från konferensen 2020 om delat boende och föräldraskap

Conclusions of the fifth international conference on Shared ParentingThe Fifth International Conference on Shared Parenting, co-hosted by the International Council on Shared Parenting and the University of British Columbia School of Social Work, brought together scholars and family practitioners from two fields of practice, shared parenting and family violence, under the conference theme, the Intersection of Shared Parenting and Family Violence. Our goals were to open channels of communication and begin a dialogue on the topic, and to develop guidelines with respect to family law and therapeutic practice when parenting after divorce is a contested issue between parents and family violence may be an issue of concern, whether in the past, present or future.The conference drew over 1,000 participants from over 50 countries, and featured 20 plenary and 40 workshop presentations on the conference theme, as well as moderated discussions, over two days. Our goals were achieved in that we arrived at a consensus on recommendations for theory and research in in the arena of the intersection of shared parenting and family violence on the one hand, and reform of family law, policy and professional practice on the other.The state of knowledge about family violence in contested child custody cases has advanced significantly in recent years, and the conference focused largely on the implications of current research on law reform and professional practice. Our conference conclusions were divided into recommendations for theoretical development and further research, as well as for law reform, policy and professional practice. Primary among these was the need for a more inclusive conceptualization of family violence, beyond the gender paradigm and encompassing different forms of violence, including parental alienation; and the need to recognize family violence, particularly violence against women, as a criminal offense, with corresponding reforms in the family and criminal courts systems.It was agreed that shared parenting can be preventive of first-time family violence in the family separation transition. Shared parenting is an optimal arrangement for and in the best interests of the majority of children and families, and we support a rebuttable legal presumption of shared parenting as the foundation of family law, but a rebuttable presumption against shared parenting in cases of family violence should apply. The safety of parents and children should be an overriding concern in these situations.Finally, the conference was deemed to be a success in regard to the innovative technology used to make the conference look and feel like a live event, with all the features of an in-person scientific conference. An interesting side note was that if this conference had been held in person, in Vancouver, with the number of attendees registered, it is estimated to have contributed over 1,000 MT of carbon as a result. By being virtual, we eliminated that contribution to global emissions.For further conference information please visit: Vancouver2020.orgAbout the conference organizers:The International Council on Shared Parenting (ICSP) is an international association founded in 2014 with members drawn from scientific, family professions and civil society sectors. The purpose of the association is first, the dissemination and advancement of scientific knowledge on the needs and rights (“best interests”) of children whose parents are living apart, and second, to formulate evidence-based recommendations about the legal, judicial and practical implementation of shared parenting.Website: www.twohomes.org

Modell för att få föräldrar att deklarera sin inställning till att barnen efter deras separation får ha vardaglig kontakt med dem båda

RÄTTVISEMODELL SOM HJÄLP ATT AVGÖRA VÅRDNADSTVISTER

2020-11-14, presenterad av sin upphovsman, fil. dr. Leo Ngaosuvan, publicerad 2020-12-10 med små tillägg och en asterisktext av fil. dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren

Rättviseprincipen är en modell som ska användas i ett specifikt fall där

1. Både föräldrarna är lämpliga.

2. Det inte föreligger någon större, dramatisk skillnad i de två livssituationer som erbjuds barnet hos respektive föräldrar. 

3. När OENIGHETERNA ÄR SÅ STORA /När konflikten* är så allvarlig att det är svårt att medla eller döma delad vårdnad.

En viktig poäng med att göra något åt problematiken är tiden som barnen lider av vårdnadstvister. Ju längre tvisten pågår desto värre blir det för barnen.

Tanken är att samhället (familjerätten eller domstolen) ska få föräldrarna att skriva ned en siffra mellan 1 och 50. Siffran ska motsvara det umgänge som man skulle lova den andra föräldern om man skulle tilldelas vårdnaden och boendet.

Den förälder som skriver högst siffra vinner med denna rättvisemodell vårdnad och boende med det utlovade umgänget.

Om både föräldrarna skriver 50, så uppfattar samhället att föräldrarna är överens och då kan domstolen döma delad vårdnad och växelvis boende. 

Den största fördelen med modellen är att det går mycket fortare att genomföra vårdnadstvister, vilket minska lidandet för barnen.

Andra fördelar är att det blir mindre diskriminering, ökad reproducerbarhet och bättre transparens. Alla dessa saker är mycket önskvärda i vårdnadstvister.

Eventuella nackdelar med modellen är

(a) socialsekreterare får mindre makt att bestämma,

(b) det är oklart om det är socialtjänsten eller domstolen som ska genomföra ”förhandlingen”. Denna del tycks vara väldigt besvärande för många som är fast i ett paradigm där socialtjänsten har sin uppgift och domstolen sin. I själva verket spelar det i praktiken ingen roll om den ena eller andra myndigheten gör detta. 

Det kan också sparas in mycket pengar, då långdragna och/eller onödiga tvister för föräldrar, som drabbar barnen och samhället, kan undvikas.

Den vanligaste kritiken mot rättviseprincipen är att några anser att barnet inte får komma till tals. Ett svar, baserat på neurologisk forskning om att barnets hjärna  inte har den mognad som möjliggör förståelse för att ta så komplexa beslut som att i praktiken överlåtas rätten att välja mellan sina föräldrar, är att barnen inte ska bestämma över sina föräldrar, och inte heller överlåtas ansvaret för beslut som måste tas av vuxna. Dessutom, en del barn är för små för att kunna säga något.

Ett annat tankefel som en del gör när de hör om rättviseprincipen är att de inte gillar modellen, den uttalar att det måste finnas något bättre. De jämför då med någon idealsituation som inte förekommer idag.

Rättviseprincipmodellen är bättre än det nuvarande systemet och bör därför prövas.

Den vetenskapliga artikeln om rättviseprincipen, se https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/fcre.12497. Det är OpenAccess.

_______________________

* ”Konflikt” används ymnigt – och för nog mångas tankar till att det är två föräldrar som bekämpar varandra. dvs. föräldrarna uppfattas, med ett gammalt uttryck, som ”lika goda kålsupare.”

Dock är detta i de långdragna vårdnadstvisterna nästan aldrig fallet, utan i dessa fall är det oftast den ena föräldern som har svårt att förstå att när föräldrarna separerat så betyder inte det att barnet också ska separera från den andra föräldern. Att utesluta barnet från kontakt med en förälder som inte gjort barnet illa, en förälder som barnet tyckt mycket om, skadar barnet, som för att kunna må bra behöver få ha med båda sina föräldrar i sin vardag.

Den förälder som inte förstått att det är detta som är i barnets bästa intresse kommer ofta med anklagelser, ibland i form av orosanmälningar och/eller polisanmälningar. Denna förälder tycker det är självklart att han/hon är den förälder som barnet klarar sig med, eller behöver mest. Denna förälder förmedlar ofta negativa uppgifter, eller rent förtal, om den andra föräldern till handläggare inom socialtjänsten, till lärare, socialjour, BUP, och domstolsledamöter. 

Detta är bakgrunden till att jag vill undvika ordet KONFLIKT och i stället tala om långdragna eller komplicerade vårdnadstvister.

Boka in söndag 3 januari 2021 för att vara med och per telefon ställa frågor till och höra Steven Miller föreläsa om 10 viktiga saker att känna till

Family Access-Fighting for Children´s Rights
”TEN THINGS ABOUT PARENTAL ALIENATION
THAT EVERY PARENT AND PROFESSIONAL SHOULD KNOW”

On Sunday, January 3, 2021 from 8-10 PM EST, Dr. Steven Miller will be our guest speaker for our monthly international seminar call. These initial calls are of no charge to anyone. This is a ministry of Family Access-Fighting for Children’s Rights. We now have 40 countries participating on our calls with over 1,100 people attending. You have the option to call in on our audio conference line, audio skype or download our desk top app.

Dealing with parental alienation can be overwhelming—not only for parents and grandparents, but for mental health and legal professionals. It is a complex clinical field. Indeed, some of the most important issues are not just clinical, they are medical—in other words, they are not just psychological, they are psychiatric. Similarly, many of the concepts are not just difficult, they are profoundly counterintuitive to the point that, in general, such cases far exceed the expertise of even the best psychologists unless they are bona fide specialists in parental alienation, realistic estrangement, and – most of all – how to tell them apart. Worse, the challenges are at least as great for attorneys and judges as they are for treating clinicians and forensic evaluators. 


Other than the fact that the subject is counterintuitive, the worst problem is the sheer volume of information that a professional (or anyone else) would need to master to accurately distinguish between alienation on the one hand and estrangement on the one hand – or, for that matter, to distinguish between a true hybrid and a pseudo-hybrid. Likewise, it can be challenging to properly handle or manage such cases, either personally or professionally. 


Therefore, the main purpose of this presentation is to identify the ten most important things that anyone needs to know in order to accurately identify and properly manage a case of parental alienation. In addition to identifying ten key points, Dr. Miller will provide a conceptual framework and conceptual tools to assist with problem-solving and decision-making. To provide but one example, in addition to knowing that such cases are counterintuitive, the single most important teaching point is probably NON-USE OF THE HIGH CONFLICT MODEL (HCM) for problem-solving and decision-making. Not only does failure to understand this all-important point run rampant in the field, but it leads to a great deal of misdiagnosis and mismanagement. (For those unfamiliar with the term, people who use the HCM as their conceptual framework tend to assume that the parents are simply high conflict people (HCPs) who cannot get along with each other; that they simply cannot or will not put their children’s needs ahead of their own. If, in fact, the underlying problem is parental alienation, then use of the HCM is not only inappropriate and inaccurate, but dangerous and unconscionable. Nevertheless—and deplorably—use of the HCM is almost ubiquitous in family courts.) 


The content of this presentation should be equally relevant to both parents and professionals, including both mental health and legal professionals. 



Dr. Miller has degrees in both Psychology and Medicine from Brown University and did residency training at Brown University and Harvard Medical School. For more than 30 years he was on the teaching faculty at Harvard Medical School. He is board certified in both Internal Medicine and Emergency Medicine; in addition, he has many years of experience practicing Behavioral Medicine — a specialty that focuses on the interface between medicine and psychology. That background is particularly relevant to child maltreatment, child protection, child alignment, parental alienation, pathological enmeshment, and related issues since those clinical conditions are very much related to behavior, including dysfunctional, pathological, and abusive behavior. Likewise, he has several decades of experience practicing Forensic Medicine. A popular speaker, he has directed several hundred continuing education courses for physicians and other clinicians and presented over one thousand lectures on clinical reasoning, clinical problem-solving, and clinical decision-making. An internationally-known expert on alienation and estrangement – and how to distinguish one from the other – he is also an experienced expert witness, litigation consultant, and trial strategist.

Each caller may submit 1 question that must be in relation to the subject of this call. Your complete info including question, can not be more than 3 sentences in order for it to be submitted. Deadline to submit your question is Tuesday, December 29, 2020. Deadline to register for this call is Sunday, January 3, 2021 no later than 5 PM EST. These are firm deadlines! To submit your question and/or register, please email familyaccessinnc@aol.com.