Om lenahellblomsjogren

Lena Hellblom Sjögren is a researcher and licensed psychologist practicing since 1991 as an investigative forensic psychologist, mostly in complicated custody and sexual abuse cases, followed up in courts all over Sweden, also in Norway and occasionally in some other countries. Until Otober 2014 the number of investigated cases is well above 250.Two wide concepts might summarize the work done in different fields also before this investigative work : democracy and human rights, see “history” below. In Worpress you will find published and unpublished writings by Lena Hellblom Sjögren from the 1990s until 2014. The aim with publishing this material is to give those readers who want access to the documentation of some of the Swedish reality, mostly unknown, to some more people. Lena Hellblom Sjögren, PhD, licensed psychologist

Paraplyet – lärorik bok om svenskt rättssystem

Paraplyet – lärorik bok om svenskt rättssystem av en f.d. domare

Lena Hellblom Sjögren 2018-02-15

En ung kvinna på cykel med hörlurar  för öronen kör på en äldre man med hopfällt paraply efter att nästan ha krockat med en bil. Hon parkerar sin cykel. Han tilltalar henne och påpekar det olämpliga i att ha hörlurar på sig och inte höra vad som händer i trafiken runt omkring. Hon blir upprörd. Paraplyet fastnar förmodligen i hennes väska, hon fäktas, uppfattar det som att hon blir slagen med paraplyet. Hon lämnar sin väska, söker tröst hos någon hon känner i närheten. Hon får inga blåmärken, men hon tillkallar polisen – och är upprörd. Polisen och den hon uppsökt, som kallas som vittne när det , osannolikt nog, för en sådan bagatellartad händelse, blir rättegång ger den unga kvinnan sitt fulla stöd. Det är ju hon som gråtit och varit uppriven och uppskärrad. Hon förklarade för den äldre mannen som talade danska att hon skulle sätta dit honom. Och det gjorde hon med besked! Och med benäget stöd av det svenska rättssystemet i alla instanser.

Ovan är det jag som återgivit min tolkning av en detaljrik skildring av ett mkål som gått genom alla rättsinstanser. Den som på ett mycket pedagogiskt sätt presenterar detta rättsfall har arbetat som rådman i bland andra Norrköpings och Lunds tingsrätter. Han har bjudit in tre vänner att gå på rättegång och att ta del av alla anmälningar, förhör och domar. Liksom vi läsare får del av allt detta underlagsmaterial. Det sätt som anmälningarna och förhören referats, och det sätt som domarna skrivits,  inger föga förtroende för vårt rättssystem.

HD har förklarat att man kan bifalla ett åtal  även om det inte finns någon bevisning – eller bevisningen talar mot åtalet som i detta fall. Det är möjligt om domarna finner målsägandens berättelse övertygande. Starka känslomässiga utspel av målsäganden verkar övertygande; domarna fann målsäganden övertygande.

Mannen med paraplyet fälls för misshandel av normalgraden i både tingsrätt och hovrätt – och beviljas inte prövning i Högsta Domstolen.

Mannen beskrivs som en missdådare i alla instanser. Med värderande – och fantasieggande  – ord: ”tagit tag i hennes arm och flera gånger slagit henne på armen med ett paraply, vilket tillfogat hennes smärta.”

Målsäganden befinns trovärdig och hennes vittne som inte sett några slag, men i i´hovrätten  uppger att han sett slag mot målsägandens ben, något den unga kvinnan aldrig sagt ett ord om,  finner inte domstolen anledning att ifrågasätta; hovrätten skriver i sin dom  att detta vittnesmål ”innebär inte att det finns skäl att ifrågasätta hans vittnesmål. ” Hela rättsprocessen är fars – och bagatellartad! Och mycket skrämmande.

Domarens goda vänner, poeten, virologen och doktorn som varit med Bo i tingsrätt, hovrätt och läst alla nlagor samt HDs avvisande beslut kommer löpande med kloka invändningar och kommentarer. T.ex.:

Poeten: Kanske är det åklagarens formulering  ´lösgöra´ som spökar. Det triggar fantasin till att föreställa sig en kamp för att komma loss.

Virologen: De där domarna  borde gå i kurs i logik . Alla- poliserna, två klagare och nio domare – har sett och hört samma sak. Ingen har funderat över bristen på blåmärken.

Doktorn: Heidi /målsäganden/ skulle nog ha blivit väldigt ledsen om domstolen inte hade trott på henne, sårad, men kanske skulle ett personligt samtal  med en erfaren polis ha visat att Heidi  hade en överdriven rädsla för möten med okända män eller för att vistas i offentlig miljö.

 

Ingen kommer på idén att vare sig visa upp paraplyet eller väskan. Rättsprocessen  försiggår så att säga i fantasiernas värld. Mest fantasifulla – och minst intresserade av fakta i målet förefaller domarna ha varit.

Den nya åklagaren i hovrätten yrkar straffskärpning, och mannen med paraplyet tillfrågas om han accepterar samhällstjänst vid en fällande dom. Dvs. han ombes att acceptera ett straff innan skuldfrågan avgjorts.

Bo Severin citerar en professor vid Harvard Law School som svarar  på en ung juridikstuderandes fråga om vad som krävs för att bli en rba jurist:

  • Det bästa sättet att förbereda sig inför sina juridiska studier är helt enklt att setill att man är en beläst och allmänbildad person.

Domare Bo Severin fyller på:

– Domarna ska ha omfattande kunskaper om mänskliga beteenden. Det får man genom historiekunskaper, genom den vidgning av perspektiv som finns i berättelserna genom århundraden, genom att man följer med i det dagsaktuella, samt naturligtvis genom att man skaffar sig kunskaper om hur människors ögon, öron och minne fungerar. Och,  vilket kanske är aktuellt i vårt fall, om hur lätt det är att påverka vittnen.

Just precis. Läs denna mycket underhållande och lärorika bok – speciellt om du är juridikstuderande!

Att bryta ett barns kontakt med en förälder – ett allvarligt brott mot barn

Lena Hellblom Sjögren 2018-02-07

Rätten till familjeliv är en fundamental mänsklig rättighet – också för barn.

Barnets mest fundamentala behov för att må bra och utvecklas så väl som möjligt är att få kärlek och bekräftelse från sin båda föräldrar i en delad vardag med båda.

Hur kan det då komma sig att praxis i både Sverige och Norge i de långdragna vårdnadsmålen är att kränka barnets mänskliga rätt till familjeliv och att skada barn genom att förneka dem kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar i en vardag (förutsatt att föräldrarna är goda nog)?

Camilla Pettersen, norsk journalist har skrivit en bok om detta att bryta kontakten för barn med sina ena förälder, det som utifrån ovanstående borde beivras som BROTT i stället för att understödjas av domstolar med flera runt barnen.

De tekniska orden styr hur vi tänker i hög grad. ”Umgängessabotage” skapar distans till vad det är barnet faktiskt utsätts för, när barnet förhindras av den ena föräldern att få ha kontakt med sin andra förälder.

Det är KONTAKT barnen behöver med sina föräldrar – inte UMGÄNGE. ”Umgänge”- på norska ”samvaer” – har man med ytliga bekanta.

Detta påpekade den danske domaren Svend Danielsen år 2004 i sin bok FORELDRES PLIGTER. BÖRNS RETTIGHEDER ( Nordiska Rådet, NORD 2004:2). Han skrev (sid 188) :

”´Access´  anvendes ikke laengere. Dette gamle fölelsekolde, besiddelsebaserede utryk er overalt endret till ´contact´.”

Samma tema  återfinns hos den israeliske familjerättsdomaren Philip Marcus i två grundläggande artiklar från 2017  i JOURNAL OF CHILD CUSTODY (Länk till del 1:  https://doi.org/10.1080/15379418.2017.1369920 och del 2: https://doi.org/10.1080/15379418.2017.1370407 ).

”´Visitation´relates to going to the zoo or someone´s home, or visiting someone who is imprisoned or hospitalized, and ´access arrangements´usually refer to getting into someone´s property…

The concept of one of the parents being a visitator, or being ´allowed´ to spend time with the child , rather than doing what is natural – spending time with the child – assigns inferior status to that parent, in the eyes of the child and of the custodial parent.”

Camilla Pettersen har samlat norska pappors egna berättelser om  hur de hindrats från att  ha kontakt med sina barn. Hon presenterar viktiga forskningsresultat om de negativa konsekvenserna för barnen att inte få ha denna kontakt. Det är en viktig bok, också lätt att läsa även för oss med svenska som modersmål.

 

Psykisk ohälsa bland unga

Funderingar av Lena Hellblom Sjögren filosofie doktor, legitimerad psykolog  2018-02-05

I dagens nyhetssändningar har rapporterat om fördubbling av psykisk ohälsa bland unga. På Socialstyrelsens hemsida tidigare då pressmeddelande i samma sak presenterades på Lucia 2017, anges:

”Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år. För unga vuxna, 18-24 år, är ökningen närmare 70 procent. De alarmerande siffrorna presenterar Socialstyrelsen idag i en ny rapport om utvecklingen av den psykiska ohälsan hos barn och unga, åren 2006-2016.

Totalt handlar det om närmare 190 000 barn och unga vuxna i Sverige som lider av någon form av psykisk ohälsa. Den enskilt största gruppen, drygt
63 000 personer, är unga kvinnor i åldern 18-24 år.

Det är framför allt diagnoser för depressioner och olika ångestsyndrom som bidrar till ökningen av den psykiska ohälsan, och eftersom antalet nya sjukdomsfall ökar och även tenderar att bli mer långvariga kommer ökningen inte att mattas av den närmaste tiden.

– Även om psykisk ohälsa är vanligare bland de som har särskilt svåra psykosociala förhållanden är det allt fler från hela ungdomsgruppen som omfattas av den här ökningen, säger Peter Salmi, utredare på Socialstyrelsen.

Vidare från Socialstyrelsen den 13 december 2017:

Barn och unga vuxna som tidigt får psykiatriska diagnoser som depression och ångestsyndrom riskerar att bli sjuka under lång tid och då ökar också risken för självmordsförsök och självmord. Bland pojkar i åldern 10-17 år med samsjuklighet i depression och ångestsyndrom är självmord 25 gånger vanligare jämfört med pojkar i samma ålder som inte fått någon psykiatrisk diagnos.
Insjuknande i tidig ålder påverkar också förmågan att tillgodogöra sig högre studier.
– Vi följde upp barn och unga som vårdats för depression och ångestsyndrom 2006. Tio år senare hade de personerna uppnått en betydligt lägre utbildningsnivå än de som inte varit sjuka, säger Peter Salmi.

Det finns inga säkra svar på varför den psykiska ohälsan ökar. Det kan delvis ha att göra med en ökad medvetenhet och att fler vågar berätta. Men eftersom hela ungdomsgruppen har drabbats av ökad psykisk ohälsa tror Peter Salmi att ökningen kan ha att göra med ungas livsvillkor.

– Då handlar det om de miljöer där alla barn och unga vistas, som under skolperioden. Men även inträdandet i arbets- och vuxenlivet kan vara en del av förklaringen, säger Peter Salmi.”

 

Inga utredningar finns, vad jag känner till, hur många av de unga som upplevt psykisk ohälsa efter föräldrarnas separation och hur många av dessa som upplevt att den ena av deras föräldrar i samband med sin separation ville utesluta den andra föräldern från barnets/den unges liv. Då ett barn eller en ung människa tvingas in i en sådan för barnet omöjlig lojalitetskonflikt, den att ställas inför det helt omänskliga valet att välja vem av sina förälder de föredrar, då går de sönder och förlorar lätt sin identitet. Vilket kan leda till depression och ångest, samt självmordstankar – och reella självmord.

Detta som orsak till den växande psykiska ohälsan bland unga, från och med det år, 2006, då starka påtryckningsgrupper lyckades driva igenom en ändring av familjelagstiftningen så att samarbetssvårigheter blev grund för ensam vårdnad, borde utredas. 

Unga som gått sönder, dvs. unga som utan grund i reella missförhållanden avskilts från sin mamma eller sin pappa och denna förälders familjenätverk tappar fotfästet i tillvaron. De blir, det är min hypotes, också lättare offer för extremistiska våldsgrupper och kriminella gäng – där de kan få någon sorts identitet i stället för den som tagits ifrån dem. Förutom att de  får långvariga psykiska problem, tappar i skolan/studierna…blir förlorare i Livet.

Att få kärleksfull omvårdnad av sina båda föräldrar /eller de som finns som kärleksfulla föräldrar för barnet under barnets uppväxt/ och bli accepterad för den person barnet  är – det är barnets mest fundamentala behov. Det behovet finns inte med i Socialstyrelsens rekommenderade utredningsmodell BBIC, Barnets Behov I Centrum!

Parental alienation and human rights

PLEASE SHARE!!!

”THE CHILD’S HUMAN RIGHTS – ARE THEY VIOLATED BY ALIENATION OF THE CHILD’S PARENTS AND GRANDPARENTS?”
On Sunday, February 11th at 8 PM EST, we will have as our guest speaker for our international support conference call Dr. Lena Hellblom Sjogren. This call was not previously scheduled, but we are very excited for the opportunity to have this topic brought to us with much information and support from an expert in this field.
In the Universal Declaration of Human Rights from 1948 it says (Article 16, section 3):
“The family is the natural and fundamental group unit of society and is entitled to protection by society and the State.”
Children, all of us, need our family roots.
Like a tree. T
he tree cannot stand without its roots. If half of the root system is cut off – what happens? Why is it so hard to understand that a child shall not have his or her roots cut off?
Eleonore Roosevelt and those who after the 2nd World War worked out the Universal Declaration of Human Rights understood the importance of the family.
In the Convention Rights of the Child from 1989 it says in article 8:
1.States Parties undertake to respect the right of the child to preserve his or her identity, including nationality, name and family relations as recognized by law without unlawful interference.”
Dr. Sjogren will be speaking to us on this topic for this call. This is an excellent topic and hits the heart and nerves of all those who are alienated family members. It is important to learn and know as much as we can on this topic not only for ourselves as alienated family members, but more importantly for our children and grandchildren.
This call will be available for you to call in on a free conference number and also those that need to Skype instead may do so. We are so fortunate to have these calls available to us. These experts do these calls as a courtesy to us. Please make these a priority and understand it is a one time call with no replays. Also I encourage you to invite and share this info with all other alienated family members as well as any professionals and legislators that have a part in some way regarding alienation and helping the children and grandchildren have what is rightfully theirs.
You may email me one question for Dr. Sjogren pertaining to the topic of the call no later than Monday, February 5th. Please note this is one day sooner than we normally have. You may register no later than Sunday, February 11th by 6 PM EST. These are firm deadlines!! Don’t miss out on this call because you do not follow these deadlines! To submit a question and / or to register, please email familyaccessinnc@aol.com.
Dr. Lena Hellblom Sjögren is the mother of 4 children, a grandmother of 5 and the oldest of 8 siblings.
Dr. Sjogren started to study medicine, changed to psychology, worked as a school psychologist in a suburb to Stockholm in a development project to prevent criminalization of children with the school as a base, wrote a thesis in 1985 on the transformation of the democracy within the Swedish labour movement after having researched the communication between the members and their leaders in the unions since they started until the late 1960s in two iron industry communities where she was involved with the study circles when the workers lost their jobs. She wrote books about these experiences “School in a suburb” and “The fight for work” She helped start a pedagogical magazine that she worked with for ten years parallel with taking a PhD and working extra as a not educated teacher for all grades, from first graders to university level. When having given birth to her youngest son in 1990, she took a one year post doctorial course in “Interpretation methods and Witness psychology” and founded her one woman independent company called “Testimonia”. That is still her base for her research and the psychological investigations she does and mostly is asked by a lawyer to follow up in court.
When Dr. Sjogren started, she found in her research that not reliable figures of sexual abuse were presented and that many children were treated as victims although the allegations had been found to be false, she wrote a book presenting four cases and the research about memory and suggestibility: “Secrets and Memories. How to investigate reliability in sexual criminal cases.” For more than 25 years, Dr. Sjogren’s focus has been on parental alienation and to try to put attention to the fact that many children and families – also grandparents and other family members – are harmed for life through this phenomenon to without a justified cause cut off a child from the child´s family roots.

Föräldraalienation – Vad är det? Vad göra åt det?

Föräldraalienation – Vad är det? Vad göra åt det?

Internationell konferens 24-25 augusti 2018 i Stockholm

 Konferensen arrangeras av den ideella föreningen PASG Nordic, en svenskbaserad underavdelning till PASG, Parental Alienation Study Group, en ideell förening registrerad i USA med ca 450 medlemmar från 46 länder i alla världsdelar: http://www.pasg.info

Medlemmar är forskare och yrkesverksamma från olika discipliner, juridik, psykologi, sociologi, medicin, psykiatri, kriminologi, samt också en del familjemedlemmar med erfarenheter av föräldraalienation.

Syftet är att sprida den kunskap som redan finns, för bibliografi se http://www.mc.vanderbilt.edu/pasg, samt främja forskning om orsaker, diagnosticering, förebyggande, och behandling av föräldraalienation.

Andelen, med Domstolsverkets terminologi, tvistiga familjemål, har ökat stort sedan lagändringen 2006 och belastar domstolarna alltmer. Antalet barn som grundlöst förlorar en älskad mamma eller pappa ökar och allt flera barn, och också vuxna lider skada…

Stockholmskonferensen om föräldraalienation vänder sig till dig som arbetar inom vården, rättssystemet, skolan, polisen, media och till alla med intresse för att lära om vår tids växande psykiska familjevåld.

Plats: Skeppsholmen, Moderna Museet, auditoriet

Information och anmälan: http://www.pasgnordic.com

Har du frågor: kontakta info@pasgnordic.com

 

Två ting ska föräldrar ge barn, rötter och vingar.

Visdomsord av okänt ursprung

 

 

Stockholmskonferensen 24-25 Augusti 2018

Ur programmet:

William Bernet: The Scientific Foundation for Parental Alienation, PA

Steven Miller: When a child has a legitimate reason to reject a parent vs. parental alienation

Amy Baker: What does research say about parental alienation strategies and the harm done

Ryan Thomas: Advice from me who has experienced parental alienation as a child

Asuncion Tejedor Huerta: What a knowledgeable expert witness can do

Ursula Kodjoe: What the courts can do, the Cochem model in Germany

Demosthenes Lorandos: Foundation for cross examination of PA-critics

Karen and Nick Woodall: Reunification work, experiences from London

Linda Gottlieb: Taking a child down the memorial lane to reunite, a role-play

ANMÄLAN: http://www.pasgnordic.com VÄLKOMNA!

Anmäler du dig senast 30 januari är priset reducerat.

Har du frågor? Skriv till info@pasgnordic.com 

Nyårsönskan om ökad rättssäkerhet

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog 2018-01-08

Några punkter rörande sådant som skulle behöva rättas till med bäring på vårt rättssystem – för våra barns och våra barnbarns bästa, för rättssäkerheten – och för tilltron till den demokratiska rättsstaten

  • När ett barn avskiljs från en mor eller en far utan substantiell grund, dvs. barnet avskiljs från – och förhindras – att ha en nära kontakt med en förälder som är ”good enough” , så som stadgas i FB art 6, EMK art 8 och BK art 8, och därmed påverkas att själv ta avstånd från en tidigare älskad mamma/pappa, skadas barnet. Både psykiskt och fysiskt.
  • När en far anklagats för att ha utsatt barn i sin familj för sexuella övergrepp och dessa misstankar utretts av polis och åklagare och befunnits vara utan substantiell grund för en fortsatt förundersökning, överprövas detta rättsliga beslut enligt socialstyrelsens instruktioner av socialtjänstens handläggare, i bästa fall olegitimerade socionomer med 3.5 års generalistutbildning.
  • Socialsekreterarna, icke jurister utan några standardiserade utredningsmetoder, finner oftast att de en gång framförda misstankarna, är tillräcklig grund för att hålla barnet avskilt från nära kontakt med fadern.
  • När det påstås att en mor tar sitt barn till undersökningar och läkare utan att barnet är sjukt, växer det med ryktesspridningens kraft till en antydan, därefter ibland – och på senare tid – allt oftare till den uttalade diagnosen MSBP, Munchhausen Syndrom by Proxy (nu ersatt med factitious Disorder by Proxy). Mamman ses av socialtjänstens handläggare som psykiskt störd, som farlig för sitt barn.
  • Socialsekreterarna, som inte har några metoder eller kvalifikationer för att bedöma psykiska tillstånd eller för att göra psykiatriska diagnoser, finner ofta att de framförda  misstänkta uppgifterna om mamman, är tillräcklig grund för att hålla barnet avskilt från nära kontakt med modern.

  • Denna praxis med överprövning av polis och åklagares beslut samt diagnosställande utan medicinsk och psykiatrisk expertis involverad, innebär att oskyldighetsprincipen kränks och att förtroendet för vårt demokratiska rättssystem demonteras.
  • När de ounderbyggda/falska och känsliga personuppgifterna om en pappa som sexualbrottsförövare eller en mamma som en som gör sitt barn sjukt, förmedlas av socialtjänsten till t.ex. BUP, skolan/förskolan innebär detta att barnets bästa kränks, samt ett brott mot PUL, PersonUppgiftsLagen, som nu 2018 ersättas av ett striktare regelverk angående hur personuppgifter får lagras och användas, i enlighet med EU:s nya dataskyddsförordning. Datainspektionen byter i samband med detta namn till Integritetsskyddsmyndigheten.
  • Socialsekreterarna/familjerättssekreterarna har i nuvarande system myndighetsstatus. Det är de som lämnar underlaget för domstolarnas beslut i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge. Socialstyrelsen har inte försett dessa handläggare med några tillförlitliga metoder för att utreda vare sig barns mående, eller risker för barnen.  Det innebär att deras utredningar inte kan ge en tillförlitlig grund för rättssäkra beslut.
  • Det som ytterligare undergräver barns och familjers rättssäkerhet är att socialtjänstens handläggare inte utövar sin myndighet sakligt och opartiskt med iakttagande av allas likhet inför lagen, så som Sveriges grundlag föreskriver. Socialtjänstens handläggare allierar sig ofta med den förälder som vill ha egen kontroll över barnet och som är mycket duktig på att både påverka/manipulera inte bara barnet utan också dem som han/hon söker hjälp/stöd hos.
  • Socialsekreteraren, som enligt kommunal- och socialtjänstlag skall hjälpa barn och föräldrar, kan plötsligt besluta om att tvångsomhänderta barnet med placering hos den kontrollerande föräldern. Detta var inte avsikten med lagen om tvångsvård av barn. Den ingripande tvångsåtgärden innebär ett partiskt ställningstagande för den ena föräldern mot den andra och är oförenligt med barnets bästa definierat utifrån FB art 6, EMK art 8 och BK art 8.
  • I ett demokratiskt rättssystem där medborgarna förväntar sig att få hjälp av personer med denna profession är det rättsvidrigt om dessa personer samtidigt i praktiken har makten att utdöma ett hårdare straff än något straff lagen känner, nämligen för barnet en tidsobestämd förlust av en förälder (eller av båda föräldrarna i de många ogrundade LVU-fallen). För en förälder är straffet – hårdare än något straff lagen känner –  att tidsobestämt fråntas sitt barn.
  • Resultatet av den rättspraxis som utvecklats kan avläsas i ett växande antal svåra och i tiden långt utdragna vårdnadstvister som framför allt belastar barnet direkt och indirekt, men också tynger våra domstolar och innebär stora samhällskostnader.
  • Allt flera aktörer har kommit på banan för att göra utredningar i dessa mål. Det är oroande eftersom det innebär att känsliga personuppgifter handhas av allt flera privaträttsliga subjekt. De falskt anklagade eller feldiagnosticerade föräldrarna måste ge sitt samtycke för att känsliga personuppgifter skall få spridas om dem enligt personuppgiftslagen. Den ersätts  fr.o.m.  25 maj 2018 med en ny lag baserad på EU:s nya dataskyddsförordning (GDPR) med ännu striktare krav på rättssäker hantering av personuppgifter. Det känner varken de handläggande socialsekreterarna eller de privata aktörer som de anlitar till.
  • Att ett växande antal privata bolag  tar över uppgifter som lagen kräver att personer i myndighetsställning skall handha innebär brott mot både grundlag och PUL/Dataskyddsförordningen, samt att barnets bästa kränks. I en dom från Blekinge tingsrätt (2017-08-30 i Mål T 1730-15) där en privat utförd vårdnadsutredning underkändes, kommenterades rättspraxis sålunda:

”I allmänhet torde det förhålla sig så att domstolarna väljer att följa de förslag som redovisas i vårdnadsutredningar. Frågan om privaträttsliga subjekt som utredare föranledde Justieombudsmannens prövning redan år 2000. JO uttalade i beslut den 4 april 2001 på anförda skäl, att en vårdnadsutredning är en sådan förvaltningsuppgift som åvilar nämnden, och uppgiften kan därför inte lämnas ut på entreprenad.”

  • De förslag som redovisas i vårdnadsutredningar är de privaträttsliga subjektens eller de handläggande socialsekreterarnas/familjerättssekreterarnas förslag. De följer ibland en mall kallad BBIC, där barnets viktigaste behov, behovet av båda sina föräldrars kärlek och bekräftelse är bortglömt, men de har inte en enda standardiserad metod för att underbygga sina förslag. Att en kommunal nämnd, oftast benämnd socialnämnd, ska stå för förslagen är endast en formalitet som får systemet att se demokratiskt ut. Att domstolarna därefter i allmänhet väljer att följa dessa förslag, framkomna utan några tillförlitliga metoder, bidrar ytterligare till att undergräva förtroendet för vårt demokratiska rättssystem.
  • Konsekvenserna av denna rättsosäkerhet för barn och familjer är ett psykiskt och fysiskt lidande för barnet och alla runt barnet som bryr sig om barnet, ett lidande som leder till kortsiktiga och långsiktiga skador på barnet såsom depressiva tillstånd och identitetsstörningar, sjukskrivningar bland de vuxna, ibland självmord, utförda både av drabbade barn och av föräldrar. Följderna av ogrundade avskiljanden borde börja betraktas som ett folkhälsoproblem.
  • Av betydelse för vårt lands rättssystem är att barn som tvingas växa upp utan nära kontakt med sina båda föräldrar på grund av att de grundlöst avskilts från sin mamma eller pappa, är att dessa barn förlorar halva sig själva. De blir, utan att det alltid syns utåt, trasiga människor. Trasiga människor dras lättare än andra till kriminella gäng, extremistiska läror och terrorgrupper. Trasiga människor faller lättare offer för droger, misslyckas i skola/arbetsliv, belastar vården, begår brott…

Värnlösa barn…och rättslösa

Lena Hellblom Sjögren filosofie dr, legitimerad psykolog 2017-12-28

I dag är det värnlösa barns dag. Låt oss tänka på det växande antalet barn i vårt välfärdsland som far illa. Den psykiska ohälsan rapporteras ha ökat stort de senaste åren. Varför? Jag tror att det har samband med att ett växande antal barn förlorar sin identitet och sina rötter  i samband med att de avskiljs från en eller båda av sina föräldrar – av dem som har en makt som i dagens system märkligt nog vida överskrider domares, läkares och psykologers makt. De som har sådan makt är socialsekreterare verksamma inom landets olika socialtjänster. De, liksom deras kollegor, i ett växande antal olika privata vårdinrättningar, har i bästa fall 3.5 års socionomutbildning, en utbildning som innehåller lite kunskap om mycket. Det är i dag nästan bara kvinnor med denna  profession utan legitimation och nödvändiga kvalifikationer som i praktiken har makten över tusentals barns liv.

Barn som utan sakligt och opartiskt utredd grund omhändertas av socialtjänsten i samhällsvård är rättslösa.

Barn som socialtjänsten anser inte behöva en mamma eller en pappa utan sakligt och opartiskt utredd grund för sitt ställningstagande för den ena föräldern mot den andra är också rättslösa.

Vilka vill att barn skall vara rättslösa? Utsättas för tvång som kallas vård? Eller för tvånget att välja bort en älskad mamma eller pappa?

Ska Sverige fortsatt ha ett system där socialsekreterare ska ge hjälp till barn och unga, samtidigt som de har makten att avskilja barnen från sina familjer, de enda som kan ge barnen den kärlek och bekräftelse som är grunden för att bli en hel – och inte en trasig värnlös – människa?

Ska Sverige fortsatt ha ett system där socialsekreterare utan några standardiserade metoder för att bedöma barns mående och risker skall vara ansvariga för att utreda barns mående och risker?

Skall Sverige fortsatt låta sådana så kallade utredningar utgöra underlag för landets domstolar för deras beslut om barns framtid?

Är det inte ett sätt att skapa flera trasiga, värnlösa och rättslösa barn? 

”I ett barns skepnad uppenbaras livets mening”

Rabindranath Tagore, nobelpristagare 1913, skrev:

”I ETT BARNS SKEPNAD UPPENBARAS LIVETS MENING.”

När denna uppenbarade mening går i kras, vid orättfärdig barn-föräldra-förlust, vad händer då? Går förlusten att reparera? Kan barnet helas? Och erfara Livets mening uppenbaras i sitt liv? VÄLKOMNA att lära på konferens i Stockholm i augusti 2018, se http://www.pasgnordic.com

En fridfull och god jul samt ett gott nytt år önskar Lena Hellblom Sjögren.

Two competing wolfs…

Lena Hellblom Sjögren, PhD, Licensed psychologist, 2017-12-18

There is a story, without any specific origin that I know of:

An old Indian sat with his little grandson,

he told the child:

  • Within us all there are two wolfs fighting.
  • One is called love.
  • The other is called fear.

The grandson asked very eagerly:

  • Who wins?

The grandfather answered:

  • The one we feed.

In Sweden we have a system where parents seeking support and help with their children from the social services when doing that can have their children taken into forced custody. This feeds fear – not love.

Can anyone trust  the authority figures, with such a power? The fact that they have no methods, no license and often lack knowledge although they are the only ones who have the power to investigate the parents and children, take decisions  and in practice enforce them, does not decrease the fear.

A system change would reduce the fear so that parents could address the social services with confidence, and both children and families could be helped. That long needed system change would be a division of HELP feeding love and COMPULSION feeding fear.

VEM HAR – OCH TAR – MYNDIGHETSANSVAR INOM SOCIALTJÄNSTEN?

Lena Hellblom Sjögren , filosofie dr, legitimerad psykolog 2017-11-21

I inboxen denna morgon låg ”Nytt från Socialstyrelsen”.

Där stod följande att läsa:

” Ny remiss: föreskrifter om konsulentverksamheter som arbetar med familjehem och jourhem
Ett förslag på föreskrifter och allmänna råd om konsulentverksamheter är ute på remiss till den 22 december 2017. Konsulentverksamheter föreslår familjehem och jourhem till socialnämnden. De stöttar och handleder också hem som tar emot barn. Syftet med reglerna är att kvalitetskraven på verksamheterna ska bli tydligare. Föreskrifterna beräknas träda i kraft den 1 april 2018.”

Första frågan som infann sig i mitt huvud var:

Behövs remissomgång om det redan är beslutat ATT föreskrifterna ska träda i kraft om 5 månader?

Därefter funderade jag vidare:

I ”konsulentverksamheter” inryms ett stort antal privata vårdaktörer som växt fram på den lukrativa vård/omsorgsmarknaden. Dessa är INTE myndighetsutövare. De kan inte ha – och tar inte heller – myndighetsansvar.

Vem finns då som har – och tar – ett myndighetsansvar? Vem avgör vad som är ”kvalitet”?

Vad betyder ”tydligare kvalitetskrav”? Kan den myndighet som skriver detta och inte tillhandahållit riktlinjer eller metoder för en tillräckligt god kvalitet inom socialtjänsten, formulera ”tydligare kvalitetskrav” för ”konsulentverksamheter”?

I Sverige har vi en grundlag som föreskriver att myndighetsutövning skall göras med iakttagande av allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 & RF). Det är socialsekreterarna som i praktiken är myndighetsutövare. Inte konsulenter, eller privata rättssubjekt. Att låta socialnämnderna ta ansvaret för att på pappret utse olika slag av hem att placera barn och unga i kan förefalla demokratiskt.

Socialnämnderna anses formellt vara dem som utövar myndighet. I dessa nämnder sitter fritidspolitiker, som till nästan 100 % beslutar så som handläggande socialsekreterare har föreslagit. Alla kan ha egenintressen involverade – eller agera för forna kollegors intressen – då de avancerat till konsulenter och kanske också i den egenskapen via en socialsekreterare – föreslår vissa familjehem, HVB-hem och jourhem som ofta startats eller drivs av f.d. socialsekreterare. Johanna Möller, socialsekreterare som innehar ett HVB-hem med en kollega, nu dömd till långvarigt straff för mycket grova brott, är ett sådant exempel.

Det ser demokratiskt korrekt ut – och alla talar SOM OM – allt är demokratiskt korrekt, samt till barnets bästa att ha denna formella ordning.

I praxis har allting relativiseras. Socialstyrelsen är en myndighet som skall garantera kvalitet i vård och omsorg. Kan de det? Gör de det? Varför har Socialstyrelsen  inte givit de handläggande socialsekreterarna ett enda standardiserat verktyg för att göra utredningar och bedöma risker, det som socialsekreterarna enligt lag är skyldiga att göra? Frågan om varför inte KIDSCAN (mäter på ett tillförlitligt sätt barns mående), utvecklat av WHO och PARQ child (short form) utvecklat av Ronald Rohner  (mäter på ett tillförlitligt sätt barnets egna upplevelser av sin mammas respektive sin pappas beteende) används inom socialtjänsten har jag ställt tre gånger till Socialstyrelsens nuvarande generaldirektör – och fortfarande inte fått svar. Inte ens ett svar om att hon emottagit mina brev.

I ett JO-beslut (2001-04-04, Dnr 2598-2000, 2617-2000) vittnar Kerstin André om den förvirrande relativiseringen då hon försöker reda ut vad som skall menas med ”myndighetsutövning.” Hon skriver (sid 9):

”En särskild komplikation är att begreppet myndighetsutövning förekommer i flera lagar och att begreppets innebörd kan vara olika beroende på syftet med respektive författning.”

JO Kerstin André konstaterar också det faktum som gäller, att det rör sig om maktutövning mot enskilda (sid 10):

”Utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets makebefogenheter i förhållande till medborgarna.”

När ”samhället” överlåter åt konsulenter och konsulter i privata vårdkoncerner eller bolag som driver vård- och utredningshem – och dessa konsulents/konsulter utövar makt via socialsekreterare som via socialnämndernas beslut är handläggande uppdragsgivare  åt konsulentverksamheterna – ja, då blir det mycket oklart om det finns någon – och i så fall vem – som har, eller tar – ett myndighetsansvar för den makt som utövas.

I kläm kommer ett stort antal barn, ett växande antal. Dessa lidande barn är totat rättslösa. trots allt tal om barnperspektiv och att i första hand se till barnets bästa. Det är fernissa, ord utan innehåll. Tyvärr. Det är dags att börja se över den sociala verksamheten, rensa upp, genomföra nödvändiga systemförändringar – och att tala i klartext.

Den största och viktigaste systemförändringen är att skapa förutsättningar för en hjälpande socialtjänst med myndighetsansvar som inte kan delegeras till konsulenter/konsulter, vilket bara är möjligt om makten att omhänderta barn i det som kallas samhällets vård avskiljs och läggs över på domstolarna eller på en separat myndighet.

JO Kerstin André uttalar i klartext det som Socialstyrelsen borde ta fasta på i stället för att understödja fortsatta konsulentverksamheter där myndighetsansvaret läggs ut på entreprenad. Nedan citerat från sid 17 i det JO-beslut ur vilket jag tidigare citerat:

”Enligt den uppfattning som jag har uttalat i det föregående kan en socialnämnd inte genom ett entreprenadavtal överlämna till ett privat rättssubjekt, oavsett om det är en juridisk eller fysisk person, att utföra sådana utredningar /barnavårds- och vårdnadsutredningar, min anm./ som det här är fråga om.”

För grävande journalister finns många tveksamma avtal där barns bästa och barns rättssäkerhet kommer i kläm – att gräva fram. Men problemet kvarstår: VEM KAN STÄLLAS TILL ANSVAR FÖR DE BEGÅNGNA ÖVERGREPP OCH VANVÅRD AV BARN SOM GRÄVS FRAM?

Vem har – och vem tar – ett myndighetsansvar inom svensk socialtjänst?