Om lenahellblomsjogren

Lena Hellblom Sjögren is a researcher and licensed psychologist practicing since 1991 as an investigative forensic psychologist, mostly in complicated custody and sexual abuse cases, followed up in courts all over Sweden, also in Norway and occasionally in some other countries. Until Otober 2014 the number of investigated cases is well above 250.Two wide concepts might summarize the work done in different fields also before this investigative work : democracy and human rights, see “history” below. In Worpress you will find published and unpublished writings by Lena Hellblom Sjögren from the 1990s until 2014. The aim with publishing this material is to give those readers who want access to the documentation of some of the Swedish reality, mostly unknown, to some more people. Lena Hellblom Sjögren, PhD, licensed psychologist

En svart vit omvärldsbild skadar barnet

2019-04-15, Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

Tidigare kommenterade jag i ett inlägg den s.k. Gotlandsdomen. Nu har besked kommit från HD, nedan citat från P4, Gotland:

Vårdnadstvisten på Gotland blev en riksnyhet tidigare i vintras när Hovrätten gav pappan rätt till ensam vårdnad, trots att han tidigare dömts för misshandel av barnen. Den domen står nu fast efter besked från Högsta Domstolen.

Högsta Domstolen beviljar inte prövningstillstånd och därmed står hovrättens dom fast, vilket var först med att rapportera om.

I Tingsrätten tilldömdes föräldrarna delad vårdnad, men den domen överklagades av mamman som ville ha ensam vårdnad.

När ärendet togs upp i Hovrätten tilldömdes dock pappan vårdnaden eftersom han var den av föräldrarna som bedömdes vara den förälder som bäst kunde se till att barnen fick träffa båda föräldrarna.

I detta sammanhang vill jag återge en text av Karen Woodall publicerad på hennes blogg den 14 april 2019, om hur barnet skadas av det som kallas splitting, och att den viktigaste åtgärden för att skydda barnet är att ta bort barnet från den förälder som skadar barnet. Förenklat kan den process som leder till splitting förklaras med att barnet genom att som lösning på en olöslig inre konflikt alliera sig med den förälder som tagit kontrollen över barnet och alltmer utesluter den andra föräldern från barnets liv,  påverkar barnet att tro att det är barnet självt som inte vill ha kontakt. Det är en mental kidnappning av barnet, familjehistorien görs om – och barnets egna bilder av den uteslutna föräldern ersätts med den kontrollerande/alienerande förälderns  allt igenom negativa bilder.

” I work with families affected by the infantile defence of psychological splitting, this is the core wound experienced in parental alienation. As I continue on my journey, I understand that the splitting which is seen in the child who becomes pathologically aligned to one parent and rejecting of the other, is also seen throughout the family – on both sides.  On one side is the originating split which causes the pressure upon the child to use splitting as a defence and on the other is the reactive defensive split which is caused by the child’s rejection of a parent leading that parent to have to live with the projection of a divided self which in time causes a splitting as a response.

Thus rejected parents will also use the ego defence of splitting as a way of managing an impossible situation (a healthy parent/child relationship has been rejected in favour of one which has caused demonstrable pathology in the child).  And therefore treatment of the family as a whole, has to take a defined route which begins with the resolution of the split state of mind in the child alongside any splitting defences in the once rejected (now receiving parent).  Only when this work is complete can attention be paid to the source of the splitting which resides in the parent from whom it originated.  The core of all of this work is protection of the child from harm.

It is the case that unless the use of the infantile defence of splitting can be treated in the child as a first step, all efforts to intervene in such cases will inevitably fail.  Whilst in the UK we have some services which use the desensitisation techniques which are contraindicated by research evidence (Warshak 2015), the increasing use of residence transfer, with and without therapeutic bridging support, means that there is an increased understanding amongst the Judiciary as well as some social workers and guardians, that the first step which must be taken to rectify the problem seen in children affected by parental alienation, is protective separation of the child from the parent who is causing the harm.

Whilst some believe that a child who is rejecting a parent is doing so because of a lack of attachment, in fact the reverse is true.  A child without an attachment to a parent would not need to use the ego defence of psychological splitting because the child would simply not have a relationship with that parent and therefore would not need to create a defence in rejection.

I embolden the sentences above because they articulate the truth of the problem of severe parental alienation which has been evidenced in the research and in my work over ten years.  The split state of mind in the child is the result of serious emotional and psychological harm  and the first step to recovery for the child is to remove them from the person who has caused (and is likely to continue causing) that harm.

To cause psychological splitting in a child is an act of child abuse and when we see child abuse we remove the child from the person who is perpetrating it.  To make it easier for alienation unaware professionals to understand this concept I often portray it like this –

If the child’s arms and legs were being broken would you remove that child from the parent who is doing that damage?

Or as Linda Gottlieb puts it –

If the child’s genitals were being fondled by a parent would you remove the child from that parent?

If the answer is yes to both of the above, then understanding psychological splitting and the long term damage it does to children will help in recognition of the fact that inducing the split state of mind in a child and upholding it, is an act of child abuse equal to that of the examples above.  And therefore, acting to protect the child first provides the child with the safety they need in order to recover from the harm which is being done.

The problem for many professionals is that their view of psychological splitting is skewed by their personal feelings and the fact that they cannot see the damage which has been done to the child because the child’s extreme proclamations of love for the parent they are aligned to masks the underlying damage which has been done to the child by that parent.

It shouldn’t be too difficult however, for  people who experience serious concern if a child tells them that they are in love with the parent who is sexually abusing them, to understand that a child who is pathologically aligned to a parent is showing the same splitting defence as the child who is being sexually  abused.

Physical harm and sexual abuse which is perpetrated and covered up by a parent’s inducement of terror in the child  (you will be taken away/ I will leave you if you tell) is exactly the same in terms of the harm it causes as a parent who induces the child to use psychological splitting in order to conform to that parent’s overt or covert command to align with their reality and reject others.  What induced psychological splitting does however is cause the child to produce a love/hate split which is projected onto their parents in which it looks to the outside world as if it is simply a demonstration of the child’s real feelings.  Unaware professionals who look at the situation and see profound love being expressed for one parent and profound hatred for the other, are mislead in their lack of awareness into trying to work out why the child is behaving this way.  This can lead to professionals asking children questions and using empathic responding and trying to buddy up with children so that they will tell the truth.  The reality is that for alienated children the truth is what the defensive splitting has created and presented to them as reality.  And of course this reality is already distorted.

The child’s feelings have been distorted by the defence of psychological splitting which has been induced, causing the child to lose the capacity to feel empathy, shame and guilt (all regulatory feelings) in favour of rigid self righteousness and entitlement to control others through manipulative means.

This is not the child’s fault, it is a false persona which has appeared as a result of the defence of the ego and in my experience,  it is this original split which is induced in the child which leads to all of the other splits that occur in parental alienation.

Induced psychological splitting which impacts upon the personality development of the child, are all in the same category of child abuse.  Protective separation from the abusive parent is therefore the first step anyone concerned with helping vulnerable children should take.

I recognise that as more social workers and Guardians understand this, more children of divorce and separation who are being harmed by a parent who has induced psychological splitting will be helped.  It is certainly the case in the UK for example, that more and more Judges are recognising the harm and acting upon it.

But there are still pockets of extreme resistance to the reality of psychological splitting and the harm that it does to the child and the way in which it affects a child’s behaviours.

Psychological splitting is extremely infectious, it travels from influencing parent to the child and then outwards via the child’s behavioural presentations to anyone who attempts to intervene.  The protestations of the psychologically split child are particularly powerful and can, at times, create an almost Salem Witch Trial atmosphere in a case of severe parental alienation, as people seek to find the root cause of the child’s dysfunctional presentation.

Understanding psychological splitting and how and why it causes alienated children to behave as they do, is an essential skill for anyone concerned with parental alienation.  Going to the heart of the problem helps us to unravel the rest of the mystery.

Psychological Splitting

The infantile defence of splitting is a powerful one, it is one of the first ego defences we use to make sense of an overwhelming world.  Splitting causes the division of experiences into good and bad and occurs when the ability to hold ambivalent feelings is overwhelmed. For children of divorce and separation, holding the realities of two parents in mind when one parent is engaged in the spectrum of behaviours which induce splitting, can become impossible.

The American Psychiatric Association describes splitting as follows –

“The individual deals with emotional conflict or internal or external stressors by compartmentalizing opposite affect states and failing to integrate the positive and negative qualities of the self or others into cohesive images.”

In my work, what I observe with children who are alienated, is that it is the positive and negative qualities of the self which are the root of the defence of psychological splitting seen in parental alienation.  Which means that whilst it looks to others outside as if the child has divided their parents into one good and one bad, this is in fact a result of the initial ego defensive split which has happened internally.  Put simply, in order to be able to reject a parent, a child must first split their internal experience of self into good and bad and dispose of the bad self into the unconscious.  Thus the child has defended against their own vulnerability in an impossible situation, by building a false persona of the strong, justified, wholly good self who has the right to judge their parents and decide which one is good and which one is bad.

It is my view that it is from that original ego defensive split that the signs of alienation curated by Gardner and distilled by Miller (2018) emerge.  And therefore, should the original split not be treated first all other efforts are cosmetic because they are dealing only with the results of the original harm done and not the root cause.

Freud and Splitting

Freud’s view of splitting was that it created a false persona and that it stems from the inability to reconcile opposing views of the self.  Once splitting has occurred the good part and bad part of the self can only be held in mind at separate times, thus reality is distorted because we are all made up of good and bad parts and a healthy self can be conscious of that all at the same time whilst the split self cannot be.

Alienated Children and Splitting

When I work with alienated children what I am first aware of is their entitlement to judge their parents.  I have long been curious about this and aware that this entitled presentation is one which is extremely narcissistic in nature,  leading if not corrected, to the belief in one’s own omnipotence.  My deep concern about children who are in this position is that this the result of an ego defensive splitting and as such it is a false persona.  When unaware social workers and guardians act as if this false persona is real by upholding a child’s wishes and feelings for example or by further empowering the child to make decisions about their care arrangements, the false persona is inflated and supported.  As the false persona is one which is originating from the ego defence of splitting, the more it is encouraged and supported, the more the child must rely upon it in order to maintain a sense of control in the world.  Anyone who intervenes with a child who is acting from this false self, is therefore in danger of becoming drawn into the child’s narcissistic sense of omnipotence, which means that false allegations are a likely result against anyone who does not uphold the child’s distorted reality.

This is where the Salem witch trial atmosphere of the severe alienation case originates from in my view.  The child at the centre of such a case has suffered a defensive splitting of the self which has created a false self or persona in which the good and bad feelings and aspects of self can no longer be held in mind.  This is how a child who was seen to love a parent dearly can switch to hatred and rejection.  In this respect when we see a child idealising one parent and demonising the other, we should be aware that they  are psychologically split in relationship to their own self and it is this which we must seek to treat first in order to restore normal health to child and the family as a whole.

Removing the child using the defensive of splitting from the parent who is inducing this behaviour is the first step to protection and it is my experience that it is this step which is the most profound of all in triggering integration in the child’s experience of self.

I have worked with children who have been removed from a parent and I have witnessed the immediate triggering of integration of the split state of mind which enables the child to once again receive the love of the parent they have been rejecting.  I have also worked with children for whom the integration is a slow thawing of the splitting which takes place over days and weeks and months.  What I know about the integration of the way in which the child has split their parents into two distinct parts, one good and one bad, is that it is preceded by the integration of the child’s internally split self.  When the internal split integrates, the external projection of splitting also integrates.  From there the ripple outwards of the integration of splitting follows the route it took from onset but in reverse.

Which means this –

The child’s internally split self integrates leading to the child’s projection of splitting onto the parents being withdrawn and integrated. When this occurs the rejected parent, no longer rejected and free to be the whole of who they are, can also heal the defensive split they have had to undergo in order to survive. When this split heals, all of the other splits in the wider family heal, leading to the return of the underlying familial health which was present in the child’s relationships prior to the onset of splitting.

What remains then is the core split in the parent from whom the pressure on the child originates.  Whether that split is treatable depends upon the personality profile of the parent.  Protecting the child from the person who has induced splitting is therefore the task which is left when the child protection work is done.

Protective separation is something which is used in child abuse models of work all over the world and it is my view that it should also be a routine method of intervening in cases of severe parental alienation which is an act of child abuse.

In all such interventions however, it is key to understand that it is the removal of the child from the source of influence which triggers the conditions for integration of psychological splitting.  Methods of supporting the protective separation which have been developed to accompany the removal (in the UK we call it residence transfer, in the USA specific programmes have been created as interventions) are not actually what creates the dynamic change in the child from rejecting to acceptance.  To say otherwise is misleading.

The reality is that the child’s integration of the split self will occur on removal from the source of the pressure if the child is able to know that the pressure will not return. Which simply means that when the underlying power dynamic changes, preventing the influencing parent from being able to further influence and the child is sufficiently persuaded of that in the internal landscape, the integration of the split state of mind can occur and the child withdraws the projection of good/bad parent.

I have observed 45 children in residence transfer who have been able to integrate the split state of mind and a tiny handful who have not.  The difference between those who did and those who did not was not attachment or lack of it or problems in the rejected parent or the failure of the support which was given, it was the premature re-exposure to the influencing parent and/or the upholding of the child’s psychologically split state of mind by unaware professionals who contributed to the continued inflation of the false persona in the child.

And therein lies a significant problem left to resolve in the work we are doing in this arena.  When people with disproportionate power to their skill set in this field are working with children who are suffering the problem of infantile splitting in the post separation landscape, there is a heightened risk that the child will be prevented from resolving the split state of mind.  And when this occurs instead of recovery, the splitting begins to run through the wider family and professionals around the child until everyone becomes lost in a delusional mindset hellbent on finding the reason why a child is behaving this way.

Which is why at the Family Separation Clinic we will not work with social workers or guardians who do not understand parental alienation and why we are training people to learn how to do this work effectively.

A child who is alienated is using the infantile ego defence of splitting in which the first split which occurs is the division of the self into good and bad and the disposal of the bad self into the unconscious allowing a false persona to take the place of the integrated self.

The power of protective separation from the source of the pressure upon the child which is inducing the splitting is that it releases the child from the requirement to hold two realities in mind for long enough for healing to occur.

With support, children who use defensive splitting can heal and when that split heals the other defensive splits heal leading to resolution in the relationship between rejected parent and child. Using this model the child has the best chance of having at least one healthy parent in their relational world.

Teaching the child how to deal with the splitting in the parent who caused the harm in the first place is what we do when the child is protected and healed.

Induced psychological splitting is an act of child abuse.

Protect first. The rest comes later.

Warshak, R. A. (2015). Ten parental alienation fallacies that compromise decisions in court and in therapy. Professional Psychology: Research and Practice, 46(4), 235-249.

Föräldraalienation som hälsorisk, artikel i Tidskrift for Norsk legeforening 28 mars 2019

Foreldrefremmedgjøring som helserisiko

Eivind Meland, Lena Hellblom Sjögren, Frode Thuen Om forfatterne

Foreldrefremmedgjøring er lite anerkjent i norske fagmiljøer og i rettspleie. Hva er det, hvorfor er det vanskelig å erkjenne og hvordan kan det håndteres?

Illustrasjon: Espen Friberg

Vi belyser disse problemstillingene gjennom en konstruert kasuistikk med bakgrunn i våre møter med en rekke ulike pasienter:

Sonja er ti år og har norsk far og latvisk mor. Etter en skilsmisse fikk far hovedomsorgen for Sonja. Etter en ferie med far uteble hun til avtalt samvær med mor. Far hadde fått Sonja henvist til Barne- og ungdomspsykiatrisk poliklinikk (BUP) med bakgrunn i en påstand om at mor var diagnostisert med engstelig og unnvikende personlighetsforstyrrelse. Ifølge far hadde mor påført Sonja uberettigede diagnoser som «astma» og «atopisk eksem». Han hevdet at eksem og kloremerker på barnets hud skyldtes selvskading på grunn av emosjonell påkjenning under samvær med mor.

Samme sommer hadde Sonja feriert sammen med mor og der overhørt en krangel mellom henne og den nye samboeren. Far mente at datteren var blitt traumatisert av denne episoden. Ut ifra dette fikk Sonja traumefokusert kognitiv atferdsbehandling. Mor var uvitende om dette inntil hun mottok melding fra barnevernstjenesten med kopi av en bekymringsmelding fra behandlende barnepsykolog ved BUP. Her sto det at det forelå en mistanke om at barnet var utsatt for omsorgssvikt fra sin mor. Verken fastlegen eller psykologen hadde informert mor om henvisningen eller bekymringsmeldingen. De hadde heller ikke møtt mor eller innhentet komparentopplysninger.

I denne historien kom Sonja i lojalitetsklemme mellom en far som mistet kontroll over mistilliten til sin ekskone, og en mor som hadde sosiale og emosjonelle utfordringer, men som fungerte som en god nok omsorgsperson. Jenta ble påvirket av velmenende terapeuter og skapte seg et fiendebilde av den forelderen hun ikke hadde fast bosted hos. Internasjonalt har slik destruktiv dynamikk fått betegnelsen foreldrefremmedgjøring (parental alienation) (13). I en fersk litteraturgjennomgang blir foreldrefremmedgjøring beskrevet som en kompleks form for familievold som rettes mot en forelder for å skade dens relasjon til egne barn (3).

I Norge har deler av fagmiljøet vært tilbakeholdne med å anerkjenne fenomenet som skadelig for barns helse og funksjon. Barne- og likestillingsdepartementet har advart mot å ha tiltro til en part i retten som henviser til foreldrefremmedgjøring. Departementet har ment at det kan føre til at ofre for vold og overgrep kan bli mistrodd (4).

Syndrom eller prosess?

Opprinnelig ble fenomenet lansert som en tilstand hos barnet, såkalt parental alienation syndrome (5). I økende grad har imidlertid forskningen og formidlingen vektlagt at vi må forstå fenomenet som en prosess iverksatt av voksenpersoner mot barnet og den forelderen/pårørende som utestenges fra kontakt med barnet (16).

Verdens helseorganisasjon har i ICD-11 anerkjent fenomenet som reelt eksisterende under betegnelsen QE52 Problem associated with interpersonal interactions in childhood (7). Også i læreboken i rettspsykologi fra American Psychological Association (APA) bekreftes fenomenet (1). På Vanderbilt Universitys hjemmeside er det samlet mer enn 1 000 forskningsartikler som viser at slik foreldreatferd gjenkjennes over hele verden både i helsetjenestene, velferdstjenestene og rettssystemene (8).

Bekreftelses- og avkreftelsesfeil

Den psykologfaglige informasjonen fra departementet illustrerer at det er en vanskelig avveining i situasjoner der man vil unngå feilaktig avkreftelse, men også risikerer feilaktig bekreftelse (4). I klinisk terapeutisk sammenheng er vi opptatt av å unngå unnlatelsesfeil. Unnlatelsesfeil har lenge vært i offentlighetens og tilsynsmyndighetenes søkelys. Det er først i de senere år at de kliniske miljøene har økt oppmerksomheten mot overdrivelsesfeil som overdiagnostikk og overbehandling (9).

Det er viktig å ha beredskap mot stereotyp mistro og fordomsfullhet, men også unngå naiv og ukritisk tiltro til foreldre – spesielt når de er involvert i omsorgstvister. Når empati overdrives og blir glødende og betent, står vi overfor «empatitt», en form for selvopptatt føleri fra terapeuter som har lite med empati å gjøre.

Hva er foreldrefremmedgjøring?

Vi forstår foreldrefremmedgjøring som en relasjonsforstyrrelse der en forelder utvikler uforsonlig fiendtlighet. Barn trekkes inn i separasjonskonflikten som allierte med den forelderen som har eller kjemper for hovedomsorgen. De viktigste fremmedgjøringsstrategiene er å sverte den andre, begrense kontakten med den andre, true med kjærlighetstap, anvende sentimental kontroll gjennom betroelser til barnet, tvinge barnet til å velge mellom foreldre og å avvise den andre forelderen gjennom for eksempel å omtale den andre med fornavn i stedet for «mamma» og «pappa» (210).

Barnets reaksjonsmønstre og symptomer er typiske og kan gjøre det fristende å se på fenomenet som et syndrom. Vi opererer med fem hovedkriterier som karakteriserer sterkt fremmedgjorte barn: Barnet har uttalte negative kognisjoner og emosjoner overfor den forelderen som det ikke vil ha kontakt med. Denne avstandtakingen er uproporsjonal med hva barnet kan fortelle om konkrete opplevelser med forelderen. Barnet er påfallende spaltet mellom fordømmelse av den ene forelderen og idealisering av den andre. Barnet deltar i svertende behandling av den ikke-favoriserte forelderen. Barnet snakker om den ikke-favoriserte forelderen med lånte uttrykk som ikke er aldersadekvate. Barnet snakker i tillegg nedsettende også om den avviste forelderens familie, som det tidligere har hatt god og tillitsfull kontakt med.

Dette er kriterier som i langt mindre grad gjør seg gjeldende når barn har vært utsatt for reell omsorgssvikt eller overgrep (310). Tilstedeværelsen av disse kriteriene er derfor viktige holdepunkter for å skille mellom avstandtaking som skyldes foreldrefremmedgjøring, og avstandtaking som skyldes at den avviste forelderen har forgrepet seg på barnet.

Vold og misbruk

At psykologfaglige miljøer vil gardere seg mot å overse vold, misbruk og omsorgssvikt, er en berettiget intensjon (4). Krenkelser i barndom og ungdom har ofte alvorlige konsekvenser for senere helse og funksjonsevne (11). Derfor skal barn og foreldre ikke beskyldes for foreldrefremmedgjøring hvis de er utsatt for vold eller annen fornedrende behandling (10). Avstandtaking fra foreldre kan være velbegrunnet (berettiget avstandtaking, på engelsk estrangement). Slik avstandtaking kjennetegnes oftest ved at det ligger plausible forklaringer og konkrete handlinger bak. Avspaltningen mellom fordømmelse og idyllisering kan avsløres med bruk av validerte spørreskjemaer (6), verktøy som er oversatt til skandinaviske språk, men som ikke er tatt i bruk verken av rettssakkyndige eller av terapeuter.

Foreldrefremmedgjøring som helserisiko

I en lang rekke studier er det dokumentert at barn som utsettes for foreldrefremmedgjøring, har betydelig økt risiko for å utvikle psykososiale problemer og at denne risikoen vedvarer inn i voksen alder (3). I en populasjonsbasert tverrsnittsstudie med gjennomsnittsalder 27 år fant man 50–100 % økt risiko for psykiske problemer i voksen alder hvis man som barn hadde vært utsatt for foreldrefremmedgjøring (12). De intrapsykiske og atferdsmessige mekanismene kjennetegnes av dissosiering, manglende aksept og unnvikelsesatferd (6). Slike mekanismer virker ofte forsterkende på emosjonelle problemer og bidrar til å undergrave livsmestring (13). Terapeuter kan forsterke problemene ved ensidig å bekrefte pasienters svart-hvitt-tenkning og stimulere unnvikende atferd, slik som den innledende kasuistikken viste.

Profesjonalitet i møte med familier

Terapeuter skal være i stand til å anerkjenne pasienters vanskeligheter og deres årsaksfortolkninger. Men de skal ikke bygge opp under en pasients virkelighetsoppfatninger og mestringsforsøk når disse er til skade for pasienten selv og dennes barn. Empati i en terapeutisk relasjon kan bli truet av mistenksomhet og mistro, men også av overidentifisering og sentimentalitet. Ved sistnevnte terapeutatferd er det lettere å unngå beskyldninger for å være uetisk og uansvarlig (14).

Profesjonalitet i møte med pasienter som opplever konflikter i sitt parforhold og omsorgstvister om barn, kjennetegnes av at man hjelper disse til å forstå konflikten fra den andre forelderens og barnets perspektiver. Ikke minst er det viktig å formidle at samtlige må bidra som ansvarlige subjekter til å finne løsninger som er til barnets beste (14). Slike arbeidsformer er utbredt og velkjent innen familieterapi og rettslig mediering (1516), men synes å ha begrenset plass i klinisk medisin, helsefag og norsk rettspsykologi.

Rettspraksis nasjonalt og internasjonalt

I Sverige har delt bosted og likeverdig foreldreskap vært rettsnorm siden 1998, og likestilt foreldreskap er også rettsnorm i den nye familieloven i Danmark. Moderne forståelse innen tilknytningsteori anerkjenner begge foreldrenes betydning for barnets vekst og utvikling (17). Forskningen er også entydig på at delt bosted synes å være den beste løsningen for barn. Det gjelder også i de tilfeller hvor det er et moderat til høyt konfliktnivå mellom foreldrene (1819). I moderne samfunn der kvinner har høy deltagelse på alle arenaer av samfunnslivet, og der mannsrollen omfatter daglig omsorg, vil en barne- og familielovgivning med likeverdighet og gjensidighet mellom foreldrene være naturlig, også når de ikke lever sammen. I den pågående revisjonen av barneloven vil det være naturlig å vurdere en rettsnorm om gjensidig foreldreskap og en endring slik at delt bosted blir den foretrukne rettsløsningen og ikke en unntaksbestemmelse (20).

I andre land det er rimelig å sammenligne oss med, er det oppmerksomhet rundt alle former for omsorgssvikt og barnemishandling (13). I Storbritannia og USA ser man på foreldrefremmedgjøring som en form for omsorgssvikt og tilstreber hurtig rettsinngripen hvis man observerer samværssabotasje eller andre tegn på foreldrefremmedgjøring iverksatt av foreldre eller fosterforeldre (310). Det knytter seg derfor forventninger til det nylig nedsatte utvalget som skal komme med forslag til revisjon av barneloven.

National Board of Health and Welfare about parental alienation?

Parental alienation has during some decades been empirically observed and scientifically confirmed as something very harmful to the children involved. Parental alienation is only the case when there is not a justified cause for the children to reject a parent, such as serious drug addiction, violence or abuse.

When there is no justified cause, but a former loving relationship and the children are turned against one parent by the other parent the relations are distorted. One parent is driven by an implacable hostility and addresses his/her aggression against the other parent by involving the children to share the implacable hostility  – and thereby to reject the parent being excluded, and to express – as if it is the children´s own will – a wish not to have any contact.

It is sad that the National Board of Health and Welfare demonstrates ignorance of this kind of domestic relational violence, relevant to this authority to educate the social services about. Parental alienation has now been included in both DSM-5 and ICD-11, although not under the label parental alienation.

Below you can see the answer I  received some months ago from a department for monitoring of knowledge to the social services. It is said that the authority has not ”produced” any knowledge regarding parental alienation, that it is a theory” that is not  an evidence base ”method” in custody cses. It seems that the National Board of Health and Welfare lacks not only knowledge but also systematic and scieintific thinking.

The good thing now is that we shall have a meeting to discuss this issue and the importance of taking the harm done to children and families seriously.


2018-11-05   /3.2-30587/2018/



You have put a question to the National Board of Health and Welfare

via Barbro Thurfjell regarding the concept PAS. I send you the answer via

post as I have filed it. As I have received the same question from several

other persons I deal with the question and you receive the same answer

as the others. The foundation for the questions seems to be a statement

by professor emeritus Christian Diesen on the website Feministic

Perspective where he refers to that the National Board of Health and

Welfare has taken a standpoint to the concept PA.


There is no foundation of knowledge produced by the

National Board of Health and Welfare dealing with or treating

the theory of PAS. The mandate for the National Board of Health

and Welfare does not include to express opinions about

particular theories per se. Our commission is described at


There is one case of supervision that nowadays is

moved to IVO (the Inspection for Treatment and Care)  and it can be

that case that Christian Diesen is referring to at the website Feministic

Perspective. In one case of supervision one person has put the question

to the National Board of Health and Welfare whether PAS is a recognized or “evidence based

concept” and if it is legally validated and if it ought to be used in custody

investigations? The department director at that time Mary Nilsson has

written to an answer and says that “We have received the question

about the application of PAS via among others user representatives

and know that one lawyer in particular from Uppsala, Eva Kornhall, has

showed interest in the matter. She has written to the social department

and forwards that the communities educate people on a large scale. We

do not have confirmation that this is the case. Under all circumstances it

is no evidence based method of judgement in custody disputes.” It is

accordingly not either a standpoint to the theory.


With kind regards

Ulrika Bergström


075-247 30 00


SOCIALSTYRELSEN/The National Board of Health and Welfare

Department for monitoring of knowledge to the social services



PASG 2019 Welcome September 12-14 Philadelphia


Philadelphia, Pennsylvania, USA — September 12–14, 2019

Mark your calendars for September 12–14, 2019. Preparations are underway for PASG2019, the third annual conference of the Parental Alienation Study Group. This year, the conference will be held from Thursday, September 12, through Saturday, September 14, 2019, in Philadelphia, Pennsylvania, USA.

The conference venue is the DoubleTree by Hilton Philadelphia Airport, one mile from the Philadelph- ia International Airport, making transportation and lodging easy for attendees. The hotel is offering a free shuttle service between the airport and the venue. A discounted rate at the hotel is available when booked through the link on the meeting registration site.

Mental health and legal professionals and the general public are invited. Also, researchers, writers, targeted parents and grandparents, and child advocates who are interested in high-conflict families and parental alienation. Day Two of the meeting (Friday, September 13) will feature separate tracks for parents, attorneys, researchers, and practitioners.

Morning events will occur from 8:30 a.m. to 12:00 noon. Afternoon events will occur from 1:30 p.m. to 5:00 p.m. Lunch as well as morning and afternoon beverage breaks are included in the registration fee.

For more information and registration, visit An early bird discount is available for those who register by May 31, 2019, and use PASG2019EB (case sensitive) as a discount code during the registration process.

Philadelphia, the “City of Brotherly Love” and the fifth largest city in the United States, boasts world- class culture, dining, and historical attractions. It is home to museums such as the Philadelphia Muse- um of Art, the Rodin Museum, and The Barnes Foundation. A restaurant renaissance has led to a plethora of dining experiences, from fine dining to the Philadelphia cheesesteak sandwich. The city offers unparalleled historical attractions, including the Liberty Bell and Independence Hall. For more information,

På kvinnodagen: Till minne av mammor som farliggörs för sina barn och förlorar dem


Alice 5.5  år avskildes från sin mamma och farliggjordes

8 mars 2019, filosofie dr, legitimerade psykologen Lena Hellblom Sjögren

I dag är det internationella kvinnodagen. Allt flera mammor påstås vara psykiskt störda. De blir därmed farliggjorda och förlorar kontakten med sina barn. Denna beskrivning är en avidentifierad utredning som ligger ganska långt tillbaka i tiden. Barnet med det fingerade namnet Alice är för länge sedan vuxen – och jag vet inte hur det har gått för henne eller för hennes mamma. Tyvärr. Jag vill att våra tankar ska gå till alla dessa oskyldiga barn som grundlöst, baserat på misstänkliggörande, förtal och bristande utredningar, förlorar sin mamma – eller sin pappa. 


Bakgrund och händelser över tid

 Alice föddes på 1990-talet, hennes föräldrar Olle och Elisabet separerade innan Alices födelse. Mamman hade ensam vårdnad om Alice, först bodde de på landet och mamman var mycket hemma med Alice. När Alice var 4 år och mamman som var jurist ville ha ett fast arbete, flyttade de till en stad i södra Sverige. Pappan, som bl a var importör av ett väldigt speciellt stoff som han menade var nyttigt för kroppen, gifte sig med Sara och reste mycket. Mamman och pappan hade inget samarbete.

Under 1998 ansökte pappan, enligt vårdnadsutredning från familjerätten i mammans hemkommun, om umgänge. Utredaren skrev:

 ” Trots tingsrättsbeslut om umgänge i januari 1998 kommer något sådant             inte igång. I oktober 1999 tas nytt beslut om umgänge. En vecka senare,          1999-10-12 omhändertas Alice enligt 6 § LVU för utredning via      ordförandebeslut. Samma dag placeras hon i jourfamiljehem.     Omhändertagandebeslutet fastställs av länsrätten 1999-10-15. Under                     utredningstiden arbetar man med att få igång umgänget mellan Alice och      fadern och det ger snabbt ett mycket gott resultat. I den utredning, daterad           1999-11-18, om vård av Alice med stöd av 2 § LVU, finns en vårdplan, där         placering av Alice hos fadern ingår. I februari 2000 beslutar tingsrätten att         fadern ska ha den interimistiska vårdnaden om Alice…Efter tingsrättens                beslut återkallar socialnämnden sin ansökan om vård enligt LVU.”


I upplysningar jml 6 kap 20 § föräldrabalken  till tingsrätten år 2003 skrev familjerättsenhetens utredare i pappans hemkommun:

   ”Under sina första fem levnadsår bodde Alice med modern. I oktober                   1999 omhändertogs Alice enligt LVU av socialnämnden då Alice               vanvårdats av modern. Efter en period i fosterhem bor Alice hos fadern och         hans hustru Sara sedan februari 2000. Fadern har enskild vårdnad om             Alice.”


Mamman hade tillerkänts umgänge fyra timmar per umgängestillfälle och månad  med kontaktperson . När Alice hade ett umgänge med sin mamma på sommarlovet, i början av augusti 2001 då de varit och badat, lämnade mamman av kontaktpersonen, och körde därefter med Alice till sjukhuset för att få den benutskottsskada som Alice ärvt från mamman undersökt. Alice blev inte undersökt. Familjerättsutredaren beskriver i sina upplysningar att:

”läkarna på sjukhuset kontaktade socialjouren då uppgifter visade att fadern         var enskild vårdnadshavare för Alice. Socialjouren kontaktade               polismyndigheten i N-stad som meddelade att modern var anhållen i sin               frånvaro för egenmäktigt förfarande med barn och efterlyst. Polisen griper             modern på sjukhuset och därefter hämtar fadern hem Alice.”


Alice fick nästa gång träffa sin mamma den 19 december 2001, dvs. då det gått 3.5 månader, från den dag de varit i augusti och badat och därefter åkt till sjukhuset. Det var ett umgänge på socialkontoret som bröts efter drygt två timmar av den övervakande socialsekreteraren med hänvisning till att Alice blivit ledsen av mammans frågor. Denna socialsekreterare dokumenterade att:

          ” Elisabet förmådde inte att skapa en harmonisk och avstressande samvaro           med sin dotter.”


Nästa kontakt för Alice med sin mamma hade bestämts till den 25 januari 2002. Detta måste ställas in på grund av att Alices mamma var med om en bilolycka på väg till umgänget med Alice. Mamman togs till sjukhus, enligt kyrkoherden, som skulle ha varit med vid detta umgänge.  I hans skriftliga redogörelse för vad som hände denna dag har han anfört att han fick information från socialsekreteraren om att han inte behövde oroa sig för Alice. Kyrkoherden skrev att han fått följande information:

   ”Hon mår alldeles utmärkt och är i god kondition. Alla arrangemang är till           för att Alice skall fortsätta att vara på detta sätt. Det finns utlåtande från                sakkunniga på barn som har gjort en utredning på Alice. Alla misstankar om        missförhållanden i pappans hem är ogrundade. Alices pappa är dessutom           ansedd vara en utomordentlig pappa.”

I ett tillägg skrev kyrkoherden att han uppfattat Alice då han denna dag såg henne som ”blek och mager.”


Mamman som förolyckats på väg till mötet med sin dotter omtalades av vårdnadsutredaren i sin hemkommun ha avböjt vidare umgänge med sin dotter.

         Socialtjänstens handläggare har upprepade gånger hänvisat till faderns uppgifter om att Alice mår bra och har det bra hos fadern och hans fru. Faderns uppgifter om att modern är psykiskt störd och har vanvårdat Alice har upprepats av denna handläggare.

Mamman har inte fått någon information från pappan om Alice. Inte heller från skolan har mamman fått någon information om sin dotter. I protokollet från muntlig förberedelse i tingsrätten i december 2003, står:

          ”Olle Larsson vill inte lämna ut en kopia på Alices betyg där adressen till             skolan framgår. Han vill inte att Elisabet kontaktar Alices lärare.”



Fanns underlag för pappans och socialtjänstens påstående om vanvård av barnet från mammans sida?

 I muntlig förberedelse i tingsrätten i december 2003 framlade mammans advokat intyg efter undersökning av Alice den 22 oktober 1999 från ortopediska kliniken. Av detta intyg framgår att Alice fått diagnos att hon hade den ärftliga benutskottssjukdomen. Denna sjukdoms enda adekvata behandling är operation. Det var bakgrunden till att mamman hade tagit Alice med sig till ortopediska kliniken för undersökning vid umgängestillfället i december 2001.

Längd- och viktkurvor för Alice fram till omhändertagandet i oktober 1999 visar att Alice tillväxt utan avvikelser, vilket föranleder slutsatsen att hon inte vanvårdats fysiskt under sina första fem år då hon levde med sin mamma. Alices barnläkare som följt henne sedan födelsen skrev i sin inlaga till tingsrätten den 22 april 2005:


”Alice har under de första åren fram till 1999-10-15 då hon var 5 år och 1            månad följt sin tillväxtkanal (plus en standardavvikelse) hon har haft från                födelsen och fram till 18 månaders ålder. Härefter finns det endast ett värde         till under den tid hon vårdades av modern och det är 1999-10-15. Detta är tre dagar efter det hon omhändertagits. Då hade hon ökat ytterligare i vikt till 25 kg, plus två standardavvikelser. Hon har alltså mått utomordentligt bra under sina första fem år och en månad. Se bifogad viktkurva.”


Pappans och socialtjänstens påstående om vanvård hos mamman har framförts av Alice. Eftersom Alice endast var fem år då hon skildes från sin mamma och under sina år med sin mamma inte uppvisat några tecken på vanvård blir slutsatsen att Alice måste ha påverkats till uppfattningen att hon vanvårdats hos sin mamma.



Hur var Alices hälsa i pappans vård?

         Tre månader efter att Alice omhändertagits hade hon gått ned från 25 kg till 21.6 kg. Från augusti 2001, då Alice var 7 år och hade bott hos sin far och styvmodern Sara i 1.5 år, finns journalnoterat att Alice vägde 22.4 kg. Om hon skulle ha följt sin egen viktkurva borde hon då ha vägt 31 kg. Hennes faktiska vikt, lägre än då hon var fem år gammal, innebar, enligt hennes barnläkare, att Alice då hade tappat 28 % av sin kroppsvikt.

Barnläkaren skrev i sin inlaga till tingsrätten:

   ”Att ett barn tappar flera kg motsvarande 16 % av kroppsvikten på mindre           än tre månader och ännu nästan två år senare, då hon borde ha vägt omkring     31 kg, ännu inte kommit upp i en vikt hon hade tre dagar efter         omhändertagandet, kan enligt min kunskap och erfarenhet, inte tyda på                 annat än att Alice har utsatts för en långvarig och systematisk vanvård och           svält gränsande till barnmisshandel.          …

 Fadern har enligt min åsikt gjort sig skyldig till grav barnmisshandel genom        att inte uppsöka kompetent barnmedicinsk expertis. Alices ärftliga                benutskottssjukdom, som hon har ärvt av modern, har av fadern förvägrats           behandling av det lilla fåtal experter som finns.   …

Socialtjänsten har själva vidimerat att Alice utsatts för ávprogrammering´av         fadern. Denna typ av ´avprogrammering´ kan inte uteslutas ge allvarliga            kvarstående skador i vuxen ålder. …

  Den enda vuxna person som hittills har varit Alices trygghet under 5 års tid          är modern. Det är därför uppenbart att Alice omedelbart måste återföras till     modern eftersom fadern så gravt har vanvårdat och misshandlat Alice med           socialtjänstens godkännande.”

I muntlig förberedelse i tingsrätten i december 2003 inlämnade mammans advokat en promemoria om hälsorisker vid förtäring av det specialstoff som pappan då vid minst ett tillfälle givit till Alice.



Vilka beslut togs i domstolen?

 September 2001 – kom dom i mammans dåvarande hemkommuns tingsrätt om att tillerkänna pappan enskild vårdnad och mamman umgänge en gång i månaden i socialkontorets lokaler i närvaro av en av socialtjänsten utsedd kontaktperson till och med utgången av 2002.

December 2003 –  fattades beslut efter muntlig förberedelse i pappans hemkommuns tingsrätt att lämna mammans interimistiska yrkande om visst umgänge med dottern utan bifall och att utse en ”fristående och erfaren utredare” att  ombesörja en umgänges- och vårdnadsutredning.

Mars 2004 – beslutade  samma domare i parternas utevaro att godta, trots mammans hemställan om att efterkomma tingsrättens beslut om fristående utredare, att socialnämnden skulle utse två tjänstemän vid familjerättsenheten att göra utredningen. En av dessa var den handläggande socialsekreteraren som tidigare lämnat snabbupplysning.

Mars 2005 – beslut av samma domare i parternas utevaro att inte tillmötesgå mammans yrkanden om ny vårdnads- och umgängesutredning, intermistiskt umgänge med dottern i början av sommaren 2005, samt föreläggande till pappan, olika sjukhus och socialnämnden i syfte att utreda Alices bostadsort, skolgång och hälsa. Parterna förelades att senast den 15 april slutligt ange sina yrkanden. Domaren skrev i sitt beslut:

        ”I målet föreligger vårdnads- och umgängesutredning samt              psykologutredning. Såväl socialnämndens utredare som psykologen har       sammanträffat med Alice. Inget i dessa utredningar, som utförts av erfarna           yrkesmänniskor, ger stöd åt Elisabets…farhågor rörande Alices                    välbefinnande. Däremot framgår det att Alice, som nu är tio år gammal,               känner trygghet hos sin far, är rädd för att träffa sin mor och har en mognadsgrad som motsvarar hennes ålder.”


Barnets vilja?

År 2003 då det var muntlig förberedelse i tingsrätten hade Alice nyligen fyllt 9 år. I protokollet står att pappan anfört:

     ”Han och hans fru frågar ofta Alice om hon inte vill träffa sin biologiska              mamma. Alice säger uttryckligen att hon inte vill träffa Elisabet, och han          känner att de måste respektera hennes vilja. Alice har läst den utredning               som Ester Svensson gjort.”


År 2005 beslutade tingsrättsdomaren att

den framtida kontakten mellan mor och barn är inte betjänt av att tingsrätten nu mot Alices vilja beslutar om interimistiskt umgänge. Elisabet…yrkande om interimistiskt umgänge avslås.”



Handläggande socialsekreterarens uppgifter om vad Alice sagt de fyra tillfällen hon (vid ett tillfälle en annan kollega) träffat Alice åren efter omhändertagandet i oktober 1999 fram till vårdnadsförhandling 2006

  1. Den 21 januari 2002

Ester Svensson hade samtal med Alice i närvaro av fadern den 21 januari 2002, då Alice var 7 ½ år, redovisat i ”Upplysningar…” 2 september 2003, som underlag till muntlig förberedelse i tingsrätten i pappans hemkommun i december 2003:

 ”Alice uppgav då att hon är rädd för sin mamma eftersom mamma rövade            bort henne i augusti 2001. …

Alice säger att hon önskar att det inte blir något umgänge så hon slipper               vara rädd.”


  1. Den 1 september 2003

Ester Svensson hade enskilt samtal med Alice på socialkontoret den 1 september 2003, ca 1 ½ år senare, då Alice var nästan precis 9 år gammal, redovisat i ”Upplysningar…” 2 september 2003:

  ”Jag vill inte träffa Elisabet för hon rövade bort mig sist vi träffades.

 …Jag vill inte bli bortrövad en gång till. Även om kontaktpersonen är med           och försvarar mig och även om dörren är låst så att Elisabet inte kan gå ut             med mig så vill jag absolut inte träffa henne.

Om domaren bestämmer att jag måste träffa min mamma så vill jag bara              träffa henne i tio minuter …

Jag vet inte varför dom tog mig ifrån Elisabet när jag var jätteliten men det          var nog för att hon inte kunde ta hand om mig. …

 Elisabet tycker väldigt illa om min pappa och jag blir ledsen av det.

 Om Elisabet var snäll mot mig skulle pappa tycka att hon var jättetrevlig.

Jag vill aldrig träffa Elisabet igen men när jag blir stor får jag väl se. Då är           hon en gammal tant som inte kan göra mig illa. Då bestämmer jag själv och         då kan hon inte röva bort mig.”


  1. Den 5 april 2004

Den 5 april 2004 på socialkontoret hade en familjerättssekreterare ett enskilt samt med Alice, då 9 ½ år, redovisat i vårdnadsutredningen från maj 2004:

 ”Alice inleder samtalet med att säga att hon vet att vi träffas för att mamma         vill ha vårdnaden om henne.

  Innan vi sätter igång med dockorna säger Alice att hon inte vill bo med               mamma. Mamma vill väl men hon tar hand om mig på fel sätt, säger Alice.

 När jag bodde med mamma fick jag sitta på pottan tills jag var fem år                   säger Alice. Jag fick inte nappflaska med juice eller mjölk utan med saft             och socker.

 …pappa tycker inte illa om Elisabet bara när hon inte är snäll mot mig                  berättar Alice.

Du vet väl att jag blev bortrövad av Elisabet, det måste du veta säger Alice.

  Jag är jättemycket rädd för Elisabet och jag vill inte träffa henne för det är           obehagligt säger Alice.

  Kanske när jag blir större för då kan jag klara av henne.

Alice tycker inte att Elisabet ska oroa sig för henne. Jag äter bra och går till         doktorn när det behövs.”


  1. Den 6 december 2005

Socialsekreterare Ester Svensson hade enskilt samtal med Alice, då 11 år, vid ett hembesök hos fadern och Sara den 6 december 2005. Barnsamtalet är redovisat i ”Komplettering”…daterad 9 december 2005:

”Pappa är den som står Alice närmast. Alice känner sig också älskad av Sara.

  Alice tycker att hon trivs, mår bra och känner sig trygg. Pappa är stor och             stark och kan försvara mig, säger Alice.

 Alice får en god och hälsosam mat både hemma och i skolan.

  Alice tänker på mamma någon gång ibland och vill att hon ska bli snäll.

   Mamma rövade bort mig och kan inte ta hand om barn, säger Alice.

    Alice önskar att mamma förstår att hon har det jättebra hos pappa och Sara.

 Alice vill vänta med att träffa mamma tills hon är vuxen och bestämmer              över sig själv. Då kan inte mamma överklaga vårdnaden längre, säger Alice. ”




Det behöver väl knappast påpekas att ett barn inte uttrycker sig så som det påstås att Alice uttryckt sig, t.ex.: ”jag vill aldrig träffa Elisabet igen… då kan inte mamma överklaga vårdnaden längre” – om inte barnet hört sådana vuxenuttryck av de vuxna i sin närhet.

          Eftersom Alice inte kunnat påverkas av sin mamma som hon hållits avskild från, måste det vara pappan och eventuellt hans nya fru Sara som påverkat Alice och fått henne att tala om sin mamma så dramatiskt och avståndstagande, som redovisats av socialsekreteraren: ”Alice tänker på mamma någon gång ibland och vill att hon ska bli snäll. ´Mamma rövade bort mig och kan inte ta hand om barn,´”

 Det är bara tillåtet att sätta citattecken då en autentisk dokumentation, sådan som kan göras på band eller med video, gjorts.  Någon sådan dokumentation har inte redovisats.

Det är inte naturligt för ett barn att tala om sin mamma som en total främling, en fiende. Det visar att Alice har blivit totalt alienerad från sin mamma.

I vårdnadsutredningen daterad den 12 maj 2004, har handläggaren skrivit:

  ”Alice uttrycker traumatiska minnen av när hon bodde hos modern och blev        omhändertagen enligt LVU. Av samtalet framgår också att Alice tar illa vid              sig av moderns diskvalificering av fadern.”


Det finns inga traumatiska upplevelser för Alice dokumenterade medan Alice bodde hos modern, varför det inte heller bör finnas några ”traumatiska minnen” från tiden med modern. Handläggaren visar i allt hon skrivit att hon ser det som händer genom pappans ögon.

Det sannolika, mot bakgrund av vad som dokumenterats, är att Alices pappa och utredarna talat om sjukhusbesöket i augusti 2001 som bortrövande i samband med att de talat negativt om Alices mamma. Därigenom har Alice skrämts att tro att hennes mamma rövat bort henne och vill röva bort henne igen.

Eftersom det av dokumentationen framgått att Alice utsatts för en påverkan hos sin pappa, och utfrågats av utredare som tagit partisk ställning för Alices pappa mot Alices mamma är slutsatsen att det ej är fastställt att det är Alices egen vilja att låta bli att ha kontakt med sin mamma.


Vårdnadsutredning i maj 2004

  ”Moderns brister i föräldrarollen och oförmåga att samarbeta med fadern             angående Alice, är skälen till att vi anser att modern är olämplig som              vårdnadshavare.” 

Det skrev socialsekreterarna Ester Svensson och Lilly Nilsson i sin vårdnadsutredning i maj 2004. De anförde också:

  ”Enda möjligheten för Alice att på något sätt kunna närma sig sin mor vore          att modern ändrar sin mycket negativa inställning till fadern vilket under                 nuvarande förhållanden förefaller uteslutet.”


 BUP-utredning av Alice i december 2004

En psykolog från BUP överlämnade den 1 december 2004 sin utredning av Alice, beställd av socialtjänstens handläggare, till tingsrätten. Psykologen redovisar att hon träffat Alice vid två på varandra följande tillfällen, den 10 och 11 november 2004, varvid hon begåvningstestat Alice, låtit flickan gå igenom ett självvärderingsformulär, ett projektivt test, samt samtalat med henne om ”hennes inställning till vårdnads- och umgängesfrågorna.”

          Testen visar att Alice ligger inom normalzon begåvningsmässigt och på snabbhet presterar mycket högt, samt att hon visar ”en något större självständighet och problemlösningsförmåga än genomsnittstioåringen.”

          Psykologen som hade samtalat med Alice, 10 år, då Alice i fem år bott med sin pappa Olle och hans fru Sara, och inte träffat sin mamma Elisabet, skrev:


 ”Alice säger att hon vill bo hos Olle och Sara och att hon

  älskar Sara mer än Elisabet.

  Hon uttrycker att hon är rädd för mamma

   och att hon inte skulle våga träffa henne.

    Alice säger att hon önskar att mamma satt i fängelse

     eller fick en tablett så hon blev snäll.

 Hon berättar även om en händelse då mamma kidnappade henne och               beskriver hur skrämd hon blev av detta.”


BUP-psykologen deklarerade:

”Min bedömning är att ovanstående inställning är hennes egna personliga känslor och åsikter.”




  Alice har först avskilts och därefter påverkats av sin pappa att bli rädd för sin mamma. Pappan har anklagat mamman för vanvård, men har själv enligt läkarens slutsatser utifrån Alices kraftigt dokumenterade viktminskning, vanvårdat Alice. Detta har inte socialtjänstens handläggare viktlagt, inte heller BUP-psykologen eller domstolen.

Kärleksband mellan barn och föräldrar för det mesta

2019-02-22 Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

Mellan barn och föräldrar finns oftast starka band. Därför är inte föräldrarna utbytbara mot av socialtjänsten utsedda och avlönade föräldrar med uppsägningsrätt. Mellan syskon och andra familjemedlemmar utvecklas oftast också starka band. På gott och ont som allt annat. När barn avskiljs från sitt familjeträd är det oftast skadligt för dem.


Om anknytning, på engelska attachment, utifrån Jean Mercers fremstilling i 2018. Child Development. Concepts and Theories, SAGE, Los Angeles, London, New Delhi, Singapore, Washington DC, Melbourne.

Jean Mercer är professor emerita i psykologi vid Stockton University, New Jersey. Hon poängterar att det är skillnad mellan bonding och attachment.

 Populärt används dock dessa begrepp som om de betecknade samma sak.

Bonding är ett gammalt begrepp som handlar om föräldrars intensiva emotionella engagemang för sina barn när dessa är riktigt små, det handlar om fascinationen över att titta på och beröra den lilla, och vara upptagen av och uppmärksam på barnets alla behov. Den bindning som grundläggs i denna tidiga fas försvåras om barnet är skadat på något sätt och inte kan ”svara.” Föräldrarnas fokuserade uppmärksamhet på barnet försvinner då barnet blir äldre men återkommer då barnet är utsatt för något allvarligt.

John Bowlby talade om de kärleksband förälder – barn som grundläggs under denna tidiga fas i barnets liv. Han anses ha myntat begreppet attachment, som det fram till nu har skrivits tusentals artiklar och böcker om, samtidigt som begreppet utvecklats.

Jean Mercer skriver:

”På grund av att termerna bonding och attachment båda använder metaforiska jämförelser relaterade till bilaterala samband, är det väsentligt att känna till att som alla metaforer, ska de användas utifrån förståelsen att den fysiologiska analogin bara delvis är korrekt, och populäranvändningarna bör undvikas i diskussionerna om barns utveckling.” (sid 156, min översättning)


Barn kan inte berätta om sina känslomässiga reaktioner då de möter olika personer. Därför studeras deras beteende. Det som kallas attachment behaviours antas åtföljas av attachment emotions.

Första beteendet som tyder på anknytning/ tilknytning/attachment är då barnet vid ca 4-8 veckors ålder ler tillbaka mot det leende ansikte barnet möter, ett beteende som kan generaliseras till andra personer vid ca 4 månaders ålder.Vid ca 6-7 månaders ålder börjar spädbarnen visa tecken på att de kan särskilja familjära personer från andra och att visa tecken på oro då de möter främmande.

Mellan 8-12 månaders ålder diskriminerar barnen normalt helt klart mellan nära och främmande personer. Det kan resultera i det som kallas separationsångest/separation anxiety, som yttrar sig i att barnet gråter, blir spänt, ser olyckligt ut eller försöker hitta den ”förlorade” personen.

De personer mot vilka barnen visar ett sådant här beteende kallas anknytningsfigurer/tilknytningsfigurer/attachment figures. Dessa kan oftast trösta barnet efter separationen eller då barnet har oroats av att en främmande närmat sig barnet.

Barnen börjar utforska sin omvärld genom att ge sig iväg och återvända till, eller ta ögonkontakt med, den trygga tilknytningspersonen, detta kallas på engelska för secure base behaviour.


Det finns individuella skillnader i tilknytningen. Med en metod kallad Strange Situaion Procedure (SSP)  kan barns olika anknytningsmönster särskiljas:

trygg anknytning, secure attachment (ca 65 %, Teti and Nakagawa,1990),

otrygg-undvikande anknytning, insecure-avoidant attachment (ca 20 %),

osäker – ambivalent anknytning, insecure-ambivalent attachment (ca 15 %).


Den trygga anknytningen anses vara det som grundlägger en inre arbetsmodell (internal working model, IWM) av sociala relationer som inkluderar en positiv, tillitsfull attityd mot andra och leder framåt mot fortsatta goda sociala erfarenheter senare i barndomen.


Jean Mercer skriver (side 159):

Det måste betonas att trots att trygg anknytning verkar vara mer önskvärt än de två otrygga kategorierna, är alla dessa möjligheter inom ramen för en typisk utveckling.”

Det som kallas förhandling/negotiation är en fortsättning av anknytningsutvecklingen då barnet blir äldre och kommer i förskoleålder. Barnet kan då gå med på kompromisser.

Då barnet kommer i skolåldern kan de fungera målinriktat med sina föräldrar och andra vuxna, goal-corrected partnerships. Detta begrepp handlar om att anknytningsbeteendet ändras så att barnen underlättar för den positiva relationen att finnas kvar, t.ex. genom att försöka vänta på något de önskar snarare än att klaga på den vuxne att det dröjer.



Svea hovrätts dom – en vinst för barnen



2019-02-13, Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog


Av stor betydelse för de allt flera barn vilkas ena förälder vill ha egen kontroll över de gemensamma barnen, är domen från Svea Hovrätt den 1 februari 2019 (i Mål nr T 11396-17). Barnen det gäller är två pojkar som då domen föll var 11 och 8 år gamla.


Några sakförhållanden av betydelse

Av den överklagade domen i november 2017 i vårdnadsmålet från Gotlands tingsrätt  (Dom 2017-11-16 i Mål T 43-17) och en brottmålsdom från samma tingsrätt från april 2014 (Dom 2014-04-03 i Mål B 65-14) framgår att:

  • Pojkarna var 5 och 2 år gamla då föräldrarna år 2011 separerade,
  • Att barnen efter att föräldrarna skilts fick ha en vardagskontakt med dem båda genom att bo växelvis hos dem,
  • Att det växelvisa boendet upphörde då en ny kvinna som kom in i pappans liv 2013 i slutet av det året polisanmälde honom för påstådda brott mot sig och pappans söner, påstådda brott som åklagaren rubricerade som grov fridskränkning,
  • Att mamman, hennes föräldrar, syster med flera i hennes släkt förhördes i tingsrätten och berättade att pappan hade dragit hårt i sönerna, slagit dem i rumpan med mera,
  • Att den äldste sonen, 7 år gammal, förhördes en första gång den 28 januari 2014 och då svarade att det var bra hos pappa, svarade nej på frågan om det var något som inte var bra hos pappa, och svarade att han inte kom ihåg på frågan om det hänt något speciellt i badrummet, vilket syftade på incidenten den 27 november,
  • Att denna 7-åring INTE berättade om att han innan det var en månad till julafton hade blivit slagen av sin pappa i bakhuvudet,
  • Att han INTE berättade om att lillebror två dagar efter julafton hade blivit slagen med en låtsasbatong i plast i rumpan av deras pappa,
  • Att det var dessa två påstådda misshandelstillfällen, 27 november respektive 26 december 2013, som pappan dömdes skyldig till,
  • Att den tillfälliga flickvännen som brottsanmälde pappan vänt tillbaka och fotograferat den yngste pojken efter den påstådda misshandeln annandag jul – men att tingsrätten inte kunnat uppfatta några märken,
  • Att båda pojkarna efter förhöret med äldste sonen 7 år förhörts en första gång den 28 januari, samma dag, åkte med mamman, sina morföräldrar sin moster och mosterns man samt en god vän till familjen, på en två veckors semester till Thailand (pojkarna måste då ha haft pass),
  • Att pojkarnas mamma den 14 februari 2014, väckte talan mot pappan med yrkande om ensam vårdnad, dvs. direkt efter hemkomsten från den gemensamma tvåveckorsresan till Thailand,
  • Att den 7-årige sonen förhördes i TVÅ ytterligare polisförhör, också direkt efter hemkomsten från Thailandsresan, men EFTER att mamman stämt för ensam vårdnad, 18 och 25 februari 2014 och då berättade om ´jätte många gånger, nog ´flera tusen gånger eller ´något med hundra kanske´, och att pappan slagit dem varje gång han blev arg, framför allt lillebror,
  • Att Gotlandsåklagaren hade påstått att pappan vid ett stort antal tillfällen misshandlat sina söner genom att ta hårda grepp om och dra i deras armar och handleder och genom att tilldela dem slag i ryggen och stjärten, och gärningarna ska ha begåtts från år 2009 och fram till och med den 28 januari 2014, dvs. samma dag som pojkarna åkte med sin mamma och morföräldrarna m.-f. till Thailand,
  • Att mamman ”inte sett något fall av misshandel, inte sett några skador på pojkarna och inte ens misstänkt att de blivit misshandlade. Inte heller de tre lärarna, som träffat pojkarna så gott som dagligen under flera år, har sett några som helst tecken på att barnen farit illa. ” (Citerat från Gotlands tingsrätts dom 2014-04-03 i Mål B 65-14, sid 11),
  • Att pojkarna efter brottsanklagelserna mot deras pappa inte träffat honom med ett undantag.


Misshandelsdom mot pappan

Svea hovrätt i fastställde i dom den 18 december 2014 (Mål nr B 3781-14) tingsrättens dom för tre fall av misshandel och anslöt sig till tingsrättens val av påföljd och straffmätning. Hovrätten skrev (sid 5):

”För en fällande dom avseende fridskränkning krävs att det finns närmare utredning rörande det kränkande våld som läggs den tilltalade till last, och när i tiden detta skulle ha skett. Sådan utredning saknas i detta mål.”

Det har  gått fem  år (!) sedan pojkarna med hjälp av denna misshandelsdom effektivt avskildes från sin pappa – och gav mamman egen kontroll över sönerna.


Hovrätten ändrade tingsrättens dom om pojkarnas boende

Gotlands tingsrätt hade i sin dom från november 2017 beslutat att pojkarna, skulle fortsatt skulle bo hos sin mamma, så som de gjort sedan brottsanklagelserna riktades mot pappan. I sin dom i vårdnadsmålet överförde Svea Hovrätt  boendet till pappan, samt tillerkände honom ensam vårdnad.

Gjorde jämförande riskbedömning

Hovrätten gjorde en jämförande riskbedömning utifrån en egen utredning, efter att först ha gjort två hänvisningar till Föräldrabalken:

  1. 6 kap.2a § (sid 4):

”Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska särskilt beaktas barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna men även risken för att barnet utsätts för övergrepp eller annars far illa.”

  1. 6 kap. 15 § (sid 5)

”Föräldrarna har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodoses så långt det är möjligt. Om barnets föräldrar har gemensam vårdnad och barnet ska umgås md en förälder det inte bor tillsammans med ska den andra föräldern dessutom lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl talar mot det.”


Svea Hovrätt vägde så de två huvudsakliga riskerna mot varandra (sid 5):

”I det här målet finns två huvudsakliga risker att beakta: risken för att barnen utsätts för våld eller kränkningar från pappa och risken för att mamman exkluderar pappa från barnens liv.”



Hovrätten nämner dock inte i sin dom att en exkludering/uteslutning av den ena föräldern från barnens liv innebär ett mentalt våld mot barnet, med ett annat ord en form av psykisk barnmisshandel, samt dessutom kränkningar av barnets rätt till familjeliv och till bibehållen identitet.


Hovrätten gav den förälder vårdnaden som hade uteslutits ur barnen liv av den andra föräldern

Svea Hovrätt överförde vårdnaden till barnens pappa med motiveringar och konkreta förslag som förhoppningsvis kan bli vägledande för framtiden (sid 10):

”Det är hovrättens uppfattning att en överflyttning av vårdnaden till pappan på sikt kommer att ge barnen förutsättningar till en god och nära relation till båda sina föräldrar.

I detta fall bedömer hovrätten att sönerna inledningsvis bör få en period då de enbart är med pappan, för att de ska ges tillfälle att återknyta till sin pappa utan risk för att hamna i en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna. Under den första tiden efter att de har flyttat hem till pappan bör därför inget umgänge med mamman äga rum.

Så snart umgänge kan äga rum utan att det är till skada för barnens relation till pappan bör han i. samråd med BUP, socialnämnd eller annan lämplig instans planera på vilket sätt och i vilken omfattning detta bäst ska ske. Eftersom det inte i nuläget  går att avgöra hur lång tid barnen behöver för att återknyta till pappan innan umgänget inleds, ska datumet för när umgänget ska inledas och dess omfattning inte regleras i denna dom.”


…Vidare från sid 11:

”Det är angeläget för barnen att deras relation till pappan återupptas och normaliseras så snart som möjligt. Det talar i viss mån för att domen ska gälla omedelbart, även under den tid domen får överklagas (interimistiskt).

För att ge pappan tid till alla nödvändiga förberedelser har hovrätten kommit fram till att domen inte ska gälla för tiden fram tills den inte längre får överklagas.”



Svea Hovrätt har med denna dom mycket tydligt markerat att barnens behov av att inte fortsatt tvingas växa upp utan sin ena förälder satts främst. Det är en dom som gör barnen till vinnare av rätten till båda sina föräldrar, en rätt som de har enligt Föräldrabalken och utifrån den i svensk lag inkorporerade mänskliga rätten till familjeliv.


Hovrätten bedömde föräldrarnas lämplighet som föräldrar

Svea hovrätt för också viktiga vägledande resonemang gällande att vägran från ena förälderns sida att inte medverka till barnens kontakt med den andra föräldern belägger bristande föräldralämplighet, hovrätten skriver således sid 8:

”Mamman har vid huvudförhandlingen i hovrätten förklarat att hon tycker att barnen inte ska behöva träffa pappan förrän de själva ber om att få träffa pappan. Det förhållandet att mamman inte verkar aktivt för att barnen ska ha en god och nära relation till pappa gör att hovrätten ifrågasätter om hon är lämplig att vara barnens vårdnadshavare och boendeförälder.”

Vidare sid 9f:

”Hovrätten konstaterar att såväl mamman som pappan har förutsättningar att vara lämpliga omsorgspersoner för barnen. Det står dock klart att mamman genom sitt agerande aktivt och på ett för barnen skadligt sätt motarbetar deras rätt och möjlighet till en god relation med sin pappa. Detta är, oaktat vad som tidigare må ha förevarit i familjen, mycket allvarligt. Bedömningen av vad som är bäst för ett barn ska göras med beaktande av deras behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Enligt hovrätten är pappan den av parterna som har bäst förutsättningar att tillgodose det behovet. Han är lämplig som vårdnadshavare, Det är därför mest förenligt med sönernas bästa att pappan anförtros ensam vårdnad om dem.”


Hovrättens bedömning av barnens vilja

På ytterligare en avgörande punkt för Svea Hovrätt resonemang som förhoppningsvis blir vägledande för framtiden (sid 9):

”Utredningen visar att pojkarna själv har uttryckt att de inte vill träffa pappan. Barnen har dock ännu inte uppnått sådan ålder och mognad att deras vilja kan tillmätas en avgörande betydelse i frågan.”


Tilläggas kan, att inget barn, som under 4-5 års tid i sin närmaste omgivning haft en förälder och andra närstående som motverkat deras kontakt med den andra föräldern och talat negativt om denna förälder, kan uttala en vilja till kontakt med denna förälder. Barnen utsätts för ett massivt grupptryck att också bli helt avståndstagande – och att införliva detta avståndstagande. Ofta uttrycker de ganska snart barnen som sin egen vilja att de ”inte vill” ha kontakt med den uteslutna föräldern.


Efter domen

Överklagandetiden går ut den 22 februari. 2019. Har barnen och den förälder de inte träffat på fem år lämnats i fred efter domen?

Nej, det har varit storm i sociala media med onyanserade hurrarop om att ”pappan vann”, som om detta skulle handla om en könskamp. Det gör det inte. Det handlar om barnens rätt till och behov av en nära och god relation med båda sina föräldrar – för sin egen skull.

Andra inlägg i sociala media, och även i riksmedia, har handlat om fördömanden eller kraftiga ifrågasättanden av domen från Svea Hovrätt. Pappan utmålas i kraft av att han dömts för misshandel, som en farlig våldsam person som absolut inte borde kunna komma i fråga för att tillerkännas vårdnad och boende.

Pojkarnas mamma har offentligt ifrågasatt domen. Hon har låtit sig intervjuas och då uttalat nya brottsanklagelser mot pojkarnas pappa, denna gång för att han skulle ha misshandlat henne.

Mamman framställde varken i tingsrätten eller i hovrätten några yrkanden om umgänge. I tingsrätten tillerkändes hon boendet för pojkarna, det som hon haft alltsedan hon stämde för ensam vårdnad i samband med brottsanklagelserna fem år tillbaka i tiden.


Det är väsentligt att pojkarnas mamma får hjälp att förstå att det är skadligt för pojkarna att påverkas till att själva tro att de inte vill ha sin pappa i sina liv, och varför det är skadligt. Det är först då hon nått insikt om detta som det finns förutsättningar för att kunna återgå till ett växelvis boende, det som enligt samstämmiga forskningsresultat är det som får barnen att må bäst, då föräldrarna gått isär.




Observera att namnen på barnen och föräldrarna i citaten från domarna bytts ut mot ”barnen/sönerna/pojkarna” och ”mamma” respektive ”pappa.”

Projektverkstad som kostar många miljarder

Funderingar efter nyheterna den 7 och 8 januari 2019

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

I kvällens Aktuellt framträdde en klarspråkande  utredare som i tre år utrett satsningarna för att åtgärda den växande psykiska ohälsan, framför allt bland de unga. Hon heter Kerstin Evelius.

Hon karakteriserade  de utslängda miljarderna på olika projekt utan mål, med olika målgrupper, utan uppföljning – och utan ens baslinjemätningar – som projektverkstad.


Socialstyrelsens verksamhet med olika projekt kan beskrivas på likartat sätt. Socialtjänstens misslyckande med att hjälpa unga som det rapporterades om i g¨årdagens nyhetsprogram hör ihop med kvällens rapportering om den psykiska ohälsan.

Socialtjänstens handläggare har inte fått Socialstyrelsens hjälp med några utredningsmetoder för att få grepp om hur barn mår och om hur man mäta risker. De gör inga baslinjemätningar eller systematiska uppföljningar. Det finns inga nationella riktlinjer.

Den ”medicin” som stjälper mer än den hjälper, enligt seriösa forskningsresultat sätts in regelmässigt. Den medicinen är placering bort från familjen och familjenätverket, trots lagkravet på att i första hand hitta någon inom familjenätverket, så att barnen kan behålla sina rötter.

Forskarna Bohman & Sigvardsson jämförde hur det gick för drygt 700 barn från så kallade riskmiljöer som skulle fosterhemsplaceras. Tillräckligt många fosterhem hittades inte. En del av barnen adopterades, en del fosterhemsplacerades och en stor del av barnen blev kvar i sina så kallade riskmiljöer. Vid uppföljning efter några år visade det sig att på de mätbara variablerna:

skolresultat, psykiska problem, drogproblem, kriminalitet, självmord ,

hade barnen i fosterhemmn klarat sig sämst,

barnen som adopterats klarat sig lite bättre,

och bäst hade barnen som blivit kvar i sina så kallade riskmiljöer klarat sig.


I dag är det inte bara de tusentals barn som tvångsomhändertas och placeras i fosterhem, numera kallade familjehem, och i HVB-hem, som far illa. Det är också  alla de tusentals barn som varken socialtjänst eller barn- och ungdomspsykiatrin förstår mår dåligt och far illa därför att de används som vapen av sin ena förälder mot den andra föräldern.

För det är det som händer och som skadar barnen när föräldrarna separerar och en av dem inte förstår att det inte är barnen som ska skilja sig från sin ena förälder. Det kallas föräldralienation och det har hittills varken socialtjänsterna, Socialstyrelsen eller BUP velat befatta sig med.