Den text som följer utgörs av kap 15 ”Socialtjänsten – uppdrag, makt och etik” i Lena Hellblom Sjögren: Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldraalienation, 2012, 2013.

Socialtjänsten har ansvaret för samhällsvården av barn

Barnets vårdnadshavare har en rätt och en skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter (6 kap. 1 § FB). Har barnet två vårdnadsutredare skall de tillsammans utöva bestämmanderätten (6 kap. 13 § FB).

I mer sällsynta fall tas vårdnadsansvaret över av samhället. i landet som helhet finns ca 10 000 barn omhändertagna jml LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, och ca 10 000 barn som befinner sig i fri- villig samhällsvård, enligt SoL, Socialtjänstlagen, ibland under hot om att det annars blir tvångsvård jml LVU.

LVU används ibland för att avskilja ett barn från den ena föräldern och samtidigt placera barnet hos den andra föräldern (exempel är Alice tidigare och Olle nedan).

Barn flyttas oftast från sina familjer till främmande familjer som kallas familjehem, eller Hem för Vård och Boende, HVB. Termen familjehem, används trots att innebörden är att flytta barnet från barnets familj, det är en anmärkningsvärd namnändring, som sociologen Stefan Carlsson påpekade 1995. (not 20)

För dessa vårdformer finns inte resurser för uppföljningar av de placerade barnen, trots de anvisningar som finns om sådan uppföljning. ibland placeras barnen i institutionsvård, vilket illustreras i fallstudien om Karl och Lotta i nästa kapitel.

Många tjänar pengar på de sårbara, utlämnade och rättslösa barnens situation. Placeringarna hjälper oftast inte barnen som placeras, utan medför allvarliga risker och skador statistiskt sett, det visar den forskning som redovisats (se tidigare kapitel).

I de svåra vårdnadskonflikter som kan uppstå då barn omhändertagits, utan att det funnits en grund i allvarligt missbruk, allvarlig psykisk sjuk- dom, dokumenterad vanvård eller dokumenterade fysiska eller sexuella övergrepp, blir det mycket svårt för den från barnet separerade föräldern att hjälpa barnet mot den påverkan barnet utsätts för att bli avstånds- tagande till denna förälder.

När socialtjänsten är part i en vårdnadskonflikt och det är fråga om ett icke sakligt grundat omhändertagande, anses ändå det som socialtjänsten gör och säger vara förenligt med barnets bästa, eftersom socialtjänsten är myndigheten som har ansvaret för att bedöma barnets bästa.

Den förälder som inte tillåts träffa sina barn, eller endast tillåts träffa barnen under övervakning på plats och tid bestämd av socialtjänsten, inte tillåts ringa sina barn, annat än om socialtjänsten så tillåter på en viss tid, har mycket svårt att göra något åt den alienationsprocess som pågår och som skadar barnet.

Om den av socialtjänsten avskilda föräldern framför sin oro för barnet, kan ännu hårdare umgängesrestriktioner sättas in. Efter en tillräckligt långt tid av bruten kontakt, kan socialtjänsten överföra vårdnaden från den förälder som de har både makt och rätt att döma ut som förälder.

Socialtjänsten som föräldrapart i sådana svåra vårdnadskonflikter skadar barnet genom att till barnet förmedla en bild av mamman/pappan som farlig. Det kan ske genom umgängesrestriktioner som t.ex. motiveras så här:

* din mamma är så farlig för dig att du bara får träffa henne, om någon av oss eller en av familjehemsföräldrarna är med, eller

* din pappa kan göra dumma saker mot dig så det är bäst för dig att du bara träffar honom då någon annan är med och kan övervaka allt som sker.

 

Att stärka det omhändertagna barnets ställning enligt nya förslag

Den s.k. Barnskyddsutredningen tillsattes 2007 med Kerstin Wigzell som ansvarig utredare. Syftet var att öka skyddet för de utsatta barnen.

Wigzell kom år 2009 med sin rapport, där hon föreslog en utökad betydelse för socialtjänsten och de av socialtjänsten utsedda fosterföräldrarna. Hon föreslog också att SoL och LVU skulle föras ihop i en ny lag som hon kallade, LBU, Lag om stöd för barn och unga.21 Maria Larssons pressekreterare sammanfattade förslagen i ett pressmeddelande den 16 juli 2009, varur citeras:

”Socialtjänsten ska kunna följa upp ett barns situation, även när föräldrarna motsätter sig detta, om det finns befogad oro för att barnet far illa samtidigt som laglig grund för tvångsåtgärder saknas …

Varje barn som omhändertas ska få en egen socialsekreterare, som ska besöka barnet minst fyra gånger per år och så långt som möjligt föra enskilda samtal med barnet. Socialsekreteraren ska ha ett särskilt ansvar för att följa vården av barnet och för kontakten med barnet under omhändertagandet …

Familjehemsföräldrar som övertar vårdnaden om ett barn ska ha rätt till fortsatt stöd från den kommun som placerat barnet i hemmet. En överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna innebär ett starkare skydd för barn som långsiktigt behöver bo kvar i familjehemmet. Familjehemsföräldrar kan idag tveka inför en vårdnadsöverflyttning med hänvisning till att man är orolig för att förlora socialtjänstens stöd.”

Det kan, mot bakgrund av den forskning och de dokumenterade erfarenheter som finns, starkt ifrågasättas om flera socialsekreterare med ökade befogenheter kan öka barns trygghet, skydd och hälsa, samt garantera barnen god skolgång.

Det är dessutom ett faktum att det råder stor omsättning bland socialsekreterare. Familjevårdens Centralorganisation, FACO, har i enkätsvar till Socialstyrelsen senhösten 2010 inom projektet ”Barn och unga i familje- hem” listat en lång rad problem och åtgärdsförslag. De tar där upp den stora omsättningen av socialsekreterare, de skriver:

”Omsättningen av socialsekreterare är alltför stor för att man ska kunna få förtroende för varandra. Vid varje byte av socialsekreterare försvinner en del av barnets historia. På en del socialkontor är omsättningen så stor att familjehemmet inte vet vem som handlägger ärendet.”

FACO:s åtgärdsförslag var att det skall vara två handläggare, att barnet ska ha en egen barnsekreterare och föräldrarna sin egen socialsekreterare.

 

 

Socialtjänstens stöd till fosterhemmen inkluderar ekonomisk ersättning, som i de fall jag studerat, varit ett viktigt motiv för att låta främmande barn bo i familjen. Ersättningen (grovt ca 11 000 per månad) är uppdelad i en omkostnadsdel och en beskattningsbar arvodesdel.

Ersättningen kan bli högre om det är ett barn med problem (som det blir om barnet får en diagnos eller t.ex. tros ha varit utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp). Det finns ett stort antal förmedlingar och företag som förmedlar s.k. familjehem, kontaktfamiljer, jourhem, och plats på s.k. HVB-hem (Hem för Vård och Boende). Lönsamheten är, vad jag känner till, god (se exempel på ersättning i fallet Daniel nedan).

Falkenbergs kommun skrev ett förtydligande (den 25 november 2009) vad som gäller placering i det som nu kallas familjehem med anledning av Kerstin Wigzells utredning.

Efter att ha konstaterat att man inom kommunen följer SKL:s riktlinjer avseende ersättning för familjehemsvård, skrev man:

”Barnskyddsutredningen (SOU 2009:68) som föreslår en ny och samlad lagstiftning för barn och ungdom, lyfter fram familjehemmens centrala roll. Behov och krav på utbildning och stöd betonas. Vi kan därför räkna med att familjehem fortsatt kommer att utgöra främsta placeringsalternativet då barn inte längre kan bo med sina biologiska föräldrar.”

I flera inlägg som kommenterat Barnskyddsutredningen sägs att den har: ”tagit flera viktiga steg mot en lagstiftning som stärker barnets ställning”. Emellertid innebär detta förslag framför allt att socialtjänstens ställning ytterligare förstärks.

Att maktställningen för socialtjänstens handläggare stärks är inte identiskt med att barnets ställning stärks. Det förväntade resultatet bör bli det motsatta så länge socialtjänstens handläggare får fortsätta arbeta utan standardiserade metoder och klara riktlinjer för sitt arbete, och med lagens stöd att göra sina egna bedömningar på underlag som inte är offentligt, d.v.s. som inte ens behöver redovisas för den beslutet gäller.

 

 

”Trygg och säker” samhällsvård?

Socialstyrelsen fick i februari 2010 direktiv att ta fram ”ett program för trygg och säker vård i familjehem för vård och boende” (not 22), från direktiven citeras:

”Rapport från Riksdagens revisorer, Riksrevisionen, länsstyrelsernas tillsyn inom ramen för det så kallade barnuppdraget, Vanvårdsutredningen (SOU 2009:99) samt Upprättelseutredningen (SOU 2011) har alla visat på att det funnits och fortfarande finns påtagliga brister i samhällsvården. För att skapa förtroende för samhällsvården är det angeläget att vidta åtgärder för att förebygga övergrepp och försummelse i samhällsvården inom alla delar.”

Trots de genom forskning dokumenterade riskerna för stora skadeverkningar på barnet som omhändertas i samhällsvård, och trots de kartlagda metodbristerna och avsaknaden av standardiserade bedömningsinstrument, föreslås ökat inflytande för socialtjänstens handläggare att ingripa till ”skydd för barnen” – också mot deras ena förälder, se nedan.

Allt flera uppdrag påläggs socialnämnden, i praktiken de handläggande socialsekreterarna

Socialtjänstens handläggare, formellt socialnämnden, påläggs allt flera uppdrag, t.ex. uppdraget att göra riskbedömningar som underlag för domstolarnas beslut om barnets vårdnad, boende och umgänge. Detta uppdrag blev tydligare i och med den förändrade lagstiftningen i juli 2006 (se tidigare kapitel om att utreda barnets bästa).

i den proposition som föregick lagändringen (not 23), står om att barnets

rätt till båda sina föräldrar inte innebär att barnet måste leva eller umgås med en förälder under alla förhållanden. Ett påstående om övergrepp skall beaktas även om t.ex. polisens förundersökning har lagts ned (vilket är i strid med utslag från Europadomstolen).

Uppdraget att utreda barnets behov av skydd mot barnets ena eller båda föräldrar har nyligen pålagts socialtjänstens handläggare.

Ett nytt lagförslag presenterades i februari 2011 om att socialnämnden skall kunna besluta att gå den ena förälderns vilja till mötes om t.ex. BUP-utredning/ behandling för barnet, mot den andra förälderns vilja. Bakom förslaget finns, liksom alltid, goda intentioner om att öka skyddet för barn som far illa eller riskerar att fara illa.

Att socialnämnden ska få denna utvidgade beslutsmakt innebär att det är socialtjänstens handläggare, d.v.s. de redan hårt arbetsbelastade social- sekreterarna, som påläggs ännu ett ansvar – och ännu en maktfunktion.

Detta förslag, om det realiseras, ger ännu större utrymme än i dag, för den förälder som vill avskilja barnet från den andra föräldern att göra detta.

En förälder som i samband med en svår vårdnadskonflikt binder barnet till sig och arbetar för att avskilja barnet från den andra föräldern, inte så sällan med hjälp av ogrundade anklagelser om psykisk störning, om psykisk press mot barnet eller övergrepp, söker, och får, ofta allierade inom socialtjänsten i sin strävan att vinna egen kontroll över barnet.

Om en handläggare, allierad med den ena föräldraparten, eller eventuellt själv föräldrapart så som socialtjänsten är i LVU-fallen, remitterar barnet till BUP och BUP uttalar att barnet inte vill träffa mamma/pappa, förstärks alienationen. BUP-personal har, vad jag kunnat observera oftast inte kunskaper om föräldraalienation och vill inte heller ha det. (not 24)

Därmed kan de mot bättre vetande bidra till att den avskiljande förälderns position stärks och till att barnet skadas, inte minst långsiktigt, se tidigare kapitel.

Genom att en handläggare, allierad med den ena föräldraparten, eller eventuellt själv föräldrapart, fattar ett beslut om att barnet skall till t.ex. BUP, och BUP-personal, som enligt vad jag kunnat observera inte har kunskaper – och kanske inte vill ha kunskaper – om hur föräldraalienation går till, uttalar att barnet inte vill träffa mamma/pappa som i t.ex. fallstudien om Hans och Nils, stärks den avskiljande och anklagande föräldrapartens position – med risker för att barnet på olika sätt skadas, inte minst långsiktigt, se tidigare kapitel.

 

 

 

Etiska dilemman

Socialtjänstens handläggare har både ett s.k. problemformuleringsprivilegium och ett tolkningsföreträde. Det är inget problem i förhållande till de intressenter som samarbetar med eller är beroende av socialtjänsten, som fosterhemsföräldrar som får uppdrag av socialtjänsten, eller BUP som bl.a. mottar remisser från socialsekreterare, och således också har socialtjänsten som sina uppdragsgivare, och även samarbetar i barnahus m.m.

Men det utgör ett stort problem för de föräldrar, såväl mammor som pap- por, som av någon anledning – ofta inte sakligt underbyggd – dömts ut av socialtjänsten. Dessa föräldrar kan inte hävda sitt barns bästa. Det de säger får inte något genomslag, de har ingen auktoritet. De fråntas sin föräldraauktoritet.

Utifrån socialtjänstens problemformulering är det mammor och pappor som själva orsakar att deras barn avskiljs från dem. I socialtjänstens problemformulering och i de handläggande socialsekreterarnas perspektiv finns inte barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv som ett fundament för dem att arbeta utifrån, trots att detta betonats av Socialstyrelsen. (not 25)

Både barn och föräldrar saknar handlingsalternativ, medan social- tjänstens handläggare kan välja hur de vill handla, de är myndighetspersoner och har tvångsmedel till sitt förfogande, barn och föräldrar har inga tvångsmedel visar det sig när man gör en etisk analys.26

Sammanfattningsvis

• Mor/far som inte är allierad med socialtjänsten är en intressent i avsak- nad av maktmedel.

• Barnen saknar också maktmedel.

• Socialtjänsten, och de av socialtjänsten utvalda ställföreträdande föräld- rarna och de av socialtjänsten anlitade sakkunniga, har maktresurser.

 

 

Per definition kan inte socialtjänsten göra fel, eftersom socialtjänsten har:

* makten att formulera vad som är problem,

* makten att få sanktion för sin problemformulering,

* makten att verkställa de åtgärder som problemformuleringen lett till,

* och därefter makten att utvärdera och

* makten att tolka resultatet av sina egna åtgärder –

* till stöd för den egna problemformuleringen.

Ur ett etiskt perspektiv utgör dock dessa ojämna maktförhållanden ett problem, även ur ett rättssäkerhetsperspektiv i ett demokratiskt rättssamhälle.

Det går att förutsäga att den eller de som sätter frågetecken eller kritiserar socialtjänsten kommer att bli utan framgång, eftersom systemet bygger på, och förutsätter, att socialtjänstens problemformulering och åtgärder är för barnets bästa.

Den som hävdar barnets mänskliga rättigheter till familjeliv och till bevarad identitet kan inte i det rådande systemet vinna framgång eftersom principen om barnets bästa skall följas – och de som uttolkar vad som är barnets bästa är socialtjänstens handläggare, tillsammans med dem som socialtjänsten väljer att samarbeta med eller att åberopa.

Någon allmängiltig definition av barnets bästa byggd på lagstiftning och barnets mänskliga rättigheter används inte. Att det finns olika uppfattningar om vad som ska läggas in i begreppet barnets bästa framgår på många sätt och i många olika sammanhang. Nedan ges ett exempel, det är vad som står i den s.k. ”Vårdguiden” på nätet under rubriken ”Barnets bästa i fokus”:

”Barnets bästa är det som kommer först i alla sammanhang. Det innebär t.ex. att ett barn har rätt att både träffa och slippa träffa en förälder.”

Socialtjänstens handläggande socialsekreterare har pålagts ansvaret att uttolka lagar, regelverk och anvisningar – utifrån en relativistisk grund som inte ger dem vägledning utan carte blanche för deras egna subjektiva och relativistiska bedömningar vad gäller det enskilda barnets bästa, bedömningar som ofta blir livsavgörande för barnet, och som det sällan finns möjligheter att korrigera.

Noter:

20 . Stefan Carlsson: Socialtjänstens kompetens och funktion, 1995.

21. SOU 2009:68.

22. Direktiv från Maria Larsson, Regeringskansliet den 24 februari 2011, S2011/1809/FST.

23. Proposition 2005/06:99: Nya vårdnadsregler.

24. Ett exempel är barnpsykiatern Anders Brynge som i PsykologTidningen 2008:10, skrev att PAS inte finns, och att det jag hade skrivit om företeelsen i numret innan under rubriken ”Behöver psykologen bry sig om PAS?” skulle läsas som en ”saga”. Rubriken på hans inlägg var ”Läs artikeln om PAS som en saga”. Ingen psykolog från BUP, eller från något annat verksamhetsfält kom med något uppföljande inlägg.

25. Socialstyrelsen, ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”, 3:e revide- rade upplagan 2010, s. 18.

26. Se Statens Medicin-Etiska Råd: Etiska vägmärken 1. Etik – en inroduktion, 2002, s. 53.