HJÄLPA eller STJÄLPA?

Text och foto: Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog, psykologisk sakkunnigutredare och forskare, framför allt om störningar i barn-föräldrarelationer

HJÄLPA eller STJÄLPA i svåra vårdnadstvister?

1.Vem dömer?

Vad gör du

som dömer

när du dömer?

Ser du, lyssnar du

till något

som är kartlagt?

Eller hör du, ser du

det

som är framlagt?

Framlagt av vem?

Av den som utrett,

Vems bild har utredaren?

Vems verklighetsbild tror utredaren på?

Vems bild

Ser du som dömer?

Du ser det som framlagts,

inte den verklighetsbild,

som inte fått komma fram eller tystats ned.

Ansvaret för domen du fäller,

vem tar det?

Är det barnets ansvar?

Ska barnet leva med detta ansvar

att ha valt bort en av barnet

tidigare älskad mamma eller pappa?

Och när barnets hjärna mognat

sju år efter myndighetsdagen

förstå – då muren kanske inte kan rivas eller taggtråden klippas?

Var försvann alla åren

av barndom

och ungdom?

Kan det vuxna barnet då få hjälp?

Är det då någon som förstår barnets

trauma av oberättigad föräldraförlust?

2. Vem utreder?

Du som utreder

har lärt dig lite om mycket.

Har du fått några verktyg?

Har du lärt dig utreda

du som får ansvaret att utreda

hur barnet mår och risker för barnet?

Vad ska du utreda?

Utan verktyg till referenspunkter eller riskbedömning,

utan verktyg att sortera eller att gå till källorna?

Kraven som sitter i väggarna,

Den bristande tiden,

hela tiden pressen från många håll.

Du färgas av

bilden den ger

som du eller en kollega först ser.

Den bilden av verkligheten

blir ditt raster av naturliga skäl

och den bilden gör dig blind för andra bilder.

Du vet inte att det är en vinklad bild,

du handlar i god tro att

du förmedlar den verkliga bilden av barnets verklighet.

3. Vem ser barnet?

Vem har sett barnet,

verkligen sett barnets verklighet?

Eller sett den uteslutna förälderns – bild?

Varför har barnets dom blivit så hård,

att barnet förlorat

halva – eller hela – sitt rotsystem?

Är det bördan

som skall läggas

på barnet?

Av de vuxna

som dömer

som utredarna föreslår?

De vuxna som vet

att detta

Inte ska vara barnets börda?

Dömd till förlorad helhet,

både i vårdnadstvister och samhällsvårdsfallen.

dömd till att bli halv eller till att söka helt ny identitet.

Var kan barnet söka en ny identitet?

I gängen där inträdeskraven är höga

på omänskliga gärningar?

I läror som ger en skenbar trygghet

och för barnet ännu mer vilse?

4. Vem hjälper barnet?

Muren som byggts,

taggtråden som dragits,

kan de rivas ned?

Eller ska de

förstärkas?

Så som barnet – det halva barnet – säger?

Är det att lyssna till barnet?

Är det att göra

vad som är bäst för barnet?

Hjälparen som ser barnets verklighet,

som ser att barnet delat sig,

kan hjälpa barnet.

Ställa frågan: finns det ingenting som är bra

med mamma bakom muren?

med pappa omgärdad av taggtråd?

Kan se till att de möts i en vardaglig situation

Utan den som fått barnet att dela sig,

Utan den om byggt muren och rest taggtråden.

Upprepat under en tid så lång att barnet

förstår att muren går att göra hål i,

att taggtråden kan klippas.

De behövs inte för att skydda barnet,

De har byggts av andra skäl,

av den förälder barnet också älskar.

En förälder barnet behöver få älska,

utan kravet att hata den andra,

utan kravet att finnas till för den som hatar.

Hjälp till helhet finns i att få älska sitt ursprung

både mamma och pappa

och lära känna hela sig själv.

Nedskrivet morgonen den 22 juli 2023

Ännu ett försök att få någon att förstå barnens lidande och behov av hjälp och inte stjälp, av Lena Hellblom Sjögren som nu försökt i 32 år, och inte tänker ge sig förrän sjukdom eller död sätter punkt.