Rapport från tredje internationella PASG-konferensen 12-14 september 2019

Tredje PASG-konferensen – lärorik

 

2019-09-17 Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog

Den tredje internationella konferensen anordnad av Parental Alienation Group har just avslutats. Den hölls i Philadelphia på USAs östkust. Föräldrar, far-och morföräldrar som förlorat barn och barnbarn genom att uteslutas från deras liv, och vuxna som själva påverkats att utesluta en älskad mamma eller pappa från sina liv, var med i programmet.De berättade om sin smärta och sin kamp – oftast mycket kostsam också i pengar räknat – för att få tillbaka sin naturliga mänskliga rätt till familjeliv med sina nära och kära. Joe Rabiega berättade om hur han plågat och nedvärderat sin mamma för att göra sin pappa till lags och hur han ångrat detta. Han var en av dem som intervjuades av Amy Baker till hennes bok Adult children of parental alienation syndrome. See www.amyjlbaker.com.

 

För första gången var media närvarande. Några råd från erfarna journalister var: Håll budskapet kort och koncist med referens till att du som drabbad är en av minst 22 miljoner drabbade – om du bor i USA. Det är den prevalens som Jennifer Harman har fastställt i upprepade mätningar. Bäst, sa en av de medverkande jorunaliserna, är om du kan koka ner din egen historia till 25 ord. Det låter mycket svårt. Bakgrunden till detta budskap förstod jag vara den twittervärld som utvecklats, en omvärld där det finns få människor som orkar eller är villiga att läsa särdeles mycket. 

 

En dokumentärfilm kallad ERASING FAMILY visades i sin långa version. I filmen får man följa olika familjemedlemmar, och höra dem berätta kort, en del av dem om hur de till slut efter många år återförenats, också experter intervjuas. När filmen släpps för allmänna visningar 2020 kommer det även att finnas två kortare versioner. Tanken är att samla en grupp någonstans, t.ex. på en arbetsplats, eller hemma hos någon, eller på ett möte av något slag, se filmen tillsammans och därefter samtala om den. Det är en bra idé, och förhoppningsvis kan barn som varit med om detta komma med på någon visning och då kanske nås av filmens budskap och kanhända vilja söka kontakt.Visningar kan bokas genom epost till screenings@erasingfamily.org. Hemsida: www.erasingfamily.org.

 

En ny avdelning “Resources” öppen för alla på PASGs hemsida, www.pasg.info, är under utveckling. Du kan också bli medlem i PASG och då få tillgång till mycket material till exempel videodokumentationer av så gott som alla föredrag från de tre internationella konferenser som hittills gått av stapeln: i Washington  DC, i Stockholm och i Philadelphia. 

Det är ett globalt problem att en del föräldrar har svårt att förstå att när de separerar så betyder inte det att deras barn också skall separera från EN av dem. Därför har PASGs styrelse, där jag ingår, beslutat att vartannat år ha en konferens någonstans i Nordamerika, och vartannat år i en annan kontinent. För närvarande har PASG över 600 medlemmar från 53 olika länder. Det finns en databas med ca 1200 publikationer, http://mc.vanderbilt.edu/pasg, som berör olika aspekter av hur det går till att påverka barn att utan någon rimlig anledning ta avstånd från en mamma eller pappa och allt och alla som hör ihop med denna förälder som de – ofta på kort tid – påverkas att uttrycka hat, rädsla och avsky mot – och till att säga att de INTE VILL ha kontakt med. Det är som nog de flesta förstår inte dessa påverkade barns genuina vilja. Dessa barn har av seriösa forskare jämförts med sektmedlemmar. 

Publikationerna handlar också om de skadliga effekterna av att grundlöst isolera ett barn från en älskad förälder och utesluta denna från barnets vardagliga liv eller totalt, vidare om tillförlitliga mätmetoder och om – och i så fall hur – det är möjligt att förebygga, och om hur det går att hjälpa föräldrar och barn som lever/levt  i detta. 

Sammanfattningsvis är det hittills fyra delar i arbetet som det globala nätverk som PASG utgör arbetar med: 

Forskning, Juridik, Alienerade föräldrar, Behandling

Medlemmarna är från olika vetenskapliga discipliner och familjemedlemmar som erfarit eller erfar att ha avskilts/avskiljas från sina barn/barnbarn eller sina föräldrar/nära och kära.

 

En ny handbok är under publicering och kommer ut 2020. Boken heter  Parental Alienation. Science and Law. Författare är barn-och ungdomspsykiatern dr William Bernet (Professor emeritus, Vanderbilt University), och PASGs ordförande, samt  psykologen, tillika advokaten och forskaren Demosthenes Lorandos (PhD., J.D.), styrelsemeddlem i PASG. Han har med hjälp av en grupp kvalificerade medarbetare kartlagt alla domstolsfall i USA där föräldraalienation/Parental Alienation omskrivts i domarna under åren 1985-2018. Med stränga krav vad gäller inkludering sållades 1155 fall fram av långt över 3000 där PA fanns omtalat i domen.

 

Steve Miller varnade för det grundläggande fel som handlar om att tolka ett beteende, som framtvingas av en situation eller i en viss miljö, med det som är en persons karaktär. Detta fel kallas på engelska “the fundamental attribution error” och känns nog igen av de flesta. 

 

När barnet isoleras och förhindras från att ha vardaglig kontakt med sin ena förälder av den andra föräldern, gör den avskilda föräldern ofta dumma saker på grund av oro, upprördhet, ilska och rädsla (the 4 As: anxious, agitated, angry,afraid). 

 

Föräldern som tagit kontrollen över barnet är ofta avslappnad, lugn, charmerande och överygande  (the 4 Cs: cool, calm, charming, convincing). Vem väcker sympati – och vem antipati? 

 

De subjektiva intryck den förälder gör som är duktig att övertyga om att han/hon är den som vill sitt barns bästa och därför vill skydda sitt barn från den andra föräldern, en förälder  som ofta falskeligen påstås ha gjort eller sagt något dumt mot barnet, eller vara psykiskt störd, har ingenting med hur denna förälder faktiskt varit med sitt barn att göra. Den oftast charmerande, övertygande föräldern som väcker sympati hos dem som möter honom/henne avslöjas därför inte som en förälder som binder barnet till sig på ett oftast för barnet mycket skadligt sätt (“pathological enmeshment”). I stället uppfattar ofta socialarbetare, psykologer, lärare och andra som möter denna förälder med barnet att de har ett gott kärleksfullt förhållande.

 

David Curl, filosofie dr och dokumentärfilmare, ordförande för For Kids Sake i Australien talade om att föräldraalienation i många fall handlar om liv och död. Många föräldrar som uteslutits från sina barns liv och som kämpat för att få vara förälder igen för sina älskade förlorade barn – utan att lyckas – tar sina liv. Alienerade barn tar ibland sina liv, men ingen samlad statistik finns ännu av dessa tragiska konsekvenser. Dock kan det konstateras, ganska unisont från de forskare och praktiker som är verksamma i detta fält att det är värre att förlora ett barn genom att barnet grundlöst påverkas att utesluta denna förälder från sitt liv, än att förlora ett barn som dör fysiskt; detta därför att det inte går att sörja den som är som död men faktiskt lever. 

 

Ännu svårare är det för barnet som förlorat en förälder genom att själv ha tvingats lösa den olösliga lojalitetskonflikten barnet tvingats in i av den förälder som vill att barnet också ska vara separerad från den andra föräldern. Barnet kan i dessa de svåraste fallen av föräldraalienation inte tala positivt eller visa att barnet vill träffa denna förälder, eftersom barnet då riskerar att förlora den förälder som tagit kontrollen och som barnet måste ta ställning för, för att kunna leva sitt liv. Den enda lösningen för barnet blir att se den förälder som barnet gjorts helt beroende av som enbart god och den förälder som barnet isolerats från som enbart dum, det som kallas inre splittring (“splitting”). Omgivningen tolkar det som barnet efter detta uttalar om att barnet inte vill ha kontakt med denna förälder som barnets egen vilja.

Ansvaret att i praktiken välja bort sin ena förälder läggs över på barnet när de vuxna, ivriga att ha ett barnperspektiv och lyssna på barnet, tolkar det barnet säger som barnets genuina egna vilja. 

 

Min och de flesta internationella kollegors, syn på detta är att det inte är rimligt att vuxenvärlden ska lägga detta ansvar på ett barn, inte heller  då barnet uppnått 10-12 års ålder och många anser att vad barnet uttrycker som sin vilja är det som ska få en avgörande betydelse. Barnet har inte referensramar för att kunna överblicka följderna av påläggas ansvaret att ha valt bort sin ena förälder från sitt liv. Vi låter inte barnet avgöra om det vill/inte vill gå i skolan, om barnet vill/inte vill gå till bokade tandläkar-eller läkarbesök osv. Det är de vuxnas ansvar att kärleksfullt vägleda barnet ända till dess barnet uppnått myndig ålder, att ge både rötter och vingar. Det är oförenligt med att lägga över ett vuxenansvar på barnet som gör barnet rotlöst och skadar barnets identitet. 

 

Amy Baker summerade i sitt föredrag vad hennes forskning visar vad gäller skadliga konsekvenser av föräldraalienation:

  • depression
  • ångest
  • dålig självkänsla
  • drogbruk
  • otrygg anknytning
  • svårigheter att känna självfötroende

 

Också  i Sverige kan isolering av barnet från kontakt med en förälder handla om liv och död. I min bok Barnets rätt till familjeliv (som kan beställas genom email till lenahellblomsjogren@gmail.com) berättar jag om två avskilda barn som dör och tre vuxna som dör. I ett av de totalt 25 autentiska fallen i boken, berättas den tragiska historien från 1990-talet om att Sveriges före detta Greklandsambassadörs barnbarn dödas av sin mamma och mormor som därefter tar livet av sig själva i samband med att domstolen beslutat att barnbarnet skulle träffa sin pappa, som de hade falska föreställningar om var en person som utsatt sitt barn för sexuella övergrepp. Så de ville skydda barnet från barnets pappa. (Farfadern Björn Elmér skrev en helsida om detta i DN 1998, följt av total tystnad vad jag vet, trots att jag hade trott att det skulle ha kunnat innebära en väckarklocka och en vändpunkt.) 

 

Under konferensen talades det också om hur barn som ofrivilligt och sakligt grundlöst, liksom ambassadörens barnbarn, avskilts från antingen sin mamma eller sin pappa kan återförenas med denna. Jag ska försöka att kort sammanfatta de tre mest utprovade och också framgångsrika återföreningsprogrammen. 

  • De har alla samma juridiska ram som förutsättning. Family Bridges, Turning Points, Family Separation Clinic Reunification Program
  • De är alla baserade på att en domstol beslutar att den förälder som påverkat barnen att delta i att utesluta den andra föräldern från barnens liv, ska ha kontaktförbud under ca 90 dagar och att barnen under denna tid ska hinna återförenas med den andra föräldern, för att därefter om möjligt kunna ha vardaglig kontakt med BÅDA sina föräldrar. Detta är ofta inte möjligt i de svåraste fallen, eftersom det då visat sig vara fråga om att den uteslutande föräldern, den  som vill ha egen kontroll och vara den som barnet älskar och föredrar framför den andra, har en personlighetsstörning.

 

  • Under de första timmarna/dagarna då isoleringen brutits får barn och tidigare utesluten förälder kvalificerat professionellt stöd i sin återföreningsprocess, antingen i en internatmiljö i 4 dagar, under strukturerad ledning av två psykologiskt och pedagogiskt tränande professionella då barnen genom filmer, rollspel, gemensamma aktiviteter och samtal får kognitiva insikter om att det inte är deras skuld att de inte kunnat motstå den påverkan ( andra ord för den massiva påverkan det är fråga om är tankereformering/hjärntvätt) (Family Bridges), 
  • med en terapeut som i sitt kontor, förutom att klargöra att det är ett domstolsbeslut som måste följas, uppmuntrar återföreningen med hjälp av foton och andra minnen hon bett den tidigare uteslutna föräldern ta med sig och visa och tala om, också deltar i aktiviteter med barnen, föräldern och andra familjemedlemmar (Turning Points), 
  • med en terapeut som i samarbete med en domare hämtar barnen, vilka domstolen beslutat ska återförenas med den förälder som barnet  grundlöst separerats från, direkt hem till denna förälder, en terapeut som hjälper barnet som tvingats att tränga undan alla goda minnen av denna förälder, för att få den andra förälderns kärlek, hittar tillbaka i sitt inre splittrade jag och tillbaka till kärleken barnet haft för också denna förälder – och därmed kan börja bli HEL. I stället för halv. (Family Separation Clinic Reunification Program)

 

Norge dømt for menneskerettsbrudd – artikel av Asle Hansen, Dagbladet 10 sept 2019

Trude knuste Norge i Strasbourg

Norge hadde ikke rett til å adoptere bort sønnen hennes til fosterforeldre, mener Menneskerettsdomstolen.

EMD-STORM MOT NORGE: Her er saken som startet Menneskerettsdomstolens hardkjør mot Norge. Se bildene fra Strasbourg. Video: Siv Johanne Seglem og Asle Hansen

STRASBOURG (Dagbladet): Norge har krenket Trudes og hennes barns rettigheter, ifølge en fersk dom fra Den europeiske menneskerettsdomstolen (EMD).

Det har 13 av 17 EMD-dommere bestemt for kort tid siden. Dagbladet er på plass og kommer med reaksjoner på dommen fortløpende. Blant landene som gikk for frifinnelse var norge, Danmark og Finland får Dagbladet opplyst.

Da barnevernet i 2012 overbeviste det norske rettsapparatet om at Trudes sønn skulle adopteres bort til fosterforeldre, hadde den unge mora allerede fått et nytt barn som hun fikk beholde omsorgen for.

I dag lever Trude sammen med ektemann og deres to felles barn, en gutt og ei jente.

Eldstesønnen har hun ikke sett siden han var tre år gammel. Det er mer enn sju år siden.

Staten har altså vurdert at Trude er god nok mor for to av sine tre barn.

– Vanskelig sak

Som Dagbladet tidligere har omtalt, er Regjeringsadvokatens generelle syn at dette er en vanskelig sak, som ble grundig prøvet for norske domstoler i flere runder mellom 2008 og 2012.

– Det som nå skal prøves for EMD er siste fase, som endte med en dom i 2012 som slo fast at det klart ville være til barnets beste at fosterforeldrene fikk adoptere ham, uttalte regjeringsadvokat Fredrik Sejersted etter rettslig høring i saken i Strasbourg i fjor høst.

Norge ber Strasbourg ligge unna i betent adopsjonssak

Norge ber Strasbourg ligge unna i betent adopsjonssak

– Spørsmålet er om dette er brudd på grunnleggende menneskerettigheter. Det mener staten bestemt at det ikke er. Tvert imot har både barnevernet og norske domstoler samvittighetsfullt søkt å ivareta hensynet til barnets beste, slik de er forpliktet til, både etter norsk lov, etter FNs barnekonvensjon og etter EMK.

Regjeringsadvokaten anmoder Menneskerettsdomstolen om å holde seg unna det de anser som rene norske anliggender.

– Dette er en faktisk bevisvurdering som EMD etter vårt syn ikke er i posisjon til å overprøve, og som må legges til grunn ved vurderingen av om EMK artikkel 8 er respektert, sa Sejersted høringen.

Storkammeret

17. oktober 2018 ble tvangsadopsjonssaken behandlet i EMDs storkammer.

Det skjedde etter anke over dommen i EMDs førsteinstans, hvor Norge ble frikjent med knappest mulig margin og under skarp dissens – av fire mot tre dommere – i november 2017.

Daværende norske EMD-dommer, Erik Møse, var blant de fire som stemte for frifinnelse av Norge.

TRØST: Trude får trøst av sin mor under høringen i EMDs storkammer i oktober 2018. Foto: Siv Johanne Seglem
TRØST: Trude får trøst av sin mor under høringen i EMDs storkammer i oktober 2018. Foto: Siv Johanne Seglem

At saken havnet i Storkammeret, hører til sjeldenhetene. Bare unntaksvis åpner EMD for ankebehandling der.

EMDs pressetjeneste opplyser Dagbladet om at domstolen avsa 1014 dommer i 2018. Blant disse ble bare 14 dommer avsagt i Storkammeret.

Foran Storkammerets 17 dommere tegnet Trudes franske advokat, Gregory Tuan Dit Dieudonne, et svært negativt bilde av norsk barnevern.

– Barnevernet har ofte vage begrunnelser for å ta barn ut av en familie. De viser gjerne til risiko for framtidige problemer. Og hva er «manglende foreldreferdigheter»? Det er ullent. Når er barn er tatt ut av familien, får foreldrene svært få samvær med sine barn. Gjerne et par timer noen få ganger i året. Det går ut over tilknytningen mellom barn og foreldre, og er til hinder for tilbakeføring, sier den franske advokaten.

Dommerne, som er fra Georgia, Hellas, Ukraina, Island, Italia, Malta, Tsjekkia, Liechtenstein, Armenia, Luxembourg, Andorra, Slovakia, Finland, Ungarn, Danmark, Litauen og Norge, voterte over utfallet allerede 27. mai.

26 saker

For familien handler saken først og fremst om at de er hindret fra all kontakt med en sønn, en bror og et barnebarn. For både den norske stat og andre barnevernsforeldre kan utfallet av denne saken få stor betydning.

Saken er så viktig at EMD, i påvente av denne dommen, har lagt behandlingen av flere liknende norske barnevernssaker på is.

Og dem er det blitt mange av.

I begynnelsen av juli brakte Dagbladet nyheten om at Menneskerettsdomstolen har sluppet 16 nye, norske barnevernssaker gjennom det trange nåløyet.

Totalt har EMD på relativt kort tid tatt hele 26 barnevernssaker til behandling.

Sjokkangrep mot norsk barnevern

Sjokkangrep mot norsk barnevern

Norske barnevernssaker har ved noen få anledninger tidligere også vært til prøving i EMD, men med saken til Trude, som slapp inn i EMD 1. desember 2015, startet en bølge fra EMD som fremdeles skyller over norsk barnevern.

Norges institusjon for menneskerettigheter (NIM) er rådgiver for myndighetene i menneskerettsspørsmål.

NIM mener det er all grunn til å ta på alvor at det de siste åra er så mange norske barnevernssaker til behandling i EMD.

«Dette er et historisk høyt og oppsiktsvekkende antall saker. Til sammenlikning hadde EMD per utgangen av 2018 bare avsagt 47 dommer mot Norge totalt. EMD har ikke tidligere kommunisert så mange saker mot Norge om samme tema», skriver NIM i sitt høringssvar til regjeringens forslag om ny barnevernslov.

Kan forandre norsk praksis

Dekan på Juridisk falkultet ved Universitetet i Bergen og ekspert på såkalte artikkel-8-saker (retten til privat- og familieliv), Karl Harald Søvig, har tidligere uttalt til Dagbladet at dersom Norge blir felt for krenkelse av menneskerettighetene i Trudes sak, så vil det framtvinge en norsk gjennomgang av adopsjonsfeltet.

For tvangsadopsjon er blitt mer vanlig i Norge.

Tall fra fylkesnemndene viser at det mellom 2011 og 2016 ble fattet 289 vedtak om tvangsadopsjon i Norge. Mens det i 2011 ble fattet 25 vedtak om tvangsadopsjon, ble det i 2016 fattet 60 slike vedtak, et nivå det har ligget på de siste åra.

Norges institusjon for menneskerettigheter utelukker heller ikke at Trudes sak og andre adopsjonssaker som er tatt til behandling i EMD kan endre norsk adopsjonspraksis:

«NIM legger til grunn at departementet revurderer om det er behov for justering i vilkårene for adopsjon når dom fra storkammeret foreligger», heter det i NIMs høringsuttalelse om ny barnevernslov.

En sentral påstand i saken er at babyen hennes hadde et vekttap etter fødsel som barnevernet mente Trude ikke innså alvoret i.

Det ble hevdet at gutten var så underernært at det kunne stå om livet.

Objektive dokumenter i saken, tyder på noe annet, som Dagbladet satte søkelys på 9. april i år.

Barnevernet hevdet det sto om babyens liv. Papirene viser noe annet

Barnevernet hevdet det sto om babyens liv. Papirene viser noe annet

15. oktober 2018, to dager før sakens ble behandlet i EMDs storkammer, avslørte Dagbladet at det hadde oppstått et venninneliknende forhold mellom barnevernets saksbehandler og fostermora som senere ble adoptivmor for Trudes eldste sønn.

Trudes franske advokat la avisartikkelen fram for de 17 storkammerdommerne som bevis.

Stor oppmerksomhet

Trudes tvangsadopsjonssak har fått stor oppmerksomhet også utenfor Norges landegrenser. Mens Italia, Storbritannia og Danmark aktivt har støttet Norge i saken, er det fire nasjoner som har intervenert i saken til støtte for den norske mora.

Disse er Belgia, Bulgaria, Slovakia og Tsjekkia.

– At land intervenerer for og imot viser at det er interesse for saken, sier regjeringsadvokat Fredrik Sejersted.

– Hvor vanlig er det at land intervenerer på vegne av privat part, som i denne saken?

– Det er nokså vanlig at land intervenerer på rettslige tolkningsspørsmål, men da gjerne til støtte for andre land. At land intervenerer på vegne av privat part, mot et land, er ganske uvanlig. Det viser litt av temperaturen i denne saken. Dette er en kjempeviktig sak. Utfallet kan bli viktig for jussen så vel som for saken, sier regjeringsadvokaten.

Stiller spørsmål ved barnevernets opptreden da gutt ble adoptert bort: - Et tett forhold. Venninnestil

Stiller spørsmål ved barnevernets opptreden da gutt ble adoptert bort– Et tett forhold. Venninnestil

DAGBLADET PLUSS

En bild …och om skriften ”När barnet säger: jag vill inte träffa mamma/pappa”

Beklagar min tystnad. Luften gick lite ur mig efter Stockholmskonferensen i augusti förra året med temat ”Parental Alienation – What Is It? What To Do About It?

Om du vill läsa min sammanfattande text efter denna konferens, skriven i förhoppningen att den skulle kunna nå ut till socialtjänstens handläggare och  familjerättsjurister med rubriken NÄR BARNET SÄGER: JAG VILL INTE TRÄFFA MAMMA/PAPPA, så skriv ett mail till mig: lenahellblomsjogren@gmail.com

En svart vit omvärldsbild skadar barnet

2019-04-15, Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

Tidigare kommenterade jag i ett inlägg den s.k. Gotlandsdomen. Nu har besked kommit från HD, nedan citat från P4, Gotland:

Vårdnadstvisten på Gotland blev en riksnyhet tidigare i vintras när Hovrätten gav pappan rätt till ensam vårdnad, trots att han tidigare dömts för misshandel av barnen. Den domen står nu fast efter besked från Högsta Domstolen.

Högsta Domstolen beviljar inte prövningstillstånd och därmed står hovrättens dom fast, vilket Helagotland.se var först med att rapportera om.

I Tingsrätten tilldömdes föräldrarna delad vårdnad, men den domen överklagades av mamman som ville ha ensam vårdnad.

När ärendet togs upp i Hovrätten tilldömdes dock pappan vårdnaden eftersom han var den av föräldrarna som bedömdes vara den förälder som bäst kunde se till att barnen fick träffa båda föräldrarna.

I detta sammanhang vill jag återge en text av Karen Woodall publicerad på hennes blogg den 14 april 2019, om hur barnet skadas av det som kallas splitting, och att den viktigaste åtgärden för att skydda barnet är att ta bort barnet från den förälder som skadar barnet. Förenklat kan den process som leder till splitting förklaras med att barnet genom att som lösning på en olöslig inre konflikt alliera sig med den förälder som tagit kontrollen över barnet och alltmer utesluter den andra föräldern från barnets liv,  påverkar barnet att tro att det är barnet självt som inte vill ha kontakt. Det är en mental kidnappning av barnet, familjehistorien görs om – och barnets egna bilder av den uteslutna föräldern ersätts med den kontrollerande/alienerande förälderns  allt igenom negativa bilder.

” I work with families affected by the infantile defence of psychological splitting, this is the core wound experienced in parental alienation. As I continue on my journey, I understand that the splitting which is seen in the child who becomes pathologically aligned to one parent and rejecting of the other, is also seen throughout the family – on both sides.  On one side is the originating split which causes the pressure upon the child to use splitting as a defence and on the other is the reactive defensive split which is caused by the child’s rejection of a parent leading that parent to have to live with the projection of a divided self which in time causes a splitting as a response.

Thus rejected parents will also use the ego defence of splitting as a way of managing an impossible situation (a healthy parent/child relationship has been rejected in favour of one which has caused demonstrable pathology in the child).  And therefore treatment of the family as a whole, has to take a defined route which begins with the resolution of the split state of mind in the child alongside any splitting defences in the once rejected (now receiving parent).  Only when this work is complete can attention be paid to the source of the splitting which resides in the parent from whom it originated.  The core of all of this work is protection of the child from harm.

It is the case that unless the use of the infantile defence of splitting can be treated in the child as a first step, all efforts to intervene in such cases will inevitably fail.  Whilst in the UK we have some services which use the desensitisation techniques which are contraindicated by research evidence (Warshak 2015), the increasing use of residence transfer, with and without therapeutic bridging support, means that there is an increased understanding amongst the Judiciary as well as some social workers and guardians, that the first step which must be taken to rectify the problem seen in children affected by parental alienation, is protective separation of the child from the parent who is causing the harm.

Whilst some believe that a child who is rejecting a parent is doing so because of a lack of attachment, in fact the reverse is true.  A child without an attachment to a parent would not need to use the ego defence of psychological splitting because the child would simply not have a relationship with that parent and therefore would not need to create a defence in rejection.

I embolden the sentences above because they articulate the truth of the problem of severe parental alienation which has been evidenced in the research and in my work over ten years.  The split state of mind in the child is the result of serious emotional and psychological harm  and the first step to recovery for the child is to remove them from the person who has caused (and is likely to continue causing) that harm.

To cause psychological splitting in a child is an act of child abuse and when we see child abuse we remove the child from the person who is perpetrating it.  To make it easier for alienation unaware professionals to understand this concept I often portray it like this –

If the child’s arms and legs were being broken would you remove that child from the parent who is doing that damage?

Or as Linda Gottlieb puts it –

If the child’s genitals were being fondled by a parent would you remove the child from that parent?

If the answer is yes to both of the above, then understanding psychological splitting and the long term damage it does to children will help in recognition of the fact that inducing the split state of mind in a child and upholding it, is an act of child abuse equal to that of the examples above.  And therefore, acting to protect the child first provides the child with the safety they need in order to recover from the harm which is being done.

The problem for many professionals is that their view of psychological splitting is skewed by their personal feelings and the fact that they cannot see the damage which has been done to the child because the child’s extreme proclamations of love for the parent they are aligned to masks the underlying damage which has been done to the child by that parent.

It shouldn’t be too difficult however, for  people who experience serious concern if a child tells them that they are in love with the parent who is sexually abusing them, to understand that a child who is pathologically aligned to a parent is showing the same splitting defence as the child who is being sexually  abused.

Physical harm and sexual abuse which is perpetrated and covered up by a parent’s inducement of terror in the child  (you will be taken away/ I will leave you if you tell) is exactly the same in terms of the harm it causes as a parent who induces the child to use psychological splitting in order to conform to that parent’s overt or covert command to align with their reality and reject others.  What induced psychological splitting does however is cause the child to produce a love/hate split which is projected onto their parents in which it looks to the outside world as if it is simply a demonstration of the child’s real feelings.  Unaware professionals who look at the situation and see profound love being expressed for one parent and profound hatred for the other, are mislead in their lack of awareness into trying to work out why the child is behaving this way.  This can lead to professionals asking children questions and using empathic responding and trying to buddy up with children so that they will tell the truth.  The reality is that for alienated children the truth is what the defensive splitting has created and presented to them as reality.  And of course this reality is already distorted.

The child’s feelings have been distorted by the defence of psychological splitting which has been induced, causing the child to lose the capacity to feel empathy, shame and guilt (all regulatory feelings) in favour of rigid self righteousness and entitlement to control others through manipulative means.

This is not the child’s fault, it is a false persona which has appeared as a result of the defence of the ego and in my experience,  it is this original split which is induced in the child which leads to all of the other splits that occur in parental alienation.

Induced psychological splitting which impacts upon the personality development of the child, are all in the same category of child abuse.  Protective separation from the abusive parent is therefore the first step anyone concerned with helping vulnerable children should take.

I recognise that as more social workers and Guardians understand this, more children of divorce and separation who are being harmed by a parent who has induced psychological splitting will be helped.  It is certainly the case in the UK for example, that more and more Judges are recognising the harm and acting upon it.

But there are still pockets of extreme resistance to the reality of psychological splitting and the harm that it does to the child and the way in which it affects a child’s behaviours.

Psychological splitting is extremely infectious, it travels from influencing parent to the child and then outwards via the child’s behavioural presentations to anyone who attempts to intervene.  The protestations of the psychologically split child are particularly powerful and can, at times, create an almost Salem Witch Trial atmosphere in a case of severe parental alienation, as people seek to find the root cause of the child’s dysfunctional presentation.

Understanding psychological splitting and how and why it causes alienated children to behave as they do, is an essential skill for anyone concerned with parental alienation.  Going to the heart of the problem helps us to unravel the rest of the mystery.

Psychological Splitting

The infantile defence of splitting is a powerful one, it is one of the first ego defences we use to make sense of an overwhelming world.  Splitting causes the division of experiences into good and bad and occurs when the ability to hold ambivalent feelings is overwhelmed. For children of divorce and separation, holding the realities of two parents in mind when one parent is engaged in the spectrum of behaviours which induce splitting, can become impossible.

The American Psychiatric Association describes splitting as follows –

“The individual deals with emotional conflict or internal or external stressors by compartmentalizing opposite affect states and failing to integrate the positive and negative qualities of the self or others into cohesive images.”

In my work, what I observe with children who are alienated, is that it is the positive and negative qualities of the self which are the root of the defence of psychological splitting seen in parental alienation.  Which means that whilst it looks to others outside as if the child has divided their parents into one good and one bad, this is in fact a result of the initial ego defensive split which has happened internally.  Put simply, in order to be able to reject a parent, a child must first split their internal experience of self into good and bad and dispose of the bad self into the unconscious.  Thus the child has defended against their own vulnerability in an impossible situation, by building a false persona of the strong, justified, wholly good self who has the right to judge their parents and decide which one is good and which one is bad.

It is my view that it is from that original ego defensive split that the signs of alienation curated by Gardner and distilled by Miller (2018) emerge.  And therefore, should the original split not be treated first all other efforts are cosmetic because they are dealing only with the results of the original harm done and not the root cause.

Freud and Splitting

Freud’s view of splitting was that it created a false persona and that it stems from the inability to reconcile opposing views of the self.  Once splitting has occurred the good part and bad part of the self can only be held in mind at separate times, thus reality is distorted because we are all made up of good and bad parts and a healthy self can be conscious of that all at the same time whilst the split self cannot be.

Alienated Children and Splitting

When I work with alienated children what I am first aware of is their entitlement to judge their parents.  I have long been curious about this and aware that this entitled presentation is one which is extremely narcissistic in nature,  leading if not corrected, to the belief in one’s own omnipotence.  My deep concern about children who are in this position is that this the result of an ego defensive splitting and as such it is a false persona.  When unaware social workers and guardians act as if this false persona is real by upholding a child’s wishes and feelings for example or by further empowering the child to make decisions about their care arrangements, the false persona is inflated and supported.  As the false persona is one which is originating from the ego defence of splitting, the more it is encouraged and supported, the more the child must rely upon it in order to maintain a sense of control in the world.  Anyone who intervenes with a child who is acting from this false self, is therefore in danger of becoming drawn into the child’s narcissistic sense of omnipotence, which means that false allegations are a likely result against anyone who does not uphold the child’s distorted reality.

This is where the Salem witch trial atmosphere of the severe alienation case originates from in my view.  The child at the centre of such a case has suffered a defensive splitting of the self which has created a false self or persona in which the good and bad feelings and aspects of self can no longer be held in mind.  This is how a child who was seen to love a parent dearly can switch to hatred and rejection.  In this respect when we see a child idealising one parent and demonising the other, we should be aware that they  are psychologically split in relationship to their own self and it is this which we must seek to treat first in order to restore normal health to child and the family as a whole.

Removing the child using the defensive of splitting from the parent who is inducing this behaviour is the first step to protection and it is my experience that it is this step which is the most profound of all in triggering integration in the child’s experience of self.

I have worked with children who have been removed from a parent and I have witnessed the immediate triggering of integration of the split state of mind which enables the child to once again receive the love of the parent they have been rejecting.  I have also worked with children for whom the integration is a slow thawing of the splitting which takes place over days and weeks and months.  What I know about the integration of the way in which the child has split their parents into two distinct parts, one good and one bad, is that it is preceded by the integration of the child’s internally split self.  When the internal split integrates, the external projection of splitting also integrates.  From there the ripple outwards of the integration of splitting follows the route it took from onset but in reverse.

Which means this –

The child’s internally split self integrates leading to the child’s projection of splitting onto the parents being withdrawn and integrated. When this occurs the rejected parent, no longer rejected and free to be the whole of who they are, can also heal the defensive split they have had to undergo in order to survive. When this split heals, all of the other splits in the wider family heal, leading to the return of the underlying familial health which was present in the child’s relationships prior to the onset of splitting.

What remains then is the core split in the parent from whom the pressure on the child originates.  Whether that split is treatable depends upon the personality profile of the parent.  Protecting the child from the person who has induced splitting is therefore the task which is left when the child protection work is done.

Protective separation is something which is used in child abuse models of work all over the world and it is my view that it should also be a routine method of intervening in cases of severe parental alienation which is an act of child abuse.

In all such interventions however, it is key to understand that it is the removal of the child from the source of influence which triggers the conditions for integration of psychological splitting.  Methods of supporting the protective separation which have been developed to accompany the removal (in the UK we call it residence transfer, in the USA specific programmes have been created as interventions) are not actually what creates the dynamic change in the child from rejecting to acceptance.  To say otherwise is misleading.

The reality is that the child’s integration of the split self will occur on removal from the source of the pressure if the child is able to know that the pressure will not return. Which simply means that when the underlying power dynamic changes, preventing the influencing parent from being able to further influence and the child is sufficiently persuaded of that in the internal landscape, the integration of the split state of mind can occur and the child withdraws the projection of good/bad parent.

I have observed 45 children in residence transfer who have been able to integrate the split state of mind and a tiny handful who have not.  The difference between those who did and those who did not was not attachment or lack of it or problems in the rejected parent or the failure of the support which was given, it was the premature re-exposure to the influencing parent and/or the upholding of the child’s psychologically split state of mind by unaware professionals who contributed to the continued inflation of the false persona in the child.

And therein lies a significant problem left to resolve in the work we are doing in this arena.  When people with disproportionate power to their skill set in this field are working with children who are suffering the problem of infantile splitting in the post separation landscape, there is a heightened risk that the child will be prevented from resolving the split state of mind.  And when this occurs instead of recovery, the splitting begins to run through the wider family and professionals around the child until everyone becomes lost in a delusional mindset hellbent on finding the reason why a child is behaving this way.

Which is why at the Family Separation Clinic we will not work with social workers or guardians who do not understand parental alienation and why we are training people to learn how to do this work effectively.

A child who is alienated is using the infantile ego defence of splitting in which the first split which occurs is the division of the self into good and bad and the disposal of the bad self into the unconscious allowing a false persona to take the place of the integrated self.

The power of protective separation from the source of the pressure upon the child which is inducing the splitting is that it releases the child from the requirement to hold two realities in mind for long enough for healing to occur.

With support, children who use defensive splitting can heal and when that split heals the other defensive splits heal leading to resolution in the relationship between rejected parent and child. Using this model the child has the best chance of having at least one healthy parent in their relational world.

Teaching the child how to deal with the splitting in the parent who caused the harm in the first place is what we do when the child is protected and healed.

Induced psychological splitting is an act of child abuse.

Protect first. The rest comes later.

Warshak, R. A. (2015). Ten parental alienation fallacies that compromise decisions in court and in therapy. Professional Psychology: Research and Practice, 46(4), 235-249.

Föräldraalienation som hälsorisk, artikel i Tidskrift for Norsk legeforening 28 mars 2019

Foreldrefremmedgjøring som helserisiko

Eivind Meland, Lena Hellblom Sjögren, Frode Thuen Om forfatterne
ARTIKKEL
LITTERATUR

Foreldrefremmedgjøring er lite anerkjent i norske fagmiljøer og i rettspleie. Hva er det, hvorfor er det vanskelig å erkjenne og hvordan kan det håndteres?

Illustrasjon: Espen Friberg

Vi belyser disse problemstillingene gjennom en konstruert kasuistikk med bakgrunn i våre møter med en rekke ulike pasienter:

Sonja er ti år og har norsk far og latvisk mor. Etter en skilsmisse fikk far hovedomsorgen for Sonja. Etter en ferie med far uteble hun til avtalt samvær med mor. Far hadde fått Sonja henvist til Barne- og ungdomspsykiatrisk poliklinikk (BUP) med bakgrunn i en påstand om at mor var diagnostisert med engstelig og unnvikende personlighetsforstyrrelse. Ifølge far hadde mor påført Sonja uberettigede diagnoser som «astma» og «atopisk eksem». Han hevdet at eksem og kloremerker på barnets hud skyldtes selvskading på grunn av emosjonell påkjenning under samvær med mor.

Samme sommer hadde Sonja feriert sammen med mor og der overhørt en krangel mellom henne og den nye samboeren. Far mente at datteren var blitt traumatisert av denne episoden. Ut ifra dette fikk Sonja traumefokusert kognitiv atferdsbehandling. Mor var uvitende om dette inntil hun mottok melding fra barnevernstjenesten med kopi av en bekymringsmelding fra behandlende barnepsykolog ved BUP. Her sto det at det forelå en mistanke om at barnet var utsatt for omsorgssvikt fra sin mor. Verken fastlegen eller psykologen hadde informert mor om henvisningen eller bekymringsmeldingen. De hadde heller ikke møtt mor eller innhentet komparentopplysninger.

I denne historien kom Sonja i lojalitetsklemme mellom en far som mistet kontroll over mistilliten til sin ekskone, og en mor som hadde sosiale og emosjonelle utfordringer, men som fungerte som en god nok omsorgsperson. Jenta ble påvirket av velmenende terapeuter og skapte seg et fiendebilde av den forelderen hun ikke hadde fast bosted hos. Internasjonalt har slik destruktiv dynamikk fått betegnelsen foreldrefremmedgjøring (parental alienation) (13). I en fersk litteraturgjennomgang blir foreldrefremmedgjøring beskrevet som en kompleks form for familievold som rettes mot en forelder for å skade dens relasjon til egne barn (3).

I Norge har deler av fagmiljøet vært tilbakeholdne med å anerkjenne fenomenet som skadelig for barns helse og funksjon. Barne- og likestillingsdepartementet har advart mot å ha tiltro til en part i retten som henviser til foreldrefremmedgjøring. Departementet har ment at det kan føre til at ofre for vold og overgrep kan bli mistrodd (4).

Syndrom eller prosess?

Opprinnelig ble fenomenet lansert som en tilstand hos barnet, såkalt parental alienation syndrome (5). I økende grad har imidlertid forskningen og formidlingen vektlagt at vi må forstå fenomenet som en prosess iverksatt av voksenpersoner mot barnet og den forelderen/pårørende som utestenges fra kontakt med barnet (16).

Verdens helseorganisasjon har i ICD-11 anerkjent fenomenet som reelt eksisterende under betegnelsen QE52 Problem associated with interpersonal interactions in childhood (7). Også i læreboken i rettspsykologi fra American Psychological Association (APA) bekreftes fenomenet (1). På Vanderbilt Universitys hjemmeside er det samlet mer enn 1 000 forskningsartikler som viser at slik foreldreatferd gjenkjennes over hele verden både i helsetjenestene, velferdstjenestene og rettssystemene (8).

Bekreftelses- og avkreftelsesfeil

Den psykologfaglige informasjonen fra departementet illustrerer at det er en vanskelig avveining i situasjoner der man vil unngå feilaktig avkreftelse, men også risikerer feilaktig bekreftelse (4). I klinisk terapeutisk sammenheng er vi opptatt av å unngå unnlatelsesfeil. Unnlatelsesfeil har lenge vært i offentlighetens og tilsynsmyndighetenes søkelys. Det er først i de senere år at de kliniske miljøene har økt oppmerksomheten mot overdrivelsesfeil som overdiagnostikk og overbehandling (9).

Det er viktig å ha beredskap mot stereotyp mistro og fordomsfullhet, men også unngå naiv og ukritisk tiltro til foreldre – spesielt når de er involvert i omsorgstvister. Når empati overdrives og blir glødende og betent, står vi overfor «empatitt», en form for selvopptatt føleri fra terapeuter som har lite med empati å gjøre.

Hva er foreldrefremmedgjøring?

Vi forstår foreldrefremmedgjøring som en relasjonsforstyrrelse der en forelder utvikler uforsonlig fiendtlighet. Barn trekkes inn i separasjonskonflikten som allierte med den forelderen som har eller kjemper for hovedomsorgen. De viktigste fremmedgjøringsstrategiene er å sverte den andre, begrense kontakten med den andre, true med kjærlighetstap, anvende sentimental kontroll gjennom betroelser til barnet, tvinge barnet til å velge mellom foreldre og å avvise den andre forelderen gjennom for eksempel å omtale den andre med fornavn i stedet for «mamma» og «pappa» (210).

Barnets reaksjonsmønstre og symptomer er typiske og kan gjøre det fristende å se på fenomenet som et syndrom. Vi opererer med fem hovedkriterier som karakteriserer sterkt fremmedgjorte barn: Barnet har uttalte negative kognisjoner og emosjoner overfor den forelderen som det ikke vil ha kontakt med. Denne avstandtakingen er uproporsjonal med hva barnet kan fortelle om konkrete opplevelser med forelderen. Barnet er påfallende spaltet mellom fordømmelse av den ene forelderen og idealisering av den andre. Barnet deltar i svertende behandling av den ikke-favoriserte forelderen. Barnet snakker om den ikke-favoriserte forelderen med lånte uttrykk som ikke er aldersadekvate. Barnet snakker i tillegg nedsettende også om den avviste forelderens familie, som det tidligere har hatt god og tillitsfull kontakt med.

Dette er kriterier som i langt mindre grad gjør seg gjeldende når barn har vært utsatt for reell omsorgssvikt eller overgrep (310). Tilstedeværelsen av disse kriteriene er derfor viktige holdepunkter for å skille mellom avstandtaking som skyldes foreldrefremmedgjøring, og avstandtaking som skyldes at den avviste forelderen har forgrepet seg på barnet.

Vold og misbruk

At psykologfaglige miljøer vil gardere seg mot å overse vold, misbruk og omsorgssvikt, er en berettiget intensjon (4). Krenkelser i barndom og ungdom har ofte alvorlige konsekvenser for senere helse og funksjonsevne (11). Derfor skal barn og foreldre ikke beskyldes for foreldrefremmedgjøring hvis de er utsatt for vold eller annen fornedrende behandling (10). Avstandtaking fra foreldre kan være velbegrunnet (berettiget avstandtaking, på engelsk estrangement). Slik avstandtaking kjennetegnes oftest ved at det ligger plausible forklaringer og konkrete handlinger bak. Avspaltningen mellom fordømmelse og idyllisering kan avsløres med bruk av validerte spørreskjemaer (6), verktøy som er oversatt til skandinaviske språk, men som ikke er tatt i bruk verken av rettssakkyndige eller av terapeuter.

Foreldrefremmedgjøring som helserisiko

I en lang rekke studier er det dokumentert at barn som utsettes for foreldrefremmedgjøring, har betydelig økt risiko for å utvikle psykososiale problemer og at denne risikoen vedvarer inn i voksen alder (3). I en populasjonsbasert tverrsnittsstudie med gjennomsnittsalder 27 år fant man 50–100 % økt risiko for psykiske problemer i voksen alder hvis man som barn hadde vært utsatt for foreldrefremmedgjøring (12). De intrapsykiske og atferdsmessige mekanismene kjennetegnes av dissosiering, manglende aksept og unnvikelsesatferd (6). Slike mekanismer virker ofte forsterkende på emosjonelle problemer og bidrar til å undergrave livsmestring (13). Terapeuter kan forsterke problemene ved ensidig å bekrefte pasienters svart-hvitt-tenkning og stimulere unnvikende atferd, slik som den innledende kasuistikken viste.

Profesjonalitet i møte med familier

Terapeuter skal være i stand til å anerkjenne pasienters vanskeligheter og deres årsaksfortolkninger. Men de skal ikke bygge opp under en pasients virkelighetsoppfatninger og mestringsforsøk når disse er til skade for pasienten selv og dennes barn. Empati i en terapeutisk relasjon kan bli truet av mistenksomhet og mistro, men også av overidentifisering og sentimentalitet. Ved sistnevnte terapeutatferd er det lettere å unngå beskyldninger for å være uetisk og uansvarlig (14).

Profesjonalitet i møte med pasienter som opplever konflikter i sitt parforhold og omsorgstvister om barn, kjennetegnes av at man hjelper disse til å forstå konflikten fra den andre forelderens og barnets perspektiver. Ikke minst er det viktig å formidle at samtlige må bidra som ansvarlige subjekter til å finne løsninger som er til barnets beste (14). Slike arbeidsformer er utbredt og velkjent innen familieterapi og rettslig mediering (1516), men synes å ha begrenset plass i klinisk medisin, helsefag og norsk rettspsykologi.

Rettspraksis nasjonalt og internasjonalt

I Sverige har delt bosted og likeverdig foreldreskap vært rettsnorm siden 1998, og likestilt foreldreskap er også rettsnorm i den nye familieloven i Danmark. Moderne forståelse innen tilknytningsteori anerkjenner begge foreldrenes betydning for barnets vekst og utvikling (17). Forskningen er også entydig på at delt bosted synes å være den beste løsningen for barn. Det gjelder også i de tilfeller hvor det er et moderat til høyt konfliktnivå mellom foreldrene (1819). I moderne samfunn der kvinner har høy deltagelse på alle arenaer av samfunnslivet, og der mannsrollen omfatter daglig omsorg, vil en barne- og familielovgivning med likeverdighet og gjensidighet mellom foreldrene være naturlig, også når de ikke lever sammen. I den pågående revisjonen av barneloven vil det være naturlig å vurdere en rettsnorm om gjensidig foreldreskap og en endring slik at delt bosted blir den foretrukne rettsløsningen og ikke en unntaksbestemmelse (20).

I andre land det er rimelig å sammenligne oss med, er det oppmerksomhet rundt alle former for omsorgssvikt og barnemishandling (13). I Storbritannia og USA ser man på foreldrefremmedgjøring som en form for omsorgssvikt og tilstreber hurtig rettsinngripen hvis man observerer samværssabotasje eller andre tegn på foreldrefremmedgjøring iverksatt av foreldre eller fosterforeldre (310). Det knytter seg derfor forventninger til det nylig nedsatte utvalget som skal komme med forslag til revisjon av barneloven.

National Board of Health and Welfare about parental alienation?

Parental alienation has during some decades been empirically observed and scientifically confirmed as something very harmful to the children involved. Parental alienation is only the case when there is not a justified cause for the children to reject a parent, such as serious drug addiction, violence or abuse.

When there is no justified cause, but a former loving relationship and the children are turned against one parent by the other parent the relations are distorted. One parent is driven by an implacable hostility and addresses his/her aggression against the other parent by involving the children to share the implacable hostility  – and thereby to reject the parent being excluded, and to express – as if it is the children´s own will – a wish not to have any contact.

It is sad that the National Board of Health and Welfare demonstrates ignorance of this kind of domestic relational violence, relevant to this authority to educate the social services about. Parental alienation has now been included in both DSM-5 and ICD-11, although not under the label parental alienation.

Below you can see the answer I  received some months ago from a department for monitoring of knowledge to the social services. It is said that the authority has not ”produced” any knowledge regarding parental alienation, that it is a theory” that is not  an evidence base ”method” in custody cses. It seems that the National Board of Health and Welfare lacks not only knowledge but also systematic and scieintific thinking.

The good thing now is that we shall have a meeting to discuss this issue and the importance of taking the harm done to children and families seriously.

 

2018-11-05   /3.2-30587/2018/

Hello!

 

You have put a question to the National Board of Health and Welfare

via Barbro Thurfjell regarding the concept PAS. I send you the answer via

post as I have filed it. As I have received the same question from several

other persons I deal with the question and you receive the same answer

as the others. The foundation for the questions seems to be a statement

by professor emeritus Christian Diesen on the website Feministic

Perspective where he refers to that the National Board of Health and

Welfare has taken a standpoint to the concept PA.

 

There is no foundation of knowledge produced by the

National Board of Health and Welfare dealing with or treating

the theory of PAS. The mandate for the National Board of Health

and Welfare does not include to express opinions about

particular theories per se. Our commission is described at

http://www.socialstyrelsen.se/omsorgsstyrelsen.

 

There is one case of supervision that nowadays is

moved to IVO (the Inspection for Treatment and Care)  and it can be

that case that Christian Diesen is referring to at the website Feministic

Perspective. In one case of supervision one person has put the question

to the National Board of Health and Welfare whether PAS is a recognized or “evidence based

concept” and if it is legally validated and if it ought to be used in custody

investigations? The department director at that time Mary Nilsson has

written to an answer and says that “We have received the question

about the application of PAS via among others user representatives

and know that one lawyer in particular from Uppsala, Eva Kornhall, has

showed interest in the matter. She has written to the social department

and forwards that the communities educate people on a large scale. We

do not have confirmation that this is the case. Under all circumstances it

is no evidence based method of judgement in custody disputes.” It is

accordingly not either a standpoint to the theory.

 

With kind regards

Ulrika Bergström

Investigator

075-247 30 00

 

SOCIALSTYRELSEN/The National Board of Health and Welfare

Department for monitoring of knowledge to the social services

 

 

PASG 2019 Welcome September 12-14 Philadelphia

PARENTAL ALIENATION STUDY GROUP THIRD INTERNATIONAL CONFERENCE

Philadelphia, Pennsylvania, USA — September 12–14, 2019

Mark your calendars for September 12–14, 2019. Preparations are underway for PASG2019, the third annual conference of the Parental Alienation Study Group. This year, the conference will be held from Thursday, September 12, through Saturday, September 14, 2019, in Philadelphia, Pennsylvania, USA.

The conference venue is the DoubleTree by Hilton Philadelphia Airport, one mile from the Philadelph- ia International Airport, making transportation and lodging easy for attendees. The hotel is offering a free shuttle service between the airport and the venue. A discounted rate at the hotel is available when booked through the link on the meeting registration site.

Mental health and legal professionals and the general public are invited. Also, researchers, writers, targeted parents and grandparents, and child advocates who are interested in high-conflict families and parental alienation. Day Two of the meeting (Friday, September 13) will feature separate tracks for parents, attorneys, researchers, and practitioners.

Morning events will occur from 8:30 a.m. to 12:00 noon. Afternoon events will occur from 1:30 p.m. to 5:00 p.m. Lunch as well as morning and afternoon beverage breaks are included in the registration fee.

For more information and registration, visit http://www.PASG2019.com. An early bird discount is available for those who register by May 31, 2019, and use PASG2019EB (case sensitive) as a discount code during the registration process.

Philadelphia, the “City of Brotherly Love” and the fifth largest city in the United States, boasts world- class culture, dining, and historical attractions. It is home to museums such as the Philadelphia Muse- um of Art, the Rodin Museum, and The Barnes Foundation. A restaurant renaissance has led to a plethora of dining experiences, from fine dining to the Philadelphia cheesesteak sandwich. The city offers unparalleled historical attractions, including the Liberty Bell and Independence Hall. For more information, https://www.visitphilly.com/.

På kvinnodagen: Till minne av mammor som farliggörs för sina barn och förlorar dem

 

Alice 5.5  år avskildes från sin mamma och farliggjordes

8 mars 2019, filosofie dr, legitimerade psykologen Lena Hellblom Sjögren

I dag är det internationella kvinnodagen. Allt flera mammor påstås vara psykiskt störda. De blir därmed farliggjorda och förlorar kontakten med sina barn. Denna beskrivning är en avidentifierad utredning som ligger ganska långt tillbaka i tiden. Barnet med det fingerade namnet Alice är för länge sedan vuxen – och jag vet inte hur det har gått för henne eller för hennes mamma. Tyvärr. Jag vill att våra tankar ska gå till alla dessa oskyldiga barn som grundlöst, baserat på misstänkliggörande, förtal och bristande utredningar, förlorar sin mamma – eller sin pappa. 

 

Bakgrund och händelser över tid

 Alice föddes på 1990-talet, hennes föräldrar Olle och Elisabet separerade innan Alices födelse. Mamman hade ensam vårdnad om Alice, först bodde de på landet och mamman var mycket hemma med Alice. När Alice var 4 år och mamman som var jurist ville ha ett fast arbete, flyttade de till en stad i södra Sverige. Pappan, som bl a var importör av ett väldigt speciellt stoff som han menade var nyttigt för kroppen, gifte sig med Sara och reste mycket. Mamman och pappan hade inget samarbete.

Under 1998 ansökte pappan, enligt vårdnadsutredning från familjerätten i mammans hemkommun, om umgänge. Utredaren skrev:

 ” Trots tingsrättsbeslut om umgänge i januari 1998 kommer något sådant             inte igång. I oktober 1999 tas nytt beslut om umgänge. En vecka senare,          1999-10-12 omhändertas Alice enligt 6 § LVU för utredning via      ordförandebeslut. Samma dag placeras hon i jourfamiljehem.     Omhändertagandebeslutet fastställs av länsrätten 1999-10-15. Under                     utredningstiden arbetar man med att få igång umgänget mellan Alice och      fadern och det ger snabbt ett mycket gott resultat. I den utredning, daterad           1999-11-18, om vård av Alice med stöd av 2 § LVU, finns en vårdplan, där         placering av Alice hos fadern ingår. I februari 2000 beslutar tingsrätten att         fadern ska ha den interimistiska vårdnaden om Alice…Efter tingsrättens                beslut återkallar socialnämnden sin ansökan om vård enligt LVU.”

 

I upplysningar jml 6 kap 20 § föräldrabalken  till tingsrätten år 2003 skrev familjerättsenhetens utredare i pappans hemkommun:

   ”Under sina första fem levnadsår bodde Alice med modern. I oktober                   1999 omhändertogs Alice enligt LVU av socialnämnden då Alice               vanvårdats av modern. Efter en period i fosterhem bor Alice hos fadern och         hans hustru Sara sedan februari 2000. Fadern har enskild vårdnad om             Alice.”

 

Mamman hade tillerkänts umgänge fyra timmar per umgängestillfälle och månad  med kontaktperson . När Alice hade ett umgänge med sin mamma på sommarlovet, i början av augusti 2001 då de varit och badat, lämnade mamman av kontaktpersonen, och körde därefter med Alice till sjukhuset för att få den benutskottsskada som Alice ärvt från mamman undersökt. Alice blev inte undersökt. Familjerättsutredaren beskriver i sina upplysningar att:

”läkarna på sjukhuset kontaktade socialjouren då uppgifter visade att fadern         var enskild vårdnadshavare för Alice. Socialjouren kontaktade               polismyndigheten i N-stad som meddelade att modern var anhållen i sin               frånvaro för egenmäktigt förfarande med barn och efterlyst. Polisen griper             modern på sjukhuset och därefter hämtar fadern hem Alice.”

 

Alice fick nästa gång träffa sin mamma den 19 december 2001, dvs. då det gått 3.5 månader, från den dag de varit i augusti och badat och därefter åkt till sjukhuset. Det var ett umgänge på socialkontoret som bröts efter drygt två timmar av den övervakande socialsekreteraren med hänvisning till att Alice blivit ledsen av mammans frågor. Denna socialsekreterare dokumenterade att:

          ” Elisabet förmådde inte att skapa en harmonisk och avstressande samvaro           med sin dotter.”

 

Nästa kontakt för Alice med sin mamma hade bestämts till den 25 januari 2002. Detta måste ställas in på grund av att Alices mamma var med om en bilolycka på väg till umgänget med Alice. Mamman togs till sjukhus, enligt kyrkoherden, som skulle ha varit med vid detta umgänge.  I hans skriftliga redogörelse för vad som hände denna dag har han anfört att han fick information från socialsekreteraren om att han inte behövde oroa sig för Alice. Kyrkoherden skrev att han fått följande information:

   ”Hon mår alldeles utmärkt och är i god kondition. Alla arrangemang är till           för att Alice skall fortsätta att vara på detta sätt. Det finns utlåtande från                sakkunniga på barn som har gjort en utredning på Alice. Alla misstankar om        missförhållanden i pappans hem är ogrundade. Alices pappa är dessutom           ansedd vara en utomordentlig pappa.”

I ett tillägg skrev kyrkoherden att han uppfattat Alice då han denna dag såg henne som ”blek och mager.”

 

Mamman som förolyckats på väg till mötet med sin dotter omtalades av vårdnadsutredaren i sin hemkommun ha avböjt vidare umgänge med sin dotter.

         Socialtjänstens handläggare har upprepade gånger hänvisat till faderns uppgifter om att Alice mår bra och har det bra hos fadern och hans fru. Faderns uppgifter om att modern är psykiskt störd och har vanvårdat Alice har upprepats av denna handläggare.

Mamman har inte fått någon information från pappan om Alice. Inte heller från skolan har mamman fått någon information om sin dotter. I protokollet från muntlig förberedelse i tingsrätten i december 2003, står:

          ”Olle Larsson vill inte lämna ut en kopia på Alices betyg där adressen till             skolan framgår. Han vill inte att Elisabet kontaktar Alices lärare.”

 

 

Fanns underlag för pappans och socialtjänstens påstående om vanvård av barnet från mammans sida?

 I muntlig förberedelse i tingsrätten i december 2003 framlade mammans advokat intyg efter undersökning av Alice den 22 oktober 1999 från ortopediska kliniken. Av detta intyg framgår att Alice fått diagnos att hon hade den ärftliga benutskottssjukdomen. Denna sjukdoms enda adekvata behandling är operation. Det var bakgrunden till att mamman hade tagit Alice med sig till ortopediska kliniken för undersökning vid umgängestillfället i december 2001.

Längd- och viktkurvor för Alice fram till omhändertagandet i oktober 1999 visar att Alice tillväxt utan avvikelser, vilket föranleder slutsatsen att hon inte vanvårdats fysiskt under sina första fem år då hon levde med sin mamma. Alices barnläkare som följt henne sedan födelsen skrev i sin inlaga till tingsrätten den 22 april 2005:

         

”Alice har under de första åren fram till 1999-10-15 då hon var 5 år och 1            månad följt sin tillväxtkanal (plus en standardavvikelse) hon har haft från                födelsen och fram till 18 månaders ålder. Härefter finns det endast ett värde         till under den tid hon vårdades av modern och det är 1999-10-15. Detta är tre dagar efter det hon omhändertagits. Då hade hon ökat ytterligare i vikt till 25 kg, plus två standardavvikelser. Hon har alltså mått utomordentligt bra under sina första fem år och en månad. Se bifogad viktkurva.”

         

Pappans och socialtjänstens påstående om vanvård hos mamman har framförts av Alice. Eftersom Alice endast var fem år då hon skildes från sin mamma och under sina år med sin mamma inte uppvisat några tecken på vanvård blir slutsatsen att Alice måste ha påverkats till uppfattningen att hon vanvårdats hos sin mamma.

 

 

Hur var Alices hälsa i pappans vård?

         Tre månader efter att Alice omhändertagits hade hon gått ned från 25 kg till 21.6 kg. Från augusti 2001, då Alice var 7 år och hade bott hos sin far och styvmodern Sara i 1.5 år, finns journalnoterat att Alice vägde 22.4 kg. Om hon skulle ha följt sin egen viktkurva borde hon då ha vägt 31 kg. Hennes faktiska vikt, lägre än då hon var fem år gammal, innebar, enligt hennes barnläkare, att Alice då hade tappat 28 % av sin kroppsvikt.

Barnläkaren skrev i sin inlaga till tingsrätten:

   ”Att ett barn tappar flera kg motsvarande 16 % av kroppsvikten på mindre           än tre månader och ännu nästan två år senare, då hon borde ha vägt omkring     31 kg, ännu inte kommit upp i en vikt hon hade tre dagar efter         omhändertagandet, kan enligt min kunskap och erfarenhet, inte tyda på                 annat än att Alice har utsatts för en långvarig och systematisk vanvård och           svält gränsande till barnmisshandel.          …

 Fadern har enligt min åsikt gjort sig skyldig till grav barnmisshandel genom        att inte uppsöka kompetent barnmedicinsk expertis. Alices ärftliga                benutskottssjukdom, som hon har ärvt av modern, har av fadern förvägrats           behandling av det lilla fåtal experter som finns.   …

Socialtjänsten har själva vidimerat att Alice utsatts för ávprogrammering´av         fadern. Denna typ av ´avprogrammering´ kan inte uteslutas ge allvarliga            kvarstående skador i vuxen ålder. …

  Den enda vuxna person som hittills har varit Alices trygghet under 5 års tid          är modern. Det är därför uppenbart att Alice omedelbart måste återföras till     modern eftersom fadern så gravt har vanvårdat och misshandlat Alice med           socialtjänstens godkännande.”

I muntlig förberedelse i tingsrätten i december 2003 inlämnade mammans advokat en promemoria om hälsorisker vid förtäring av det specialstoff som pappan då vid minst ett tillfälle givit till Alice.

 

 

Vilka beslut togs i domstolen?

 September 2001 – kom dom i mammans dåvarande hemkommuns tingsrätt om att tillerkänna pappan enskild vårdnad och mamman umgänge en gång i månaden i socialkontorets lokaler i närvaro av en av socialtjänsten utsedd kontaktperson till och med utgången av 2002.

December 2003 –  fattades beslut efter muntlig förberedelse i pappans hemkommuns tingsrätt att lämna mammans interimistiska yrkande om visst umgänge med dottern utan bifall och att utse en ”fristående och erfaren utredare” att  ombesörja en umgänges- och vårdnadsutredning.

Mars 2004 – beslutade  samma domare i parternas utevaro att godta, trots mammans hemställan om att efterkomma tingsrättens beslut om fristående utredare, att socialnämnden skulle utse två tjänstemän vid familjerättsenheten att göra utredningen. En av dessa var den handläggande socialsekreteraren som tidigare lämnat snabbupplysning.

Mars 2005 – beslut av samma domare i parternas utevaro att inte tillmötesgå mammans yrkanden om ny vårdnads- och umgängesutredning, intermistiskt umgänge med dottern i början av sommaren 2005, samt föreläggande till pappan, olika sjukhus och socialnämnden i syfte att utreda Alices bostadsort, skolgång och hälsa. Parterna förelades att senast den 15 april slutligt ange sina yrkanden. Domaren skrev i sitt beslut:

        ”I målet föreligger vårdnads- och umgängesutredning samt              psykologutredning. Såväl socialnämndens utredare som psykologen har       sammanträffat med Alice. Inget i dessa utredningar, som utförts av erfarna           yrkesmänniskor, ger stöd åt Elisabets…farhågor rörande Alices                    välbefinnande. Däremot framgår det att Alice, som nu är tio år gammal,               känner trygghet hos sin far, är rädd för att träffa sin mor och har en mognadsgrad som motsvarar hennes ålder.”

 

Barnets vilja?

År 2003 då det var muntlig förberedelse i tingsrätten hade Alice nyligen fyllt 9 år. I protokollet står att pappan anfört:

     ”Han och hans fru frågar ofta Alice om hon inte vill träffa sin biologiska              mamma. Alice säger uttryckligen att hon inte vill träffa Elisabet, och han          känner att de måste respektera hennes vilja. Alice har läst den utredning               som Ester Svensson gjort.”

 

År 2005 beslutade tingsrättsdomaren att

den framtida kontakten mellan mor och barn är inte betjänt av att tingsrätten nu mot Alices vilja beslutar om interimistiskt umgänge. Elisabet…yrkande om interimistiskt umgänge avslås.”

 

 

Handläggande socialsekreterarens uppgifter om vad Alice sagt de fyra tillfällen hon (vid ett tillfälle en annan kollega) träffat Alice åren efter omhändertagandet i oktober 1999 fram till vårdnadsförhandling 2006

  1. Den 21 januari 2002

Ester Svensson hade samtal med Alice i närvaro av fadern den 21 januari 2002, då Alice var 7 ½ år, redovisat i ”Upplysningar…” 2 september 2003, som underlag till muntlig förberedelse i tingsrätten i pappans hemkommun i december 2003:

 ”Alice uppgav då att hon är rädd för sin mamma eftersom mamma rövade            bort henne i augusti 2001. …

Alice säger att hon önskar att det inte blir något umgänge så hon slipper               vara rädd.”

 

  1. Den 1 september 2003

Ester Svensson hade enskilt samtal med Alice på socialkontoret den 1 september 2003, ca 1 ½ år senare, då Alice var nästan precis 9 år gammal, redovisat i ”Upplysningar…” 2 september 2003:

  ”Jag vill inte träffa Elisabet för hon rövade bort mig sist vi träffades.

 …Jag vill inte bli bortrövad en gång till. Även om kontaktpersonen är med           och försvarar mig och även om dörren är låst så att Elisabet inte kan gå ut             med mig så vill jag absolut inte träffa henne.

Om domaren bestämmer att jag måste träffa min mamma så vill jag bara              träffa henne i tio minuter …

Jag vet inte varför dom tog mig ifrån Elisabet när jag var jätteliten men det          var nog för att hon inte kunde ta hand om mig. …

 Elisabet tycker väldigt illa om min pappa och jag blir ledsen av det.

 Om Elisabet var snäll mot mig skulle pappa tycka att hon var jättetrevlig.

Jag vill aldrig träffa Elisabet igen men när jag blir stor får jag väl se. Då är           hon en gammal tant som inte kan göra mig illa. Då bestämmer jag själv och         då kan hon inte röva bort mig.”

 

  1. Den 5 april 2004

Den 5 april 2004 på socialkontoret hade en familjerättssekreterare ett enskilt samt med Alice, då 9 ½ år, redovisat i vårdnadsutredningen från maj 2004:

 ”Alice inleder samtalet med att säga att hon vet att vi träffas för att mamma         vill ha vårdnaden om henne.

  Innan vi sätter igång med dockorna säger Alice att hon inte vill bo med               mamma. Mamma vill väl men hon tar hand om mig på fel sätt, säger Alice.

 När jag bodde med mamma fick jag sitta på pottan tills jag var fem år                   säger Alice. Jag fick inte nappflaska med juice eller mjölk utan med saft             och socker.

 …pappa tycker inte illa om Elisabet bara när hon inte är snäll mot mig                  berättar Alice.

Du vet väl att jag blev bortrövad av Elisabet, det måste du veta säger Alice.

  Jag är jättemycket rädd för Elisabet och jag vill inte träffa henne för det är           obehagligt säger Alice.

  Kanske när jag blir större för då kan jag klara av henne.

Alice tycker inte att Elisabet ska oroa sig för henne. Jag äter bra och går till         doktorn när det behövs.”

 

  1. Den 6 december 2005

Socialsekreterare Ester Svensson hade enskilt samtal med Alice, då 11 år, vid ett hembesök hos fadern och Sara den 6 december 2005. Barnsamtalet är redovisat i ”Komplettering”…daterad 9 december 2005:

”Pappa är den som står Alice närmast. Alice känner sig också älskad av Sara.

  Alice tycker att hon trivs, mår bra och känner sig trygg. Pappa är stor och             stark och kan försvara mig, säger Alice.

 Alice får en god och hälsosam mat både hemma och i skolan.

  Alice tänker på mamma någon gång ibland och vill att hon ska bli snäll.

   Mamma rövade bort mig och kan inte ta hand om barn, säger Alice.

    Alice önskar att mamma förstår att hon har det jättebra hos pappa och Sara.

 Alice vill vänta med att träffa mamma tills hon är vuxen och bestämmer              över sig själv. Då kan inte mamma överklaga vårdnaden längre, säger Alice. ”

 

 

Kommentar

Det behöver väl knappast påpekas att ett barn inte uttrycker sig så som det påstås att Alice uttryckt sig, t.ex.: ”jag vill aldrig träffa Elisabet igen… då kan inte mamma överklaga vårdnaden längre” – om inte barnet hört sådana vuxenuttryck av de vuxna i sin närhet.

          Eftersom Alice inte kunnat påverkas av sin mamma som hon hållits avskild från, måste det vara pappan och eventuellt hans nya fru Sara som påverkat Alice och fått henne att tala om sin mamma så dramatiskt och avståndstagande, som redovisats av socialsekreteraren: ”Alice tänker på mamma någon gång ibland och vill att hon ska bli snäll. ´Mamma rövade bort mig och kan inte ta hand om barn,´”

 Det är bara tillåtet att sätta citattecken då en autentisk dokumentation, sådan som kan göras på band eller med video, gjorts.  Någon sådan dokumentation har inte redovisats.

Det är inte naturligt för ett barn att tala om sin mamma som en total främling, en fiende. Det visar att Alice har blivit totalt alienerad från sin mamma.

I vårdnadsutredningen daterad den 12 maj 2004, har handläggaren skrivit:

  ”Alice uttrycker traumatiska minnen av när hon bodde hos modern och blev        omhändertagen enligt LVU. Av samtalet framgår också att Alice tar illa vid              sig av moderns diskvalificering av fadern.”

 

Det finns inga traumatiska upplevelser för Alice dokumenterade medan Alice bodde hos modern, varför det inte heller bör finnas några ”traumatiska minnen” från tiden med modern. Handläggaren visar i allt hon skrivit att hon ser det som händer genom pappans ögon.

Det sannolika, mot bakgrund av vad som dokumenterats, är att Alices pappa och utredarna talat om sjukhusbesöket i augusti 2001 som bortrövande i samband med att de talat negativt om Alices mamma. Därigenom har Alice skrämts att tro att hennes mamma rövat bort henne och vill röva bort henne igen.

Eftersom det av dokumentationen framgått att Alice utsatts för en påverkan hos sin pappa, och utfrågats av utredare som tagit partisk ställning för Alices pappa mot Alices mamma är slutsatsen att det ej är fastställt att det är Alices egen vilja att låta bli att ha kontakt med sin mamma.

         

Vårdnadsutredning i maj 2004

  ”Moderns brister i föräldrarollen och oförmåga att samarbeta med fadern             angående Alice, är skälen till att vi anser att modern är olämplig som              vårdnadshavare.” 

Det skrev socialsekreterarna Ester Svensson och Lilly Nilsson i sin vårdnadsutredning i maj 2004. De anförde också:

  ”Enda möjligheten för Alice att på något sätt kunna närma sig sin mor vore          att modern ändrar sin mycket negativa inställning till fadern vilket under                 nuvarande förhållanden förefaller uteslutet.”

 

 BUP-utredning av Alice i december 2004

En psykolog från BUP överlämnade den 1 december 2004 sin utredning av Alice, beställd av socialtjänstens handläggare, till tingsrätten. Psykologen redovisar att hon träffat Alice vid två på varandra följande tillfällen, den 10 och 11 november 2004, varvid hon begåvningstestat Alice, låtit flickan gå igenom ett självvärderingsformulär, ett projektivt test, samt samtalat med henne om ”hennes inställning till vårdnads- och umgängesfrågorna.”

          Testen visar att Alice ligger inom normalzon begåvningsmässigt och på snabbhet presterar mycket högt, samt att hon visar ”en något större självständighet och problemlösningsförmåga än genomsnittstioåringen.”

          Psykologen som hade samtalat med Alice, 10 år, då Alice i fem år bott med sin pappa Olle och hans fru Sara, och inte träffat sin mamma Elisabet, skrev:

 

 ”Alice säger att hon vill bo hos Olle och Sara och att hon

  älskar Sara mer än Elisabet.

  Hon uttrycker att hon är rädd för mamma

   och att hon inte skulle våga träffa henne.

    Alice säger att hon önskar att mamma satt i fängelse

     eller fick en tablett så hon blev snäll.

 Hon berättar även om en händelse då mamma kidnappade henne och               beskriver hur skrämd hon blev av detta.”

 

BUP-psykologen deklarerade:

”Min bedömning är att ovanstående inställning är hennes egna personliga känslor och åsikter.”

 

 

Slutsatser

  Alice har först avskilts och därefter påverkats av sin pappa att bli rädd för sin mamma. Pappan har anklagat mamman för vanvård, men har själv enligt läkarens slutsatser utifrån Alices kraftigt dokumenterade viktminskning, vanvårdat Alice. Detta har inte socialtjänstens handläggare viktlagt, inte heller BUP-psykologen eller domstolen.