Dr. Amy Baker Presents for ISNAF Sept. 26th 5 to 7 pm

ISNAF=  International Support Network of Alienated Families (ISNAF)

Forwarded message from Cindy Hirsch, ISNAF, September 21st, 2021, by Lena Hellblom Sjögren, PhD, Licensed psychologist

“Dr. Amy Baker needs no introduction as we are all familiar with the excellent work she continues to do in the community of PA.  ISNAF is honored she will be presenting on the topic (1) Reaching Out to an Adult Alienated Child and (2) Protecting your Relationship with your Child from Alienation.  The second topic is from her most recent work. 

Don’t miss your opportunity to hear from this amazing presenter.  Please register for the presentation by noon on Sunday September 26th to secure your spot.  The zoom link will be sent Sunday at noon.  In order to get as much information as possible in the limited amount of time we have there will not be time for questions. This will be a Zoom call with a PowerPoint.

To register for this presentation make your $10 donation on our web site ISNAF – Parental Alienation – Isnaf Donate button. ISNAF is a self funded non profit organization.  Donations go toward education, support, awareness and advocacy.

We look forward to continuing to be of service.”

Found by me, LHS, from the presentation of ISNAF:

Our Mission

Support families and child victims impacted by the alienation dynamic.

What Is Parental Alienation?

Parental Alienation is child abuse.

Parental Alienation is caused when one parent or other significant adult turns the child against the other parent or family members. Some authors liken this effect to be the same as induction to a cult where degradation, manipulation and brainwashing are staples. Children walk a tortuous road when they are forced to choose between parents.

Rejected, alienated, estranged and erased from children’s lives, heartbroken parents live with guilt, grief, and shame on a daily basis as fingers are pointed, backs are turned and children suffer. Alienated parents are condemned by innuendo and by maligning. When searching for an attorney, educator, psychologist, or clergy understand that there are comparatively few with expertise in parental alienation.

Vision Statement

The ISNAF organization, through its strong network of volunteers, donors and partners, is here to…
…provide support, education, and resources to families affected by the alienation dynamic;
…advocate for change in the legal, mental health, and judicial system; and
…ultimately eliminate the existence of parental alienation.

More About Our Story!

International Support Network for Alienated Families (ISNAF) was founded in 2008 by Karen Lebow. Karen Lebow, a loving mother and a social worker with two master’s degrees and an honorary doctorate, became an alienated parent. For the past 30 years she has helped families who were in tough situations. Despite her background she came up empty without anyone to turn to when she became an alienated parent. At the suggestion of Dr. Amy Baker, she started a support group.

The first meeting took place in a living room in Santa Clarita, California. In attendance were Karen and two other alienated parents. Another person called in by phone from out of state. The group agreed that they wanted a safe place to address the loss of their children and work towards reintegration. They also wanted referrals to informed attorneys, therapists, and information on the court system and to combat the stigmas, and lack of social and legal support which alienated families often experience.

Just two years later In November of 2010 the group became a network. By December the group became a 501c3 and, their mission emerged. The group adopted the name ISNAF – the International Support Network for Alienated Families. Their membership now extends from Mexico to the Canadian border. People from other states and from other countries have benefited from being a part of this wonderful organization. ISNAF’s first major conference, Parental Alienation: A Community Responds, also in November of 2010, established ISNAF as an educational presence in the community. The attendees reflected a wide-range of geographic areas family configurations, and professions. The acknowledged experts attending included attorneys, educators, clergy and mental health specialists. The keynote was Amy Baker, PhD. The turnout, and the heartfelt reaction from attendees of the conference, was phenomenal and demonstrated that ISNAF is definitely on the right track. The network has continued to grow and has hosted several conferences, workshops, support group meetings and in 2014 a Symposium and Colloquium.

We are happy to announce that after seven years of alienation from her daughter, Karen Lebow has reunited with her and continues working toward a healthy happy life together. This is a great story of hope, education and commitment. Karen is proud of the continued efforts and inroads ISNAF continues to work toward.

FORWARDED about an international webinar with LINDA GOTTLIEB

Lena Hellblom Sjögren September 21, 2021
forwarded this invitation from Family Access – Fighting för Children´s Rights


PLEASE SHARE AND INVITE OTHERS!!


On Sunday, October 3, 2021, Linda Gottlieb, LMFT, LCSW-R, will be our guest presenter for our international Zoom event from 8-10 PM EDT. We have been averaging over 1,100 participants in 41 countries for our events. The initial event is of no charge to anyone. This is a ministry of Family Access-Fighting for Children’s Rights.
Each participant may submit 1 question for this event. To have your question submitted for Ms. Gottlieb, you must follow the following guidelines. 1.) Your question must be in relation to the subject of her presentation. 2.) It can not consist of no more than 3 sentences in total. Deadline to submit your question is Tuesday, September 28, 2021. Please email your question to familyaccessinnc@aol.com.

Click on the link below to register via Zoom
Register in advance for this webinar:
https://us05web.zoom.us/webinar/register/WN_b0J73RzqRkiex3xKXwtYqA


PLEASE SHARE AND INVITE OTHERS!!



A 2009 research study published in an article entitled, “Current Status and Future Prospects of Clinical Psychology: Toward a Scientifically Principled Approach to Mental and Behavioral Health Care” published in Psychological Science in the Public Interest by Timothy Baker et. al 
reached the troubling finding that:
“Clinical psychologists’ failure to achieve a more significant impact on clinical and public health may be traced to their deep ambivalence about the role of science and their lack of adequate science training, which leads them to value personal clinical experience over research evidence, use assessment practices that have dubious psychometric support, and not use the interventions for which there is the strongest evidence of efficacy. Clinical psychology resembles medicine at a point in its history when practitioners were operating in a largely prescientific manner.”
It has been my experience that the above finding applies across the mental health community and raises a concern about ineffective treatment provided by clinicians in virtually all mental health disciplines. In no other clinical condition than one involving child abuse—which alienation indisputably involves—is the provision of best practices therapy more important. 
This presentation will highlight the most serious cognitive and clinical errors that typically arise in cases of alienation and which almost always result in catastrophic consequences to the alienated child. This presentation is also designed to equip the recipient of reunification treatment with the knowledge to hold the reunification therapist accountable to comply with the standards of clinical practice, and, if failing to do so, thereby document a case to have an incorrigible therapist replaced.

​Ms. Gottlieb gained her expertise in Family Systems Therapy by studying at the Minuchin Center for the Family where she had been personally trained by Salvador Minuchin, MD. After completing this training, she served for four years on the faculty of the Minuchin Center.Since 2003, Ms. Gottlieb has focused her practice on the diagnosis and treatment of parental alienation. She developed and provides a successful reunification intervention for severe cases of parental alienation. Ms. Gottlieb also serves as an expert witness in matters involving alienation, and she also provides training in alienation to mental health practitioners, lawyers, child protective personnel, and to others who intervene in child welfare.​​​
This email was sent to you by Family Access – Fighting for Children’s RightsWinchester
Raleigh, NC 27616
United States
www.familyaccessfightingforchildrensrights.org
​Deadline to register for this webinar event is Sunday, October 3rd by 6 PM EDT. Please make  this deadline so you do not miss this event!


A 2009 research study published in an article entitled, “Current Status and Future Prospects of Clinical Psychology: Toward a Scientifically Principled Approach to Mental and Behavioral Health Care” published in Psychological Science in the Public Interest by Timothy Baker et. al 
reached the troubling finding that:
“Clinical psychologists’ failure to achieve a more significant impact on clinical and public health may be traced to their deep ambivalence about the role of science and their lack of adequate science training, which leads them to value personal clinical experience over research evidence, use assessment practices that have dubious psychometric support, and not use the interventions for which there is the strongest evidence of efficacy. Clinical psychology resembles medicine at a point in its history when practitioners were operating in a largely prescientific manner.”
It has been my experience that the above finding applies across the mental health community and raises a concern about ineffective treatment provided by clinicians in virtually all mental health disciplines. In no other clinical condition than one involving child abuse—which alienation indisputably involves—is the provision of best practices therapy more important. 
This presentation will highlight the most serious cognitive and clinical errors that typically arise in cases of alienation and which almost always result in catastrophic consequences to the alienated child. This presentation is also designed to equip the recipient of reunification treatment with the knowledge to hold the reunification therapist accountable to comply with the standards of clinical practice, and, if failing to do so, thereby document a case to have an incorrigible therapist replaced.


​Ms. Gottlieb gained her expertise in Family Systems Therapy by studying at the Minuchin Center for the Family where she had been personally trained by Salvador Minuchin, MD. After completing this training, she served for four years on the faculty of the Minuchin Center.Since 2003, Ms. Gottlieb has focused her practice on the diagnosis and treatment of parental alienation. She developed and provides a successful reunification intervention for severe cases of parental alienation. Ms. Gottlieb also serves as an expert witness in matters involving alienation, and she also provides training in alienation to mental health practitioners, lawyers, child protective personnel, and to others who intervene in child welfare.​​​
PLEASE SHARE AND INVITE OTHERS!!


On Sunday, October 3, 2021, Linda Gottlieb, LMFT, LCSW-R, will be our guest presenter for our international Zoom event from 8-10 PM EDT. We have been averaging over 1,100 participants in 41 countries for our events. The initial event is of no charge to anyone. This is a ministry of Family Access-Fighting for Children’s Rights.
Each participant may submit 1 question for this event. To have your question submitted for Ms. Gottlieb, you must follow the following guidelines. 1.) Your question must be in relation to the subject of her presentation. 2.) It can not consist of no more than 3 sentences in total. Deadline to submit your question is Tuesday, September 28, 2021. Please email your question to familyaccessinnc@aol.com.

Click on the link below to register via Zoom
Register in advance for this webinar:
https://us05web.zoom.us/webinar/register/WN_b0J73RzqRkiex3xKXwtYqA


PLEASE SHARE AND INVITE OTHERS!!



A 2009 research study published in an article entitled, “Current Status and Future Prospects of Clinical Psychology: Toward a Scientifically Principled Approach to Mental and Behavioral Health Care” published in Psychological Science in the Public Interest by Timothy Baker et. al 
reached the troubling finding that:
“Clinical psychologists’ failure to achieve a more significant impact on clinical and public health may be traced to their deep ambivalence about the role of science and their lack of adequate science training, which leads them to value personal clinical experience over research evidence, use assessment practices that have dubious psychometric support, and not use the interventions for which there is the strongest evidence of efficacy. Clinical psychology resembles medicine at a point in its history when practitioners were operating in a largely prescientific manner.”
It has been my experience that the above finding applies across the mental health community and raises a concern about ineffective treatment provided by clinicians in virtually all mental health disciplines. In no other clinical condition than one involving child abuse—which alienation indisputably involves—is the provision of best practices therapy more important. 
This presentation will highlight the most serious cognitive and clinical errors that typically arise in cases of alienation and which almost always result in catastrophic consequences to the alienated child. This presentation is also designed to equip the recipient of reunification treatment with the knowledge to hold the reunification therapist accountable to comply with the standards of clinical practice, and, if failing to do so, thereby document a case to have an incorrigible therapist replaced.

​Ms. Gottlieb gained her expertise in Family Systems Therapy by studying at the Minuchin Center for the Family where she had been personally trained by Salvador Minuchin, MD. After completing this training, she served for four years on the faculty of the Minuchin Center.Since 2003, Ms. Gottlieb has focused her practice on the diagnosis and treatment of parental alienation. She developed and provides a successful reunification intervention for severe cases of parental alienation. Ms. Gottlieb also serves as an expert witness in matters involving alienation, and she also provides training in alienation to mental health practitioners, lawyers, child protective personnel, and to others who intervene in child welfare.​​​
This email was sent to you by Family Access – Fighting for Children’s RightsWinchester
Raleigh, NC 27616
United States
www.familyaccessfightingforchildrensrights.org
​Deadline to register for this webinar event is Sunday, October 3rd by 6 PM EDT. Please make  this deadline so you do not miss this event!


A 2009 research study published in an article entitled, “Current Status and Future Prospects of Clinical Psychology: Toward a Scientifically Principled Approach to Mental and Behavioral Health Care” published in Psychological Science in the Public Interest by Timothy Baker et. al 
reached the troubling finding that:
“Clinical psychologists’ failure to achieve a more significant impact on clinical and public health may be traced to their deep ambivalence about the role of science and their lack of adequate science training, which leads them to value personal clinical experience over research evidence, use assessment practices that have dubious psychometric support, and not use the interventions for which there is the strongest evidence of efficacy. Clinical psychology resembles medicine at a point in its history when practitioners were operating in a largely prescientific manner.”
It has been my experience that the above finding applies across the mental health community and raises a concern about ineffective treatment provided by clinicians in virtually all mental health disciplines. In no other clinical condition than one involving child abuse—which alienation indisputably involves—is the provision of best practices therapy more important. 
This presentation will highlight the most serious cognitive and clinical errors that typically arise in cases of alienation and which almost always result in catastrophic consequences to the alienated child. This presentation is also designed to equip the recipient of reunification treatment with the knowledge to hold the reunification therapist accountable to comply with the standards of clinical practice, and, if failing to do so, thereby document a case to have an incorrigible therapist replaced.

​Ms. Gottlieb gained her expertise in Family Systems Therapy by studying at the Minuchin Center for the Family where she had been personally trained by Salvador Minuchin, MD. After completing this training, she served for four years on the faculty of the Minuchin Center.Since 2003, Ms. Gottlieb has focused her practice on the diagnosis and treatment of parental alienation. She developed and provides a successful reunification intervention for severe cases of parental alienation. Ms. Gottlieb also serves as an expert witness in matters involving alienation, and she also provides training in alienation to mental health practitioners, lawyers, child protective personnel, and to others who intervene in child welfare.​​​
This email was sent to you by Family Access – Fighting for Children’s RightsWinchester
Raleigh, NC 27616
United States
www.familyaccessfightingforchildrensrights.org

Förslag till Barnrättsdagarna som blev ratat

2021-08-29, Lena Hellblom Sjögren

Kränkning av barns mänskliga rätt till bästa uppnåeliga hälsa

Sammanfattning (max 70 ord):

Finns arbetssätt och verktyg som kan bidra till att flera barn med föräldrar som separerar kan må så bra som möjligt? Ena föreläsaren, berättar om hur hon som barn fick sin hälsa skadad då hennes ena förälder som inte gjort henne något ont, var borta, som om föräldern dött. Den andra föreläsaren berättar om en arbetsmodell med utprövade kriterier och verktyg för att utreda och kunna förhindra att sådant sker.

”Beskrivning” (max 400 ord)

Hur ska ett barn kunna uppnå bästa möjliga hälsa? Vad är det som ganska ofta hindrar ett barn att må bra? Det vill vi tala om. 

                      Den ena av oss, Elisabeth Nilsson, gör det utifrån egna erfarenheter av att ha tvingats växa upp, och leva ett helt liv till 50 års ålder, utan sin ena förälder. Inte för att den föräldern varit dum eller farlig, utan på grund av att den andra föräldern uteslöt denna förälder från hennes liv. Det har inneburit lidande, smärta, ensamhetskänsla och en stor utsatthet. Det har skadat både hälsa och tilltro till andra och försvårat förmågan att bygga hållbara sociala relationer. Det har varit ett ständigt sökande efter att bli hel, av att få uppleva villkorslös kärlek. Den förälder som uteslutits hann dö innan det blev någon kontakt. Glädje finns i att andra familjemedlemmar har kunnat ge minnen och mänsklig värme.

                      Den andra av oss, Lena Hellblom Sjögren, tar upp varje barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa utifrån en ny modell, som arbetats fram, den så kallade Fem-faktormodellen. Den handlar om hur man kan skilja mellan det som utgör en berättigad grund för ett barn att inte vilja ha kontakt med sin ena förälder och allvarlig kontaktvägran som är ett resultat av påverkan, medveten eller omedveten. Hur barnets mänskliga rätt till liv och hälsa kränks då ena föräldern utesluter barnet från den kontakt med den andra föräldern barnet har behov av för att själv kunna må bra, samt skadar barnets psykiska och fysiska hälsa tas också upp.

Hur programförslaget anknyter till art. 24 i barnkonventionen om varje barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa (max 70 ord):

Egna erfarenheter av att som barn ha hindrats i sin mänskliga rätt till bästa uppnåeliga hälsa, genom att få sin ena förälder grundlöst utesluten från sitt liv, och därmed försättas i en utsatt livssituation, redovisas av den ena föreläsaren, Elisabeth Nilsson.

Den andra föreläsaren, Lena Hellblom Sjögren, utredare och forskare, presenterar en modell som kan bidra till att tillvarata barns mänskliga rätt till bästa uppnåeliga hälsa, enligt artikel 24 barnkonventionen.

Domestic violence

Forwarding an excerpts from what professor Jennifer Harman, Associate Professor of Psychology, Colorado State University shared on Linkedin August 25 2021 about 7 myths regarding domestic violence.

Recommendation: read it all!

Myth: Men can sometimes be victims, but most abuse is suffered by women in heterosexual relationships

Reality: The heterosexual pattern for perpetration is 50% bidirectional, 35% female unidirectional, and 15% male unidirectional. The most common pattern of violence is bidirectional perpetration, meaning both men and women perpetrate equally in both frequency and severity of the violence. Unidirectional then means one partner perpetrates more often and with more severe violence. The numbers show women abuse their male partners more (this applies to western countries, as non-Western countries have very different patterns). 

Intimate partner violence is the only area of violence that sees women being more violent than men, but this doesn’t mean women aren’t victims: they are. Same-sex couples experience similar rates of violence, but lesbians experience more partner violence than women in heterosexual relationships. Along with the bidirectional rates, this shows that the gender paradigm—men perpetrate violence to retain patriarchy and women only hit in self-defence—is simply not evidence-based.

Barnets mänskliga rätt till bästa uppnåeliga hälsa

Funderingar 2021-08-16, Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

Funderingar 2021-08-16, Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

I vårdguiden 1177 påstods fram till nyligen: ” Du blir inte beroende av antidepressiva läkemedel.”

Det är ett påstående mot bättre vetande! När dessa mediciner ska sättas ut ger de ökad ångest och andra mycket svåra besvär, varför de flesta som en gång börjat med dessa farmakologiska preparat har mycket stora svårigheter att sluta med dem.

Läkarkåren, Läkemedelsverket, Socialstyrelsen och Vårdguiden bör snarast informera de svenska medborgarna om att de antidepressiva medicinerna som skrivs ut är beroendeframkallande och skadliga! Speciellt för barn och unga!

Dessa skadliga preparat skrivs nämligen också ut till barn och unga – i en förskräckande omfattning. I de utredningar jag gör av vad som kan anses vara mest förenligt med barnets bästa intressen i samband med vårdnadstvister, där den ena föräldern utan saklig grund avskiljer den andra föräldern från naturlig kontakt med barnet, har jag sett att dessa läkemedel skrivs ut så lågt ner i åldrarna som till 7-åringar. I de utredningar jag observerat detta farliga bruk har förskrivningen skett på den förälders initiativ, eller med stöd av denna förälder, som av omgivningen uppfattas som den skyddande föräldern.

Symptombehandling

Ett barns uttalade vilja, tolkad av en socialsekreterare/familjerättssekreterare som haft ett barnsamtal utan autentisk dokumentation, resulterar allt oftare i ett domslut om icke kontakt för barnet med en av sina föräldrar. Det innebär att de förslag som ofta ges av de generalistutbildade socionomerna följs. Men vet domarna att dessa utredare – utan utredningsverktyg – vet vad de talar om? Har dessa utredare förstått sina egna observationer? Har de haft tillräckliga kunskaper om påverkan med mera som grund för att tolka det de registrerat?

Dessa utredare, de enda som förordnas av domstolarna för att lämna underlag för livsavgörande beslut för barnet det handlar om, kopplas ofta in när barnet redan avskilts från naturlig kontakt med sin en förälder (eller båda som ibland i de ogrundade LVU-fallen). Vad jag vet har de flesta av dessa utredare tyvärr varken metoder eller kunskaper för att undersöka om ett barn har en berättigad grund för att inte vilja ha kontakt med en förälder – eller inte.

Utredarna är ofta oförberedda på att en förälder, som i deras ögon verkar vilja skydda sitt barn och påstår att den andra föräldern behandlat barnet illa, kan komma med mer eller mindre allvarliga anklagelser som inte har en tillförlitlig grund i att denna förälder rent faktiskt gjort barnet illa. Utredarna, som lätt påverkas av den förälder som de uppfattar som den goda, skyddande föräldern, har ofta inte kunskaper om att det kan röra sig om en förälder som för att vinna egna fördelar i en vårdnadstvist, eller av andra skäl, arbetar för att utesluta den andra föräldern från barnets liv.

Dessa utredare registrerar då i sina utredningar det, som vid noggrann undersökning visar sig vara symtom på att barnet avskilts från en tidigare älskad förälder, och påverkats att se denna som en främmande person som gjort dem illa, en som de liksom den förälder de kommit att favorisera, oftast kallar vid förnamn – och inte längre mamma eller pappa.

Utredarna observerar och har samtal med detta barn som till synes av egen fri vilja valt bort denna förälder från sitt liv, men i själva verket har tvingats att inte kännas vid halva sig själv, som ”lösning” på en olöslig livssituation som barnet tvingats in i.

En sådan inre splittring, avläsbar i en fiktiv och svart-vit verklighetsbild, där allt och alla förknippade med den ena föräldern kommit att uppfattas av barnet som bra och allt och alla förknippade med den andra föräldern som dåligt, skadar barnets hälsa och utveckling.

Symtombehandling – i form av stöd till fortsatt uteslutning av den ena föräldern, den som gjorts ”svart”, är ingen hjälp till bästa uppnåeliga hälsa för barnet.

Inte heller symtombehandling i form av ett antidepressivt läkemedel är en hjälp.

Förskrivningen och användningen av antidepressiva läkemedel ökade 50 % under de tio åren 2009 – 2019. Barn- och vuxenpsykiater Göran Högberg betonar i en artikel i Läkartidningen 2021-04-16, att Socialstyrelsen i stället för SSRI-preparat bör förorda familjeterapi för barn och unga med svårare depression. Detta mot bakgrund av att familjekonflikter visat sig vara utlösande orsak till suicidalitet hos barn och unga. Han refererar till Spielmans GI, Kelvin R, Roberts C, et al. Duty to warn: antidepressant black bo suicidality warning is empirically justifies. Front Psychiatry. 2020;11:18.

Om dessa antidepressiva läkemedel – för att de endast behandlar symtom som ofta är situationsberoende eller övergående – skadar dem som tar dem – varför godtas då den praxis som innebär att allt flera ordineras att ta dem?

Varför godtar ansvariga myndighetspersoner att beroendeframlkallande läkemedel ges till barn och unga?

Läkemedel som skapar ångest för den som försöker sluta med dem – och således motverkar barnets rätt till bästa hälsa (artikel 24 i Barnkonventionen)!

Från Allmänna Barnhuset har jag hämtat nedanstående information om barnets mänskliga rätt till bästa uppnåeliga hälsa, en rätt som kränks genom symtombehandling:

”Barnrättsdagarna 2021 kommer genomföras som en digital konferens i september med livesända plenarföreläsningar och förinspelade seminarier.

Tema: Varje barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa

Barns hälsa är avhängig barns utsatthet och påfrestningar inom andra livsområden. I vårt arbete för att uppnå bästa möjliga hälsa för alla barn behöver vi särskilt uppmärksamma barn i utsatta situationer.

Barns hälsa ur ett barnrättsperspektiv innebär att varje barn har rätt till möjligheter att överleva, växa och utvecklas i ett sammanhang av fysiskt, emotionellt och socialt välbefinnande. Barnrättskommittén tolkar barns rätt till hälsa, så som den definieras i artikel 24, som en vittomfattande rättighet. Den handlar inte bara om att barn i rätt tid ska få lämplig förebyggande, hälsofrämjande, behandlande, rehabiliterande och palliativ vård. De har även rätt att växa och utveckla sina fulla möjligheter och att leva under förhållanden som främjar deras hälsa på bästa sätt. Detta ska uppnås med hjälp av program som är inriktade på underliggande hälsofaktorer.”

Min kommentar:

Delat boende och delat föräldraskap understödjer barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa.

Barnets mänskliga rätt till bästa uppnåeliga hälsa kränks av att domstolsbeslutat umgänge bryts.

Barnets hälsa och utveckling skadas av domstolsbeslut om att ”befria” barnet från kontakt/umgänge med en god nog förälder som barnet har älskat.

Barnet behöver – för att barnet självt ska kunna må bra och utvecklas till en hel människa – ha kontakt med båda sina föräldrar (förutsatt att dessa är goda nog/”good enough”).

Moralisk panik? Har vi lärt något sedan 1990-talet?

Publicering av text som delvis blev en anmälan av Lena Hellblom Sjögren i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, August 1991, av Philip Jenkins bok om moralisk panik över tid

Den moraliska paniken och dess experter                                   

Tidsandan under 1900-talet  har cykliskt förändrats och påverkat experter, politiker och allmänhet att både förändra definitioner och syn på  sexuella avvikelser samt åtgärderna mot dem som begår sexualbrott. Philip Jenkins, professor i historia och religion från Pennsylvania State University, har skrivit en bok om dessa förändringar under rubriken moralisk panik, Moral Panic.Changing Concepts of the Child Molester in Modern America  (Yale University Press,  New Haven and London,1998). Den kan hjälpa oss att få perspektiv på vår egen tid. Nedan skall också några aktuella svenska bidrag till den moraliska panikens vidmakthållande behandlas.             

                      I perioden 1890-1934 erkände man att  sexualbrott mot barn var en realitet.  Rädslan för vad som därefter under drygt två decennier kom att betraktas som sexuella psykopater var mycket stor. Denna rädsla och skarpa avståndstagande avspeglade sig i  hårda lagar. En liberal era i opposition mot vad som sågs som en förlegad sexualsyn inleddes därefter i slutet av 1950-talet. Den avlöstes i sin tur efter två decennier av det Jenkins kallar  ”The Child Abuse Revolution.” I denna era lever vi fortfarande.

                      Under de senaste dryga två decennierna har moraliska problem medikaliserats och institutionaliserats, det växande antalet hjälpare är överens om att deras insatser behövs och upprätthåller på olika sätt allmänhetens intresse för sina hjälpinsatser för de utsatta barnen. Detta utgör en förklaring, enligt Jenkins, till det konstanta genererandet av nya syndrom och diagnoser, från återväckta minnen och multipla personligheter till ”sexualiserade barn.”        

                      Under sexpsykopattiden fanns, liksom nu, oklarheter vad gäller defintioner. Samma godtycke fanns också vad gäller diagnos/utredning. Den moraliska panik som skapades i slutet av 1970-talet är dock enligt Jenkins mycket större. Effekterna är oåterkalleliga, tror han. Många fler än förut  lever  av den moraliska paniken, som de varit med och skapat, därför har de  intresse av att vidmakthålla paniken. Det görs genom kampanjer av olika slag oftast utifrån skräckvisioner, kraftiga överdrifter och mer eller mindre godtyckliga trenddiagnoser.                      

                      Det växande antal professionella som under 1970-talet i USA började vittna om omfång och skador av sexuella övergrepp mot barn  spred överdrivna uppgifter om att incest  drabbade var tredje, ibland modererat till, var femte, flicka i USA. Från att ha varit förenade med de konservativa krafterna som försvarade familjen, var emot abort, homosexualitet och sexuell frigjordhet  utkristalliserade sig experter och aktivister, ofta med en fundamentalistisk feministisk grundsyn, vilka såg familjen och framför allt fadern, och med honom jämförbara patriarkala fadersfigurer, som det stora hotet mot barn – och kvinnor. 

                      På en våldtäktskonferens som New Yorks radikala feminister anordnade 1971 deklarerade  Florence Rush att sexuella övergrepp var mycket vanligare än vad som antogs. Hennes argumentation var att övergrepp ”tillåts på grund av att det är en outtalad men dominerade faktor i socialisationen och förberedelsen av flickan att acceptera en underordnad roll: att känna sig skyldig, skamsen, och att tolerera, genom rädsla, den makt som utövas över henne av män.”

                      Enligt Jenkins utgjorde dessa ofta citerade rader under flera år feministernas syn och var därmed lika epokgörande som den unge gynekologen Travis Gibbs formuleringar en gång på 1890-talet varit. Gibbs bröt mot den då gängse uppfattningen, att en flicka vars hymen var orörd inte kunde ha utnyttjats sexuellt, genom att han också katalogiserade fall då barn varit involverade i onani och oralsex. En medvetenhet om att barn exploaterades sexuellt, avläst bland annat i veneriska sjukdomar hos barn, växte  och åtgärder  sattes in mot fattigdom och trångboddhet.

                      För ett sekel sedan handlade det således om upptäckten av att incest och sexuellt ofredande förekom, dock mest bland fattiga och  lastbara.

                      Albert Fish som avrättades i Sing Sing-fängelset 1936, var en i en rad av förskräckande sexualbrottsförövare vilka också mördat barn (i likhet med Dutroux i Belgien på 1990-talet). Fish hade släppts efter flerfaldiga arresteringar innan han begick en serie mord. Därefter hårdnade klimatet. En domare i New York sammanfattade sin tids syn då han dömt en man som ofredat ett barn 1937: ”Sexuellt perverterade är samhällets fördärvbringande fiender och skall segregeras så lång tid som möjligt för att vi skall kunna skydda våra små.”

                      Lagar  för hantering av det som sammanfattades som sexuella psykopater infördes i den ena delstaten efter den andra. Motivet var att skydda barn. De nya lagarna möjliggjorde livstidsplaceringar, ofta utan dom eller vård. Det var psykiatrer som avgjorde om någon var sexuell psykopat eller inte. Det innebar i praktiken ett stort godtycke. Föreställningar om tvångsmässighet och eskalering från något oskyldigt till värre och värre sexualbrott fanns vad gäller allt som sågs som sexuellt avvikande, inkluderande sadomasochism, voyerism, homosexualitet och exhihibitionism.

                      Jenkins citerar vad Orwell  skrev i ”1984” om att allt sex  i stort sett var sexualbrott vilket i princip var värt dödsstraff. ”Han visste vad som menades med goodsex  – det vill säga normalt samlag mellan man och hustru för det enda ändamålet att göra barn och utan fysisk njutning för kvinnans del; allt annat var sexcrime.”

                      Den grundlagsstridiga behandlingen av så kallade sexpsykopater, under vilken rubrik många föll, innebar dock inte färre våldtäkter eller barnamord. Med det svenska ordspråket  kan man sammanfatta: man silade mygg och svalde kameler. Då sexpsykopatlagen införts  i New Yersey 1949 fann man t ex året därpå att av 300 intagna i enlighet med lagen var det endast ett fåtal som varit involverade i brott  där tvång förekommit. Många hade arresterats – och därefter internerats i institution för en dag – eller hela livet – efter frivilliga sexuella kontakter. Antalet intagna på statliga amerikanska mentalsjukhus var år 1910 160.000, år 1930 270.000 . Det nådde sitt maximum i mitten av1950-talet då det fanns 550.000 intagna. Polisen och läkarna fick ökad auktoritet för att kunna internera besvärliga och obekväma personer, snarare än farliga, skriver Jenkins.

                      Stort tvivel fanns under liberalismens era om att social avvikelse kunde och skulle behandlas med institutionsplacering. Ett behandlingstänkande fick stort genomslag, men en del, såsom aversionsterapi genom elektrochockbehandling av genitalia, väckte kritik.                       En  liberal syn på sexualitet gjorde att t ex exhibitionism inte sågs som något allvarligt brott. Även definitionen av farlighet liberaliserades på ett för oss i vår tid ibland helt främmande sätt, kommenterar Jenkins. T ex ansågs inte en sexualbrottsling som gång på gång dömts för ofredande av småflickor som farlig därför att han inte brukade dödligt våld.               Internering på livstid skulle övervägas endast för ett litet antal av de absolut farligaste våldtäktsmännen, sexsadisterna samt tvångsmässiga pedofiler. Det är i dessa två grupper som de potentiella sexualmördarna finns, slog en kommission fast 1950.

                      Under 1950- och 60-talen rapporterades få sexualbrott mot barn. I den psykiatriska litteraturen finns pedofili nästan inte nämnt fram till mitten av 1970-talet. Antalet kliniskt verksamma socialarbetare steg i USA från 25.000 år 1975 till 80.000 år 1990.      Barnskyddsaktivisterna och den växande skaran barnexperter argumenterade att allt flera barn utsattes för övergrepp. Mellan 1976 och 1986 steg antalet årliga anmälda fall av övergrepp mot barn (child abuse and neglect) från 669.000 till mer än två miljoner, med en ytterligare ökning till 2.9 miljoner år 1993. Sextio procent av dessa bedömdes emellertid som ogrundade.

                      På 1970-talet spreds uppgifter om att miljontals barn utnyttjades för att framställa barnpornografi och att det fanns välorganiserade pedofilringar. Det Jenkins benämner den verkliga vägen till helvetet är uppgifterna om att barn utnyttjats i rituella övergrepp och att det var möjligt att få fram övergreppsminnen som legat gömda i decennier, det som sammanfattas med ”Recovered Memory.”

                      Under 1980-talet återupplivades således sexpsykopattidens föreställningar, men denna gång dömdes personer som sexualbrottsförövare i stället för att klassificeras som sexuella psykopater. Förändringen kan avläsas i antalet placerade i fängelser. Under tidigt 1970-tal var det totala antalet intagna cirka 330.000 vartefter det ökade konstant och översteg 1.5 miljoner i mitten av 1990-talet.

                      Skillnaden, menar Jenkins, är att nu har de cykliska förändringarna brutits. Övergrepp mot barn har nu blivit accepterat som möjlig förklaringsmodell till alla sociala och personliga sjukdomar. Det har blivit en del av det bestående kulturella landskapet.

                      Vad konstituerar en farlig sexualbrottsförövare? En 12-årig pojke i New Yersey på 1940-talet som erkände att han hade sexuellt smekt sin 8-årige styvbror då de badade tillsammans fick ett 3-årigt villkorligt straff och kontrollerades därefter som en sexualbrottsförövare under 15 år. Risken för stigmatisering är stor påpekar Jenkins, som framhåller att rädslan under vår tid,  att stigmatiseras som någon som inte vill försvara barn, också fått många oönskade konsekvenser.

                      I Sverige har den moraliska panikens experter varit verksamma sedan mitten av 1980-talet, och spritt budskap  med inspiration från USA och spekulationer med rötter i en spekulativ psykodynamisk psykologi som haft myndigheternas, läs framför allt socialstyrelsens, öra.

                      Det var genom det som kvällspressen benämnde barnets berättelse som obducenten och allmänläkaren i det s.k styckmålet initialt kopplades ihop och knöts till styckningen av Catrine da Costa. Barnets berättelse var i själva verket hennes mammas berättelse. Det var mamman som kopplade ihop dessa läkare och knöt dem till styckningen. Mamman hade efter att hon och barnets far glidit ifrån varandra tagit  dottern till flera incestundersökningar, utan att få det stöd hon efterfrågade för sin incestmisstanke. Barnpsykiatern Frank Lindblad, som hade en stödkontakt med mamman (och därför automatiskt borde ha varit otänkbar som utredare) och barnpsykologen Margaretha Erixon skrev ett sakkunnigutlåtande vilket gav barnets, dvs mammans  berättelse, legitimitet. Där uttalade de att flickan, då hon var 18 månader enligt deras bedömning åsett styckningen, och mer än ett år senare berättat om det för sin mamma. Detta åberopades som bevis mot de båda läkarna av polis, åklagare och en i stort sett enig press.

                      Dessa så kallade barnexperter bortsåg helt från den vetenskapligt grundade kunskap som finns om barns minne och utveckling – och skadade förmodligen detta barn, som fått växa upp med föreställningar om sig själv som ej är historiskt sanna. Lindblad har dock fortsatt att anlitas som expert, av socialstyrelsen, Brottsoffermyndigheten m fl. Nyligen har socialstyrelsen låtit honom ansvara för  en expertrapport om sexuella övergrepp på det privata daghemmet  Glädjen i Karlstad, i vilken framförs att barnpsykiatrisk expertis borde anlitas i större utsträckning för att bl a införa det som kallas ”kunskaper om barn” i rättssystemet. Det var ju det Lindblad tilläts göra i det s.k styckmålet.

                      Samma grund i en icke vetenskaplig psykologi som används för legitimering av tidsandans ideologiska förställningar har terapeuterna Elisabeth Kwarnmark och Inga Tidefors Andersson. De har i boken ”Förövarpsykologi” med undertiteln ”Om våldtäkt, incest och pedofili”  (Natur och Kultur 1999) förklarat ”perversion” på följande sätt:

                       ”Under den oidipala fasen uppstår en mycket stark kastrationsångest som lagras på den preoidipala konflikten.” Alla män blir bevisligen inte sexualbrottsförövare – menar kanske författarna att de potentiellt är det? De  fascineras av en kvinnlig psykoanalytiker som i stället för perversion talar om ”neosexualiet” och ger denna föga klargörande ”förklaring”:

                      ”Huvudtemat hos den neosexuelle är kastration – skräcken för den och strategier att undkomma den. Handlingar som piskning, sargning, strypning, våld mot                  anus, blir substitut för kastrationen. På så sätt bemästras kastrationsångesten på    ett illusoriskt sätt och på alla tänkbara nivåer.”

När terapeuterna tar upp frågan om ”förnekelse” anför de två förklaringar, dock ej den att det kan vara historiskt sant att det påstådda brottet ej har begåtts. Om en förövare förnekar är det, enligt terapueterna, antingen för att det är för hotfullt att tala om, eller så lider personen av en så djup skamkänsla att han lägger ”locket på” och låtsas att han har utfört övergreppet då han var någon annan, så kallad multipel personlighetsstörning.

                      Denna diagnos fanns knappast ej nämnd i facklitteraturen innan den senaste fasen av moralisk panik, men därefter har den ökat med många hundra procent. Värst har diagnosen drabbat de många kvinnor som fåtts att tro att de lider av denna åkomma och fått sina liv sönderslagna genom terapi (se t ex  Gail  Macdonald: Making of an illness: my experience with multiple personality disorder, Laurentian University Press, Canada 1999).                    Terapeuterna  generaliserar och talar om förövare som ”dessa män” vilka kränkts som barn och som vuxna ”tar makten över sin offersituation” genom att ”ta igen det som stulits ifrån dem av känslomässig näring eller upprepade  svek av betydelsefulla personer i livet.”

                      Den enkla spekulativa likhetslogiken som tillämpas av dessa experter, och andra som underhåller den moraliska paniken, är således: det kränkta barnet kompenserar sig genom att som vuxen bli kränkare. Denna spekulation är, vad jag vet, helt utan hållbart underlag. Det finns massor av barn som blir kränkta på olika sätt under barndomen – och som inte blir ”förövare” som vuxna.                          

                      Terapeuterna torgför också den ounderbyggda trosföreställningen att en person kan ha utsatts för grova sexuella övergrepp under barndomen och därefter som vuxen helt sakna minne av dessa övergrepp. Förklaringen de ger, med referens till Sven Åke Christiansson, är att  ”traumatiska händelser under barndomen kan vara inlagrade men inte åtkomliga.”

                      Ofta sker den så kallade ”minnesåtervinningen” i miljöer där grupptrycket är stort. För att bli socialt accepterad  kan det vara så att man känner ett tryck att minnas incestuösa övergrepp. Minns man inte blir det också ett tecken på att man utsatts. Så här beskrev  läkaren Janet Boakes detta i Lancet (1995;346:1048-1049):

                      ”Oförmåga att minnas att man varit utsatt för övergrepp tas som bevis för             övergrepp, vilka förnekas genom förträngningsprocessen. Det finns inget utrymme, enligt detta, för att inte ha något att minnas.” 

En stor marknad för terapeuter öppnar sig, det finns alltid något att plocka fram, precis som för dem som sysslar med barn och tror att det alltid finns en hemlighet av sexuella övergrepp att avslöja.

                      Minnesforskaren Sven-Åke Christiansson talade om att traumatiska minnen ”blockeras bort” då Polishögskolan  inbjudit honom som föreläsare till samverkanskonferens 22-23 maj 1996. Där, liksom på en konferens i Växjö  26-27 november 1996 (”Vad ska vi göra med sexualbrottslingarna?”) föreslog han suggererande metoder för att hjälpa en person med ”bortblockerade” traumatiska minnen. Han gjorde ingen distinktion mellan behandlare och utredare, något som är nödvändigt av bevisvärderings- och rättssäkerhetsskäl. Han sa: fråga om känslor och tankar, om detaljer och ställ hypotetiska frågor. Genom dylika tekniker har det visat sig att människor kan komma att tro att de fått fram minnen av till exempel övergrepp, som de därefter med stor känsla kan berätta om.

                      Sammanblandningen av behandlings- och utredningsfunktioner, samt okunskapen om förväntans- och suggestionseffekter är förödande för en korrekt och rättssäker brottmålshantering – och för adekvata/icke skadliga behandlingsinsatser. Den som är övertygad om att minnena som ”återvinns” eller ”plockas fram” är historiskt korrekta ser ingen anledning att överväga huruvida minnena kan vara förvrängda eller t.o.m. vara helt igenom falska, dvs. historiskt osanna. Subjektivt sanna kan minnen av övergrepp  vara i så måtto att t.ex. en känsla av att ha varit  försummad eller oälskad kan  symboliskt rekonstrueras i minnet som övergrepp.

                      Många, inte bara välutbildade psykologer och psykiatrer, tror att människor som varit utsatta för svåra upplevelser, som t.ex. sexuella övergrepp i barndomen, helt kan glömma bort dessa och sedan efter flera år få hjälp att plocka fram minnena. Dessa obevisade föreställningar om minnet innebär – om de används  i ett behandlingsarbete – ett  brott mot den hippokratiska eden: primum non nocere. Om suggererande minnesåtervinningsmetoder används, så som Christiansson och hans två adepter, Kristianstadspolisen Ulf Holmberg och doktoranden i psykologi Elisabeth Engelberg, rekommenderar i sin bok ”Avancerad förhörs- och intervjumetodik” (Natur och Kultur 1998) är risken stor att minnen av sådant som aldrig hänt fås fram.

                      I boken framförs idén att det skulle finnas ett speciellt fack i hjärnan för svåra minnen, och idén att man i barndomen under svåra förhållanden skulle lära sig att stänga av känslor. Jag ska citera ett par ställen där dessa spekulationer framförs:

”Dissociativa reaktioner utvecklas i huvudsak då det rör sig om återkommande negativa eller skadliga händelseinslag i tillvaron, t ex upprepade övergrepp på barn. Trots att detta skeende ändå registreras, innebär ett dissociativt beteende att minnen av traumat separeras ut och lagras vid sidan av vad man normalt betecknar som ett medvetande. (s.253)

” Det är ofta fråga om personer som under sin barndom inte bekräftats av sina föräldrar, aldrig uppfattat sig som sedda och därför lärt sig stänga av de känslor av övergivenhet och svek som blev följden. I förlängningen lärde de sig att etablera och behärska ett beteende som innebär att de kan stänga av och på känslor allteftersom de uppfattar att situationen påkallar den typen av försvarsreaktion. De kan därför begå grova brott och utestänga handlingarna från medvetandet med hjälp av den avstängningsautomatik som de så skickligt hanterar.” (s.271)

Dessa spekulationer, framförda av en minnesforskare som givits expertstatus kan legitimera en felaktig användning av den så kallade kognitiva intervjumetoden, utvecklad för att hjälpa ögonvittnen att minnas mer.

                      S-Å Christiansson  har i upprepade föredrag berättat om hur han sitter med den påstådde serimördaren Thomas Quick i 6-7 timmar och låter denne berätta. I dokumentationen från föredrag hållna i Växjö 1996 på temat ”Vad ska vi göra med sexualbrottslingarna” står om Christianssons bidrag:

                      ”Genom att använda sig av en kognitiv intervjuteknik har han själv lyckats ta sig igenom minnesbarriärerna hos bland andra massmördaren Thomas Quick.                Denne, menar han, är en av de mycket få gärningsmän som vågat möta sina         minnen. /…/

Tre saker är väsentliga i den kognitiva intervjutekniken: gott om tid, ömsesidig    respekt och förtroende samt att våga ta emot minnena.”

Om en gärningsman säger sig inte minnas menade Christiansson att han skall få i uppgift att ”vara regissör”, dvs. berätta om hur ett mord eller en våldtäkt skulle kunna ha gått till. Det är en typ av hypotetisk frågeteknik, på 1970-talet använd av MacFarlane i USA i bland annat i den stora rättsskandalen gällande påstådda övergrepp på barn i McMartins förskola i Los Angeles. Det blev USAs längsta rättsprocess. Barn fick psykologers hjälp att ”minnas” sånt som aldrig hänt.

Den hypotetiska frågemetoden fick spridning i Norden genom Tilman Fürniss (vars bok The Multiprofessional Handbook of Child Sexual Abuse, spreds av Rädda Barnen) på 1980-talet och har blivit hårt kritiserad. Efter tragedin i Bjugn med barn som kroppsundersöktes och utfrågades med denna teknik, så kallade ”om”-frågor (hvis-spørsmål på norska), uttalade den norska Statsadvokaten 1994 att denna typ av frågor ej bör användas på grund av deras suggestionskraft.

                       Christiansson rekommenderar, tvärt emot Rikspolisstyrelsens instruktioner, att barn skall förhöras flera gånger och med ledande frågor. Förhörsledaren i  utredningen av det tragiska mordet på den 4-årige Kevin i Arvika, där Christiansson varit anlitad tillsammans med barnpsykologer från Karlstad, berättade att han nu förstått att det var alldeles fel att bara förhöra barnen en gång. Förövarna i detta fall hade först berättat efter två månaders upprepade utfrågningar och brottsplatsvallningar. Att det tog tid innan de berättade betyder emellertid inte att det nödvändigtvis tog tid för dem att minnas. Det är två olika saker.

                       Christiansson går emot den seriösa forskning som finns och de internationella rekommendationerna angående förhörsteknik med hänvisning till att ”det tar tid att minnas.” I Växjöföredraget uttalade han att det är fel att inte förhöra barn flera gånger då man misstänker att de utsatts för sexuella övergrepp och att det är fel att inte ställa ledande frågor, budskap som under 1999 presenterats i Dagens Eko.

                      Christiansson m fl sprider insprängt i det som ytligt sett är en lärobokstext om en ganska ny och bra förhörs- och intervjumetodik (den kognitiva), föreställningar om minnet som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet.

                       ”Om en upplevelse är så traumatisk att det inte går att få en mental kontroll över                       sin upplevelse, kan det leda till dissociativa reaktioner, och ibland till en                      åtföljande problematik att minnas händelsen”, kan vi t.ex. läsa (s.78).

Om  poliser, åklagare, advokater och domare påverkas att tro att det går att ”förtränga” eller som den nya termen lyder, ”dissociera”, och därmed till att anse det legitimt att med upprepade förhör och ledande frågor hjälpa påstådda offer eller gärningsmän att få fram sina minnen av de förutsatta traumatiska upplevelerna, då äventyras rättsäkerheten för alla inblandade i rättsprocessen. Liksom bevisvärdet.

                      Vi har fått en alltmer självklar marknadsföring av behovet av psykologiska experter. Många anser det som en lättnad att få ett namn på det de av experterna lärt sig att se som psykologiska problem, trots att det ofta rör sig om allmänmänskliga känslotillstånd så som rädsla, vrede, skuld, tomhet, ledsenhet, ensamhet, förtvivlan.           

                      Etiketteringen är dock bara godtagbar under två förutsättningar, påpekar den amerikanska psykologen Tana Dineen i sin bok ”Manufacturing Victims.” Etiketten ska inte bara förklara, utan också rättfärdiga problem och beteende, så att de hjälpsökande själva inte behöver känna skuld eller ta ansvar. Dessutom måste etiketten vara både personligt och socialt acceptabel. 

                      Incestöverlevare är ett exempel på en sådan etikett. Om det skulle gå att visa, vilket ej ännu gjorts, att de som blivit sexuellt utnyttjade som barn har problem med  att minnas sin barndom innebär inte det att svårigheter att minnas sin barndom är ett symtom på att man blivit sexuellt utnyttjad som barn. Så blandas dock problem, symtom och orsaker samman till stor olycka för många, men till gagn för den moraliska panikens experter, som just nu mer intresserar sig för pedofiler, och ”unga förövare”/sexualiserade barn, än för incest.

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

6 augusti 2021

ÅTERFÖRENING för mor- och farföräldrar WEBINAR 5 september

2021-08-06. Vidaresändning från Lena Hellblom Sjögren av meddelande från Family Access – Fighting for Children´s Rights

”Breaking Through the Barriers of Grandparent Alienation”

We will now begin at 7 PM EDT with a success story of alienated family members. Hearing from those who have reunited is an encouragement to all of us. This event we will have a mom who was alienated from her adult children and is now reunited. Also some of those alienated children will be joining us as well. They also will be available on our live chat to ask them questions during the 7-8 hour. Please join us early to see and hear from these family members.

On Sunday, September 5, 2021, Sue Cornbluth, Psy. D, will be joining us from 8-10 PM EDT for our international webinar event. 
We have been averaging over 1,100 participants in 41 countries for our events. The initial event is of no charge to anyone. This is a ministry of Family Access-Fighting for Children’s Rights.

Each participant may submit one question for Dr. Cornbluth. Your one question must be in relation to the subject of Dr. Cornbluth’s presentation and can not consist of no more than 3 regular sentences in total. Deadline to submit your question is Tuesday, August 31, 2021. Please submit your question via email to familyaccessinnc@aol.com.

Please register via zoom with the link below. Deadline to register is Sunday, September 5th by 6 PM EDT. I can not help you with info after this time. 


Registration Link
https://us05web.zoom.us/webinar/register/WN_tEdH5zHFQryvLvLiDl52Bw 


Grandparent alienation is a common problem. It happens every day, all over the world.  And it is often devastating, not only for grandparents (especially in the short run), but for their grandchildren (especially in the long run).
Court is one option, but not necessarily the best option. Sometimes it’s better to avoid litigation. Sometimes litigation can make things worse. Sometimes a non-litigation approach can produce better results. Indeed, sometimes Plan A should be to avoid litigation and to focus on other possible solutions. Furthermore—and this is important—even if grandparents choose to go to court, it would still be important to have a Plan B.
Either way, two things are always essential: (1) To understand why this dynamic is occurring; and (2) To take appropriate steps to try to resolve the conflict with the “gatekeepers”—in other words, with your own children—who, for better or worse, are in a position to either promote or deny access. 
In this webinar you will learn about: (1) The conflicts that lead to grandparent alienation; and (2) Specific skills and tools that grandparents can use in an attempt to resolve conflicts and gain access. The latter will include language and communication skills that can be remarkably effective when reaching out to adult children, as well as interpersonal skills such as how much to push and when to pull back.
Although this program is specifically designed for alienated grandparents, most of the points and concepts should be helpful to alienated parents, as well. 
  

Dr. Sue Cornbluth is a certified parenting expert, coach and thought leader with international recognition, specializing in high conflict divorce and parental/grandparent alienation situations.
In 2013 Dr. Sue established Dr. Sue & You LLC, a consulting & coaching firm working with parents to help them successfully move through their high conflict divorce situations and reunite with their children. She has reunited hundreds of families with her tools and techniques. Her passion and goal is to heal family conflict with compassion. She accomplishes this through her work educating and guiding parents and professionals.

Dr. Sue currently hosts a weekly radio broadcast in Philadelphia called “The Dr. Sue Show: Beyond Divorce: We Cure Conflict” on 860AM-Talk Radio. She also is the host of the television show “Dr. Sue and You” on Roku.  Both shows educate the public about how you can become the solution to any conflict in your life.

Dr. Sue has served as a child abuse and victims’ rights expert. The exposure she gained as a lead expert during the Jerry Sandusky trial directly contributed to the growing demand for her expert opinion. She has gained global recognition and is contracted for speaking engagements around the world. The Women’s Distinctive Business Magazine recognized Dr. Sue as One of the Country’s Most Distinctive Women. She is a regular contributor as a mental health expert for network television stations including NBC, Fox and CBS.  She has contributed to several national publications.
Dr. Sue resides in the suburbs outside of Philadelphia, Pennsylvania with her husband and two children. She holds a doctoral degree in Clinical Psychology and has worked as a Psychology Professor at Temple University. ​ 
This email was sent to you by Family Access – Fighting for Children’s Rights
Winchester
Raleigh, NC 27616
United States
www.familyaccessfightingforchildrensrights.org

Återförening

Vidaresändning av meddelande från Elaine Cobb, Family Access Fighting for Childrens´ Rights
Hello everyone,

Our webinar last night with Dr. Colleen Murray was exceptional! She presented excellent techniques in regards to connecting with your child. As we know they can get very argumentative, but we must remember this is not really coming from the child as Dr. Murray shows us in this presentation. She gives very practical ideas for you in helping you to understand how and what to do. Many great reviews! Thank you again to Dr. Murray for this wonderful presentation.
If you wish to see the replay of this webinar, please go to our international replay page, scroll down to Dr. Murray’s picture and register for the replay. Here is the link to connect.https://www.familyaccessfightingforchildrensrights.com/international-seminar-replays.html
Thank you too goes to Rhonda and Art in sharing their success story. What a blessing!!
For our families,Elaine Cobbwww.familyaccessfightingforchildrensrights.com

ÅTERFÖRENING-Reconcilation Therapy Intervention

Vidaresändning av mail om ett föredrag.

”Structuring a Reconciliation Therapy Intervention”

We will now begin at 7 PM EDT with a success story of alienated family members. Hearing from those who have reunited is an encouragement to all of us. This event we will have a  mom who was alienated from her daughter and is now reunited.  Please join us early to see and hear from these family members.

On Sunday, August 15, 2021 from 8-9 PM EDT, Brian Ludmer, B. Comm, LLB, will be our guest presenter for our international webinar. We are averaging over 1,100 participants in 41 countries for our events. The initial event is of no charge to anyone. This is a ministry of Family Access-Fighting for Children’s Rights.

Because this is a one hour webinar, there will be no questions submitted for this event.

Click on the link below to register via Zoom


https://us05web.zoom.us/webinar/register/WN_lj-ZKizISAWExZoV00ZFng 

​Deadline to register for this webinar event is Sunday, August 15th by 6 PM EDT. Please make  this deadline so you do not miss this event!

Given the pervasive failure of therapeutic interventions in the context of high conflict divorce (and parental alienation), the continued unstructured referrals of families by the Courts to therapy is problematic.

Brian’s presentation will focus on how to structure a therapeutic or psychoeducational intervention while the children are still also living primarily or perhaps exclusively with the favoured parent.

Even if successful (because the family system requires a temporary timeout for the favoured parent), there may be much learned and crucial reports obtained from this process, which will embolden the Court to order a protective separation of the children.

Further, if progress is made, it can also inform the Court about longer-term remedies and expanded parenting time, building on the more recent successes.



Brian Ludmer is a Canadian attorney whose practice focuses on cases involving high conflict custody battles, denial of parenting time and parental alienation, as well as high net worth financial disputes. He is also a business and securities law attorney with over 32 years of experience.
Brian is the Legal Column Editor and Writer for the bi-monthly newsletter of the Parental Alienation Study Group, an organization of professionals and others interested in the area with members world-wide.
Brian is a frequent speaker for Family Access and is widely quoted in multiple media sources on family law issues. Brian has spoken at the first International Conference of the Parental Alienation Study Group in Washington in October 2017, for the Canadian PA Forum -a three-day conference – in 2009 and for PAAO, the Children’s Rights Council, the Canadian Equal Parenting Coalition and other organizations across Canada and the United States. Brian was also a featured speaker at the first Annual Conference of the European Association of PA Practitioners in London UK in August 2018. Brian has also been speaking to the Ontario Canada hospital network on PA Diagnosis and Therapy.
Brian works as special counsel with US and Canadian attorneys and mental health professionals to assist targeted parents and grandparents. He has assisted in cases across Canada, the US.and overseas.
Brian’s book: The High Conflict Custody Battle, which he co-wrote with Dr. Amy Baker and Dr. Michael Bone in 2015, is a resource that has been of assistance to countless families.
Brian’s cases often involve custody disputes over parenting time. Brian’s cases have set important jurisprudence on the field of family law disputes, equal parenting and parental alienation.
Brian has been an advocate for a rebuttable presumption of equal shared parenting as a solution to most high conflict parenting disputes. Brian is a co-founder of Lawyers for Shared Parenting, and an active member of several family rights organizations. He is the legal advisor to the Canadian Centre for Equality. In that capacity Brian drafted a detailed submission on a rebuttable presumption of equal shared parenting to the Justice Committee of the Canadian House of Commons and was an invited witness into its November 2018 hearings on Bill C-78, a current proposal to amend Canada’s Divorce laws. Brian anticipates making a similar presentation to the Canadian Senate when it considers the Bill in the Spring of 2019.
Previously, Brian was the principal drafter of Bill C-560, a 2014 private members’ Bill introduced in the Canadian Federal Parliament to reform family law, which made it to second reading at the time.

This email was sent to you by Family Access – Fighting for Children’s RightsWinchester
Raleigh, NC 27616
United States

Råd, stöd och makten att ta barnen – bör det skiljas åt?

2021-06-16. Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, Legitimerad psykolog

Socialtjänsten i Sverige, och Barnevernet i Norge har dubbla funktioner. De ska ge råd, stöd till de människor som behöver det och söker deras hjälp. Ofta är hjälpbehovet situationsbetingat. Det betyder att det är i vissa påfrestande livssituationer som hjälp behövs.

Socialtjänsten i Sverige, och Barnevernet i Norge kan skydda barn som är i verklig nöd och utsatta för övergrepp, vanvård eller har föräldrar som är oförmögna att ge sina barn den kärleksfulla omvårdnad och det bekräftande stöd som barn behöver, vilket är fallet om föräldrarna är missbrukare, eller lider av allvarliga sjukdomar som inte går att, trots hjälpinsatser och stöd i hemmet, förena med att ta hand om barnen.

Socialtjänsten i Sverige, och Barnevernet i Norge är samtidigt som de ska ge råd, stöd, hjälp och skydd myndigheter med makt att besluta om att avskilja barn från den eller de föräldrar som de bedömer som olämpliga. De placerar då dessa barn hos för barnen främmande vuxna, först tillfälligt i jourhem, därefter för längre tid i fosterhem, som i Sverige kallas familjehem. Där blir ganska ofta barnen kvar, trots att målet är att dessa barn ska återförenas med sina egen familj. För dessa placerade barn brukar det oftare än för andra barn som blir kvar i egen familj med inte gå bra.

De förhöjda risker som är kända genom forskning handlar om skolmisslyckande, drogmissbruk, psykiatrisk sjukdom, kriminalitet, självmord. Makten att ta barn – bör inte den läggas på en specialdomstol? En oberoende myndighet? I stället för att hjälparna fortsättningsvis ska ha makten att ta barnen från de människor som söker deras råd och stöd?

Professor em. Eivind Meland och jag fick igår en artikel där detta tas upp publicerad på nätet i Norge, se länken nedan:

https://fontene.no/fagartikler/kunnskapsinformert-praksis-i-barnevernet-6.47.796780.290abedc5e

Jag vill passa på att önska de eventuella läsare av denna sida som finns kvar – trots att jag kraftigt missköter att underhålla den på grund av mycket stor arbetsbelastning – en fin sommar 2021!