11 oktober 2023
Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog
Så här står det i Kunskapsstöd och regler från Socialstyrelsen:
”Familjehem, tidigare kallade fosterhem, tar emot barn och unga som av olika anledningar behöver bo i ett annat hem än sitt egna. Socialtjänsten i varje kommun har ansvar för att rekrytera och utreda familjehem, att erbjuda dem utbildning samt säkerställa att de bedriver en vård som håller god kvalitet.
Familjehemmet ska ge barnet en god vård och se till att barnet får sina behov tillgodosedda – i samverkan med socialtjänst, föräldrar och andra berörda. För att alla barn och unga i familjehem ska få en god vård och bästa möjliga förutsättningar till ett gott vuxenliv ska vården vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglas av kontinuitet.”

Ett färskt exempel av barn som av en socialtjänst ansågs ”behöva bo i ett annat hem än det egna”
Fem barn 1-12 år med mamma och pappa, hade en dag strax före julen 2022 ätit sin middag i sitt hem, en villa på landet. På dörren ringer två poliser och två socialsekreterare. De hämtar – utan någon förvarning – alla fem barnen. Barnen placeras i två olika jourhem, därefter flyttas de till två olika fosterhem. Dessa kallas cyniskt nog, som sociologen Stefan Carlsson i Socialstatsprojektet en gång påpekade för ”familjehem.” De tre äldsta barnen tas med tvång från sin egen familj och flyttas till ett nytt fså kallat familjehem när det första fosterhemmet klagat över att det blev för ansträngande för dem.
Varför tvångsomhändertogs dessa fem barn och placerades i främmande vuxnas hem? Grunden var en orosanmälan från en förskolerektor som fått höra av sin personal att familjens 6-årige son tagit i sitt underliv och en oro väckts om att sexuella övergrepp kanske förekom i hemmet. Förskolerektorn uppfyllde sin anmälningsplikt för att få saken utredd av socialtjänsten. Barnens pappa hade någon gång tidigare då socialtjänsten hört av sig till familjen meddelat att familjen inte hade behov av kontakt med socialtjänsten.
Nu upphävdes med omedelbar verkan barnens trygga familjeliv. Barnens sociala liv med förskola/skola vänner och lärare bröts sönder från ena dagen till den andra. Barnen placerades på hemliga adresser i annan kommun långt hemifrån. Syskonens vardagliga kontakt med föräldrarna, andra närstående – och syskonen emellan bröts.
Barnen fick tala i telefon med sina föräldrar övervakade av placeringsförälder och socialtjänsthandläggare en timme per månad, och vid tre tillfällen träffa dem under övervakning två timmar sammanlagt varje gång.
Dessa så kallade ”VÅRD”-förhållanden för de fem syskonen rådde i åtta månader. Då hade till slut föräldrarna lyckats att, i olika processer i förvaltningsdomstol, kammarrätt och till slut i högsta förvaltningsrätten, upphäva LVU-besluten och få hem barnen. Familjen vågade inte vara kvar i Sverige – av rädsla för nya myndighetsövergrepp – och har gått i landsflykt.
Ca 30 000 barn är placerade i fosterhem som kallas familjehem, något fler pojkar än flickor. Mellan 2012 och 2022 ökade antalet LVU-mål i Kammarrätten i Stockholm med 140 procent. Det finns en industri av olika konsulter och olika organisationer för förmedling av så kallade familjehem, som mot höga ersättningar upplåter plats i sina hem för andras barn vilka placeras genom socialtjänsten, arbetar på socialtjänsthandläggarnas uppdrag – och har uppsägningsrätt.
Ytterligare ett färskt exempel från verkligheten gäller ett vårdnadsmål
En mamma som varit utesluten från vardaglig kontakt med tre av fyra av de gemensamma barnen efter skilsmässa fick nyligen ett tingsrättsbeslut om att de tre barnen som under en längre tid bott hos sin pappa skulle återförenas med sin mamma. Pappan hade under den tiden han hade ensam vårdnad och kvarsittningsrätten till familjens hus talat negativt om mamman och motarbetat deras kontakt med mamman och mammans familj.
Barnen hade vägrat att ha kontakt med sin mamma, som de likt sin pappa endast såg i negativ dager och konstant smutskastade.
Mamman tillerkändes emellertid ensam vårdnad och kvarsittningsrätt till familjens hus med barnen. Pappan överklagade tingsrättens beslut ända till HD, som inte gav prövningstillstånd
När så tingsrättens beslut skulle verkställas och det äldsta barnet hämtats från skolan och åkt med bil med sina morbröder till annan ort, hämtades han därifrån mitt i natten av pappan och en socialtjänsthandläggare. Socialtjänsten beslutade att alla tre barnen som vänts mot sin mamma, som av domstolen tillerkänts ensam vårdnad, skulle akut tvångsomhändertas med stöd av LVU, och placeras hos sin pappa.
Det var/är inte tanken med denna lag som stiftades för att hjälpa barn som vanvårdas eller utsätts för övergrepp i sina hem, eller utgör en fara för sig själva.
Ett akut tvångsomhändertagandebeslut ska skyndsamt behandlas i Förvaltningsrätten.
SCBs färskaste siffror på antalet barn med separerade föräldrar är 58 000. Mot bakgrund av ett antagande om 2 barn per föräldrapar blir andelen föräldrar med barn som går isär: 29 000/år. I en urvalsundersökning från SCB för 2018/2019 fick man, enligt den handläggare jag nyligen talade med, fram att
- 27 procent av barnen då bodde växelvis efter föräldrarnas separation
50 procent bodde hos bara mamman och 6% mest hos mamman
12 procent bodde hos bara pappan och 4 % mest hos pappan
Samhälleligt avläsbara effekter av den psykiska ohälsa som skapas genom att inte ge barn och föräldrar hjälp inom familjesystemets ram – utan genom att i stället sära och splittra – är att allt flera barn och unga förlorar sin identitet och söker den utanför familjen, där de av sina föräldrar borde ha fått trygghet för att kunna flyga själva. Det är inte utforskat hur många av de unga som söker sig till extremistiska grupperingar och kriminella gäng som har en bakgrund av familjesplittring.
Det är dock känt att unga som bor med en förälder begår brott i större utsträckning än unga som bor med båda.
Omhändertagna barn har sämre hälsa och klarar skolan sämre. Riskfaktorer för placerade barn – i jämförelse med barn i en normal population – är därutöver större utsikter att hamna i drogmissbruk, kriminalitet och inom psykiatrin, samt ta eget liv.

Vad innebär det för ett barn att uteslutas från en god nog mamma eller pappa – eller från båda i form av både psykiska och fysiska skadeverkningar.
I de svåraste fallen är innebörden, av den tvingande kontroll barnen utsätts för då de själva påverkas att välja bort en god nog förälder som de tidigare haft en nära och kärleksfull relation till, att denna förälder dödas för dem, även om detta kan låta väl drastiskt. Barnet i den situationen får inte hjälp att sörja och minnas den förlorade föräldern med goda minnen, utan barnet får hjälp att hata och att bygga ut dåliga minnen – ofta falska sådana. Och barnet lär sig att hata den förälder som uteslutits. Barnet i denna situation delar sig och blir obrottsligt lojal med den förälder som tagit kontrollen över barnets liv. Denna förälder idealiseras. Samtidigt demoniseras den andra föräldern. Barnets naturliga ambivalens är försvunnen – och därmed barnets förmåga till realitetskontroll.
Fosterhemsplacerade barn kan på likartat sätt dela sig och idealisera fosterföräldern, samtidigt som den biologiska föräldern (de biologiska föräldrarna) demoniseras.
Jag vill göra en sak tydlig: Det finns olämpliga föräldrar som gör sina barn illa – men jag talar om föräldrar som är goda nog utifrån en definition som följer av nedanstående definition av barnets bästa intresse.
Barnet har ett grundläggande behov av att få kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar, förutsatt att dessa är goda nog). Barnet har laglig (FB 6 kap) och mänsklig rätt till familjeliv, barnet har mänsklig rätt till bibehållen identitet, och till att FRITT få uttala en egen mening. Dessa barnets lagliga och mänskliga rättigheter kränks ofta i både vårdnadstvister, då barnet avskiljs från sin ena goda nog förälder, och i samband med sakligt ogrundade tvångsomhändertaganden av barn.

Förslag till en objektiv allmängiltig definition av
BARNETS BÄSTA INTRESSE
Barnets bästa är att få växa upp i sitt familjenätverk med tillräckligt god omvårdnad, utan att utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp, inkluderande kvarhållande, bortföring, smutskastning av den andra föräldern, och få kärlek och bekräftelse i vardaglig kontakt med båda sina föräldrar och dessas familjenätverk eller de som finns för barnet som föräldrar under barnets uppväxt.
Barnets bästa är att fritt få uttala sin egen mening om sin livssituation, utan att ställas inför att välja mellan sin mamma och sin pappa (eller att tvingas välja mellan sin biologiska familj och främmande vuxna). Ett beslut om var barnet ska bo, vem av föräldrarna (vem i barnets familjenätverk eller en främmande) som ska få bestämma om barnet, och om hur barnet ska ha kontakt med sina föräldrar är de vuxnas ansvar, inte barnets, eftersom den mänskliga hjärnan inte är mogen nog för förståelse av följderna av ett sådant val förrän vid ca 25 års ålder.
Förslag till en därav följande definition av en GOD NOG FÖRÄLDER ”good enough”
En god nog förälder är en förälder som förstår att när föräldrarna separerar innebär inte det att barnet/barnen ska separeras från en av dem.
En god nog förälder förstår att barnet/barnen skadas i sin psykiska utveckling om de inte tillåts att ha kontakt med, och tillåts älska, båda sina föräldrar och sina familjenätverk på respektive förälders sida.
En god nog förälder tar till sig den i dag forskningsbaserade kunskap som finns om att barn mår bäst om de får dela vardagsliv med båda sina föräldrar, och medverkar till att organisera barnets/barnens liv på det sättet.
Enligt Sveriges grundlag ska myndighetspersoner i sin tjänsteutövning iaktta saklighet och opartiskhet. Oftast efterlevs inte grundlagskravet när socialtjänsten utreder, varken i samband med orosanmälningar, eller i utredningar om vårdnad, boende och umgänge i vårdnadstvister, eller i samband med tvångsomhändertaganden av barn, eller i frivilliga SoL-placeringar av barn utanför egen familj. Socialsekreterare utan en legitimation att försvara, utan specialisering, utan individuellt tjänstemannanasvar, utan tillförlitliga utredningsverktyg för att bedöma barnens eller föräldrars mående, eller förattbedöma riskfaktorer och utan krav på autentisk dokumentation och nationella riktlinjer, är den enda profession som förordfnas av de i Sverige icke specialiserade domstolarna att utföra utredningar av barnets bästa intresse.
En slutsats kan dras – och den har du som läst detta säkert dragit för länge sedan: Teori är en sak – och praktik en helt annan. Det borde, tycker jag, vara dags att ta barns rättslöshet på allvar och göra något åt de systemfel som permanentar barnens rättslöshet i vårdnadstvister.