VARFÖR GÖR DE PÅ DETTA VISET?

Nyårsafton 2023, Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog

Det var en dag före jul. De fem syskonen lekte efter middagen i sitt hus på landet, nära den tätort där de gick i skolan och i förskolan. Där hade de också sina fritidsaktiviteter med scouter, ishockey, dans, kör och i kyrkan – och alla sina vänner.

Syskonen var nära i ålder och ibland blev det stoj och stök som det naturligt blir i en syskonskara som är nära i ålder. Detta år skulle inte några kusiner eller släktingar från föräldrarnas två olika hemländer komma och hälsa på över julen – och bo i det gästhus familjen hade på siin tomt. I det ordinarie bostadshuset hade barnen bott med sina föräldrar hela sin uppväxt. Hit tog de hem sina kamrater för lek på fritiden och ibland för övernattnıngar. Här hade de naturupplevelser med djur och natur i en trygg miljö.

Också naturligt i den ålder en pojke i syskonskaran var, intresserade han sig för den kroppsdel som skiljer pojkar från flickor. Det hade personalen på hans förskola noterat och berättat om för föreståndaren. Hon gjorde, som hon fått lära sig, en orosanmälan till socialtjänsten för att få undersökt om det kunde vara sexuella övergrepp från faderns sida som orsakade att pojken tog sig mellan benen.

Hon visste, lika lite som de flesta andra, att socialtjänstens handläggare, inte har kvalifikationer eller metoder för att utreda eventuella övergrepp, eller faktiska risker.

Handläggaren som fick ärendet på sitt bord på denna myndighet som socialtjänsten utgör, tog med sina kollegor och sin chef beslutet att ta det säkra före det osäkra.

Utan förvarning ringde det således på dörren efter middagstid denna dag strax före jul. Där fanns fyra vuxna barnen aldrig sett, två socialsekreterare och två poliser. De kom för att hämta alla barnen. De tog dem alla med sig, den yngsta bara drygt ett år.

Efter många månader med processer där föräldrarna oftast fick rätt, men socialtjänsten inte gav sig, skrev barnens pappa ned sin berättelse om hur familjen tvingats i landsflykt från Sverige. Nedan följer pappans berättelse om vad som hände med hans ord:

_______________________________________________________________________________

” Hela processen har främst påverkat barnen riktigt dåligt. Innan det felaktiga omhändertagandet så gick de tre äldsta på barnen 2-3 dagar/vecka på ishockey träning, de gick på scouterna, dans, kör och i kyrkan. Jag anpassade allt mitt jobb efter dessa tider för att det skulle fungera. Det fungerade utmärkt.

Under hösten 2022 så missades inget. Skolbarnen hade enligt soc 100% närvaro i skolan. De yngre barnen gick i förskolan.  Barnen hade många vänner som de umgicks med både kontinuerligt fysiskt och digitalt. Allt detta raderades helt när omhändertagandet verkställdes. Jag vädjade till både verksamhetschefen och ansvarig utredare att låta barnen få fortsätta sina aktiviteter och återuppta umgänge med sina vänner under tiden som tvisten mellan oss och kommunen pågick. Jag erbjöd att de antingen kunde hämta hockeyutrustning, eller att jag kunde åka förbi kontoret och lämna. Jag fick ett nej på allt.

Barnen fick en hastig och radikal ändring av sina liv. Från ett väldigt aktivt liv till plötsligt ingenting. De första 90 dagarna av omhändertagandet så fick de inte gå i skolan eller på fritids eller i förskolan. Ansvarig utredare satsade på total isolering för barnen.

Det var också så illa att barnen splittrades och fick uppleva fem olika familjehem på mindre än tre månader.

Vi föräldrar fick endast träffa barnen totalt tre gånger på 6 månader. Man bäddade för en psykisk kollaps. Jag larmade till ansvarig utredare flera gånger om barnens mående, han ignorerade och skönmålade i stället om hur bra de mådde När vi fick tillbaka barnen så var tre av barnen traumatiserade, de två yngsta nästan helt fastkedjade hos oss föräldrar och den äldsta fick uppsöka BUP.

Vill tillägga att alla barnen gick igenom fullständiga läkarundersökningar av ansvarig utredare direkt efter omhändertagandet. Inget avvikande framkom, inget besök på BVC har någonsin missats. Inget av barnen hade någon form av funktionshinder, diagnos eller psykiskt problem.

När Kammarrätten avslog socialtjänstens ansökan så drabbades ansvarig utredare av panik. Han trollade hastigt igång tre nya utredningar och jobbade för fullt för att omhänderta barnen igen. Socialtjänsten överklagade domen på sista möjliga dag till HFD (Högsta Förvaltnings Domstolen). Då ansökte de också om anstånd, för att enligt ansvarig utredare så framkom just efter fem månader av LVU direkt efter Kammarrättens dom nya uppgifter, plötsligt dök det upp superdolda och hemliga uppgifter om dolt våld som tidigare inte var kända.

Socialtjänsten fick avslag på allt av HDF. Ansvarig utredare, verksamhetschefen och biträdande chefen vägrade att acceptera detta och omhändertog äldsta dottern på nytt, och gissa vad. Inga nya uppgifter framkom. Äldsta dottern fick ha LVU en och en halv månad extra. Och inga nya uppgifter framkom. Allt var fullkomligt påhittat.

Detta har omöjliggjort för oss som familj att bo i Östhammars kommun såväl som i Sverige. Socialtjänsten i Östhammars kommun har efter barnens hemkomst gjort allt i sin makt för att få chansen att hitta minsta skäl till att omhänderta barnen igen. När de fick höra att vi flyttat så slog de till. De har varit ca 30 gånger vid villan med polis och letat efter barnen. Jag har upprättat polisanmälan mot både verksamhetschefen och biträdande chefen. Fler anmälningar kommer inom kort, även till IVO.

Barnen befinner sig precis där de är folkbokförda, alla innehar amerikanska medborgarskap. Skolbarnen går i skolan och de yngsta barnen i förskola. Vi ordnade alla papper till barnen och deras skolgång redan under våren då vi visste att vi skulle vinna och att omhändertagandena inte skulle accepteras.

Orsaken till att vi inte vill bevisa 100% till att barnen är utflyttade är flera. För det första så spelar det ingen roll för oss vad domstolen i Sverige beslutar, då det inte påverkar oss eller barnen. För det andra så ska vi inte behöva bevisa vår utflytt. Vi har gjort flyttanmälan i god tid, vi är utförsäkrade och vi har meddelat skolan.

Vi är inte livegna eller redovisningsskyldiga till varken socialtjänsten, socialnämnden eller domstolen. Vi har flyttat precis som tiotusentals svenskar gör varje år. Varför ska just vi ifrågasättas och vara redovisningsskyldiga till en socialtjänst?

Skatteverket och försäkringskassan har godkänt vår utflytt. Ska detta inte vara giltigt för just oss, eller allmänt? I så fall är ingen utflyttad ur Sverige förrän socialtjänsten i Östhammar godkänt detta. Detta är i sin helhet ett rent kommunistiskt diktatoriskt sätt att tänka.

Vidare så har Migrationsverket dragit in min frus permanenta uppehållstillstånd. Det skedde i oktober. Hon har alltså inte ens rätt att vistas i Sverige samtidigt som man vill hävda att hon gömmer sig i Sverige med fem små barn i nu sex månader. Det hela är fullkomligt vansinnigt.

Jag har tekniskt sett inget emot socialtjänsten i sig. Dock så är förtroendet för socialtjänsten i Östhammar 0,0% . Jag ser dessa fyra inblandade som närmare en sadistisk sekt i och med att de missbrukat sin position grovt. Jag upplever det hela som att de hoppas på att barnen på något sätt blir skadade för livet så att socialtjänsten ständigt kan vara inkopplade och därefter lära oss föräldrar hur vården ska fullföljas.

Socialtjänstens bevisbörda bör vara precis som i de flesta länder på samma nivå som i brottmål. Socialtjänsten i Östhammar har exempelvis tydligt utryckt att de har inget underlag till det de antar om att barnen befinner sig i Sverige, de har endast utryckt att de har en åsikt om saken. Denna åsikt väger alltså så tungt att samtliga barnen i nuläget är officiellt omhändertagna i Sverige. Vi måste motbevisa deras åsikter med resehandlingar och intyg. Det kommer vi ALDRIG att göra. Om lagen gällande människors lika rättigheter inför en domstol tillämpas så pass illa, då får våra barn vara omhändertagna i sin frånvaro i Sverige.

Om domen kvarstår eller alla våra överklaganden, och vunnit laga kraft, så har jag för avsikt att ansöka om befrielse av samtliga barnens medborgarskap i Sverige och då kommer samtliga myndigheter i Sverige att få alla intyg om utflytt på svart och vitt.

Gällande min personliga vistelse och utflytt kommer jag i nuläget inte att uttala mig om.

MVH

Bernard Kubik”

MINA KOMMENTARER OCH FRÅGOR

Som ansvarig utgivare erbjuder jag den/de i den utpekade kommunen som så önskar att inkomma med svar som jag då avser att publicera på denna hemsida. Skriv då till lenahellblomsjogren@gmail.com.

Gärna med svar på de frågor som väckts hos mig:

1. Är det – utan erforderlig utredning av klarlagda allvarliga missförhållanden – förenligt med barnets bästa intresse att avskilja barnet från barnets föräldrar?
2. Blir ett barn inte skrämt – eller till och med traumatiserat för livet – om våldet mot barnet företas av personer med goda avsikter?
3. Är det förenligt med barnets mänskliga rätt till familjeliv, till bibehållen identitet, till respekt för sitt privatliv, till skola och hälsa, till att fritt få uttala sin egen mening, att avskilja barnet från barnets föräldrar, syskon, från barnets skola och från barnets hela sociala liv?
4. Vid en tillbakablick – skulle ni som är ansvariga för denna handläggning – göra om samma sak i en likartad situation?
5. Tror du/ni att ni grundlagt ett förtroende för myndighetspersoner hos de tvångsomhändertagna barnen genom ert agerande?
6. Vad har de insatser för jourhem, flera fosterhem, utredningar och utrycnningar med polis som ni beslutat om och verkställt, men inte utvärderat – kostat skattebetalarna?
7. Är den makt som ni som tjänstemän, med grundlagsansvar att iaktta saklighet och opartiskhet i er tjänsteutövning, rimlig i förhållande till den generalistutbildning på 3..5 år utan krav på specialisering, utan nationella riktlinjer, utan standardiserade utredningmetoder, och utan en legitimation att försvara – rimlig?
8. Kan du/ni tänka er att det vore lättare att hjälpa barn och familjer på ett adekvat sätt genom ett samarbete i multiprofessionella team med specialisrade professionella med olika legitimationer att försvara, så som t ex barnmorskor, läkare och psykologer?

DET ÄR SISTA DAGEN PÅ ÅR 2023 – OCH JAG, Lena Hellblom Sjögren, VILL PASSA PÅ ATT TROTS ALLT ÖNSKA ALLA DE TIOTUSENTALS AVSKILDA BARNEN I VÅRT LAND – BÅDE DE SOM FÖLORAT SIN ENA ELLER BÅDA SINA FÖRÄLDRAR GENOM OBERÄTTIGAT TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE, OCH DE SOM OBERÄTTIGAT FÖRLORAT SIN ENA FÖRÄLDER I EN VÅRDNADSTVIST, OCH DERAS FAMILJER - ETT GOTT NYTT ÅR 2024.