13 augusti 2024, Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog

Den 23 november 2016 publicerade UNICEF Sverige sin alarmerande rapport med titeln:

Barn och samhällsvård

Vad vet vi om institutions- och familjehemsvården?

Rapportförfattarna sammanfattade:

”Rapporten visar att barn lämnas till en samhällstjänst där det saknas kunskap om huruvida behandling och rehabilitering fungerar som det är tänkt. Snarare pekar fakta på att det i flera avseenden går sämre för placerade barn i vuxen ålder, än för barn i andra utsatta grupper.”

Bohman & Sigvardssons unika – och nu 44 år gamla – longitudinella studie visade att av de tre grupperna barn som ansågs leva i riskmiljöer och skulle placeras, var det den grupp som blev kvar i sina så kallade riskmiljöer som klarade sig bäst på de fem variabler som är mätbara i jämförelse med en normal population av barn och unga som får leva med sina familjer:

1. Ökad risk för att misslyckas med skola/utbildning
2. Ökad risk att hamna i drogmissbruk
3. Ökad risk att hamna i kriminalitet
4. Ökad risk att hamna inom psykiatrin
5. Ökad självmordsrisk

Näst bäst gick det för de barn som adopterats.

Allra sämst gick det för de barn som placerats i så kallad samhällsvård genom fosterhem, det som i dag kallas familjehem.

(Källa: Bohman, M., Sigvardsson, S.,: Umeåundersökning: barn i fosterhmem klarade sig sämst, Socionomen 1980:19:8-9)

Om jag minns rätt var det sociologen Stefan Carlsson som skrev i en rapport om det cyniska i att ta barn från deras familjer och placera dem hos främmande vuxna som får betalt för att låta barnen bo hos sig. (”Socialtjänstens kompetens och funktion. Socialstatsprojektet 1995:1)

Fortfarande finns vare sig uppföljningar av barnen som placeras och oftast omplaceras, eller om vad dessa placeringar kostar svenska skattebetalare – och om vilka det är som tjänar pengar på verksamheten.

Den övergripande frågan om dessa placeringar innebär att barn blir hjälpta – eller stjälpta – har fortfarande inte utretts på ett för politiker övertygande sätt.

Socialstyrelsen för inte heller statistik på antalet barn och unga som tar sina egna liv när de är placerade inom den så kallade samhällsvården.

Det är bra att det på senare tid tagits initiativ för att förbättra socialtjänsten (Carina Ohlssons rapport och utredaren Michael Tärnfalk som fått förlängd utredningstid) .

Men att få flera barn placerade i så kallade familjehem – och därmed färre i institutioner (SIS) och i institutionsliknande miljöer (HVB) innebär inte en lösning för alla de barn som behöver kärlek och bekräftelse från nära och kära vuxna som har livslånga band till barnen. Familjen kan inte ersättas av avlönade vuxna som arbetar på uppdrag av socialtjänsten – och som oftast helt åsidosätter andemeningen i Lagen om Vård av Unga, som faktiskt är återförening.

Några utdrag ur UNICEF-rapporten från 2016 författad av Stefan Wiklund och Marie Sallnäs, Socialhögskolan i Stockholm
Projektsamordnare: Karin Ödquist Drackner, barnrättsjurist UNICEF Sverige.

”Vården bryter ofta samman
Inom såväl svensk som internationell forskning
har flera studier intresserat sig för sammanbrott
inom samhällsvården. Begreppet definieras på
delvis olika sätt i undersökningar, men i svenska
studier har tydliga sammanbrott avsett placeringar som avslutas i förtid stick i stäv med socialtjänstens ursprungliga intentioner. Sammanbrottet kan ske genom att barnet rymmer eller vägrar stanna kvar i vårdmiljön, genom att
vårdmiljön vill avsluta placeringen i förtid eller att socialtjänsten avbryter placeringen på grund av missnöje med vårdmiljön (Vinnerljung, Sallnäs &
Westermark, 2001; Socialstyrelsen, 2012).

I en riksrepresentativ studie (Vinnerljung Sallnäs & Westermark, 2001) bröt 30 procent av alla ungdomsplaceringar samman inom en femårsperiod.
Vanligast var sammanbrotten i traditionella familjehem och privata HVB (runt 40 procent), medan de var minst vanliga vid släktingplaceringar och de
särskilda ungdomshemmen (drygt 15 procent).

…

Sammanfattande avslutning
I föreliggande rapport har vi givit en översiktlig
beskrivning om samhällsvårdens former och brukare samt presenterat några centrala teman i forskningen som bedrivs kring denna välfärdstjänst.
Av rapporten har framgått följande.

För det första
råder ett minst sagt bräckligt kunskapsunderlag
beträffande de eventuella behandlande eller rehabiliterande effekter samhällsvården har för sina brukare på kort och lång sikt. De studier som finns på området pekar snarare mot att det i flera avseenden går sämre för placerade barn i vuxen ålder än för barn i andra utsatta grupper. Det är dock
svårt att ha kontroll för vilken roll initiala skillnader
mellan grupperna spelar.

För det andra

har forskningen visat att det är
vanligt att vården bryter samman inom de första
åren. Nästan var tredje ungdomsplacering och
nästan var sjätte placering för yngre barn slutar
i ett sammanbrott inom en femårsperiod. Skälen
till sammanbrotten varierar naturligtvis, men i de
fall ungdomar rymmer från vårdmiljöer kan detta
i viss mening tolkas som ett uttryck för missnöje
med placeringen. Dessa sammanbrott innebär inte
bara lidande för berörda barn och familjer, utan
kantas ofta av fördröjd skolgång med ökad risk för
negativa utfall på sikt.

För det tredje

finns det särskilda problem för ungdomar som åldras ur en placering och därmed lämnar samhällsvård. Problemen handlar framför
allt om att deras vuxenblivande – jämfört med
barn som växer upp med sina föräldrar – ofta
tvingas att ske utifrån sämre grundläggande förutsättningar, nämligen i en lägre ålder, i snabbare takt samt med stöd av ett glesare nätverk.

För det fjärde

råder en påfallande brist på studier
som behandlar livsvillkoren för samhällsvårdade
barn under själva placeringstiden. De studier som
trots allt har gjorts pekar emellertid på angelägna
förbättringsområden. I förhållande till barn som
växer upp med sina föräldar, finns det brister
beträffande placerade barns hälsoundersökningar,
skolgång och välfärd.

Sammantaget visar forskningen således att
samhällsvårdens brukare tvingas att nyttja en
välfärdstjänst där det saknas belägg för eventuella behandlande eller rehabiliterande effekter. (hf tillagd av LHS)

Vidare finns det påtagliga risker för att deras placeringar kommer att avslutas i förtid, stick i stäv med de placeringsansvariga kommunernas ursprungliga intentioner. I de fall samhällsvården fortgår till
dess att barnet åldras ur placeringen, är det också
stor sannolikhet att utträdet innebär en problematisk övergång i vuxenblivandet som sker med starkt begränsade stödinsatser från samhällets
sida. Dessutom är dessa problematiska aspekter
av samhällsvården parade med brister avseende skolgång, hälsoundersökningar och välfärd under själva vistelsetiden.

Det är emellertid viktigt att poängtera att resultaten
vi har presenterat gäller på gruppnivå. Detta innebär att de inte utsäger någonting om enskilda barns situation eller erfarenheter. Det ska också sägas att det finns en variation mellan olika undergrupper av
placerade barn i studier som rör vårdens utfall.
Utifrån ett barndomssociologiskt perspektiv är
forskningsresultaten dock besvärande.

I den mån man ser barn som rättighetsbärare, är det naturligtvis problematiskt att några av de allra mest utsatta barnen i vårt samhälle är tvungna att nyttja en välfärdstjänst som karaktäriseras av sådana tydliga brister. (hf tillagd av LHS)

För vissa barn innebär samhällsvården att större delen av deras barndom tas i anspråk, men forskningsresultaten pekar knappast på kompensatoriska effekter avseende vare sig psykosocial hälsa och utveckling på sikt, eller rent resursmässigt under själva vårdtiden, trots att samhället i stor utsträckning övertagit föräldraansvaret.

Ett sätt att diskutera angelägenhetsgraden av
förbättringar inom samhällsvården är att ställa
sig frågan om man själv skulle ha valt att nyttja
en välfärdstjänst (t. ex. en medicinsk behandling)
kring vilken det saknas

a) kunskapsunderlag för
eventuella effekter;

b) som man själv med relativ hög sannolikhet kommer att avbryta;

c) som i princip saknar central eftervård i det fall man
faktisk fullföljer densamma samt

d) att det inte är givet att något slags värde tillförs under själva
behandlingen.

Ett annat sätt är att resa motsvarande fråga som Little (2010) gör i förhållande till brittisk samhällsvård. Frågan lyder: ”I det fall min
egen familj hade befunnit sig i en situation som
motiverade samhällsåtgärder, hade jag då önskat
att mina barn skulle placeras i familjehems- eller
institutionsvård?” Författarens egna slutsatser är
att han skulle ha kämpat med näbbar och klor för
att undvika en sådan lösning. ”