En mormors brev till IVO

Från en mormor kom ett brev med frågan om någon hjälp finns någonstans för hennes barnbarn. Som bakgrund till sin förtvivlade vädjan sände hon det hon just sänt in till IVO. Jag publicerar med denna mormors samtycke hennes text med barnbarnets namn ändrat.

14 augusti 2024, Lena Hellblom Sjögren

” ANMÄLAN till IVO

Jag utgår ifrån att IVO, som är högsta ansvarig för Socialtjänsten, tar det jag här skriver på största allvar. Någon med goda kunskaper i socialrätt och barn- och ungdomspsykologi borde ta del av det jag skriver. Vederbörande person bör också vara påläst i Barnrättskommitens betänkande. De två socialsekreterare jag här nedan nämner verkar helt sakna kompetens i barns rättigheter och behov och har brustit i sin myndighetsutövning. De har verkat i en tystnadskultur enligt artikel i Sydsvenskan 2021, där man kan läsa att flera fackförbund inte ville ge socialchef Britt-Marie Pettersson fortsatt förordnande då hon bedrev en tystnadskultur. Denna tystnadskultur pågår fortfarande i diktatorisk anda och har påverkat mitt barnbarns situation.

Jag har starka bevis för det jag nedan berättar i form av journalanteckningar, intyg, foton, utlåtande från professionella, SMS och brev. Och jag anmodar IVO att möjliggöra så att anknytningen med mig, och min dotter till mitt djupt älskade barnbarn återställs för att rädda barnets hälsa.

Jag har tidigare skrivit till IVO och senast fått ett svar med ärendenummer 240208-000164. Där ni skriver ” Observera att du inte kommer att få någon återkoppling gällande om IVO inleder en tillsyn eller inte”. Detta är undertecknat med IVO:s upplysningstjänst, alltså ett automatiserat svar på allvarliga uppgifter.

I handboken för socialsekreterare utgiven av Socialstyrelsen står det att socialsekreterarens viktigaste uppgift är att arbeta med anknytning.

En bok som ingen verkar ha läst, men jag har läst den.

Varken min dotter, eller jag som skriver och är mormor, har fått ha någon som helst kontakt med barnet under 4 år. I fyra år har socialsekreteraren konsekvent isolerat mitt barnbarn från hennes nätverk och arbetat för att ta bort all anknytning. Alla våra brev, födelsedagskort, påskkort, julkort och foton har socialsekreteraren konfiskerat i fyra år. Sista gången mitt barnbarn, då 11 år, fick träffa sin mamma var omkring midsommar 2020. Barnbarnet ville inte släppa sin mammas armar och under gråt sa hon ” ta mig hem annars är jag död” Därefter framtvingade socialsekreterare Miriam Kalin i sin myndighetsutövning ett totalt kontaktförbud baserat på falska angivelser.

Under dessa fyra år har min dotter och jag levt i en mardröm och min dotters kropp är på väg att kollapsa av saknad och oro. Mamman har levt under tortyrliknande förhållanden där Socialtjänsten krävt att mamman erkänner brister i omsorgen. Vilka brister har aldrig omtalats. Jag kan härmed intyga att mitt barnbarn har haft den bästa tänkbara omsorg av en kärleksfull, ansvarsfull och i högsta grad skötsam mamma som alltid satt sitt barns behov före allt annat och gett henne god utveckling. Detta har också flertalet personer intygat, personer som i mer än ett decennium umgåtts med mamman och barnbarnet. Jag gav min omsorg varje dag i 11 år då mamman var på sitt heltidsarbete på Kastrup, ett arbete hon har än idag sedan 19 år tillbaka. Jag lider också varje dag och längtar efter att få krama om mitt djupt älskade barnbarn, samtidigt försöker jag ge min dotter stöd. Jag har vänt mig flertalet gånger till Socialnämnden och bett om att få kontakt med mitt barnbarn. Men Socialnämnden vägrar att ompröva ett myndighetsbeslut vilket strider mot Europakonventionen. De har berövat mig min lagliga rätt att få överklaga till domstol. Min dotter bad senast om kontakt för tre månader sedan och har ännu inte fått svar. Varför? Social Väster vill dölja de grova brott man begått mot min dotter och barnbarn. Man offrar mitt barnbarn för att rädda sig själva. Och vänskapskorruption och pengar styr, vilket jag återkommer till.

Det finns massor med forskning och studier kring detta jag här beskriver som pekar på att barn som behandlats som mitt barnbarn riskerar stora svårigheter i livet. Det skadar ett barns hälsa och utveckling och kan leda till missbruk, kriminalitet, svåra psykiska problem, relationsproblem i vuxen ålder, sämre skolresultat och i värsta fall självmord. Dessa forskningsresultat borde vara väl kända för IVO.

Fredagen den 29 november 2019 på kvällen störtar Socialtjänsten in i min dotters hem med polis och griper mitt 11-åriga barnbarn och drar henne handfängslad och barfotad ut genom trädgården. Jag satt med barnet och såg på TV. Min dotter befann sig på sin arbetsplats på Kastrup. Det var en granne som tillkallat polisen fyra gånger vilket lett till orosanmälan och akut omhändertagnade. Jag tror att grannen anmält för att ”ge igen” för att min dotter tillkallat polis en gång när grannen haft sönder mitt barnbarns studsmatta.

Min dotter hade aldrig tidigare haft kontakt med Socialtjänsten. Den enda kontakt hon haft med en socialsekreterare var ett telefonsamtal 10 år tidigare då hon blev uppringd pga att barnets pappa sökt socialhjälp, Detta var hennes enda kontakt med en socialsekreterare. Ingen kände henne eller hade besökt hennes hem.

Socialsekreterare Maria Persson ljög kraftfullt i sin myndighetsutövning muntligen till Socialnämndens ordförande. Till Förvaltningsrätten lämnade hon en utredning där hon nedvärderade min dotter med hjälp av djupt kränkande falska påståenden om att min dotter skulle vara missbrukare, barnmisshandlare och lida av paranoia. De grova kränkningarna och nedvärderingarna framfördes till Socialnämndens ordförande och Förvaltningsrätten i Malmö för att ett Interimistiskt beslut skulle verkställas. Det saknades faktisk bevisning.

Maria Perssons muntliga framförande och hennes utredning byggde helt på antaganden och hörsägen, rena fantasier, påståenden tagna ur sitt sammanhang och påhittade scenarier. Vid tidpunkten hade varken Maria Persson eller någon annan från socialtjänsten någon som helst inblick i min dotters privatliv och dottern Evas uppväxt eftersom min dotter aldrig haft kontakt med socialtjänsten. Min dotter fick aldrig möjligheten att bemöta dessa anklagelser. Utan detta interimistiska övergrepp skulle LVU aldrig kommit tillstånd. Jag kan bevisa att all nedvärdering av min dotter som framfördes till Socialnämndens ordförande och till Förvaltningsrätten helt saknade grund och var lögn rakt igenom.

I ett demokratiskt rättssamhälle ska man vara skyddad av lagen från statens övergrepp och myndighetspersoner ska vara sakliga och objektiva. Maria Persson missbrukade sin makt i sin myndighetsutövning. Senare har hon aldrig accepterat motbevisning för sina lögner.

Hon spred lögnerna till flertalet externa personer.

Barnbarnet fördes mot mammans och barnbarnets vilja till ett familjehem i Eslöv den 17 maj 2020 efter 6 månaders grov vanvård på HVB hem i Kullavik. HVB personalen larmade ideligen socialsekreteraren om mitt barnbarns dåliga tillstånd. Redan i januari 2020 skrev de i sin utredning att det var fel att placera Eva där, då 11 år, och att barnet borde skickas hem till sin mamma som utan tvekan hade ett gott inflytande på sitt barn.

Eva var det enda barnet på HVB hemmet som av socialtjänsten förbjöds att fira julafton i sitt hem. Vi hälsade på tre gånger på HVB hemmet, 30 mil från Malmö. Mamman fick sova över vid ett tillfälle. Mamman försökte hela tiden att få läkarvård för dottern och uppföljning av barnbarnets specialtandvård, men socialtjänsten motsatte sig detta. De tillät inga andra professioner, varken läkare eller psykologer. Allt vad mamman bokade avbokade socialtjänsten, KBT specialist, tandvård, hälsoundersökning och familjeterapeut.

Då Eva blivit omhändertagen kontaktade vi bl.a. dr Marco Nobis, psykiatriker, tidigare kirurg. Vi ville få perspektiv på barnbarnets situation. Han var oerhört sympatisk, klok och mycket erfaren. Han chockerades över vad vi berättade och skickade inbjudningar till sju personer på Social Väster till sin klinik för att ta reda på ”vad som gått snett”. Ingen svarade. Mamman fick stort förtroende för honom och skrev in Eva som patient hos honom. Vi har hållit kontakten med honom i fyra år.

Men socialsekreterarna på Social Väster har ingen respekt för vare sig läkare eller psykologer. De ikläder sig vita rockar och diagnosticerar själva.

Istället för att följa HVB hemmets utredning och rekommendationer, vilket var ett uppdrag från kommunen, placerades barnbarnet i ett familjehem med en brutal familjehemspappa, född och uppvuxen i ett diktatoriskt land. En person som använder sig av härskarteknik för att knäcka mitt barnbarn. Han är gift med omsorgschefen i Vellinge kommun.

Mitt barnbarn, tidigare sprudlande glad och stolt över sina talanger, degraderades och trycktes ner omedelbart i familjehemmet. Hon var då oerhört skör. Dr Marco Nobis hade läst en tidningsartikel där familjehemspappan berättat att han sett 100-tals demoner lämna kroppen. Dr Marco Nobis skickade en orosanmälan där han bl.a. skrev. ” Kommer han att driva ut demoner ur Eva?”

Dagen då hon transporterades till familjehemmet skrev Maria Persson i ett SMS till mamman att Eva mådde väldigt dåligt. Vi var djupt oroliga. Så jag ringde till familjehemmet, presenterade mig och frågade hur Eva mådde. Jag möttes av den största oförskämdhet av familjehemspappan och han vägrade att svara på min fråga. Min dotter kontaktade sin väninna och kollega sedan 10 år tillbaka. Hon ringde upp familjehemspappan som med mycket hög röst hade sagt att ”mormodern och mamman bryr sig inte om Eva.” Väninnan hörde då hur Eva protesterade i bakgrunden. Väninnan upplevde honom som en mycket obehaglig person.

Två dagar senare, den 19 maj 2020, fick barnbarnet tala med sin mamma via face-time. Högtalaren var på. Jag hörde samtalet. Barnet grät hejdlöst och sa ” ta mig hem annars är jag död”. Då vrålade familjehemspappan att Eva skulle gå ner på sitt rum. Därefter ringer han upp mamman och säger ” om du inte skrattar då du talar med ditt barn ska jag säga till socialtjänsten att du inte kan samarbeta”.

Efter en stund kom barnbarnet åter i telefonen. Men då var hon så rädd att hon inte vågade prata utan bara formade sina läppar till – hjälp mig!

Tre gånger fick mamman och barnet träffas på socialtjänstens kontor tillsammans med en kontaktperson, en yngre outbildad kvinna vars namn aldrig avslöjades.

Mamman berättade hur lyckliga de var tillsammans, de talade om minnen, skrattade och kramades. Då de skildes åt ville barnbarnet inte släppa sin mammas armar och bad under gråt om att få komma hem. Miriam Kalin gav falska uppgifter om deras möten och införde kontaktförbud. Därefter tog hon semester.

Då mitt barnbarn fick reda på att hon inte längre fick träffa sin mamma sa hon till en jämnårig flicka i familjen att hon tänkte ta sitt liv. Mamman krävde att Eva skulle få träffa en psykolog eller läkare, men vägrades av Miriam Kalin. Då dr Marco Nobis fick ta del av journalanteckningarna åkte han på eget bevåg en lördag klockan tolv till Eslöv. Han hade med sig en kvinnlig psykolog från BUP. Han bad om att få tala med Eva, men vägrades av familjehemmet. Först sa de att hon inte var hemma, sedan att hon sov.

Själv har jag vid två tillfällen knackat på, presenterat mig och bett om att få ge mitt barnbarn en kram. Vid första tillfället blev jag genast hotad med att bli nedbrottad av familjehemspappan. Vid det andra tillfället öppnade han dörren en decimeter och sa försvinn. Det kändes obegripligt att jag som tagit väl hand om mitt barnbarn varje dag i 11 år, varit med i alla sammanhang, följt henne till skolan, fritidsaktiviteter, läst godnattsagor osv., blir hotad med att bli slagen av en främmande man jag aldrig tidigare träffat för att jag ber om att få ge mitt barnbarn en kram.

Eva var kärnfrisk, hade en fungerande skolgång, stort självförtroende, var intelligent, social och ytterst godhjärtad innan det godtyckliga interimistiska omhändertagandet ägde rum. Sex månader senare i maj 2020 var hon i så dåligt tillstånd att hon borde lagts in på sjukhus. Hon hade då suttit i en säng i sex månader, svultit varje dag utan att tvätta sig och med samma kläder i protest mot LVU.

Hennes armar var blodiga och varfyllda då ingen skötte hennes atopiska eksem. Hon var svårt traumatiserad. Hennes lätta stamning hade försämrats så att det nästan inte gick att höra vad hon sa. Vid ett tillfälle försökte hon ringa BRIS men de la på då de inte förstod vad hon sa. Den allvarliga näringsbristen gjorde att hon fick blurr i ögonen. Hon vände natt till dag. Hon var så smutsig att det hade bildats mögel under fötterna. I ansiktet hade hon drabbats av stressutslag. Hon var svårt avmagrad och led av ångest. Hon levde i skräck för de aggressiva 14-åringarna som försökte attackera henne.

Hon var så rädd att HVB personalen fick köra henne runt i samhället tills 14-åringarna hade somnat. Ibland tog hon sin tillflykt till andra våningsplanet där hon gömde sig på kontoret under skrivbordet Att hon försökte ta sitt livs bekymrade inte socialsekreterare Maria Persson. Hon grät varje dag efter sin djupt älskade mamma, sitt hem med två egna rum, sin skola hon var så glad för, sin mormor, sina bästa vänner någonsin, sina fritidsintressen som hon utövat varje vecka i fyra år, golf, balett, teater, där hon också fått goda vänner. Eva ville inte leva längre. Tre gånger har hon blivit handfängslad och bortsläpad från sin mamma och mig.

Detta kallar socialtjänsten vård. Jag har noga läst HVB hemmets 180 sidor dagboksanteckningar om Eva.

Den 12 januari 2020 besökte vi mitt barnbarn i Kullavik. Mamman bad personalen om att få ta med Eva till barnsjukhuset i Göteborg. Det gjordes utan socialtjänstens kännedom, eftersom de förbjöd all kontakt med läkare. HVB personal följde med. Läkaren var chockad över barnets atopiska eksem, som ingen skötte. Hon diagnosticerade Eva med trauma, stressutslag i ansiktet och ansåg att hennes blurr i ögonen berodde på näringsbrist. Läkaren konstaterade att Eva var mycket smutsig.

Läkaren var allvarligt bekymrad över Evas självmordstankar. Hon sa till läkaren att hon tänkte hoppa från HVB hemmets balkong. Läkaren skrev remiss till BUP i Varberg. Denna remiss följdes aldrig upp, socialtjänsten avbokade. Läkaren skickade också en orosanmälan till socialtjänsten.

Flera anmälningar skickades till socialtjänsten gällande deras vanvård av Eva. Skolinspektionen i Göteborg, som mamman kontaktade, ringde upp en chef på Social Väster och uppmanade dem att göra en Lex Maria anmälan. Istället flyttades ärendet illa kvickt till Skolinspektionen i Lund som genast la ner ärendet, trots att barnbarnet vid tidpunkten inte gått i skolan på 3 månader.

Socialchefen är gift med stadsdirektören. Stadsjuristen var socialtjänstens biträdande jurist under en förhandling. Hans fru var jurist på Förvaltningsrätten och kollega med domaren som dömde i LVU-målet. I nästa förhandling var det pappans juridiska biträde om var socialtjänstens biträdande jurist.

Diakonen i Kullavik träffade mitt barnbarn några gånger och skrev till socialtjänsten att hon var mycket bekymrad över Evas tillstånd och självmordstankar. Socialtjänsten hörde inte av sig till henne. Även Evas juridiska ombud, advokat Bandrup, som hade kontakt med Eva, skrev om sin oro till Maria Persson. Advokat Bandrup kämpade för att Estelle skulle få komma hem.

Min dotter tog kontakt med dr Harry Korman, specialist inom barn- och ungdomspsykiatri, utbildad psykoterapeut och handledare i familjeterapi. De hade flitig kontakt och min dotter ordnade med möte mellan dem och Miriam Kalin. På mötet avslöjade Miriam Kalin att hon stoppat ett gratulationskort till Eva där mamman skrivit ” jag älskar dig, jag saknar dig.” Detta chockade dr Korman och gjorde honom arg. Han har skrivit ett intyg där han beskriver min dotters situation som Kafkaliknande och anser att hon har rätt.

I september 2020 kontaktade Miriam Kallin den biologiska pappan som inte var vårdnadshavare och gav honom fritt flöde till Eva. Han hade visat sig vara en helt annan person än den min dotter gifte sig med. Han misshandlade min dotter så att hon har fysiska men än idag. Då Eva var 6 månader försökte han döda min dotter. Han blev häktad och därefter inledde han en tre år lång vårdnadstvist. Innan han försvann stal han pengar från min dotter. Min dotter levde under dödshot. Han sa dessutom att han skulle ge henne ett 10 års långt helvete. Jag utsågs till kontaktperson. Ingen av oss har någonsin sagt ett ont ord om honom till Eva. Han har under Evas uppväxt fått hälsa på henne närhelst han ville. Men han har under alla åren visat ytterst lite intresse, svikit henne å det grövsta, aldrig haft med sig någon present till mitt barnbarn.

När det hade gått långa tider, flera månader utan att han hört av sig, brukade min dotter ringa och bjuda hem honom. Han mottogs alltid vänligt med god mat, för Evas skull. Då Eva var ca 9 år såg min dotter på Google att han fanns med på Lexbase. Jag begärde ut domen på 240 sidor och vi blev chockade över det grova ekonomiska brott han begått. Han hade stulit 3 miljoner från ett holländskt företag och tvättat pengarna i sitt kriminella nätverk. Han hade också framställt och sålt falska identiteter. Då han i vuxen ålder hade lämnat hemlandet hade han under många år levt under olika identiteter runt om i Europa efter stöld i en bank. Och hans nätverk var förbrytare av all slags brottslighet. Han är en notorisk lögnare. Och han hatar min dotter.

Allt hade Miriam Kalin fått information om. Ändå satte hon honom genast på en piedestal. Det första han bad om var barnbarnets pass. Han hade utrest till Danmark efter avtjänat långt fängelsestraff. Tillsammans med pappan och familjehemmet och Miriam Kalin började de få barnbarnet att ta avstånd från sin mamma genom att förtala henne, ja till och med skrämma henne för sin mamma.

Eva levde helt isolerad i familjehemmet. Det dröjde inte länge förrän Miriam Kalin uppmuntrade barnbarnets pappa att söka ensam vårdnad. Hon gjorde en överenskommelse med sina goda vänner, familjehemmet, och pappan, att om han fick ensam vårdnad skulle barnet stanna kvar i familjehemmet under SOL så att familjehemmet fick behålla sina inkomster och han slapp kostnader

För Familjerätten undanhöll hon allt positivt om mamman och allt negativt om pappan och pressade barnbarnet till att välja pappan som vårdnadshavare. Pappan var vid tidpunkten bostadslös, inneboende i okänd familj i Köpenhamn. Han hade stora skulder hos Kronofogden och stod åtalad för ännu ett brott enligt Brottsbalken. Men detta hemlighöll Miriam Kalin. Hon gav Familjerätten uppgift om att brottet som pappan dömts för, dvs. stöld av 3 miljoner, var ett bokföringsbrott begånget av annan som pappan fått skulden för. En ren lögn.

Hon tvingade Eva till att vara illojal mot den mamma hon älskat så djupt i 11 år. De har ljugit för Eva som vi misstänker tror att vi övergivit henne. Hon kanske inte ens vet att hon är frivilligt placerad i familjehemmet av pappan.

Pappan visste hur oerhört bra Eva hade det i sitt hem, hur mycket hon älskade sin mamma som gjorde allt för sitt barn. Barnbarnet älskade sitt hem med två egna rum, en stor bostadsrätt med trädgård, hur fint hon utvecklades och hur stolt hon var över sin mamma, sin skola och sina fritidsaktiviteter och så glad för sina vänner. Men med grov manipulation och lögner med hjälp av Miriam Kalin vann han vårdnadstvisten. Han läste hela tiden i sin mobil under förhandlingen. Orden var Miriam Kalins. Eva fick stanna kvar i familjehemmet under SOL med pappan som ensam vårdnadshavare.

Tre veckor efter domen den 10 maj 2022 tillträdde Miriam Kalin en betydligt högre befattning i Vellinge Kommun, som 1:e socialsekreterare, där familjehemsmamman, tillika omsorgschefen är denna socialsekreterares chef. Alla tjänade på detta, all utom Eva. Pappan slipper betala för sitt barn, familjehemmet fick behålla sina inkomster och Miriam Kalin fick en högre befattning med högre lön.

Familjehemsmamman/omsorgschefen och Miriam Kalin, som visste hur oerhört mycket Eva älskade sin mamma, har missbrukat sin makt som myndighetspersoner genom att utnyttja och isolera ett skört och utsatt barn för att nå sina egna syften och tillfredställa egna behov. Familjehemsmamman, tillika omsorgschefen, ser till att hennes man får inkomster. I juni i år fanns 6 familjehemsplacerade barn där, 2 minderåriga barn och 4 tonåringar, plus deras egna barn 1 år och 6 år enligt Folkbokföringsregistret.

Enligt Barnrättskommittens betänkande är det fullständigt olämpligt att låta ett barn, som levt isolerad från en förälder och påverkats av den andra föräldern, att ta ställning i en vårdnadstvist. Det är beklämmande att varken Miriam Kalin eller den del av socialtjänsten som kallas Familjerätten känner till detta, än mindre tagit det i beaktande

Socialtjänsten förstörde mitt barnbarn, hennes fungerande skolgång och hennes mentala hälsa, och lät mamman se på och förhindrade mamman att ingripa.

Då Eva gick i 6:e klass i Eslöv står om klassföreståndarens utlåtande om Eva i journalanteckningarna från socialtjänsten. Läraren uttalar sig om svårt socialt samspel, uttryckslöst ansikte, skrattar på fel ställe och skrattar hysteriskt i för lång tid, är distanslös genom att hon står så nära klasskamraterna att de känner obehag, vidare att hon ofta stänger av, tappar fokus, har koncentrationssvårigheter, att hon är lågpresterande och att hon skäms för att hon är familjehemsplacerad. I journalerna står också om insomningsproblem.

Inga av dessa avvikelser hade Eva påvisat tidigare under hela sin uppväxt.