Familjebaserad terapi för återförening av barn – förälder

17 augusti 2024. Dr. leg.psykolog Lena Hellblom Sjögren: Funderingar efter att ha läst en viktig artikel av Linda S. Smith. Fairfield, Connecticut, från 2016 i JOURNAL OF CLINICAL PSYCHOLOGY: IN SESSION. Vol. 72 (5), 498-512. Publicerad online i Wiley Online Library (wileyonlinelibrary.com/journal/jclp. DOI: 10.1002/jclp.22259

Familjeterapi på order av en domstol i en infekterad vårdnadstvist förekommer inte i Sverige, men i flera andra länder. Detta slags terapi skiljer sig från vanlig stödjande terapi – och kan hjälpa ett barn, som kanske under flera år vägrat att ha kontakt med en tidigare älskad mamma eller pappa, att återförenas med denna. Sessionerna är längre och sker oftare, också i andra miljöer än i terapeutens rum, terapeuten är mer styrande. Ett tredje särskiljande drag är att detta slag av familjeterapi innehåller mer samordning med andra professionella. Kognitiva beteendeterapeutiska tekniker kan komma väl till pass i att lära de inblandande hur tankemönster påverkar beteenden, liksom att agera coach och modell. Alla familjemedlemmar behöver lära sig om ångest och att undvikande beteende är en reaktion på ångest.

Om det uppstår en situation där den av barnet favoriserade föräldern, den som är mest motvillig till den domstolsbeslutade påbjudna terapin, vill avsluta terapin, kan domstolen behöva fatta ett temporärt eller varaktigt beslut om att överflytta vårdnaden.

Den triangulering som skapas i dessa fall: barnet allierad med den ena föräldern på den ena sidan mot den andra föräldern, måste brytas för att en återförening ska kunna ske. Familjeterapeuten i dessa fall får inte ta partisk ställning eller låta sig luras att agera som en domare, utan måste anstränga sig att bygga förtroende med båda föräldrarna och med barnet. Det går att förutse att detta lättare låter sig sägas än göras.

Det är vanligt att terapeuten efter en tid anklagas av den av barnet favoriserade föräldern för att ha tagit parti för den uteslutna föräldern och arbeta för denna förälders agenda. Denna krisperiod då terapeuten blir ett svartmålat hatobjekt för både barnet och den favoriserade föräldern, blir i en lyckad terapi en läroprocess för alla inblandade, inte minst för barnet. När terapeuten sätter ord på vad som sker i rummet tydliggörs hur kommunikationen sker. Terapeuten klargör faktiska förhållanden som motsäger de hatiska bilderna och anklagelserna mot terapeuten. Därmed hjälper terapeuten barnet till erfarenheter som barnet kan använda i sin kommunikation med den tidigare ”hemska” och hatade föräldern. Terapeuten hjälper samtidigt den favoriserade föräldern, i bästa fall, till en insikt om att trianguleringen är ohälsosam för barnet. Den tidigare uteslutna föräldern får lära sig att inte försvara sig mot barnets känslor och att förstå att det går att säga ett allmänt förlåt, t.ex. genom att säga: ”Jag är så ledsen att jag sårat dig. Jag älskar dig och har aldrig velat skada dig. Jag hoppas vi kan komma över detta.”

Artikelförfattaren exemplifierar med ett fall hon själv arbetat med. Det tog ungefär sex månader att komma till en punkt där barnet hade fått insikter om att barnets föreställningar om hur hemskt det skulle vara att möta sin under lång tid uteslutna pappa i verkligheten – under upprepade och allt längre kontakttillfällen – visat att det inte var så hemskt som barnet föreställt sig.

Efter genomgången krisperiod, då barnet kommit så långt så att barnet – med terapeutens hjälp – också sovit över hos den ”hemska” föräldern – började barnet fråga sig: ville min mamma att jag skulle hata min pappa. Barnet började minnas sådant som hennes mamma sagt och gjort som understödde att det nog varit så att mamman hade velat att hon skulle hata sin pappa. Hon blev arg på sin mamma och började ta avstånd från henne. Terapeuten hjälpte barnet till insikt om att även om det fanns anledning för henne att vara arg på sin mamma, var det fortfarande ok att ha kontakt med henne och älska henne.

Och det var viktigt att undvika att barnen allierade sig med den tidigare uteslutna – mot mamman – dvs. det gällde att undvika en ny triangulering!

Avslutningsvis summerar Linda S. Smith några tips som jag återger kort:

Barnet ska ha en röst och få göra val. Men större beslut, så som om barnet ska ha eller inte ha kontakt med en förälder, vore inte av utvecklingspsykologiska skäl rätt att lägga över på barnet.

Återkoppla med barnet närvarande efter varje session hur återföreningen gått med den favoriserade föräldern.

När barnet talar svepande negativt om den ”hemska”, den uteslutna föräldern fråga barnet om detaljer och konkreta exempel.

Var med barnet vid alla små successiva övergångar (träffas i terapirummet en kort stund, en längre stund, träffas ute i samhället, träffas i förälderns hem på dagtid en kort stund, en längre stund, övernatta) eftersom varje förändring kan framkalla regression. Dessutom ger terapeutens närvaro stöd till både barnen och den tidigare uteslutna föräldern och minskar risken för förvrängningar och missförstånd.

Tydliggör barnets egen erfarenhet av att föreställningarna om vad som ska hända i mötena med den ”hemska föräldern” aldrig i verkligheten är så skrämmande som barnet föreställt sig.

Betona nuet och framtiden som utgångspunkt för det terapeutiska arbetet.

Ge barnet möjlighet att återkoppla sina upplevelser till terapeuten efter varje session.

Det går inte att uppnå alla mål för behandlingen i dessa fall av domstolsbeslutad familjeterapi, men det specifika målet att barnet efter terapin ska ha ett beslutat schema för kontakt med båda sina föräldrar, ska ha uppnåtts.

Det. kan vara värdefullt att familjemedlemmarna efter familjeterapin fortsätter att ha egna individuella terapeutiska stödkontakter.