Lena Hellblom Sjögren 25 november 2025
Öppnade min mailbox nyss och läser att Socialstyrelsen ska stärka systemet för att upptäcka alla som är våldsutsatta i sin hemmiljö:
| ”Ingen våldsutsatt ska missas i vård, tandvård och socialtjänst – vi fortsätter att stärka systemet. Varje år lever tusentals personer i Sverige med våld i sin närhet, ofta i det som borde vara den tryggaste platsen: hemmet. Hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten har en viktig roll i att upptäcka och motverka våld i nära relationer, men på många håll finns brister i rutiner och arbetssätt. ´Vår vision är att ingen våldsutsatt ska missas på grund av bristande kunskap eller rutiner i vården eller socialtjänsten. När vi inte lyckas riskerar både barn och vuxna att bli kvar i farliga situationer,´säger Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson. |
Det är lovvärt!
Men det psykologiska våld som utövas av den ena föräldern mot den andra, med användande av barnet som stridsvapen, oftast i samband med vårdnadstvister, är ett våld som hittills i vårt land har gått under radarn nästan helt och hållet. Det är tusentals barn som offrats – och fortsätter att offras – i den ena förälderns kamp för att få egen kontroll över barnets tankar och därmed över barnets liv. Det ser för omvärlden ut som om det är barnet självt som valt bort sin ena förälder. Men det är en effekt av en tvingande kontroll som barnet måste anpassa sig till – för att kunna klara sin vardag. Barnet som tvingas välja bort sin ena förälder tvingas då också att välja bort halva sig själv.
I allt flera vårdnadstvister tar den myndighet, som enligt grundlag ska utöva sin myndighet sakligt och opartiskt, parti för den förälder som först söker deras stöd. Denna förälders narrativ utreds ofta inte genom att lyssna till den andra förälderns uppgifter. I varje fall inte på djupet, så att det tunnelseende som etableras intuitivt när socialtjänstens handläggare möter den förälder som först söker stöd och hjälp, förändras. Tunnelseendet leder till bekräftelsefel. Mest lidande blir barnet som tappar sin identitet, sin historia och tvingas leva i en fiktiv svart-vit värld där den ena föräldern och allt och alla som hör ihop med denna är bara bra – och allt och alla som hör ihop med den andra föräldern är dåligt.
Detta våld i nära relation måste tas på allvar.
Det kan vara svårt att identifiera. Om processen från kärleksfull närhet till påverkan att förskjuta och ta avstånd – och hitta hem igen – till en kärleksfull förälder som inte gjort barnet illa, handlar Ulrika Ekenbergs bok EXCLUDERE med bokrelease i morgon, den 26e november.
Avskilda barn - Secluded children 