11 december 2025, Lena Hellblom Sjögren
Den 1 december 2025 presenterade regeringen förslag till dels en ny tvångslag för vård av unga och en ny lag om särskilda befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården.
Så här presenteras förslagen i den drygt 600 sidor långa utredningen:
”Omhändertagande för vård på grund av anknytning
5 § Ett barn ska omhändertas för vård på grund av anknytning till familjehemmet om
1. barnet är placerat i ett familjehem på grund av sådana förhållanden i hemmet som anges i 2 §,
2. förutsättningarna för det omhändertagandet har upphört,
3. det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas om placeringen i familjehemmet upphör,
4. det är till barnets bästa att vården fortsätter, och
5. det kan antas att placeringen i familjehemmet inte kan fortsätta med samtycke av barnets vårdnadshavare och, om barnet har fyllt 15 år, av barnet själv.
6 § Vid en prövning av om förutsättningarna för omhändertagande för vård på grund av anknytning enligt 5 § är uppfyllda ska särskilt beaktas
1. familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att fortsatt vara familjehem,
2. barnets inställning,
3. barnets relation till familjehemmet, vårdnadshavare och syskon,
4. barnets förankring i sin sociala miljö,
5. barnets ålder och placeringstid,
6. om barnet har särskilda behov, och
7. om barnet har en pågående behandling eller annan insats. ”
Det är en allvarlig missuppfattning om vad anknytning är. ANKNYTNING handlar inte om att ett barn fått god kontakt med främmande vuxna som avlönas för att upplåta plats i sitt hem för barnet. Statistiskt sett finns – om jag minns rätt – uppgifter om att barn som placerats omplaceras i genomsnitt fem gånger innan myndig ålder.
Tyvärr har ansvariga myndigheter inte utvärderat tvångsvården av unga. Docks finns forskning att tillgå (Vinnerljung, Bohman & Sigvardsson, och senast Ronia Helgesdotter). Denna forskning visar sammantaget att det som kallas vård inte är en vård som gör att de placerade barnen mår bättre eller utvecklas väl. Utan snarare motsatsen. De barn som rycks upp från sina biologiska nätverk och placeras hos främmande vuxna som får betalt för sitt uppdrag från socialtjänsten och har uppsägningsrätt, löper större risk än barn i en normalpopulation för att sammanfattningsvis:
- misslyckas i skolan
- hamna i drogberoende
- hamna inom psykiatrin
- bli kriminella
- ta sina egna liv
Dessa risker övervägs så gott som aldrig av socialsekreterare som utreder, bedömer och fattar beslut, om att det är bättre för barnet att tvångsvårdas än att få vara kvar i det som bedömts som en riskmiljö för barnet. Deras utredningar kallas för socialnämndens utredningar, bedömningar och beslut. Men i socialnämnderna sitter lokala politiker som tyvärr inte har rätt att ifrågasätta några utredningar, bedömningar och beslut som de får från tjänstemännen, utan endast formellt ta ansvar för dessa.
Senast har vi hört om det som kallas vårdinsats för den 8-åriga Elsa som socialtjänstens handläggare bedömer har det bättre som tvångsvårdad än att få ha nära kontakt med sina egna föräldrar.
Min fråga är: Vet de – och de barnskyddsexperter som givit dem råd – inte att barn för att själva kunna må bra och utvecklas väl behöver få ha nära kontakt med sina föräldrar och få dessas villkorslösa kärlek och bekräftelse?
Förutsatt att föräldrarna är vad som brukar kallas goda nog.
Diagnosen Münchausen Syndrom by Proxy , MSbP, är mycket svår att ställa. Den handlar om att en vuxen använder ett barn för att själv få uppmärksamhet. Tyvärr blev denna diagnos under en period en ”trend” liksom också ”shaken baby syndrome”, bland dem som ofta omtalar sig själva som barnskyddsexperter.
Det blir tyvärr inte vuxna som mår bra av barn som tvångsvårdas.
SBU och/eller riksdagens utredningstjänst, eller en oberoende universitetsinstitution, borde utreda hur många av de allt flera barn som placeras i olika former av tvångsvård som senare återfinns bland dem rekryteras till att utföra mord och sprängningar.
Avskilda barn - Secluded children 