Barn far illa… ännu ett brev till ännu en myndighet…

Till den vänliga person som svarade mig på

Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd

Mon, Siljansnäs världshälsodagen 2017

 

Hej,

Det var jag som ringde den 6 april och frågade om familjerättsutredarna ska klippa från barnutredningar och klistra in i sina utredningar.

Du svarade med att hänvisa till socialstyrelsens råd i ”Vårdnad, boende och umgänge”, sid 235.

Då du läst upp vad som stod där framförde jag en del av den kritik jag efter 25 år som forskare/utredare om/av tvistiga familjemål, ofta med ogrundade anklagelser och förtal i de svåraste vårdnadstvisterna, kommit fram till.

Den viktigaste reformen för att kunna få förutsättningar att ta tillvara barns bästa vore att renodla hjälp/stödfunktionen som socialtjänsten har och låta domstol eller annan myndighet ta över tvångsbesluten. I dagsläget blir det svåra rättssäkerhetsproblem både för barn och föräldrar, bristande respekt för lag ochför  mänskliga rättigheter. Barnens rätt till familjeliv och till bibehållen identitet, kränks regelbundet då vårdnadstvister avgörs.

Tusentals barn far illa då de utan saklig grund avskiljs från en mamma/pappa eller från båda och påverkas att bli avståndstagande mot dessa föräldrar. Det leder till psykiska skador så som nedstämdhet/depression och fysiska skador på grund av att immunförsvaret  nedsätts av den konstanta stress det innebär för barnen att tvingas förlora halva eller hela sitt familjerotsystem, genom att vara utlämnade antingen åt en förälder som vill ha total egen kontroll över barnen och drivs av en oförsonlig fientlighet gentemot den andra föräldern, eller att vara utlämnad åt avlönade fosterföräldrar som arbetar på uppdrag av en socialtjänst som ofta drivs av prestige – och ibland av likartad oförsonlig fientlighet mot ena föräldern som den föräldern som tagit kontrollen över barnen, och som socialtjänsten, liksom BUP ofta tar parti för.

En renodlad hjälpande/stödjande socialtjänst skulle kunna slås ihop med BVC och MVC till FVC, FamiljeVårdCentraler. Där skulle duktiga familjerådgivare och medlare kunna göra stora insatser, liksom hemsamariter som kan ge hjälp och råd i i den familj som anses bristfällig – i stället för att ta barnen från föräldrarna. Mig veterligen finns ingen forskning som utvisar positiva resultat av sådan avskiljande behandling.

Behovet av adekvata riskbedömningar är stort, dvs- bedömningar som väger de statistiskt grundade kända riskerna för barn som placeras i det som kallas samhällsvård mot det som bedöms vara risker i barnens hemmiljö. De kända riskerna är bristfälliga skolresultat, risk att hamna i drogberoende, i kriminalitet, inom psykiatrin, och ökad risk i jämförelse med en normalpopulation att begå självmord.

Jag uttryckte också kritik, som jag menar är välgrundad, mot att socialstyrelsen inte hjälpt de stackars betungade socialsekreterarna med tillförlitliga metoder att använda i sitt reguljära arbete. Du invände då och sa att BBIC fanns. Så som jag påpekade i vårt samtal saknas här helt och hållet det som är barns mest grundläggande behov,  behovet av att få ovillkorad kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar, eller de  andra vuxna som varaktigt finns för barnen under uppväxten.

I sammanhanget nämnde jag KIDSCAN utarbetat av WHO och PARQ child (short form) utarbetat av Ronald Rohner  som instrument för att i det ordinarie sociala arbetet på ett opartiskt och sakligt sätt få grepp om barnens mående och upplevelse av respektive förälders beteende gentemot dem  .

Nu sänder jag min senaste bok till dig och dina kollegor på MFOF. Återkom gärna med kommentarer och frågor.

Vänliga hälsningar

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr och legitimerad psykolog