Avidentifierad fallstudie av Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog, utlagd 2017-07-28

Karin avskildes från sin mamma Siv vid två månaders ålder. Siv hade av socialtjänsten i sin hemkommun, vantolkats och uppfattats som en mor farlig för sina barn. Socialsekreterarna hade satt diagnosen Munchhausen Syndrome by Proxy, MSbP på Siv. Barnens journaler gav ej grund för denna diagnos.

 

Karins pappa, ej pappa till de två äldsta döttrarna, hotade och misshandlade Siv, något hon till en början inte vågade berätta.  Bilden av Siv som farlig för sina barn började konstrueras av den barnläkare som mötte Siv då hon lagts in en månad innan Karin skulle födas. Barnläkaren, som fick rapporter om att Siv uppträdde konstigt, antydde två mycket ifrågasatta diagnoser och gjorde en anmälan till socialtjänsten.

Siv tolkades som konstig då hon försökte anpassa sig efter den misshandlande nye mannens, Karins pappas, önskningar, samtidigt som hon oroade sig för sina hemmavarande barn, då i denne mans vård, medan hon lagts in på BB i förtid.

Barnläkarens antydda diagnoser blev fantasieggande för de socialsekreterare som tog emot barnläkarens anmälan. Det blev en prestigesak för dem att visa att de antydda diagnoserna var korrekta, dvs. att Siv var en person som både hittade på sjukdomar åt sig själv, dvs. led av Munchhausen syndrom, och sjukdomsbelade sina barn, dvs. led av Munchhausen syndrom by proxy.

Karins ¨(misshandlande) pappa sågs under den första tiden av socialtjänstens handläggare som den som skulle skydda Karin mot hennes mamma. Denne pappa hade en halvsyster, som var kollega med socialsekreterarna, och en mor som lämnat bort honom då han var liten. Denna kvinna, Karins farmor, tyckte mycket illa om Siv och talade med sin dotters kollegor om Sivs olämplighet som mamma redan innan Karin föddes.

Karins farmor och faster har varit de som socialtjänsten haft kontakt med om Karin. Först senare då Siv gift sig med sin nuvarande make, vågade Siv berätta om hur Karins pappa behandlat henne. Karins pappa dömdes, villkorligt, för hot och misshandel mot Siv.

I utredningar utförda av socialsekreterarna som omhändertog Karin står att Siv är sjukdomsfixerad och att hennes subjektiva symtom saknat medicinsk grund. Det visade sig dock att Siv haft flera svårdiagnosticerade sjukdomar.

Det står att Siv sjukdomsbelagt sina äldsta döttrar och utvecklat ett ”eget teckenspråk” med den äldsta. Denna dotter hade av fyra läkare, oberoende av varandra, ansetts ha ”autistiska drag,” och sattes i specialskola genom BUPs försorg.  I journal från läkaren på Vårdcentralen som kände Siv och hennes barn, står att Siv stimulerat denna dotter både motoriskt och i att utveckla kommunikationen med andra, bl.a. genom att `tala´ teckenspråk som hon lärt av döv släkting.

Socialsekreterarna upprepade i sina utredningar att  ”inga tecken på autism föreligger och att äldsta dotterns försenade utveckling främst beror på bristande känslomässig kontakt.” De upprepade också att näst äldsta dottern hade övermedicinerats ”i förebyggande syfte” och tvingats genomgå allergitester.  Det visade sig också vara fel då jag gick till journalerna. Det var Vårdcentralens läkare som ordinerat allergitest/pricktest vilka visade att flickan hade komjölksallergi. Sådan allergi kan ge andningssvårigheter/astmaliknande symtom. Flera läkare hade satt astmadiagnos på denna flicka. Siv hade recepten kvar. Hon hade hämtat ut medicin för att ha hemma eftersom de då  bodde långt ute på landet och hade svårt att snabbt komma till apotek.

Socialtjänsten beslutade, efter Karins födelse, att hela familjen skulle utredas på ett utredningshem, det var till en början en frivillig placering. Där kunde Siv, trots vätska i knät (visade sig vara en systa som opererades i januari 1997) och svårigheter att gå, sköta Karin. Det gick bra med personalen. Då beslutade socialtjänsten om tvångsvård jml LVU och att familjen skulle flyttas till ett annat utredningshem där det fanns en personal som enligt dem var expert på Muncchausen syndrome by proxy.

Karin ammades flera gånger dagligen av Siv och gick upp i vikt som hon skulle, enligt  uppgifter på Karins BVC-hälsokort. Karin mådde bra och utvecklades också så som hon skulle under de två månader då hon fick vara med sin mamma, trots att det var mycket svårt för Siv, som oroade sig mycket för de äldre döttrarna, vilka mot sin vilja tvingats flytta från det utredningshem där de trivdes och kunde gå kvar i sin skola.

I och med den påtvingade flytten till det utredningshem där MSBP-experten fanns tvingades flickorna att avbryta sin skola och sina kontakter med sina kamrater. På den nya institutionen var det cirkulation av barn med problem, byte av personal, och lite stimulans för de stora flickorna.

Efter dessa två omflyttningar, då Karin fortfarande varit nära sin mamma, bröts Karins kontakt med sin mor abrupt av de handläggande socialsekreterarna. Då var Karin två månader. Den föräldrapart som tvångsomhändertagit Karin, tvingade Karin att nu bara få möta sin mamma en gång per vecka. Hos den jourmamma dit socialtjänstens handläggare beslutat flytta Karin.

Karin separerades således då hon ammades vid 2 månaders ålder plötsligt från sin mamma och tvingades avbryta både amning och den nära och täta kroppskontakten med sin mamma.  Ett barn som traumatiseras på detta sätt, det svåraste trauma ett litet barn kan utsättas för, reagerar på de olika sätt som står till buds för ett spädbarn, avskärmning/apati eller skrik. Karin uppvisade båda svarsreaktionerna, så svårt att man trodde att hon inte såg eller hörde, men det var helt fel att Karin inte hörde eller såg.  Reaktionerna på den plötsliga separationen från mamman var kraftiga i tiden nära efter separationen, och planades ut då Karin varit några veckor hos jourfostermamman.

Lilla Karin tvingades dock av socialtjänstens handläggare att gå igenom

⦁ EEG,

⦁ neurologisk utredning samt

⦁ en mängd andra undersökningar.

De skador som Karin uppvisade som spädbarn uppfattades nämligen av de socialsekreterare som separerat barnet från modern som orsakat av moderns olämplighet som mor. På fullt allvar hävdade således de handläggande socialsekreterarna, med stöd av den av dem inkallade barnpsykiatriska experten, som underskrivit deras MSbP-diagnos per telefon, att spädbarnets skrik, bristande blickkontakt och till synes dövhet, efter att plötsligt, två månader gammal, ha tagits från sin mamma, till en jourmamma, berodde på att mamman skadat barnet.

De förstod inte att det var det lilla barnets sätt att reagera på traumat att tvingas avskiljas från sin mamma, som barnet ammat och haft daglig nära kontakt med.

När barnet återhämtat sig och börjat anpassa sig till att få träffa sin mamma en gång i veckan hos jourmamman, och när Karin börjat knyta an till jourmamman, flyttade socialsekreterarna Karin fem månader gammal till en fostermamma som nyligen förlorat ett eget barn (död i en hjärtsjukdom). Det var många mil från både barnets mamma och barnets jourmamma. Enligt socialsekreterarna var detta det de kallade en uppväxtplacering för att varaktigt  skydda Karin mot hennes mamma.

Jourmamman motsatte sig detta uppbrott för Karin. Jourmamman sa att för Karin var det bäst att bo kvar hos henne, till dess att Kammarrätten hade beslutat om Karin skulle vara omhändertagen eller inte. Ansvariga handläggare lyssnade inte. Kontakten med jourmamman och med barnets mamma skars av helt och hållet. Fem socialsekreterare var med i fosterhemmet för att som de uttryckte det underlätta anknytningen till fostermamman under inskolningen.

Karins mamma tilläts inte vara med alls, hon störde Karins anpassning i sitt nya hem, förklarade de handläggande tjänstemännen i myndighetsställning.

När Karin var sex månader gammal folkbokfördes hon av dessa socialsekreterare på fosterhemmets adress. Folkbokföringen hos de av socialtjänsten utvalda fosterföräldrarna gjordes utan Karins föräldrars/vårdnadshavares vetskap. Det skedde fyra månader innan domstol fattat beslut angående fosterhemsplacering.

När beslutet i Kammarrätten i Stockholm kom  innebar det att Karin inte skulle vara i fosterhem över huvud taget. I domen står:

”Vården enligt LVU av Karin och hennes två systrar skall upphöra. Domen i denna del gäller omedelbart.”

Karin var då Kammarrättsdomen kom 10 månader gammal. Karin skulle, enligt Kammarrättens beslut, hem till sin mamma omedelbart. Det  hade gått bra att genomföra med tanke på Karins låga ålder.

Socialsekreterarna, som flyttat Karin tre gånger, uttalade emellertid, efter Kammarrättsdomen,  att det inte är bra för små barn att flytta:

-De instruerade fosterföräldarna att ha kvar Karin i fosterhemmet.

-De förbjöd mamman att komma till fosterhemmet.

-Socialnämnden fattade därefter, på de handläggande socialsekreternas inrådan, beslut om flyttningsförbud och senare också om

-totalt umgängesförbud.

Karin hölls således kvar, trots dom om att hon skulle hem till sin mamma, utan kontakt med sin mamma, i den fosterfamilj den ansvariga socialtjänsten valt ut åt Karin. Denna familj hade en gång flera år tidigare utretts  av en annan kommun och då befunnits lämplig att ta emot vuxna missbrukare, något de gjorde fram till dess att deras egna äldsta barn dog. Några månader efter detta barns död placerades Karin, fem månader i denna familj.

Restriktionerna gentemot Karins mamma behölls, det är restriktioner som brukar tillämpas då gravt belastade föräldrar, dokumenterat farliga för sina barn, ska ha umgänge.

Muncchausen-diagnoserna intygades på socialtjänstens begäran gälla Siv av den barnpsykiater socialtjänstens anlitat. Han hade aldrig träffat Siv eller något av hennes barn. Han har ställt samma diagnos per telefon på flera mammor.

Innan dess hade den ansvariga juristen på Socialstyrelsen, utifrån av socialtjänstens handläggare utvalda uppgifter om bl.a. påstådd undervikt (Karin vägde 3905 gram och gick ner normalt innan hon gick upp igen), i Socialstyrelsens namn uttalat sig om Siv som en mor som allvarligt brast i omsorgen om sina barn.

Att Karins ”sinnesorgan ögon och öron inte stimulerats till att börja fungera på ett normalt sätt,” så som barnpsykiatern skrev motsägs av att Karin inte hade något fel på hörsel eller syn, förutom ett medfött skelningsfel som Siv sagt behövde åtgärdas genom operation.

Detta medfödda skelningsfel  påpekades också av den läkare som undersökte Karin i samband med placeringen, på begäran av socialtjänsten. I journalen från denna undersökning står om Karin att hon var helt normal, mådde bra och hade en normal utveckling:
”2 mån gammal flicka. Ger god kontakt. Ansatser till leende.”

Detta var referenspunkten, en frisk normalt utvecklad liten flicka.

Placeringskommunens ansvariga handläggare var, då nästan ett år gått, tvungna att gå med på  att en  återanknytning för Karin med sin mamma skulle prövas.De placerade Karin på ett tredje utredningshem. Meningen var att fostermamman och mamman skulle vara där, men fostermamman, som enligt socialtjänstens plan skulle trygga Karin, avvek efter första dagen.

Karin och hennes mamma stannande kvar och hade några veckors daglig kontakt. Karin var då 14 månader och började säga mamma till sin mamma och att återanknyta till henne. Karin och hennes föräldrar efter dessa veckor, som de uppfattat som avslutade, till en sommarstuga de fått låna.

Då beslutade socialtjänstens handläggare åter om att Karin skulle tvångsomhändertas ( LVU). Karin hämtades av ansvarig handläggare med polis. Hon togs utan kläder på sig ut i kylan ( blev sjuk därefter).

Karin svarade åter med mycket oroande reaktioner på att separeras från sin nära kontakt med sin mamma. Dessa reaktioner vantolkades av personal och fosterföräldrar. Vantolkningarna låg till grund för att nästan helt och hållet förbjuda Karin att ha kontakt med sin mamma, trots ännu ett domstolsbeslut (Länsrätten) om att Karin skulle återförenas med sin mamma.

Karins mamma diagnosticerades som farlig för sina barn på grund av det som till synes blivit en modediagnos, Munchhausen syndrome by proxy. Den barnläkare. Roy Meadow som hittat på diagnosen och också adlats för sina insatser, avlegitimerades under några år innan hans överklagande gick igenom. Avlegitimeringen skedde sedan det avslöjats hur fel han haft i sina uttalanden om mammor som farliga för sina barn, uttalanden som ledde till flera omtalade justitiemord i England.

Barnpsykiatern som aldrig hade träffat Karin men hade ställt både diagnosen Munchhausen syndrom och Munchhausen syndrome by proxy, MSbP skrev om Karin tillsammans med äldsta systern:

⦁ ”Båda flickorna visar dramatiska symtom på genomgripande försummelse och utvecklar allvarliga tecken på utvecklingsstörning.

⦁ Bägge flickorna har så saknat grundläggande kontakt och omsorg att deras sinnesorgan ögon och öron inte stimulerats till att börja fungera på ett normalt sätt.

.⦁ Tydligast har detta varit i Karins fall där detta kunnat observeras och beskrivas av flera olika bedömare.”

Detta intyg, begärt av socialtjänsten hade stor betydelse som stöd för de nya domstolsbesluten. Dessa gick emot Kammarrätsdomen och domen från Länsrätten, som givit Karin rätten att få vara med sin egen mamma. Efter att barnpsykiatern och Socialstyrelsens jurist givit sitt stöd åt farlighetsdiagnosen av Siv, blev alla domstolsbeslut därefter att Karin skulle vara fortsatt tvångsomhändertagen i det fosterhem där socialtjänsten placerat henne.

Men formellt dröjde mer än ett år tills ett beslut  kom i länsrätten vilket gav socialtjänsten lagligt stöd till fortsatt omhändertagande. En socialsekreterare beskrev denna dom som gav socialtjänsten detta stöd:”Länsrätten fann att som en följd av moderns psykiska störningar sådana brister föreligger i omsorgen om Karin, att om hon skulle vårdas i moderns hem, det finns påtaglig risk att Karins hälsa och utveckling skadas.”

Karin återplacerades,  efter att ha tvångshämtats i vinterkylan, i fosterhemmet, nästan helt utan kontakt med sin mamma. Karins mamma förbjöds att besöka fosterhemmet. Karin skolades nästan omedelbart efter tvångshämtningen också in till en dagmamma.

Den intygsskivande psykiatern användes som konsult av socialtjänsten, bl.a för att införa ytterligare umgängesbegränsningar, vilket återfinns i journalnotat:

”Han föreslår t.ex. att umgängena glesas ut, att umgänget sker under en kortare tid och att ett fotografi finns av föräldrarna i familjehemmet för att Karin ska kunna bibehålla bilden av dem.”

Siv har under åren uttryckt stor oro för sin dotter, över att hon inte får kärlek, uppmärksamhet, stöd eller hjälp. Karin har aldrig fått träffa sin mamma i något som liknat en hemmiljö, utan korta och få stunder i samband med att de övervakande socialsekreterarna utfört ärenden på stan, följt med på café, eller annan personal övervakat Karin med sin mamma i en institutionslokal.

Mammans oro för att Karin inte fick en ögonoperation som hon behövde, att hon inte fick glasögon i tid, mammans förslag till olika stödinsatser för Karin har negligerats av socialtjänsten. Karins mamma stöllde, då Karin skulle börja skolan, en lång rad frågor rörande sin dotter till den ansvariga socialtjänsten utifrån sin oro för dotterns hälsa och utveckling och för att Karin  inte fick vara med sin familj. Hon bemöttes med oförstående arrogans och lögner.

Hon fick då hon uttryckt sin oro till placeringskommunen svar från socialnämndens vice ordförande:

”Den oro som Du uttrycker för Karin har jag inte funnit något belägg för av den information och de handlingar som jag kontinuerligt får ta del av. Enligt min uppfattning är Karin i ett gott familjehem och hon utvecklas väl.”

Trots att flera experter, och också Socialstyrelsens rättsliga råd, uttalade att Munchhausen by proxy diagnosen var felaktig levde den konstruerade bilden av Siv som en farlig mor för sina barn kvar.

Mamma Siv begärde att LVU skulle upphöra. Hon och hennes make förklarade att de var inställda på att det skulle vara svårt för Karin, då 7 år gammal, att förstå var hon hör hemma. Siv var också förberedd på att Karin skulle kunna bli arg på henne för saker Karin inte kunde förstå. Därför tog mamman kontakt med en läkare och terapeut som förklarade sig beredd att hjälpa och stödja Siv och Karin i deras återförening som mor-barn. Mamman var inställd på att Karin behövde en övergångstid till att bekanta sig med sin hemmiljö och presenterade en plan för hemtagning.

En alternativ plan för återförening presenterades också av Karins mamma. Den gick ut på att Karin skulle placeras hos ett gift par, utredda och godkända som jourfosterhem i geografisk närhet av Karins mammas hem under en tid då Karin successivt skulle få lära känna sin mamma, sin styvfar samt lillebror.  Det blev inget av detta.

Placeringskommunens socialsekreterare som utredde mammans begäran kom fram till att Karin inte ville knappt träffa Siv. Karin fortsatte att hållas avskild från sin mamma och sin yngre bror och att påverkas att tänka negativt om sin mamma, som Karin kanske inte ens visste var hennes mamma. Så här skrev kommunens ombud till länsrätten  angående av placeringskommunen begärd  ”umgängesbegräsning mellan Karin och Siv:

”Karin berättade om umgänget att Siv följde efter henne hela tiden och tjatade om hur det gick i skolan och om Karin kan läsa.  Karin sa spontant till utredaren  ´oftast brukar jag stänga av örona och lyssnar inte på vad hon säger, jag orkar inte.´ Karin säger på fråga att umgängena är för långa. Hon säger vidare ´jag vill inte ha Siv bakom mig hela tiden.´ Hon säger spontant att hon vet att hon måste ha umgängena ´men jag vill inte.´”

Socialsekreterarna skrev ett utlåtande, då mamman ånyo begärt att LVU för Karin skulle upphöra. Notera att mamman aldrig kallas mamma, detta är återkommande i de flesta fall då en förälder främmandegörs och farliggörs för barnet:

”Det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården att umgängesrestriktionerna enligt socialnämndens beslut bibehålles. Det är inte förenligt med barnets bästa att utöka Siv Erikssons umgänge med dottern. Kommunikationen mellan barnet och Siv Eriksson är ytlig och Siv Eriksson har inte lyckats väcka barnets intressen. Siv Eriksson uppfattar barnet på ett helt annat sätt än andra i barnets omgivning och Siv Eriksson har inte någon insikt i sin egen oförmåga. Umgängena är påfrestande för barnet och barnet förstår inte varför hon måste träffa Siv Eriksson.”

Då Siv åter aktualiserat frågan om ökat umgänge för Karin med sin mamma gjorde socialtjänsten en utredning: en ny socialsekreterare ställde 16 frågor till Karin, då 11 år, i fosterhemmet. Han frågade bl.a.:

⦁ ”Förra gången vi träffades var du mycket tydlig med att inte vilja ha någon kontakt med Siv. Är det fortfarande så?

⦁ Är du rädd för Siv?

⦁ Kan du träffa Siv utan mig och/eller  /namnet på fostermamman/?

⦁ Vad är Siv för dig?

⦁ Betyder hon något för dig?”

 

Siv har, trots att hon är vårdnadshavare och har rätt att få information om sin dotters skola och utveckling, och begärt information, ej fått detta. Placeringskommunen gjorde  ett förslag till ”BBIC Vårdplan (Socialstyrelsen Blankettnr 90031-08A) för ”Karin”  på mammans begäran. Där står:

”Övergripande mål med vården Att Karin får sina vårdbehov tillgodosedda genom ett stadigvarande boende i familjehemmet.”

Karin har inte en enda gång tillåtits besöka sin mamma, i mammans hem, där ett rum sedan många år står och väntar på Karin. Karin har endast tillåtits träffa sin mamma under övervakning av socialtjänsten eller fostermamman. Sin lillebror har Karin aldrig fått träffa. Han frågar efter sin syster.

Mamman och hennes man har enligt dagispersonal och lärare tagit hand om Karins bror mycket bra. De handläggande socialsekreterarna i placeringskommunen har bedömt att Karin inte haft något behov av att träffa sin bror, eller av att träffa sin mamma i hennes hemmiljö.

Karins lillebror lever ett tryggt familjeliv med sina föräldrar, som är gifta, och sedan några år bosatta i en barnvänlig miljö i eget hus. De har godkänts som kontaktfamilj för barn som behöver stöd. Siv har flera somrar ordnat ett slags sommarkoloni för föräldrar och barn.

Med mycken möda har Siv funnit ut att Karin gick ut grundskolan med ofullständiga betyg och utan betyg i flera ämnen, och att Karin inte fick betyg i ett enda ämne då hon skulle få sitt första betyg, och att hon varit mobbad.

Det har också visat sig att Karin har använts som arbetskraft av fostermamman som under Karins s.k. uppväxtplacering byggt upp en ridskoleverksamhet. Inkomsterna av att ha Karin placerad har inte varit försumbara.

Efter att ha uppnått myndig ålder är Karin försvunnen. Mamma Siv har försökt att spåra sin dotter för att förmedla att hon är älskad och välkommen hem. Det har inte gått.