2022-11-12, Lena Hellblom Sjögren

Tänk dig att du söker sjukvården för att du har ont t.ex. i hjärtat.

Du tas emot – men det är bara en av fyra som blir hjälpta!

Resten blir inte hjälpta – utan de blir kanske allt sjukare.

Du vet inte om du blir den av de fyra som får hjälp – eller om du kommer att bli sjukare.

Skulle du i ett sådant läge söka sjukvården?

Skulle du i ett sådant läge rekommendera en närstående eller en god vän att söka sjukvården?

Ovanstående reflektioner har föranletts av rapporten i Dagens Eko härom dagen om att av 100 interventioner för barn som socialtjänsten gjort, vilka hade granskats av en forskare, var det 25 som hade en evidensbaserad grund. För övriga interventioner var utgången oviss – kanske hade det blivit sämre?

ingen utvärdering görs inom denna stora välfärdssektor som socialtjänsten utgör. Där arbetar i bästa fall examinerade socionomer med 3.5 års generalistutbildning. Det betyder att de under sin utbildning har fått lära sig lite om mycket, utan att fördjupa sig eller specialisera sig.

Jag tycker synd om alla dessa, ofta unga handläggare, som inte har fått Socialstyrelsens hjälp att få tillgång till tillförlitliga utredningsverktyg vilka skulle underlätta deras ansvarsfulla arbetsuppgifter. De har inte heller några nationella riktlinjer att följa, dvs. de har inga väl utprövade checklistor så som t.ex. finns i dag inom sjukvården vid hjärtsmärta. De har inga krav på autentisk dokumentation av sina samtal med barn, eller av att utvärdera sina beslutade insatser/interventioner. De har inget tjänstemannaansvar ty det är avskaffat – och de har ingen legitimation att försvara.

Domstolarna förordnar sedan mitten av 1990-talet endast socialtjänstemän för att göra utredningar i mål som rör vårdnad, boende och umgänge. När dessa utredningar som en formsak har passerat lokalpolitikerna i socialnämnden levereras de till domstolarna, som i uppskattningsvis 98 fall av 100 bygger sina beslut om barnens framtid på dessa utredningar.

Detta svenska system, som utifrån de systemfel som finns inbyggda, måste konstateras vara rättsosäkert – framför allt för barnen. Och det är vad jag vet unikt bland världens länder.

I de flesta jämförbara länder är det multiprofessionella team med legitimationer att försvara som involveras för att göra sakliga och opartiska utredningar – och ge domstolarna ett så sakligt baserat underlag som möjligt till vad som kan anses vara i barnens bästa intresse.

I vårdnadstvister, både mellan föräldrar och mellan en eller två föräldrar och socialtjänsten är en vanlig intervention – utan därför tillförlitligen utredd saklig grund – att avskilja barnet/barnen från den ena föräldern eller från dem båda.

Detta görs mot bättre vetande eftersom det finns ett solitt vetenskapligt underlag för slutsatsen att barn mår bäst om de får dela vardagsliv med båda sina föräldrar – förutsatt att dessa är goda nog.