Lena Hellblom Sjögren 19 februari 2023 – en liten repetition

Det finns kriterier och ett standardiserat och tillförlitligt instrument att använda sig av som hjälp att differentiera mellan ett barns berättigade respektive oberättigade avvisande av en förälder. Det är ett påståendeschema Parental Acceptance Rejection Questionnaire, PARQ-child, har utvecklats av Ronald Rohneroch hans medarbetare under fem decennier, och har validerats på svenska barn. Om det globalt giltiga behovet hos oss människor att får kärlek och bli bekräftade och inte avvisade handlar Ronald Rohners TEDxUCONN talk “They Love Me, They Love Me Not— And Why It Matters” at www.youtube.com/watch?v=6ePXxeGrfvQ. 

Att påverka barn till att avvisa kontakt med sin mamma/pappa anser forskarsamhället specialiserade på barn-föräldrarelationsstörningar vara en form av psykologisk barnmisshandel ”child psychological abuse”, enligt de kriterier som finns för denna diagnos i 2013 års utgåva av den internationellt använda diagnosmanualen, DSM -5. Definitionen av psykisk barnmisshandel som ges: 

”… nonaccidental verbal or symbolic acts by a child’s parent or caregiver that result, or have reasonable potential to result, in significant psychological harm to the child.”

En diagnos i DSM-5 som beskriver resultatet av föräldraalienation är  ”barn påverkat av kris i föräldrarelationen:”child affected by parental relationship distress”.

Ytterligare en tillämpbar definition I DSM-5 I alienationsfallen är “Child affected by parental relationship distress”, CAPRD:

”This category should be used when the focus of clinical attention is the negative effects of parental relationship discord (e.g. high levels of conflict, distress, or disparagement) on a child in the family, including effects on the child’s mental or other medical disorders.”.

Dessa diagnoser beskriver således det som innefattas i föräldraalienation, det som på norska träffande kallas foreldrefientliggjøring eller foreldrefremmedgjørelse.

ICD-11, International Classification of Diseases, den mest internationellt använda diagnosmanualen, som ges ut av WHO, införde Estrangement och Parental Alienation, i indexdelen av 2018 års utgåva, under ”caregiver – child relationship problem” (QE52.0).

Dessa definitioner gavs av WHO 2018:

”Parental alienation is the child’s rejection of a parent without a good reason. This usually occurs in the context of high-conflict divorce. The child’s rejection of one parent is usually encouraged by the preferred parent.

Parental estrangement is the child’s rejection of a parent for a good reason, such as a history of abuse, neglect, or very defective parenting.”

I februari 2020 blev bägge begreppen strukna, efter en skrivelse, Collective Memo of Concern to World Health Organization Regarding Inclusion of ´Parental Alienation ´ as a a ´Caregiver-Child Relationship Problem´ in ICD-11″, med namn på 850 professionella. Dessa, många av dem aktiva sedan lång tid i arbetet för utsatta kvinnor och barn, har så som jag uppfattar det, inte förstått att psykisk barnmisshandel är lika allvarligt som fysisk och sexuell barnmisshandel.

När barn far illa, då de har avskilts från en mamma eller pappa, är det inte vad detta kallas som är viktigt. Det som är viktigt är att dessa barn kan få adekvat hjälp. I analogi med barn som förgiftas av en flods vatten, och far illa av detta, är det först och främst viktigt att rena vattnet.

Skadeverkningarna av påverkan till att avvisa en tidigare älskad förälder är både psykiska och fysiska, enligt den forskning som hittills finns från ett stort antal länder (se internationell litteraturbas med över 1200 referenser från över 50 länder: htttp://mc.vanderbilt.edu/pasg/ och den senaste handboken 2020. ”Parental Alienation – Science and Law”)

Allt flera forskare uttrycker att detta handlar om familjevåld och psykisk barnmisshandel (se artikel av Harman, Kruk & Hines i Psychological Bulletin (2018, 144 (12), 1275-1299), samt den år 2020 till svenska översatta artikeln av den tyske psykiatern Wilfrid von Boch-Galhau: Föräldraalienation – en alvarlig form av psykisk barnmisshandel.

I den år 2019 på Norstedts Juridik utgivna boken av Lytsy och Bergenstein med titeln Barn som tvingas väja bort en förälder beskrivs påverkan av ett barn till att avvisa en förälder som psykiska övergrepp.

Liksom i andra fall av konstaterad barnmisshandel i form av fysiskt eller sexuellt våld, är det vuxenvärldens skyldighet att skydda också barn som utsätts för psykiskt våld. Men tyvärr uppmärksammas inte ännu den psykiska barnmisshandeln lika mycket. Den förälder som tar kontrollen över barnet och utesluter den andra föräldern ur barnets liv, förövaren, uppfattas ofta av omgivningen som en förälder som skyddar barnet mot den andra föräldern, mot vilken den. kontrollerande föräldern oftast riktar olika slags anklagelser, som efter utredning visar sig vara utan substans. Om detta handlar en bok av två amerikanska doktorerade psykologer som översatts till svenska.[1]

Om förövaren, mamma eller pappa, genom att över en längre tid ändra sitt beteende gentemot barnet, under övervakade umgängen, visar att han/hon kommit till insikt om att det tidigare beteendet skadat barnet, kan umgänget utökas.

---

[1] Jennifer Harman, Zeynep Biringen. Föräldrar som beter sig illa. Hur institutioner och samhället hjälper till att alienera barn från sina kärleksfulla familjer. 2018.