21 april 2023, Lena Hellblom Sjögren

Detta är mina reflektioner över barnamord med den ena föräldern i en vårdnadstvist som förövare.

I gårdagens Dagens Eko podd berättade en journalist om det hemska mordet på en 8-årig pojke i Luleå. Förövare av detta hemska dåd var hans pappa, som i tingsrätten nu dömts till livstids fängelse. Journalisten som djupstuderat mordet berättade om landsomfattande stödarrangemang för pojkens mamma, och om protester och krav på lagändringar så att ett barn som visar motvilja mot att träffa en förälder, aldrig mer ska kunna tvingas till umgänge. Om, en sådan lag hade funnits, hade kanske denna 8-årings liv räddats – eller om det åtminstone beslutats att hans umgänge med pappan skulle ha varit övervakat? Inget barn med nästan hela livet framför sig ska behöva sätta livet till i en vårdnadstvist!

Den journalist som intervjuade sin kollega ställde frågor om båda föräldrarnas bilder av vad som hänt.

• Det framkom att mamman berättat om hur den gemensamma sonen då han var 5 år hade hämtats av sin pappa mot pojkens vilja och av pappan förts till pappans bil för vidare färd till pappans hem för beslutat umgänge med pappan. Sedan dess hade pojken blivit alltmer rädd för sin pappa och för att han skulle bortföra honom.
• Det framkom att pappan berättat om en flera år lång vårdnadstvist med mamman, vilken pappan upplevt som tortyr för sig och sonen. Till slut såg han bara att hans och sonens död skulle kunna sätta stopp för detta mångåriga lidande. Han sålde sin bil och hämtade sin son till söndagsumgänget med taxi. Det framkom inte varför han inte dödat sig själv.

Flickan Emma, som skulle fylla 6 år den 12 maj 1996 mördades några dagar innan sin födelsedag av sin mamma och mormor. De var övertygade -och fått också Emma övertygad om att pappan utnyttjat henne sexuellt. Detta hemska dåd blev det inga landsomfattande reaktioner på och ingen mediauppföljande bevakning av. Farfadern, Björn Elmér, som varit Sveriges ambassadör i Grekland, skrev en helsidesartikel i Dagens Nyheter den 15 mars 1998 och berättade om sitt barnbarns tragiska död. Han skrev att när mamman och mormodern

”förstod att utredningen var på väg mot slutsatsen att dessa anklagelser /mot Emmas pappa gällande sexuellt utnyttjande/ var helt utan grund, såg mamma och mormor ingen annan utväg än att döda Emma…

Det framgår uttryckligen av efterlämnade avskedsbrev att mor och mormor såg sig själva som ensamt kämpande mot ett manssamhälle, dominerat av pedofiler.”

I båda dessa fall motiveras barnamorden av både den manliga och de kvinnliga förövarna på likartat sätt: ”döda för att rädda barnet.” När förövaren var man väcktes allmän sympati för modern och medias intresse. När förövarna var kvinnor väcktes ingen sympati för fadern och inget mediaintresse.

Jag hade kontakt med både Emmas farmor och farfar och vi trodde alla, då i slutet av 1990-talet, att i och med den. publicerade helsidesartikeln skulle det äntligen bli en vändpunkt för att få en saklig samhällsdebatt om hur barn skadas – och till och med får sätta livet till – då den ena föräldern vill utesluta den andra föräldern från barnets liv och ensam ha kontroll över barnet.

Så blev det inte.

I min bok Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldraalienation (2012. Studentlitteratur 2012, 2013. 3 V- Värna, Vårda, Vörda-förlaget) skrev jag:

”Det blev ingen offentlig diskussion om de psykiska övergrepp Emma utsatts för av sin mamma och mormor då de höll Emma avskild från sin pappa och påverkade henne att bli rädd för honom och farföräldrarna. Det blev inte någon diskussion av om socialtjänsten, BUP och tingsrätten borde ha handlat annorlunda, t.ex. ha utrett snabbt om det fanns substans i mammans anklagelser, och under tiden ha hållits undan sin mammas påverkansmonopol och fått träffa sin pappa. Det blev ingen diskussion av om Emma borde ha fått återförenas med sin pappa så snart som möjligt om det inte fanns substans i anklagelserna. Och kanske fått övervakat umgänge med mamma.”

Fortfarande finns ingen diskussion om det allt större antal barn som skadas då den ena föräldern som vill utesluta den andra föräldern använder barnet i denna sin kamp mot den andra föräldern. Det finns inte ännu en självklar medvetenhet om att skadorna av den mentala kidnappning dessa barn utsätts för innebär allvarlig psykisk barnmisshandel. Något som bör förebyggas och stävjas så fort det blir synliggjort. För barnens skull. För att de ska kunna må bra och få utvecklas som de unika människor de är.

Det som sker – när den ena föräldern drar in barnet i sin egen oförsonliga fientlighet mot den andra föräldern utan saklig grund – kan uttryckas som att denna förälder i praktiken dödar barnets andra förälder. De fall jag tänker på är när den kontrollerande föräldern, oftast uppfattad som den skyddande, får samhällets fulla stöd, och beslut fattas om att barnet inte längre ska behöva ha kontakt med den andra föräldern.

Denna ”död” är inte lika oåterkallelig som att en förälder dör på riktigt. Men för barnet är det svårare. Ingen hjälper barnet att sörja en förälder som är som död men lever. Barnet får inte hjälp att positivt minnas den förälder som inte längre finns i barnets liv. Barnet får hjälp att hata den föräldern, och att vara rädd för kontakt…  

Detta får mig att minnas den gamla historien om farfadern som sitter med sitt barnbarn i knät och berättar att inom oss alla finns det två vargar som slåss om herraväldet. Den ena vargen är hatisk, den andra vill fred. ”Vem vinner”, frågar barnbarnet.

Den vi matar, svarar farfadern.