Rättssäkerhet för barn i vårdnadstvister?

Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog

Finns rättssäkerhet för barn som mentalt kidnappas av sin ena förälder?

En pappa som vill ha egen kontroll över gemensamma barn, oftast efter en separation, söker ofta stöd hos socialtjänsten. Han uttrycker oro för att barnen inte vill bo hos mamman på sina mammaveckor så gärna. Han förmedlar sin oro att mamman har psykiska problem, ja, han är orolig för att hon kanske till och med kommer att ta livet av barnen.

En mamma som vill ha egen kontroll över gemensamma barn, oftast efter en separation, söker ofta stöd hos socialtjänsten. Hon uttrycker oro för att barnen inte vill bo hon sin pappa på sina pappaveckor så gärna. Hon förmedlar sin oro att pappan utsätter barnen för våld, ja, hon är orolig för att han kanske till och med tvingar dem till sexuell kontakt.

Socialtjänsten, i båda dessa fall, kanske beviljar en stödkontakt, eller igångsätter en så kallad barnutredning, om de bedömer de uppgifter om oro som mottagande handläggare fått som tillräcklig orosgrund för en sådan utredning.

Den verklighetsbild som först presenterats och underhålls med nya negativa uppgifter blir oftast cementerad som den sanna bilden av hur barnens familjeförhållanden varit. Det sker genom det som kallas tunnelseende. Det betyder att den verklighetsbild som presenterats, av den hjälpsökande pappan eller mamman, är den som mottagaren därefter intuitivt söker bekräftelse för. Nya uppgifter sorteras så att det som inte överensstämmer med den initiala bilden av den ena föräldern som den skyddande föräldern läggs lägre – eller ingen – vikt vid i den slutliga bedömningen som görs av handläggande utredare (benämns ”socialnämndens utredning”).

Bortsorteringen av uppgifter som inte bekräftar den hjälpsökande föräldern som den skyddande föräldern, sker också då barnen själva på intet sätt bekräftar denna bild. Detta kan barnen göra då de ännu inte blivit helt mentalt kidnappade. Men inte ens detta ändrar oftast den bild som skapats och underhålls genom tunnelseendet.

Utifrån, för nya utredare som involveras, då avskiljandet av barnen från sin ena förälder redan skett, uppfattar så gott som alltid situationen så, att det är barnen själva som ”valt bort” att ha kontakt med sin ena förälder.

Att det är den förälder som den andra föräldern fått att framstå som en förälder barnen behöver skyddas från genom manipulationer av både professionella och barn vet inte de nya utredarna. Och inte heller de som skall besluta om barnens framtid i ofta upprepade domstolsprocesser.

Barnens rättssäkerhet är satt på undantag. Liksom deras mänskliga rätt att fritt uttala sin egen mening, deras rätt till familjeliv och till att få behålla sin identitet.

De mentalt kidnappade barnen – tusentals i många länder – har inte längre tillgång till sina egna minnen av sin ena förälder – endast en ”monsterblid” av denna. En tidigare älskad mamma eller pappa har genom detta slag av FAMILJEVÅLD gjorts om till en främmande och ofta farlig person, onödig i barnets liv. Den förlust detta innebär för barnet och den skadliga delningen i barnet självt, ger livslånga psykiska skador, enligt de vuxna som mentalt kidnappats, överlevt – och berättat om hur det var.