Flera svenska fall har förts upp i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Sverige har flera gånger dömts i Europadomstolen för kränkning av de mänskliga rättigheterna på grund av att Sverige hindrat umgänget mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar. Detta skriver juristen Siv Westerberg, som handlagt en rad sådana fall inom landet och vid Europadomstolen. Nu krävs lagändringar och att de lagar som redan finns efterlevs, skriver Siv Westerberg.
Jag har sett TV-dokumentären om de kanadensiska femlingarna Dionne. Åberopande att man ville hjälpa och skydda de små barnen skilde staten de små barnen från sina skötsamma och barnkära men fattiga och lågutbildade föräldrar.
För barnen blev det en katastrof som det nästan alltid blir när man tillåter vuxna människor att på det ena eller andra sättet tjäna pengar på barn.
Normal upprördhet räcker att förklara föräldrar olämpliga
Det värsta är att motsvarande saker händer i Sverige här och nu. Det vet jag eftersom jag är juridiskt ombud för föräldrar till tvångsomhändertagna barn. I TV-dokumentären visades scener, som för den oinvigde kan förefalla makabra. Exempelvis när polisen med våld kastar ut fadern när han använder sig av den umgängesrätt han enligt myndighetsbeslut har.
Jag är inte förvånad. Även mina klienter har upplevt att fosterföräldrar kallat på polis när de kommer för att använda sig av sin av domstol beslutade umgängesrätt. Vad jag omedelbart kände igen i TV-dokumentären var hur läkare och sjusköterskor missbrukar sin auktoritet. Jag känner igen från tvångsomhändertagandena av barn i Sverige denna olycksaliga övertro på att ´experter´ vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnet. Och jag känner igen hur dessa ´experter´ och fosterföräldrar ser till att få sin försörjning genom arbete med de tvångsomhändertagna barnen.
Jag känner igen hur fosterföräldrar precis som vårdarna i TV-dokumentären ser till att umgänget inte fungerar. Så att precis som i TV-dokumentären barnen till slut inte ens känner igen sina egna föräldrar.
Och när föräldrarna blir upprörda över att myndigheterna tar deras brn ifrån dem, tar myndigheterna deras upprördhet som ett säl att olämpligförklara dem som föräldrar.
Myndigheterna inser inte de katastrofala misstag som begås
I TV-dokumentären förekom en från början välmenande landsortsdoktor, som snabbt tog ledningen av vården av de små. Såvitt jag förstår var han själv barnlös men barnkär. Han motsvaras i den svenska barnomhändertagande-businessen av en alldeles speciell grupp fosterföräldrar. De är välutbildade och företagsamma äkta par i 30-35-årsåldern, som till sin besvikelse konstaterat att de inte kan få några egna barn. Deras högsta önskan är att de kan få en liten gullig baby som de kan få behålla och uppfostra som sitt eget barn. De upptäcker snart att systemet är sådant att man dessutom kan få ett antal tusenlappar i betalt varje månad för att taga hand om ett sådant barn. Sådana företagsamma par ser till att som fosterbarn få en baby och de ser till att effektivt sabotera de biologiska föräldrarnas umgängesrätt. För att sedan med socialmyndigheterna oftast framgångsrikt hävda att nu måste barnet få stanna hos dem eftersom barnet tar skada av att flyttas till föräldrar som barnet inte känner.
Varför har inte svenska myndigheter tagit lärdom av sådana internationellt kända katastrofala misstag som femlingarna Dionne eller flyttningen av finska krigsbarn till Sverige? Varför begriper inte svenska barnläkare och svenska politiker att inga aldrig så välutbildade barnsköterskor eller välbetalda fosterföräldrar någonsin kan ersätta den kärlek och omsorg som en biologisk mor ger sitt barn?
Sverige har hindrat umgänget mellan barn och föräldrar
Jag har som ombud för föräldrar och barn drivit flera sådana fall till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Sverige har där flera gånger dömts för kränknng av de mänskliga rättigheterna på grund av att Sverige hindrat umgänget mellan tvångsomhändertagna barn och och deras föräldrar. Svenska staten har betalat det utdömda skadeståndet – och fortsatt att hindra umgänget mellan barnen och föräldrarna!
Nu måste det ske en lagändring i Sverige, som gör det oändligt mycket svårare för socialmyndigheten att ta barn från föräldrarna, Lagen måste ändras så att det krävs bevis för att föräldrarna är olämpliga och inte som nu bara påståenden om den saken.
Och lagen måste ändras så att de socialvårdstjänstemän, som vägrar verkställa ett domstolsbeslut om umgänge alltid skall åtalas. En lagändring måste ske som gör att fosterföräldrar, som vägrar verkställa ett av domstol fastställt umgänge också kan åtalas. och straffet för ett sådant brott skall alltid vara fängelse! Sådana fosterföräldrar bör omedelbart bli fråntagna fosterbarnet och de bör aldrig mer anförtros några fosterbarn. Och sådana socialvårdstjänstemän bör omedelbart avsättas från sina tjänster.
Det låter radikalt, men verkligehten för de i fosterhem boende barnen (vars biologiska föräldar till allra största delen utgörs av skötsamma och barnkära människor) är långt mycket förskräckligare än de flesta svenska känner till.
Må TV-dokumentären om femlingarna Dionne bli en väckarklocka i Sverige.”
de kom med två poliser
när vi lekte efter middagen
de tog oss långt bort
från skolan från vännerna
och splittrade oss syskon
det är bäst
för oss
säger de
en gång i månaden
är de med
när de ringer upp
mamma och pappa
vi säger att
vi vill hem
det får vi inte säga
Vi behöver skyddas, säger de
också sommaren passerade
innan vi återförenades –
i ett annat land
Text, foto och kort kommentar av Lena Hellblom Sjögren
KORT KOMMENTAR till Siv Westerbergs artikel
Artikeln av Siv Westerberg blev tyvärr aldrig någon väckarklocka. Domstolsbeslutade umgängesplaner som bryts av en förälder i en vårdnadstvist, en förälder som vill utesluta den andra föräldern ur barnet liv, leder inte till något straff.
Inte heller domstolsbeslutade umgängen med egen familj för barn i tvångsvård, det som Siv Westerberg skrev om, beivras.
Allting har bara – ur barnets perspektiv – blivit mycket, mycket värre. Fosterhem kallas numera familjehem eller behandlingshem, och kan bestå av en eller två för barnet helt främmande vuxna – §5 i Socialtjänstlagen om att i första hand söka någon i barnets familj vid beslut om placering efterlevs inte. lnte heller barnets mänskliga rätt till familjeliv, till bibehållen identitet, till att FRITT få uttala sin egen mening, eller till att inte utsättas för övergrepp av något slag.
I de främmande vuxnas hem får barnet bo mot många tusenlappar till den eller de vuxna som arbetar på socialtjänstens uppdrag med uppsägningsrätt. Det Siv Westerberg benämnde ”omhändertagandebusinessen” har vuxit enormt och sysselsätter en uppsjö mellanhänder i form av t.ex. placeringsbolag, konsulter, behandlingsassistenter…
De vuxna hos vilka barnet placeras har inte några speciella kvalifikationer som gör dem lämpliga att ta hand om andras barn. Barn vilka avskilts från en eller två föräldrar, oftast föräldrar som är goda nog – de föräldrar Siv Westerberg kallade skötsamma och barnkära.
I och med att barnen tas från sin mamma och pappa och från sina familjenätverk finns det ingen som längre tillåts att ge dem den villkorslösa kärlek de behöver för att kunna utveckla empati och utvecklas till vad jag benämner hela vuxna. Därmed resulterar detta som kallas SAMHÄLLSVÅRD och numera också kan inkludera en förälder i en vårdnadstvist som socialsekreterarna/familjerätts-sekreterarna fattat sympati för, och därmed tagit partisk ställning för denna förälder MOT barnets andra förälder. Jag tror inte detta var den lagstiftande församlingens mening då lagen om vård av unga, LVU, kom till. Den praktik som utvecklats skapar ständigt nya klienter: barn och unga som gjorts ROTLÖSA och söker sin identitet på andra sätt, som t ex i kriminella gäng.
Förhoppningsvis kan den utredare som fått uppdraget att se över hela socionomutbildningen uppmärksamma att vi behöver se barnet och barnets behov, samt lyssna till vad barnet säger men inte fortsätta att lägga över vuxenansvar på barnet, så som sker när barnet i barnsamtal ombeds att välja mellan sina föräldrar, eller mellan en eller två föräldrar – och en eller två främmande vuxna i det som kallas familjehem.
Avskilda barn - Secluded children 