Underlag för diskussion och kunskapsspridning

2013-03-28 av Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

 

Barn far illa av föräldraförlust

 

Inledning

I en av många domar gällande det i hela västvärlden växande antalet vårdnadskonflikter där barn farit  illa av att förlora kontakten med sin ena förälder, i samband med att föräldrarna separerat, står:

”Dessa barn har alienerats  från sin far av sin mor…Hon förgiftade psykologiskt deras medvetande , trots sin kärlek och tillgivenhet för dem. Rätten finner att barnen inte kommer att ha någon relation med sin far om de blir kvar i sin mors vård. Rätten finner, vidare, att de kommer att fortsätta att bli psykologiskt skadade om de fortsätter att bo med sin mamma.” (ur dom i Canada 1999 citerad i Fidler, Bala, Saini: Children Who Resist Postseparation Parental Contact, Oxford University Press 2013 s 237).

I texten ovan kan vi byta ut far mot mor (eller mot samhället som föräldrapart för LVU-fallen). Att barn avskiljs från en förälder och påverkas att ta avstånd från denna förälder och att detta skadar barnet, är en väl känd företeelse omskriven i ett stort antal länder. Dock inte i Sverige där det endast publicerats en bok i ämnet (Hellblom Sjögren: Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldraalienation, Studentlitteratur 2012).

I Sverige har hittills inte Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Rädda Barnen med flera velat acceptera att barn far illa i svåra vårdnadskonflikter då barnen utan saklig grund avskiljs från en förälder  (eller från båda föräldrarna i en del LVU-fall), och påverkas att själva ta avstånd från denna förälder (ev. båda föräldrarna i en del LVU-fall). Detta är anmärkningsvärt eftersom företeelsen, sammanfattningsvis kallad föräldraalienation, redan integrerats i flera länders lagtexter (t.ex. Brasilien), och trots att det finns beskrivet i flera länders rättsfallssamlingar, samt i beslut från den Europeiska människorättsdomstolen, ECHR.

I Sverige, liksom i en del andra länder, avvisas ofta fenomenet, förnekas eller trivialiseras. Detta konstaterade en tysk psykiater nyligen. Han har behandlat ett flertal vuxna med alienationserfarenheter under sin uppväxt (Wilfrid von Boch-Galhau: Parental Alienation and Parental Alienation Syndrome/Disorder. A serious form of psychological child abuse – with case examples, Verlag fur Wissenschaft und Bildung 2013).

 

Barnets mest grundläggande behov är kärlek/acceptans

Våren 2012 presenterades i svenska och norska tidningar kortfattat en stor metastudie  av Abdul Khaleque och  Ronald P. Rohner: Transnational Relations Between Perceived Parental Acceptance and Personality Dispositions of Children and Adults. A Meta-Analytic Review,  Personality and Social Psychology Review May 2012 vol-16 no. 2, 103-115.

Resultatet av denna analys av ett stort antal studier från ett stort antal länder med olika kulturer var att över alla gränser hade en faktor identifierats som helt avgörande för ett barns gynnsamma hälsa och utveckling. Det är kärlek/acceptans från föräldrarna (eller den som är I föräldrarnas ställe som barnets primära anknytningspersoner).

I Ronald Rohner, Abdel Khaleque: Introduction to parental acceptance-rejection theory, methods, evidence, and implications, revised version March 27, 2012, återfinns den teori som Rohner och hans medarbetare utvecklat, PARtheory, Parental Acceptance Rejection Theory. Standardiserade frågeformulär till barn och föräldrar (under senare år också till elever – lärare och samlevnadsparter) har utvecklats av Rohner et al under drygt fyra decenniers arbete.

I Estland användes flera av formulären översatta till estniska i en undersökning.[1] De frågeformulär jag hoppas, efter det avtal jag slutit med upphovsmannen Ronald Rohner, skall kunna börja användas i svensk socialtjänst, där hittills inga standardiserade instrument finns, är framför allt de som ifylls av barnen och kallas PARQ/Control: Child version (Parental Acceptance-Rejection/Control Questionnaire).  Detta formulär finns i en längre version med 73 påståenden för barnen att ta ställning till, men också i en kortare version med 24 påståenden, mer tillämpliga tror jag i socialsekreterarnas stressade arbetssituation. Påståendena som de unga får ange hur väl  de stämmer för dem i fyra olika grader (från ”nästan alltid sant” till ”nästan aldrig sant”) är likalydande för barnets pappa respektive mamma och mäter hur de unga upplever sin mamma/pappa vad gäller:

• värme/kärlek (ex: ”Min mamma/pappa får mig att känna mig önskad och behövd”),
• fientlighet/aggression (ex. Min mamma/pappa går undan för att såra mig”),
• likgiltighet/vanskötsel (ex. Min mamma/pappa struntar i mig så länge jag inte gör något för att besvära henne/honom”),
• odifferentierat bortstötande (ex. Min mamma/pappa älskar mig egentligen inte”), och
• beteendekontroll (tillåtande – strikt reglerande, ex: ”Min mamma/pappa vill kontrollera allt jag gör”).

Jag tror att dessa instrument rätt använda i kombination med PARteorin kan bidra till att bättre förstå och förklara den skada barn åsamkas i svåra vårdnadskonflikter när de förlorar kontakt med, och därmed främmandegörs, för en förälder (eller båda).[2]

Barnets hälsa och utveckling skadas

Rohner med flera arbetar med ett projekt där de undersöker om deras preliminära resultat om att ett avvisande från barnets far har större skadlig inverkan på barnets hälsa och utveckling än ett avvisande från modern.

De skadeverkningar som befunnits kopplade till en fars avvisande handlar om  psykologisk missanpassning, som den mäts inom PARteorin: depressiva effekter, beteendeproblem inkluderande kriminalitet, drogmissbruk.[3]

I en norsk undersökning[4] fick skolelever, de flesta 15-17 år gamla,  svara på samma frågor om föräldrastöd, och om sin hälsa. Det var frågor om sådant  som kan sorteras in under depression, ångest och psykosomatiska problem. Svar insamlades vid fyra olika tidpunkter: 1997, 2001, 2005 och 2009. Eleverna delades in i tre olika grupper:

1. Elever utan erfarenhet av att föräldrarna separerade (565, 648, 552 och 648 för de fyra olika mättillfällena).
2. Elever som hade varit med om att föräldrarna separerat med bibehållen kontakt med båda föräldrarna efter separationen (112, 159, 117 och 177 för de fyra olika mättillfällena).
3. Elever som hade varit med om att föräldrarna separerat och som förlorat kontakt med en av föräldrarna, i de allra flesta fall fadern ( 30, 25, 34 och 61 för de fyra olika mättillfällena)

En fjärde grupp utgjordes av ett fåtal elever som inte hade kontakt med sin mamma efter att ha förlorat kontakt med sin pappa.

De som varit med om att föräldrarna separerat och behållit kontakten med båda föräldrarna rapporterade inte att det givit dem problem . Om separationen också inneburit att den unge förlorade kontakten med den ena föräldern rapporterade däremot, både flickor och pojkar, att de fått problem (känslomässiga och psykomotoriska).

De som gjort studien menar att den ger stöd för att det av hälsoskäl är viktigt att barnen/de unga får upprätthålla kontakten med båda föräldrarna efter föräldrarnas separation.

 

 

Oförsonlig fientlighet från en förälder och lojalitetskonflikt för barnet

När barnet separerats helt från sin pappa/mamma (eller båda som ibland då samhället är föräldrapart) , blir boendeförälderns (fosterhemmets)  påverkan starkare eftersom barnet inte kan korrigera bilden av pappan/mamman med några egna upplevelser med honom/henne.

Den föräldrapart där barnet bor, och därmed den som oftast reglerar och kontrollerar barnets liv,  kan i ord och/eller handling visa ett avståndstagande och en oförsonlig fientlighet mot barnets andra förälder. Detta införlivas lätt av barnet, eftersom barnet får positiv uppmärksamhet om barnet också tar avstånd och uppvisar fientlighet mot föräldern barnet avskilts från.

De som har till uppgift att ge barnet stöd och hjälp, vill oftast att barnet ska få lugn och ro, och förordar att det är lugnast för barnet med status quo ( kontinuitetsprincipen).  Detta understödjer lätt barnet att tänka  i ännu mer negativa termer om den föräldrapart barnet inte bor med, något som skadar barnets utveckling[5]. Detta gynnar föräldraparten där barnet har sitt boende i den pågående konflikten. Denna förälder som påverkat barnet att införliva ett avståndstagande till den andra föräldern överlåter gärna ansvaret till barnet att så som det heter, som sin  ”sin fria vilja” uttrycka att barnet inte vill ha någon kontakt med den andra föräldern.

Lojalitetskonflikten tvingar barnet att ta parti för den föräldrapart barnet är beroende av, dvs. boendeföräldern (fosterhemmet). När barnet uttrycker motvilja mot den andra föräldraparten och säger att barnet inte vill ha kontakt med denna uppfattas det ofta som bevis för att det var riktigt att avskilja barnet,  och som argument för att barnets vilja att inte ha kontakt framgent måste följas. Gör man det är dock risken mycket stor att man skadar barnet.

 

 

Barnets rätt att göra sin röst hörd

Den danske domaren Svend Danielsen rekommenderade år 2004 att man i de nordiska länderna borde låta sig inspireras av Skottland, som tagit barnets rätt till medinflytande på allvar. I Skottland finns en direkt materiell regel om att ”föräldrar skall rådgöra med barn som är tillräckligt mogna om viktiga beslut, om det är praktiskt möjligt.” [6]

Rebecka Stern, Raoul Wallenberg institutet i Lund, disputerade 2006 på en avhandling om implementeringen av barnets mänskliga rättigheter, framför allt artikel 12 i barnkonventionen om barnets rätt att uttala sig. [7] Hon fann att det bjuder motstånd att i praktiken betrakta barnet som en medborgare med rätt att göra sin röst hörd, vilket bl.a. staternas rapporter till FN visat. Den attitydförändring som krävs är svår att genomföra. Före detta JO (1972-1976) Bertil Wennergren kommenterade på hemsidan för ”Rättsstatens Vänner”[8] i april 2010:

”Tyskland har t.ex. rapporterat att föreställningen att vuxna vet själva vad  som är bäst för barnen är fast ingjuten i många människors tänkesätt. Det  kan tilläggas att detta inte bara gäller föräldrar utan också t.ex. lärare,  socialtjänstemän, socialnämndsledamöter och domare.”

Rättssociologen Annika Rejmer konstaterade i sin avhandling från 2006 att:

”dokumentanalysen påvisar att endast en liten andel barn får komma till tals  i handläggningen.”[9]

Hon skrev också:

”Kartläggningen av barnens uppfattning om och upplevelse av sin  livssituation och eventuella förändringar av denna begränsas till att de äldre barnen tillfrågas, i samband med hembesöken, om var de önskar bo.”[10]

Juristen Anna Kaldal ansåg i sin avhandling 2010 att ”kravet på ett prognostiskt riktigt beslut är i de flesta fall beroende av att barnet hörs. Barnets berättelse är därför en fråga om domstolens officialansvar och ytterst är domstolen ansvarig för att barnets uppgifter ingår i rättens beslutsunderlag.”[11]

I utredningarna utförda av socialtjänsten, vilka i alla fallstudier utgjort underlaget för domstolarnas beslut, i enlighet med gällande praxis, har barnet utan autentisk dokumentation, fått tala med utredaren. Utredaren har därefter redovisat sin tolkning till domstolen av vad barnets vilja är.

Samtalet med barnet har ofta skett i närvaro av den förälder som barnet bor hos, och som i de svåra vårdnadskonflikter det här handlar om, är den som i regel säger att barnet inte vill träffa den andra föräldern, och på olika sätt hindrar barnet att ha kontakt med denna förälder.

Utredaren som arbetar med tidspress, utan livshistoriskt perspektiv, kontrollerar inte – och har inte metoder att kontrollera – att barnet är korrekt informerat. Barnet har i denna situation med dokumenterad påverkan inte möjlighet att fritt uttrycka sin egen mening.

Barnet skall inte ställas inför att behöva välja den ena eller den andra av sina föräldrar. Men det är detta som ofta förväntas av barnet.

Det avskilda och påverkade barnets situation kan jämföras med att vara sektmedlem. När Du som medlem i en sekt där Du påverkats/hjärntvättats att ta till Dig sektledarens verklighetsbeskrivning och att ta avstånd från allt och alla som inte håller med om den, tillfrågas om Du vill lämna sekten, ja, då blir Ditt svar nekande.

Precis som barnet som påverkats att se sin ena förälder i svart, och hindrats från att få egna upplevelser med denna förälder i naturliga vardagssituationer, svarar nekande när barnet tillfrågas om barnet vill träffa eller tala med den förälder barnet påverkats att ta avstånd från – och ofta att bli rädd för.

Barnet har lojalitetsband, barnet är sårbart [12]– barnet är utlämnat. När barnets – i dessa fall manipulerade – vilja respekteras får inte barnet den hjälp barnet behöver att bryta en otillbörlig påverkan, en pågående hjärntvätt som skadar barnet.

Johanna Schiratzky uttalade sig mot att låta barnets vilja vara rekvisit för slitande av vårdnadstvister, hon skrev:

”I enlighet med vad som anförts i motiven, men i motsats till HDs praxis, bör t.ex. barnets vilja inte tillmätas betydelse om barnet utsatts för påtryckningar att välja en förälder. Iakttas inte en sådan försiktighet, kan lagstiftningen om barnets vilja leda till att barnet regelmässigt utsätts för påtryckningar att ta parti för endera föräldern. Det i sin tur betyder att fokus kommer att ligga på barnets val av förälder, inte på barnets fria önskningar och situationen i stort.”[13]

Dessa, i mitt tycke mycket viktiga, varningsord om faran i att låta barnet välja förälder och låta barnet avgöra om det vill eller inte ”vill” träffa en förälder, kommenterades  i en dom i ett vårdnadsmål. [14]  Nedan citeras från denna dom (Solna tingsrätt, dom den 24 april 2009 i mål nr T 8421-07):

”Tingsrätten kan notera att detta ´att inte tvinga ett barn´ är ett egendomligt språkbruk som ofta återkommer i vårdnadsmål. Vårdnad handlar om att vägleda, ha omsorg om och bestämma över barn. Att välja ordet tvinga är att ladda något som är en vårdnadshavares självklara ansvar med negativa förtecken.

…

Det en förälder verkligen tror på och vill efterföljs regelmässigt av mindre barn. Om barnen inte vill så beror det på att barnet känner att inte heller föräldern vill. Ansvaret för hur barnen agerar upphör därför inte för att den vuxne hänvisar till barnets vilja.

…

När lagstiftaren förordade att hänsyn skulle tas till barnens vilja med beaktande av barnets ålder och mognad har det inte föresvävat att barnet skulle försättas i en situation där barnet verkligen skulle göra ett otvetydigt och avgörande val mellan sina föräldrar. Ett sådant val är omänskligt att begära av barnet. Det handlar om de viktigaste personerna i barnets liv. Dessa vill inte barnet välja mellan. Barnet vill ha bägge.”

 

Då barnet inte fritt kan uttrycka en egen vilja

Lagstiftare och människorättsaktivister liksom de flesta verksamma med barn är överens om att barnets vilja måste respekteras. Men hur är det om barnet utan grund skilts från en älskad mamma eller pappa och försatts i en sådan lojalitetskonflikt som psykiatern Kihlbom beskrev;[15] en situation som innebär att barnet inte har råd att känslomässigt uttrycka som sin vilja något som är i strid med den avskiljande och programmerande föräldrapartens vilja?

Svaret är att barnet i en sådan situation inte kan uttrycka en egen vilja. Detta exemplifieras med en dom av Mats Sjösten : Göteborgs tingsrätt 2007-07-13 i mål nr T 3406-06 ur vilken här görs utdrag:

” Mamman har brustit i sin skyldighet som förälder att tillse och verka för  att barnet har en fungerande kontakt med pappan. Hon har inte bara aktivt  motarbetat en sådan kontakt utan är dessutom av den åsikten att någon sådan kontakt inte behöver förekomma. Även dessa nu nämnda förhållanden visar på mammans olämplighet som vårdnadshavare.

Barnet har i ett flertal sammanhang uttalat att han inte vill träffa pappan. Barnet  är idag 13 år gammal och av vad som framkommit förefaller han vara väl mogen för sin ålder. Det finns därför i och för sig inte anledning att ifrågasätta att detta är ett uttryck för hans vilja. Mycket talar emellertid för att hans synsätt präglas av mammans negativa inställning till pappan. Barnet har under hela sin uppväxt levt med lojalitetskonflikter. Det kan därför ha underlättat för honom att till slut ensidigt ta parti för en av föräldrarna; dvs. den förälder som utsatt honom för starkast tryck och påverkan, Med hänsyn härtill och till att barnet – även om han idag inte inser det – är i stort behov av att få umgås med sin pappa och ha en fungerande relation med sin pappa, går det inte att i den situation som nu råder respektera barnets vilja så som den kommit fram i målet.

Pappan framstår som väl lämpad att främja barnets utveckling och framtid. Han är mån om att tillgodose barnets behov av en nära och god kontakt med  båda föräldrarna och han är beredd att ta emot den hjälp som barnet kan  komma att behöva i form av till exempel barnpsykiatrisk utredning/behandling.

Tingsrätten delar den bedömning som görs i vårdnadsutredningen  beträffande frågan om vem som skall tillerkännas vårdnaden om barnet.  Pappan skall således ensam anförtros vårdnaden om barnet.

När det gäller frågan om umgänge mellan barnet och mamman framstår det för närvarande inte som bäst för barnet att det förekommer en reglerad kontakt mellan honom och mamman eftersom hon alltjämt försöker styra och kontrollera barnet samt motarbetar pappans försök att skapa en god  kontakt mellan honom och barnet.”

Trots att barnet i domen som citerats var 13 år, dvs. hade fyllt 12 år, vilket ibland anges som en gräns för när barnets mening/vilja måste få avgörande betydelse, tillmätte domaren inte detta barns uttryckta vilja någon avgörande betydelse. Det berodde på att barnet påverkats av ena föräldern att bli avståndstagande mot den andra föräldern, och därför inte kunde uttrycka en egen vilja. Den 13-årige pojkens verbalt uttalade vilja att bo med sin mamma ansågs inte uttrycka hans egen vilja, utan en vilja påverkad av den lojalitetskonflikt hans mamma pressat in honom i, och som för pojken innebar att han måste ta parti för sin mamma mot sin pappa. Det kan lika gärna vara tvärtom. Jag följer sedan många år flera mödrar vilkas barn avskilts från dem utan saklig grund. Om fem av mammorna som förlorade sina barn vilka tvångsomhändertogs, då mammorna felaktigt ansågs ha psykiska problem har jag skrivit i en av de snart tre internationella antologier om föräldraalienation som publicerats ( PAS in compulsory public custody conflicts, i The International Handbook of Parental Alienation Syndrome, Charles C Thomas Publisher, Springfield, Illinois 2006.)

 

Riskbedömningar och definition av barnets bästa

Adekvata riskbedömningar har jag tyvärr aldrig sett utförda i de fall jag studerat. Med adekvata riksbedömningar menar jag riskbedömningar där de utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet kända riskerna för ett barn att tvingas leva avskild från den ena föräldern (eller båda som i flera LVU-fall) och påverkas att avvisa kontakten med denna förälder, jämförs med de reella riskerna för barnet att ha kontakt med en förälder (föräldrarna) som utpekas som dum, farlig eller olämplig.

 Sakliga och opartiska överväganden av barnets bästa, definierat  som barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv med båda sina föräldrar, rätten att behålla sin identitet, rätten att inte utsättas för övergrepp och barnets rätt att fritt få uttala en egen mening utan att tvingas välja en av föräldrarna,   har, i de ca 250 fall av vårdnadskonflikter med och utan brottsanklagelser jag utrett under drygt 20 år (1991-2013) , inte varit vägledande för beslut och åtgärder vidtagna av socialtjänstens handläggare.

Det mest tillförlitliga underlaget i dagens läge, när inga standardiserade instrument ännu finns i socialtjänsternas arbete, för att göra prognoser om barnets bästa i framtiden är noggrann kunskap om hur det varit tidigare i just det barnets liv. Därför gör jag, då jag utreder, en så noggrann kronologisk tillbakablick som är möjlig utifrån förefintlig dokumentation från alla håll (samtidsdokument kallar jag dessa). Denna rekonstruktion av det förgångna blir den grund som möjliggör slutsatser om barnets bästa.

Frågan, viktig i samband med alla tvister om vårdnad, boende och umgänge som uppstår i samband med att föräldrar separerar är : vad är barnets bästa i den uppkomna situationen? Emellertid räcker det inte med ett kort tidsperspektiv, utan frågan om barnets bästa bör ses i ett livsperspektiv. Det blir då viktigt att bygga på den kunskap som finns om barns behov, utveckling och om skadeverkningar som kan uppstå om barnet inte fortsatt får ha en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, samt om hur sådana skador kan förebyggas och behandlas.[16]

 

Barnet påverkas att leva med felaktiga föreställningar

Barnen har ofta skadats av att genom påverkan dras in i en fiktiv verklighet där deras mamma och/eller pappa stämplas som psykiskt störd, dum eller farlig – utan att denna förälder rent faktiskt  varit/är psykiskt störd, dum eller har gjort något farligt mot barnet.

Barnen som tvingas leva separerade utan kontakt med sin mamma/pappa, påverkas lätt så att de själva tror att mamman/pappan gjort dumma saker och är farlig. Om kontakt,  i största välmening, organiseras med umgängesstöd förmedlar det ett budskap till barnen. Budskapet är: din mamma/pappa är så dum/farlig att du inte bör träffa henne/honom ensam utan skydd av annan vuxen. Ett sådant budskap innebär en sanktion för den fiktiva verkligheten.

Barnen börjar uttala, som om det var deras egen mening, att de inte vill träffa  mamma/ pappa. Detta medför skador i deras identitets- och personlighetsutveckling, förutom att det snedvrider barnets verklighetsuppfattning och grundlägger bristande tillit.

Barnens bästa, kortsiktigt och sett i ett livsperspektiv, är att så snart som möjligt återknyta kontakt med den mamma/pappa som de avskilts från och påverkats att uppfatta helt och hållet negativt, i så vardagliga situationer som möjligt, och utan övervakning av umgängesstödjare.

Detta motiveras av att den avskiljande föräldraparten, som är boförälder, annars kan fortsätta påverka barnen att ta avstånd från den andra föräldern.  Barnen kan genom egna upplevelser med den tidigare avskilda föräldern i vardagliga situationer under tillräckligt lång tid och upprepat få en grund för att ändra  sitt svart-vita tänkande om den ena föräldraparten som allt igenom god och den andra som alltigenom dum.

Det är svårt att säga hur lång tid som behövs för,  i de svåraste fallen , att barnen ska kunna komma ur vanföreställningarna, genom att återknyta kontakterna med den förälder de tvingats leva avskilda från och påverkats att ta avstånd från. Det är helt klart att det behövs en viss tidsrymd för avprogrammering, tid för egna upplevelser i en vardag med den tidigare främmandegjorda föräldern, och tid för trygghetsskapande återanknytning innan barnet är moget att träffa den avskiljande föräldern. Till en början kan kontakten med den föräldrapart som främmandegjort barnet för den andra föräldern behöva övervakas, för att inte en alienerande påverkan skall inledas på nytt (se Göteborgsdomen ovan).

Försök med pedagogiska program och olika slag av behandling  finns beskrivna i litteraturen, se bl a Fidler, Bala, Sali och Richard Warshak: Family Bridges: Using insights from social science to reconnect parents and alienated children, Family Court Review 2010:48:48-80.

 

Litteraturtips

Om hur barn kan skadas av att i samband med föräldrarnas separation avskiljas från den ena föräldern och påverkas att ta avstånd från denna, så kallade föräldraalienationsfall, utan rimliga skäl, finns ett stort antal artiklar och böcker, förutom de som nämnts i den löpande texten, t.ex. (i kronologisk ordning):

Clawar, S.S., Rivlin, B.V.: Children held hostage: Dealing with programmed and brainwashed children, American Bar Association, Chicago, Illinois 1991,

Rand, D,C. : The spectrum of parental alienation syndrome part I: American Journal of Forensic Psychology, 1997:3:23-52.

Rand, D,C. : The spectrum of parental alienation syndrome part II: American Journal of Forensic Psychology, 1997:4:39-92.

Rand, D,C., Randy, R., Kopetski, L.: The spectrum of parental alienation syndrome part III: The Kopetski  follow-up study, American Journal of Forensic Psychology, 2005:1:15-43.

L ´aliénation parentale, Divorce & séparation 2005:3, Éditions Labor Chausée de Philipville 6280 Loverval (labor@labor.be)

Warshak R.: Divorce Poison. How to protect your family from bad-mouthing and brainwashing, Harper, New York, London, Toronto, Sydney 2010,

Rand, D,C. : The spectrum of parental alienation syndrome part IV: Parental Alienation Critics and the Politics of Science,  The American Journal of Family Therapy, 2011:39:48-71.

Papa-Ya. Das Magazin für gerechte Familienpolitik, 2012:1, Sonderedition Die induzierte Eltern-Kind-Entfremdung,

Barbara Jo Fidler, Nicholas Bala, Michael A. Saini: Children Who Resist Postseparation Parental Contact. A Differential Approach for Legal and Mental Health Professionals, American Psychology – Law Society Series, Oxford University Press, 2013.

För en bibliografi vad gäller litteratur från ett stort antal länder, se  sid 187-230 i William Bernet M.D. (Ed.): Parental Alienation, DSM-5, and  ICD-11, Charles C Thomas Publisher LTD, Springfield Illinois USA 2010.

I ett förberedande verk innan ICD-11 kommer att publiceras om ett par år:

Heather M. Foran, Steven R.H.Beach, Amy M. Smith Slep, Richard E. Heyman, Marianne Z. Wamboldt (Eds): Family problems and Family Violence. Reliable Assesment and the ICD-11, Springer Publishing Company, New York 2013, återfinns formuleringar om föräldraalienation i kriterierna A och  B, och indirekt i kriterium C i Tabell 16.1, sid 219 som behandlar  relationsproblem vårdnadsgivare-barn.

Noter:

[1] Tiia Tulviste, Ronald Rohner: Relationships Between Perceived Teachers´ and Parental Behavior and Adolescent Outcomes in Estonia, Cross-Cultural Research, downloaded from ccr.sagepub.com at Tartu University Library on June 14, 2012.

[2] I brevväxling med Ronald Rohner under 2012 uppmuntrades jag att skriva om och inbjuda till ett symposium om  föräldraalienation till den fjärde internationella kongressen för organisationen International Society for Interpersonal Acceptance and Rejection, ISIPAR, i Chandigarh, India, den 10-13 januari 2013, vilket jag gjorde.

[3] Ronald P. Rohner, University of Connecticut  i föredrag: ”Introduction to the International Father Acceptance-Rejection Project” , 4:e internationella ISIPAR kongressen den 10 januari 2013.

[4] Simone Frizell Reiter, Stefan Hjörleifsson, Hans-Johan Breidablik, Eivind Meland: Impact of divorce and loss of parental contact on health complaints among adolscents, Journal of Public Health 2013 pp 1-8  (Advance Access published January 4, 2013).

[5] Se Cecilie Finkelstein “The Identity Issue” i  (2003): The Parental Alienation Syndrome (PAS), An Interdisciplinary Challenge for Professionals Involved in Divorce, Verlag fur Wissenschaft und Bildung.

[6]  NORD 2004:2 sid 279.

[7] Stern, Rebecka: The Child´s Right to Participation – Reality or Rhetoric? Lund 2006.

[8] ”Rättsstatens vänner” är en organisation som arbetar för rättssäkerhet, vilken professor emeritus i civilrätt Anders Agell grundade strax före sin död  den 6 november 2008.

[9] Rejmer 2003 sid .

[10] Rejmer 2003 sid 126.

[11] Kaldal 2010 sid 353.

[12] Helena Löfgren skriver i Sektsjuka sid 59: ”Hittills har ingen forskning kunnat visa att det skulle krävas vissa personlighetsdrag för att man systematiskt skulle låta sig manipuleras eller bli ett offer för mind control, men däremot att vissa livsomständigheter ökar sårbarheten för påverkan.” Mina och andras empiriska  observationer är att barn som avskiljs från sin ena förälder befinner sig i en förändrad livsomständighet är  sårbara för påverkan.

[13] Schiratzky 2006 sid 356.

[14] Dom 2009-04-24, Solna tingsrätt i mål nr T 8421-07.

[15] Kihlbom, M: Relationen till föräldrarna – grunden för barnens psykiska utveckling,  inledningskapitlet till rapporten Barnets rätt till båda föräldrarna, Rädda Barnen 1999.