LHS 1994: ÄR SEXUELLA ÖVERGREPP MOT BARN VANLIGT? VILKA EXPERTER VILL SOCIALSTYRELSEN HA?

Lena Hellblom Sjögren  1994

(ur KURSPÄRM till kursen PSYKOLOGI OCH RÄTTSSÄKERHET för advokater 22 april 1994 anordnad av det som kallades vittnespsykologiska laboratoriet vid Stockholms universitet)

ÄR SEXUELLA ÖVERGREPP MOT BARN VANLIGT?

VILKA EXPERTER VILL SOCIALSTYRELSEN HA?

 Denna artikel är ett försök att något problematisera situationer då incestanklagelser ofta formuleras, och att bringa någon klarhet i olika sätt att räkna ”vanlighet” vad gäller sexuella övergrepp mot barn,  samt att därefter något begrunda frågan om vilka slags  experter socialstyrelsen vill ha.

 

Myndighetsövergrepp – när man på förhand ”vet”

Om t ex en frånskild mamma meddelar socialförvaltningen eller polisen att hon misstänker sin forne make för incest är det lätt hänt att de som tar emot uppgiften tror sig veta att barnet i fråga är ett incestoffer . Man kanske  behandlar det som det. Vilka blir följderna? Jo, barnet svarar på de förväntningar det utsätts för och omgivningen tar bara in sådan information som kan tolkas som bekräftelser på det de tror sig veta.

Barn, liksom vuxna är känsliga för förväntningar. Yngre barn, förskolebarn, är mer ”suggestibla”, dvs påverkbara, än äldre, speciellt om den som frågar är en person de är beroende av eller har en känslomässig relation till.

En sammanställning av sexton undersökningar i vilka man jämfört yngre barns suggestibilitet med äldre barns och vuxnas visar att man i fjorton av dessa funnit signifikanta skillnader då frågor med felaktig information ställts, förväntansfrågor (se Stephen J. Ceci och  Maggie Bruck: The Suggestibility of the Child Witness: A Historical Review and Synthesis, Psychological Bulletin   juni 1993).

Användandet av anatomiska dockor, som t ex presenterades som en nyhet  i Uppsala i samband med ”ökat samarbete mot sexbrott” våren 1992 är inte heller ett bra sätt att få fram tillförlitliga berättelser från barn om vad de varit med om. I flera delstater i USA har användningen förbjudits med hänvisning till den suggestiva påverkan manipulerandet med dessa dockor innebär.

Det viktiga i kontakten med barn – både de som utsatts för övergrepp och de som inte utsatts – är att bemöta dem med respekt, lyssna på dem och att INTE HA NÅGRA FÖRUTFATTADE MENINGAR. Barnet måste få möjligheter att berätta utan ledande frågor och  utan förväntansfrågor.

 

Lojaliteten mellan de profesionella som  på förhand ”vet” att det är fråga om incest  är  i dag  ett stort problem.

Ofta är det dock inte barnets berättelse utan en berättelse FÖRMEDLAD som barnets berättelse som bildar utgångspunkt för myndighetspersoners ingripanden.

 

Genom informationsrundgång mellan  t ex en mamma som anklagat sin före detta man för incest, en socialsekreterare och en barnpsykolog som får barnet i behandling   kan  en ”berättelse”  skapas och hållas vid liv. Alla som inte tror denna berättelse anklagas för att inte tro barnet – trots att det inte är barnets berättelse.  I det s k styckmordssmålet var det t ex mammans berättelse om vad den lilla flickan sagt som betraktades som barnets berättelse.

Så fort incest nämns som en möjlighet, vilket är innebörden av en anklagelse, utbreder sig lätt panikreaktioner, något som t ex Jean Goodwin varnat för (Sexual Abuse. Incest Victims and Their Families, 1982 s 28 f) Det gäller dock att varken minimera problemet eller skapa panik utan att arbeta lugnt och systematiskt med att ta reda på vad som hänt – och OM det hänt något som bör föranleda myndighetsingripanden eller hjälpinsatser.

Men det finns flera fall då barn  plötsligt, utan förvarning och utan grund, ryckts från sina föräldrar eller en av dem och därefter under mycket lång  tid förhindrats att träffa dem, syskon och t ex farföräldrar. Med vilken rätt?

Socialsekreterares, psykologers och psykiatrikers makt i samband med incestanklagelser är  stor. Ansvaret borde vara stort att inte göra något förhastat – innan man VET  om anklagelsen har fog. I annat fall skadar man ju barnet för livet. I såna lägen är det viktigt att inte förväxla det man tror sig veta med  att veta.

För att kunna veta måste man utreda, förutsättningslöst och systematiskt. Utredaren kan inte samtidigt vara behandlare. Behandlaren måste eftersträva ett ömsesidigt förtroende mellan sig och sin klient, något som inte är förenligt med utredarens behov av en ifrågasättande kritisk hållning.

En anmälan  om misstänkt incest till socialtjänsten som sedan tas upp i de nu alltmer institutionaliserade s k samrådsgrupperna i kommunerna  (där socialsekreterare, psykologer, läkare, polis och åklagare är företrädda) leder ofta till att  alla i gruppen utgår ifrån  att det rör sig om incest.  Många upplever  säkert att de ställer sina krafter i det godas tjänst när de hjälper till att sätta fast ”förövare”.

Men om nu dessa inte är några förövare?

I USA har bakslaget mot hela psykoterapin redan börjat förmärkas. Människor som först sökt hjälp och övertygats av sina terapeuter att deras problem beror på incest i barndomen har hunnit komma till insikt om att det var fel och stämt terapeuterna i fråga. (Se t ex American Bar Association Journal, 79, 70-73 ”Buried memories. Shattered lives” av Elisabeth Loftus och Laura Rosenwald, 1993.)

Seriöst arbetande psykologer, psykiatriker m fl borde ha ett egenintresse av att inte anamma incest som universalförklaring på snart sagt alla slags problem och symptom.

 

Minnet förändras – och minnen kan  skapas

Vårt minne fungerar inte som en kamera eller en bandspelare. Det blir inget fotografiskt avtryck eller ljud som kan spelas upp. Vi minns det vi tagit in av en händelse eller en upplevelse, men vad vi ”tar in” bestäms av en mängd faktorer. Därefter lagrar vi dessa tolkningar och varje gång vi funderar eller pratar om våra minnen förändras de, omskapas och kanske får nya detaljer, omtolkas. I en rättslig process förväntas vi sedan redogöra för våra minnen , dvs för hur och vad som hände och vad vi kände så exakt som möjligt. Det är en omöjlighet, eftersom minnesomvandlingsprocessen pågår kontinuerligt och varje ny information i t ex en förhörsfråga eller en tidningsartikel läggs till och omskapar vårt minne.

Detaljer  vi minns vid ett tillfälle kanske vi inte minns vid ett annat. Vårt engagemang personligt, känslomässigt, intellektuellt, professionellt osv  i skeendet har betydelse för vad och hur vi minns. På den tiden när folk fortfarande avrättades var vissa personer å tjänstens vägnar tvungna att närvara vid avrättningar. Vid ett tillfälle, då skarprättaren ansett det nödvändigt att ha handskar på sig, tillfrågades de fyra personer som närvarat vilken färg skarprättaren haft på sina handskar. Tre svarade med var sin färg, den fjärde svarade lika övertygat att bödeln inte haft några handskar.

Berättelsen återfinns i en artikel av  Arvid Wachtmeister i Svensk Juristtidning från 1917. Åtskilliga år senare utgav han Vad är sanning? Vittnespsykologiens grunddrag (1933) för att väcka intresse för vittnespsykologin och förståelse för dess praktiska betydelse. Då hade man i Tyskland sedan slutet av förra seklet sökt utforska orsakerna till ”osäkerheten i våra sinnens vittnesbörd”.

Minnesforskaren Sven-Åke Christiansson har framfört i bl a PsykologTidningen  att  det råder ett komplext samband mellan affekttillstånd och hur vi minns detaljer från känsloladdade situationer –  utan att han där angav  innebörden av detta samband. Han påstod att Elisabeth Loftus inte tagit hänsyn till ”reviderade uppfattningar på vissa  teoretiska områden”  i sin  bok Witness for the defence , 1990,  och att hon  skulle ha tjänat på att inte vara så entydigt negativ mot trovärdigheten hos ögonvittnens minnesbilder”.

Att tala om att man inte ska vara entydigt negativ mot trovärdigheten hos ögonvittnens minnesbilder är nonsens. Det handlar inte om att vara vare sig negativ eller positiv utan om att försöka ta reda på hur det var. Då ögonvittnets redogörelse kommer i rättssalen har ögonvittnet oftast  redan många gånger och med olika personer redogjort för sina minnesbilder. Frågor eller information  ögonvittnet har fått i samband med dessa redogörelser kan ha inkorpererats med minnesbilden och ändrat den. Det  har  Elisabeth Loftus visat i sin forskning. Vittnen kan  således ha integrerat information de fått efter händelsen  (s k post-event information) med sina ursprungliga minnen av händelsen så att de inte kan göra åtskillnad mellan vad som är vad. De kan t o m ”minnas” det de aldrig varit med om.

 

Bortträngda minnen av sexuella övergrepp?

Allmänt kan sägas att om någon  plötsligt säger sig börja minnnas övergrepp från barndomen kan inte dessa utsagor anses tillförlitliga i sig. Uppgifterna måste undersökas och bekräftas. Sker inte det kan de etiska och juridisk följderna bli allvarliga. Det poängteras också av Fred H Frankel från Boston i en kommentar till det sedan mitten av 1980-talet allt snabbare växande utbudet av publikationer om  genom terapi eller hypnos upptäckta barndomstrauman oftast av sexuell karaktär (se American Journal of Psychiatry 150:6, June 1993 ”Adult Reconstruction of Childhood Events in the Multiple Personality Literature”).

 Hur vanligt är det med s.k.bortträngda minnen av sexuella övergrepp från barndomen?  Situationen är något absurd. Frågan gäller att människor  skall minnas om de glömt att minnas. I majnumret av American Psychologist  1993 sammanfattar den framträdande amerikanska minnesforskaren, Elisabeth Loftus problemet på detta sätt i en intressant artikel. Hon föreläste också i detta ämne på det svenska Psykologförbundets kongress 1992.

Många kända kvinnor i USA har framträtt i populärpress m m  och vittnat om hur de plötsligt börjat minnas övergrepp de varit utsatta för som barn, t ex  tv-stjärnan Roseanne som i terapi börjat minnas övergrepp sedan spädbarnsåldern fram till hon var 6-7 år, eller miss America Marilyn Van Derbur som trängde bort minnet av sin fars övergrepp tills hon var 24 år och då pappan dött framträdde och berättade om ”den mörkaste hemligheten”.

Allt flera okända  medelålders kvinnor, samt en del män,  anklagar på liknande sätt åldriga föräldrar för övergrepp de säger att de blivit utsatta för i barndomen. De har börjat ”minnas” under terapi.  Är de vuxnas barndomsminnen autentiska eller har minnena uppstått på andra sätt? När föräldrarna förnekar övergrepp ljuger de då? Eller minns de inte?

Teorin om bortträngning av obehagliga eller smärtsamma minnen  stöds av anekdotiska kliniska rapporter, men saknar experimentella bevis. Under senare tid har många undersökningar visat hur tillkommande information kan förändra eller t o m skapa minnesbilder. Andra undersökningar visar att glömska är en del av livet. Loftus refererar  till en undersökning av människor som  blivit trafikskadade men nästföljande år var det 14 procent som inte kom ihåg olyckan de varit med om.

Hur skall det efter kanske 20, 30, 40 år gå att visa eller bevisa att den som säger sig minnas övergrepp verkligen minns något som har HÄNT? Om någon vid en operation befinns ha ett instrument i sin mage från en  operation 20 år tidigare kan denna någon stämma den då ansvarige läkaren för detta. Efter 1989 har lagen i flera amerikanska delstater ändrats så att de som säger att de skadats av  övergrepp  20 år tidigare men först nu minns dem kan stämma den som  de säger gett dem skador. Det finns fall där den anklagande tilldömts miljoner dollar.

I flera fall baseras skadeståndsanspråken på ”minnen” av händelser som inträffat då den anklagande varit bara ett år gammal eller yngre. Ganska entydigt talar dock  facklitteraturen om barndomens glömska: att vi i stort sett inte minns händelser före tre års ålder. Ofta tror vi oss minnas det som vi fått berättat för oss.

Att kliniska psykologer tror på sina klienters berättelser visar flera  undersökningar. Ofta hänvisar de till symptom ( som dock kan vara symptom på nästan vad som helst) som bevis. Att minnena av övergrepp inte har grund i verkliga övergrepp behöver inte betyda att klienten  ljuger. Det kan vara lättare att tro att man blivit utsatt för övergrepp som barn än att gå till botten med förvirrande erfarenheter och känslor. Populärpress och terapeuter inbjuder också  till denna förklaring.

I USA finns det en bok som betytt mer än andra i en flod av incestböcker, det är The Courage to Heal av Bass & Davis,1988. Där kan  du t ex få veta att: ”Om du tror att du blev utsatt och ditt liv visar symptomen, då blev du det.” Huvudbudskapet är enligt Loftus att även om du inte har några minnen av övergrepp, men en känsla av att du blivit utsatt så har du det. Wakefield & Underwager konstaterade 1992 att denna  s k incestbibel spelat en stor roll i nästan alla fall av anklagelser grundade på bortträngda minnen av övergrepp.

En terapeut, Blume skriver att så få av ”incestöverlevarna” minns övergreppen i början av terapin att hon drar slutsatsen att kanske hälften av dem inte minns att övergrepp skett. Terapeuter kan dock lätt  medverka till att skapa falska minnen av övergrepp. Och detta sker.  Under terapin  ”minns” patienterna övergrepp. Olika suggestiva metoder används. Terapeuten som är en auktoritet för klienten kan t ex ge en tolkning av klientens symptom, ställa frågor som uttrycker förväntningar om inträffade övergrepp eller berätta en historia om någon annan som utsatts.

Den nya tillkommande informationen invaderar oss som en trojansk häst, skriver Loftus. Vi vet inte om att vi invaderas och förändrar vår minnesbild eller att ett minne skapas genom det vi läser eller hör.

Dylik suggestion genom förväntansfrågor, berättelser och fantasiövningar har på fullaste allvar föreslagits av Tilman Furniss som  nyligen varit runt i Sverige och föreläst om hur man ska få barn att berätta om sexuella övergrepp de förmodas ha varit med om.

När många är övertygade om/TROR att incest är en vanlig företeelse och att bortträngning av minnen från dylika övergrepp också är en vanlig företeelse inriktar många profesionella hjälpare sina  krafter på att avslöja dylika övergrepp – också där inga övergrepp förekommit.

 

 

Varifrån kommer de höga siffrorna?

I debatten och i en allt stridare ström av små fackböcker  (inte minst från Rädda Barnen och förlagshuset Gothia) och självbiografiska skildringar hävdas att det är mycket vanligt med sexuella övergrepp mot barn samt  att de flesta vill blunda  och inte se denna hemska verklighet. Även Socialstyrelsen har genom sina allmänna råd och anvisningar  vad gäller sexuella övergrepp förmedlat en  dylik bild.

I Nordisk Medicin 1992:12  redovisades en genomgång  av 16 större s k prevalensundersökningar från USA, Canada och Norden. Beroende av hur sexuella övergrepp definieras, vilka åldrar som undersöks och vilken metod man använder kommer man till mycket olika resultat. Variationerna vad gäller förekomsten av sexuella övergrepp var enligt denna sammanställning 4%-67%. Alla dessa undersökningar var s k offerundersökningar. Förekomsten i  Norden kan tros (!) ligga på 5 % skrev  artikelförfattarna.

Överläkaren Kari Ormstad, som ofta anlitas för gynekologiska undersökningar i samband med misstänka sexualbrott, sa i tv (21.1-93 ”Skrämd till tystnad”) att sexuella övergrepp mot barn är en misär som drabbar många. I Sverige kanske 5 %, kanske 7 %.

I en debatt för psykiatripersonal 3.12-93 hävdade barn-och ungdomspsykiatrikern Frank Lindblad  att procentsiffrorna inte spelar någon roll. Han fick applåder. Det fick också Lena Teurnell när hon läste högt ur en skönlitterär skildring av hur ett barn utsätts för sexuellt övergrepp.

Finns det några som har intressen av att överdriva omfattningen av detta kränkande brott som sexuellt utnyttjande av barn innebär? I så fall varför?

Siffrorna är ej betydelselösa eftersom de formar våra föreställningar om hur  vanligt eller ovanligt  det är med detta slags brott – och därmed vårt sätt att förhålla oss till oss själva och andra människor vi möter.

Experterna som uttalar  att andelen barn som utsätts för sexuella övergrepp är minst 5 per hundra överdriver. Det finns de som överdrivit än mer.

I den stora utgivningen av ovetenskapliga rapporter, publikationer, artiklar samt sända radio- och tv- program om sexuella övergrepp mot barn sedan början av 1980-talet  har mycket höga siffror nämnts. Några exempel:

Socialstyrelsen  angav 1991, med referens till Rädda Barnens s k  offerundersökningar  att det rör sig om 7 – 8% av flickorna under 18 år och 1-3 % av pojkarna som svarat att de utsatts för sexuella övergrepp, ( 1991:3 ”Sexuella övergrepp mot barn” s 18). Uträknat på  totala antalet barn 0-18 år med antagandet om 50 000 flickor och lika många pojkar i varje årsklass  skulle det röra sig om 63 000 – 72 000 flickor och 9000 – 27 000 pojkar.

Rädda Barnen refererade 1992  till den s.k ungdomsundersökningen (SAM 73-90, se nedan) i ”Utsatta barn i Sverige och FN:s barnkonvention. Om sexuellt utnyttjade barn” att det uträknat skulle röra sig om minst 63 000 flickor och 27 000 pojkar 0-18 år i Sverige.

SCI, Stödcentrum mot incest, grundat 1981, skriver i sitt informationsblad att ungdomsundersökningen ”visar att 12 % av flickor födda 1973 och 4 % av jämnåriga pojkar utsatts för sexuella övergrepp”. De väljer alltså att redovisa de högre  siffrorna (utan exkludering av blottning från SAM 73-90) som blir  108 000 flickor och  36 000 pojkar.

BRIS, Barnens rätt i samhället, skriver i en s k informationsskrift om sitt  projekt ”Våga berätta” 1992 : ”Enligt brottsforskare utsätts cirka 40 000 barn per år för våld och övergrepp i vårt land. Endast en del av dessa kommer till myndigheternas kännedom och bara ett fåtal leder till polisanmälan” (inledningen, fet stil) . Någon referens till brottsforskare finns ej.

BRÅ, Brottsförebyggande rådet, som gett ut sex skrifter rörande sexualbrott mot barn ,  angav 1992  att Peter Martens utifrån två svenska offerundersökningar beräknat att ”andelen flickor som utsätts för sexuella övergrepp före 18 års ålder antagligen inte överstiger 11 procent och andelen pojkar inte 4 procent.( ”Sexualbrott mot barn” 1991 s 7). Det skulle översatt till individer röra sig om maximalt 99 000 flickor och 36 000 pojkar i åldrarna 0-18 år .

Kriminalkommissarie Monica Dahlström-Lannes  skrev  1990 : ”Enligt BRÅ (Peter L. Martens) kan man dra slutsatsen att ungefär en tredjedel av alla flickor  någon gång före 18 års ålder blivit ofrivilligt utsatta för någon form av sexuella närmanden med fysiska beröringar.” ( ”Mot dessa våra minsta” s 34) Det skulle alltså röra sig om 33 %  – som uträknat på 18 årskullar om 50 000 i varje skulle bli 297 000 svenska flickor!

Författaren uppger att ”Mörkertalet är stort. Uppskattningsvis anmäls bara 10 % av alla sexualbrott mot barn till polisen. Bara ca 25 % av dessa brottsanmälningar leder till fällande dom.” (s 36)

Någon grund för  just denna uppskattning av mörkertalet ges inte. Inte heller  förs något resonemang om brottslighet och brottsanmälningar. Det glöm bort att anmälan om brott inte är liktydigt med brott.

I TV 1  (16.12-92) i ett  norskt s k dokumentärprogram ”Ingen ser det lilla barnet” uppgavs att var 5:e flicka och var 7:e pojke varit utsatta för sexuella övergrepp, samt hälften av alla kvinnor intagna för psykiatrisk vård.

Sociologidoktoranden Nea Melberg  skrev i Expressen 5.7-93 att det blev omöjligt och omoraliskt för henne att vänta med att ”förmedla mödrarnas verklighet tills hela projektet är avslutat”. Vad det var för ett projekt nämnde hon inte. Inte heller vilken grund hon har för generaliseringen ”mödrarnas verklighet”.

Några ”stora sanningar” som att mödrar falskeligen anklagar  sina f d män som Nea Melberg skriver om finns inte. DET FINNS BARA MÄNNISKOR OCH MÄNNISKOR ÄR OLIKA. Och människor är olika i olika situationer. Därför måste varje fall utredas noggrannt. DET GÅR INTE ATT PÅ FÖRHAND VETA HUR DET ÄR.

Om man tror sig veta att ett barn utsatts för incest, omhändertar barnet , förhör det upprepade gånger och hela tiden tolkar barnet utifrån det man  tror sig veta är det mycket troligt att man tycker sig få bekräftelser på att barnet verkligen varit med om det som man tror att det varit med om.

 

Är sexuella övergrepp vanliga?

Under tio år har således budskapet att det är vanligare än vi tror med sexuella övergrepp mot barn – och då framför allt incest – spritts.

Allt flera individer i professioner inom barn-och ungdomspsykiatri, socialtjänst och polis sysselsätter sig med utredning och behandling av misstänkta incestfall.

Hur vanligt är det då med sexuella övergrepp på barn. Det finns tre sätt att göra skattningar: utifrån den sk brottsstatistiken , med hjälp av sk offerundersökningar och medelst ett fördjupat studium av ett konkret upptagningsområde och de fall av misstänkta sexuella övergrepp mot barn som där kommer till socialförvaltningens kännedom. Nedan ska jag gå igenom dessa olika sätt.

 

Uppskattning av vanligheten utifrån den s k brottsstatistiken

Det är kvalitativa och i hög grad subjektiva bedömningar som ligger till grund för de kvantitativa data SCB sammanställer och som vi kallar brottsstatistiken. En mängd oklarheter i de redovisade siffrorna vad gäller till polisen anmälda brott gör dem mycket oprecisa som underlag för en bedömning. Några av dessa oklarheter skall jag ta upp:

-Olika brottstyper har  olika regler för vilket antal brott som polisen skall registrera. Om samma person utsatts för sexuellt tvång, inklusive våldtäkt,  vid flera tillfällen räknas ett brott för varje tillfälle. Däremot räknas för brottskategorin sexuellt utnyttjande  ej antalet tillfällen.(KR info 1992:8) I sammanställningarna redovisas dessa brottsanmälningar tillsammans.

-Brottet/brotten redovisas  det år som anmälan görs till polisen; mer än hälften av ökningen av våldtäkterna mot person under 15 år under jan-sept-92 jämfört med motsvarande period 1991 förklarades t ex med en anmälan omfattande 50 brott begångna under 8 år  gällande en gärningsman och ett manligt offer, allt  enligt KR info 1992:5.

-När det gäller anmälningar av våldtäkt mot person under 15 år redovisas ej ”nära relation”, inte heller för brottskategorin ”Sexuellt ofredande”.

-Endast för brottskategorin ”sexuellt tvång, utnyttjande m m  mot person under 15 år” särredovisas ”nära relation” . Det rörde sig om 621 anmälningar år 1991. Det är viktigt att observera att det  inte rör sig om  621 individer utan om 621 av polisen registrerade brott (se ovan).

-Antalet personer som lagförts för sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande av underårig med nära relation till offret var 1991 84 stycken. Här avses med ”underårig” person under 18 år. ”Sexuellt umgänge med avkomling ” samt ”Sexuellt umgänge med syskon” bör också räknas med bland  incestbrotten, men omfattade år 1991 endast  två lagförda personer (KRinfo 1992:8).

 

Fr o m 1 juli 1984 betyder inte våldtäkt  samlag medelst tvång utfört av man mot kvinna. Det kan röra sig om andra sexuella övergrepp än samlag av såväl heterosexuell som homosexuell natur. Med ändrad brottsrubricering har utrymmet för subjektiva bedömningar från den utredande polisen som rubricerar brottet ökat.

I svar från Riksåklagaren på resningsansökan från Christer Sandström (Högsta domstolens mål Ö 508/93)  skriver Axel Morath:

Jag vill också påpeka att det inte finns någon definition av begreppet samlag i den bemärkelse detta begrepp används i 6 kap. 1 & brottsbalken. För fullbordad våldtäkt innefattande samlag är det tillräckligt att mannens och kvinnans blottade könsdelar berört varandra (se NJA II 1984 s.142).”

Antalet anmälningar vad gäller sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande  och sexuellt umgänge med barn under 15 år har ökat fr o m mitten av 1980-talet och andelen s k incestfall, dvs med nära relation mellan barn och utpekad  gärningsman, utgör den största delen. Först 1987 började SCB, Statistiska Centralbyrån att särredovisa  ”incest”.

När polisen mottar en anmälan om misstänkta sexuella övergrepp är det polisens uppgift att rubricera och registrera brottet/brotten han eller hon anser att det är fråga om. Eftersom våldtäkt sedan 1984 inte behöver betyda att det förekommit vare sig våld eller intrång  kan det vara svårt att dra gränserna mellan våldtäkt, sexuellt tvång och övriga sexualbrott. För våldtäkt och tvång gäller att varje brottstillfälle skall räknas. För sexuellt utnyttjande och sexuellt umgänge räknas ej brottstillfällen.

Sexualbrottsstatistiken  för ett år vilar således  på ett stort mått av subjektiva bedömningar och  speglar dels inte nödvändigtvis aktuella brott.

 

Går vi tillbaka historiskt några år kan vi konstatera att vi nu är på samma nivå  som i början av 1960-talet. Då var årsmedeltalet 1374 för brottskategorin ovan (totalt och exkl våldtäkt). Utvecklingen beskriver en u-kurva viket har påtalats av bl a Monika Olsson på BRÅ.

Mellan 1987 och 1993 har det skett en tredubbling av antalet registrerade brott baserade på antalet anmälningar. Kan det vara så att sexualbrotten mot barn faktiskt har blivit tre gånger så vanliga under sex år? SCB påpekar att anmälningsbenägenheten ökat som en effekt av debatten i massmedia, men att man inte vet om detta förklarar ökningarna i statistiken.

Ett räkneexempel utifrån högt anmälningstal och högt mörkertal

 I debatten hävdas att det verkliga antalet begångna sexualbrott mot barn är mycket högre än det anmälda antalet brott. Det talas om höga s k mörkertal. Om vi  accepterar ett dylikt antagande och räknar med ett så  högt antal registrerade ”incestfall” som 1000 på ett år och så tiodubblar  det  och räknar hur många procent detta antal utgör av det totala antalet individer 0-15 år som är ca 1 500 000 så blir det 0.7%. Det blir 0.07 % utan tiodubblingen.

För det totala antalet sexuellt tvång m m mot barn under 15 år blir procentsiffran – med en tiodubbling – av det  höga anmälningstalet 1400     0.9 %.  (0.09 % utan mörkertalet 10)

Utifrån  dessa två  – i realiteten osannolika – antaganden:

  1. att antalet anmälningar speglar antalet verkliga brott
  2. om man tiodubblar det

hamnar vi således under 1 %. Men kan det röra sig om så många?

Det finns andra antaganden  att göra – och då hamnar vi långt under 1 %.  Douglas Besharov som förut förestod U.S Center on Child Abuse and Neglect har påpekat att två  tredjedelar av anmälningarna om  sexualbrott mot barn kunde bevisas i mitten av 1970-talet, medan det nu råder ett omvänt förhållande så att två tredjedelar av anmälningarna om sexualbrott mot barn ej  kan bevisas.

Låt oss göra antagandet att minst hälften av anmälningarna  i Sverige är gjorda utan att  ha någon grund i faktiska brott,  utan har andra orsaker (det kan vara missförstånd eller vantolkningar av vad ett barn förmedlat, informationsrundgång bland professionella, speciella avsikter hos anmälaren, psykisk sjukdom hos anmälaren m m ).

Det höga antalet anmälningar  skulle kunna ge grund för antagandet att inget mörkertal existerar i dag. I så fall skulle vi räkna att antalet incestfall totalt för riket skulle vara ca 500 (hälften av antalet registrerade s k incestbrott) och antalet fall av sexuellt tvång m m mot barn under 15 år ca 750, 850 om vi inkluderar andelen våldtäkter  (som år 1992 rörde sig om 183 anmälningar).   Procentuellt, uträknat på 100 000 barn per årskull upp t o m 15,  blir det  0.03 % incestfall och 0.06 % f ö.

Det skulle alltså, med våldtäktsanmälningarna inkluderade, röra sig om 6 barn per tiotusen under 15 år som skulle tvingas till sex, bli våldtaget eller bli sexuellt utnyttjat och om 3 barn per tiotusen som skulle vara s k incestfall.

 

Det är tragiskt att det  ö h t förekommer. Var de verkliga siffrorna ligger är svårt att exakt få kunskap om. Helt klart är emellertid att olika antaganden som görs i debatten om att det verkliga antalet sexualbrott mot barn är si eller så mycket högre än antalet anmälningar om misstänkta brott är beroende av debattklimatet och av tidsandan. F r o m början /mitten av av 1980-talet och fram till nu har det varit så gott som omöjligt att få in några andra synpunkter i debatten än schablon”sanningar” som att barn inte ljuger samt att det är viktigt att tro barn och att sätta dit sexualbrottsutövare som finns i alla samhällsklasser överallt. Problemet att det ofta inte är barn som uttalar en anklagelse utan en vuxen i barnets närhet har ej beaktats.

 

Offerundersökningar

 Offerundersökningar innebär att ett visst urval individer i en population med ett visst åldersintervall  tillfrågas om de blivit utsatta för sexuella övergrepp.

En svensk SIFO-undersökning gjord 1983 ansågs visa att 9 % av svenska flickor under 18 år och 3 % av svenska pojkar under 18 år utsatts för sexuella övergrepp. Ytterligare en SIFO-undersökning gjord 1985 ansågs visa att 7 % av flickorna och 1 % av pojkarna utsatts för sexuella övergrepp. Båda dessa SIFO-undersökningar gjorda på Rädda Barnens begäran innehåller (precis som en norsk och en dansk offerundersökning vilka fick ännu högre siffror, liksom SAM 73-90) svarsalternativ på övergreppsfrågan som inte entydigt går att definiera som övergrepp (se nedan).

Detta är de tio svarsalternativen på den övergreppsfråga som använts i alla dessa s k offerundersökningar (med några små  variationer ) . Ibland, som i den danska undersökningen, har de svarande uppmanats att markera vilket de anser varas grövsta ”övergreppet”. Så icke i de svenska, där således samma person vanligtvis avgett flera svar varför följdfrågorna om gärningsman, frekvens m m  ej går att relatera till huvudfrågan.

  1. Förslag eller begäran om att utföra sexuell handling.
  2. Kyssande eller kramande på ett sexuellt sätt.
  3. Den andra personen visade sitt könsorgan.
  4. Du fick visa ditt könsorgan.
  5. Du blev smekt på ett sexuellt sätt.
  6. Dina könsorgan berördes.
  7. Du fick beröra den andre personens könsorgan.
  8. Samlag men utan att tränga in.
  9. Analsamlag.
  10. Samlag.

 

SAM 73-90 – också otillförlitliga siffror

Vanligt i Sverige är att referera till den undersökning som bär namnet SAM 73-90. Det gjorde bl a två psykologer på  Rädda Barnens pojkmottagning     ( DN  4.3-93) och psykiatrikern Christina Citron i riksdagen på internationella barndagen (4.10-93) .

SAM 73-90 är en enkätundersökning  om samlevnadsfrågor  till gymnasieungdomar födda 1973 som år 1990 var 17 år.(170 frågor – se projektledaren, gynekologen Karin Edgardhs bok Tonåringar, sex och samlevnad, Förlagshuset Gothia 1992.)

100 gymnasieskolor valdes ut och bland aktuella klasslistor från dessa skolor valde projektledaren ut 25 ungdomar från varje skola som fick fylla i formulären hos skolsköterskan. På vilka grunder urvalet gjordes redovisas inte, något som är ett måste i vetenskapligt gjorda undersökningar. Det var skolsköterskan  som oftast var lokal kontaktperson, ”utbildad ” i förväg av projektledaren för att bl a kunna ta hand om frågor angående sexuella övergrepp. Vilka instruktioner eller vilken eventuell påverkan skolsköterskan kan ha utsatt de utvalda gymnasieungdomarna för eller vilket eventuellt grupptryck som har funnits vet vi inte.  Hur det faktum att vara ”en utvald” påverkat ungdomarna när de svarat vet vi inte heller.

 Projektledaren, gynekologen Karin Edgardh, uppger  (s 80)  att ”När de ungdomar som enbart utsatts för blottning exkluderats, har tre procent av pojkarna och sju procent av flickorna uppgivit att de utsatts för övergrepp”.  Hon betraktar  dessa till synes entydiga procentsiffror som ”minimimarkörer för den faktiska förekomsten av sexuella övergrepp”  med hänvisning till att det är ”troligare” att ungdomar ”underrapporterar” snarare än ”överrapporterar” sina erfarenheter av sexövergrepp. Minst lika tänkbart är att  tidsandan, frågorna med de färdiga svarsalternativen och uppmaningen att fylla i flera alternativ samt  grupptryck  eller annan påverkan  i stället styrt ungdomarna att ” överrapportera.”

Den viktigaste kritiken är dock att frågorna  angående sexuella övergrepp är så konstruerade att svaren EJ kan  ge underlag för några procentsiffror eller någon tillförlitlig information över huvud taget

Tittar vi på de 10 olika svarsalternativen på den fråga som handlar om sexuella övergrepp och där ungdomarna uppmanas att kryssa flera alternativ kan vi se många oklarheter. Om en 17-årig flicka eller pojke  kryssar för att någon 5 år äldre än hon/han själv visat sitt eget könsorgan eller att hon/han fått visa sitt könsorgan eller att någon 5 år äldre fingrat på han/hennes könsorgan eller att hon/han fått titta på när någon 5 år äldre onanerar – är det då att betrakta som  sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande?

Följdfrågorna handlar om frekvens, ålder vid första tillfället samt gärningsman. Men svaren går ju inte att relatera till varandra när den första frågan, liksom gärningsmannafrågan innehåller FLERA svar.

 

Jag ska ta ett exempel . Kalle har t ex kryssat för att han ”fått titta på  när någon onanerar”, att han ”fått visa sitt könsorgan” och har ”poserat för sexfoto eller sexfilm” på  frågan som handlar om sexuella övergrepp. På nästa fråga  ”Om du varit utsatt , har det hänt: en gång, 2-4 gånger, 5 gånger eller fler samt inte aktuellt för mig” har Kalle  kryssat för ”5 gånger eller fler”. Hur skall ett dylikt svar tolkas? Vad är det som har hänt 5 gånger eller fler?

Vidare har Kalle på frågan ”Vem eller vilka har utsatt dig för övergrepp”? där han likaså uppmanats sätta flera kryss satt kryss för  styvmamma, biologisk pappa och någon helt okänd person. Hur ska dessa svar kunna tolkas? Är det styvmamman som han fått posera för? Eller är det hon som onanerat när han tittat på? Eller är det för henne han fått visa sitt könsorgan – eller är det för den okände eller kanske för pappan? Osv

Denna del av undersökningen SAM 73-90 där Karin Edgardh fått hjälp med frågorna och bearbetningen rörande sexuella övergrepp av Frank Lindblad och Kari Ormstad borde mot bakgrund av de grova felaktigheterna inte  åberopas i seriösa sammanhang.

 

Ett tredje sätt att räkna förekomst

 Ett tredje sätt att ta reda på hur vanligt det är med sexuella övergrepp mot barn är det som måste vara det mest tillförlitliga, således bättre än skattningar utifrån antalet anmälda brott eller s k offerundersökningar. Detta tredje sätt innebär att konkret undersöka ett visst upptagningsområde och det totala antalet misstänkta fall som kommit till socialtjänstens kännedom, antalet av dessa som blir anmälda och antalet av dessa som leder till åtal samt  verkligen utreda om det finns grund för misstankarna.

Läkarna Kari Ormstad, Frank Lindblad och Göran Elinder undersökte  hos socialtjänsten misstänkta fall av sexuella övergrepp mot barn 0-17 år. De misstänkta  förövarna skulle ha en nära relation till offret och fallen skulle vara  polisanmälda – eftersom det bara är då rättsmedicinsk undersökning efterfrågas. Urvalsperioden var  1.10 1985 – 30.6 1987. Upptagningsområdet motsvarade en tredjedel av Stockholm och hade under denna tid nästan 42 000 invånare under 18 år. Lindblad m fl  ansåg sig kunna identifiera tio säkra fall av sexuella övergrepp bland de  totalt 41 misstänkta fallen. Ytterligare nio ansåg de vara osäkra, bl a mot bakgrund av  att de mätt  flickornas  slidöppning med en ”ny, enkel och reproducerbar metod” ( Acta Paediatr Scand  78:935-943, 1989). Uttryckt i procent blir det 0.02 -0.04 %.

Det är intressant att dessa tre läkare: Lindblad, Elinder och Ormstad som således i sin egen studie kommit fram till låga – och förmodligen mer realistiska siffror  än med andra metoder –  vad gäller förekomsten av sexuella övergrepp med nära relation mellan offer och förövare  tillhör dem som i offentligheten mycket ivrigt fört fram siffror om hur oerhört VANLIGT det är med sexuella övergrepp på barn, speciellt incest. Vem gagnar det? Inte barnen!

De barn som verkligen blir utsatta för det hemska brott som sexuella övergrepp är får inte den hjälp de behöver om behandlings- och utredningsresurser upptas av alltfler ogrundade fall. Det är en tragedi . Dessutom är det en tragedi att barn på  grund av ogrundade incestmisstankar förlorar sin pappa – ibland sin mamma, att familjer splittras. Och att oskyldiga straffas.

                                                                                      

Vilka experter vill socialstyrelsen ha?

När anklagelser gällande sexualbrott mot barn uttalas eller misstankar väcks eller formuleras är det mycket viktigt att utreda systematiskt och noggrant utan förhandsuppfattningar. I komplicerade brottmål händer det att rätten förordnar s k vittnespsykologiskt sakkunniga för att utreda.

I Socialstyrelsens allmänna råd angående sexuella övergrepp mot barn slås fast (1991:3, s 124):

”Socialstyrelsen har ingen tillsyn över vittnespsykologisk verksamhet. Detta gäller även om vittnespsykologen är legitimerad psykolog”.

 

Varför rekommenderar  då socialstyrelsen vissa vittnespsykologer och inte andra?

Socialstyrelsen har i sina allmänna råd  (s 126) rekommenderat att Egil Ruuth och  av honom utbildade kliniska psykologer bör få göra vittnespsykologiska utredningar. Denne uppger själv att han genomfört ca 150 utredningar! Han håller kurser och är anlitad som föreläsare, bl a på polishögskolan.

Felaktigt uppger socialstyrelsen att:

”De psykologer som genomgått utbildningen vid Lunds universitet motsvarar kravet både på legitimation och barnklinisk erfarenhet”.

 

Utbildningen i Lund är EJ en universitetsutbildning med sedvanliga akademiska krav på dokumentation av inhämtade kunskaper och examination. Kursen vittnespsykologi har anordnats av ett privat utbildningsinstitut, IHPU, helägt av Psykologförbundet och  mot betalning. Två kursomgångar har getts 1987/88 respektive 1988/89.

Ledaren för IHPU-kurserna i s k vittnespsykologi, Egil Ruuth, har samtidigt varit  lärare på psykologiska institutionen i Lund, men det gör ej hans kurser till universitetskurser. Han har JO-anmälts för desinformation i denna sak. I JO-beslutet 1994-03-18, som svar på denna anmälan,står bl a:

”Utredningen visar att de ifrågavarande kurserna inte anordnats av eller bedrivits genom universitets försorg. Kurserna är således knappast att bedöma som ”universitetskurser” i egentlig mening även om anknytningen till universitet varit påtaglig”. (s 4 f)

I  dom DB 1180 i mål nr B 333/93, fastslog Hovrätten för övre Norrland att (1993-12-20):

Ruuths kompletterande yttrande har varit ytterst kortfattat. Vid förhöret med honom har det också framkommit att han inte gjort någon närmare analys av tillförlitligheten av Jennies ursprungliga uppgifter mot bakgrund av de nya uppgifter som Jennie lämnat.”

Trots att högskolelektor Egil Ruuth vid detta tillfälle och tidigare visat att han ej har kompetens att på ett nogrannt, fullständigt och kontrollerbart sätt fullgöra sina sakkunniguppdrag  fortsätter socialstyrelsen att rekommendera honom som utredare av tillförlitlighet och trovärdighet, senast i Södertäljemålet. Det är ett  parallellfall till det just avslutade Umeåmålet där Ruuths utredning således underkänts av rätten.

Socialstyrelsen rekommenderar  således de icke vetenskapligt arbetande vittnespsykologerna vilket innebär en stor fara för rättssäkerheten.

Mallen för det som Ruuth kallar en vittnespsykologisk utredning och som han lärt barnpsykologerna på sin kurs är:

– Referat av förhör (nästan aldrig hela  autentiska utsagesekvenser)

– Referat av egna samtal (subjektivt valda svar, ej frågorna redovisade)

– S k hypotesprövning genom resonemang och tillfälligt, ej systematiskt, valda utsagor.

– En s k helhetsbedömning eller helhetsanalys (som EJ bygger på en  systematisk och noggrann prövning av hela materialet).

 

Viss terminologi överensstämmer med den vetenskapliga vittnespsykologin ( t ex ”hypotesprövning” ) men Ruuth och hans elever tillämpar inte Trankells metod, trots att de hänvisar till Trankell och säger sig tillämpa hans metod. Gör man  referat av subjektivt utvalda utsagor och därefter utifrån detta en helhetsbedömning  är det ju det egna urvalet man helhetsbedömer och det urvalet är gjort intuitivt, icke vetenskapligt – och utan möjlighet för  någon annan att bedöma vare sig rimligheten eller riktigheten av.

Barnklinisk erfarenhet är ej ett krav för att kunna utföra vittnespsykologiska utredningar på ett kvalificerat sätt. Tvärtom kan det innebära en fara för rättssäkerheten  då  kliniker åtar sig utredningsuppdrag utan att förändra synsätt på vad som är deras uppgift – se Arne Trankell SvJT 1980,  (s 161-174), varifrån följande –  nu också aktuella varningsord – är hämtade:

Den största faran ligger i att psykologen, som åtar sig ett vittnespsykologiskt uppdrag, själv tror att han har den profesionela kompetens som krävs. Den egna yrkesutbildningens patientorientering leder emellertid mer eller mindre automatiskt tillbaka till den utredningsstrategi som var förhärskande inom vittnespsykologin före 1956, då individens trovärdighet ännu var det det genomgående temat för alla utredningar. Sett ur metodisk synvinkel innebär detta att en form av oavsiktligt kvacksalveri tillåts. Eftersom domstolen inte själv har kompetens att bedöma om psykologerna utför sitt arbete i enlighet med vetenskapligt godtagbara principer, legitimeras den kliniska psykologens arbetsinsats automatiskt av att vederbörande är verksam vid en offentlig institution och dessutom innehar legitimation som psykolog.”

De vittnespsykologiska utredningarna bör göras av personer ”SOM HAR KUNSKAP OM OCH ERFARENHET AV ARBETE MED BARN” (s 126 i Socialstyrelsens allmänna råd 1991:3). Detta har också fastslagits av Psykologförbundet. Detta krav uppfylls inte bara av dem som har  barnklinisk erfarenhet. Barnkliniker har erfarenhet av arbete med på olika sätt störda barn. T ex en skolpsykolog har erfarenhet av arbete med alla slags barn. En vittnespsykologisk utredare har kanske den mest relevanta kompetensen, nämligen erfarenheter av arbete med barn som varit –  och inte varit –  utsatta för övergrepp.

Kunskap om och erfarenheter av arbete med vuxna är minst lika viktigt för att kunna fullgöra vittnespsykologiska sakkunniguppdrag på ett kvalificerat sätt så att andra kan se hela underlaget för slutsatserna och göra sina egna bedömningar. Varken en domstol eller parter skall vara utlämnade till en psykologs bedömning.

Barn lever i  relationer och beroendeförhållanden med olika vuxna som på olika sätt påverkar dem och när uppkomstbetingelserna för uppgifter om sexuella övergrepp skall utredas måste allsidig psykologisk kunskap och aktuella forskningsrön tillämpas i det enskilda fallet.

Det är oerhört väsentligt att inte tolka ett barns utsagor med den innebörd en vuxen med sexuella erfarenheter lägger i orden. Att ha förutfattade meningar leder också tolkningarna fel.

Som vittnespsykolog är man  UTREDARE och måste arbeta systematiskt, analytiskt och  metodiskt med ständiga ifrågasättanden  och informationsinhämtande tills man kommer fram till en tolkning som förklarar all väsentlig information och inte lämnar några väsentliga uppgifter oförklarade. Detta kallade Trankell för uppfyllande av de två formalkriterierna i sin metod FORMELL STRUKTURANALYS.

Det är EJ förenligt att vara barnpsykolog och vittnespsykologisk utredare i samma ärende.  Detta slås också fast i Sveriges Psykologförbunds etiska principer. Som behandlande psykolog har man en helt annan uppgift än som utredare.  Behandlaren accepterar självklart sin klients verklighetsbild, utredarens uppgift är att ifrågasätta den.

Våren 1989 anordnade Sveriges Psykologförbund ett s k consensusmöte då arbetssätt och utbildning inom det vittnespsykologiska arbetsfältet diskuterades. Det som slogs fast var att de legitimerade psykologer som ska arbeta inom området ska ha vittnespsykologisk utbildning. Den föreslogs ligga på tre nivåer (Se PsykologTidningen  nr 18 1989):

”a) grundläggande orientering på psykologlinjen (för att visa på inriktning och svårighetsgrad),

  1. b) sådan vidareutbildning för psykologer verksamma inom barn-och ungdomspsykiatrin som kan ge kunskaper för medverkan (biträde vid och övertagande av) vid polisförhör etc. D v s att på ett rimligt sätt kunna bidra med psykologiska kunskaper utan att därmed genomföra några fullständiga vittnespsykologiska utredningar,
  1. c) gedigen vidare/kompletterings/specialistutbildning för komplicerade vittnespsykologiska utredningar. Utbildningen ska ligga på forskarnivå och innefatta teori, metod, tillämpning, etik-och rollfrågor samt juridiska kringkunskaper.”

Inget i detta nivåresonemang  eller insikten om att komplicerade vittnespsykologiska utredningar kräver utbildning på forskarnivå har blivit plattform för  vare sig Psykologförbundets eller Socialstyrelsens agerande. Tvärtom skulle man kunna säga.

Den enda vittnespsykologiska utbildningen på forskarnivå som funnits i Sverige är de kurser Arne Trankell och därefter Astrid Holgerson och Per-Johan Ödman haft på Stockholms universitet. Det har varit universitetskurser där metod-och teoridelen ingått som en kurs i forskarutbildningen. Först efter handlett komplicerat utbildningsuppdrag har kursen gett erforderlig kompetens att självständigt utföra fullständiga vittnespsykologiska utredningar. De som genomgått denna utbildning deltar i en kontinuerlig fortbildningsverksamhet genom de vittnespsykologiska seminarier var tredje vecka som hålls i det vittnespsykologiska laboratoriets regi.

Socialstyrelsen har EJ informerat sig korrekt om IHPU-kursen och om den enda universitetsutbildning i vittnespsykologi som finns i Sverige. Dessutom har socialstyrelsen  spritt sina felaktiga uppgifter vidare genom sina allmänna råd.

Flera av Ruuths barnkliniska kursdeltagare har utsatts för hård kritik  p g a undermåliga utredningar ( se t ex icke sekretessbelagd kritik framförd av Elisabeth Loftus och Astrid Holgerson mot Bodil Hjalte i mål  B 328/93, Kristianstads tingsrätt).

För att en sakkunnigutredning skall kunna vara en hjälp för rätten måste utlåtandet vara så utförligt att rättens ledamöter liksom parterna själva, utifrån en utförlig presentation av hela underlagsmaterialet för analysen, själva kan dra sina slutsatser. Självklart är det rätten som avgör skuldfrågan.

Klas Guettler (med 17 års erfarenhet inom barnpsykiatrin och 25 års privatpraktik med bland annat psykoanalys, 7 år som biträdande professor och med sammanlagt 35 års undervisning av blivande psykologer, psykoterapeuter och psykoanalytiker) välkomnade år 1988 att Psykologförbundet anordnade en vittnespsykologisk kurs (IHPU) därför att en av de kursansvariga, Egil Ruuth, åberopade Arne Trankells metod. Men han blev besviken :

” Desto större var min besvikelse när jag erfor att han i en incestutredning själv visat sig arbeta subjektivt, okritiskt och godtyckligt men verbalt skickligt och övertygande – den för rättssäkerheten farligaste kombinationen ( Eksjö Tingsrätt mål nr B 494/86, dom nr B 359, handlingarna är icke sekretessbelagda).”  (PsykologTidningen nr 6 1988, min kurs.)

Guettler oroades av att Ruuth då haft ett femtiotal vittnespsykologiska uppdrag och undervisade i vittnespsykologi och utredningsmetodik. Han argumenterade att det var nödvändigt att höja utredningarnas kvalitet. Rättsäkerhetsskäl och  hänsyn till barnen ansåg han vara skäl till att  stoppa subjektiva, okritiska och godtyckliga utredningar.

”Man hör inte sällan från ansvarigt psykologhåll att vi saknar erfarenhet av och en metod för incestutredningar. Vittnespsykologiska laboratoriet (Ped. Inst. Sthlms Univ) besitter emellertid en rik och väl dokumenterad erfarenhet av sådana ärenden. Det är för vårt förbund och vår kår mycket beklagligt om man skall fortsätta att blunda för detta.” (PsykologTidningen 1988:6)

Ruuth svarade raljant att Guettler informerat sig felaktigt genom ett subjektivt partsvittne på vilket Guettler svarade att han själv läst Ruuths utredning och att det var utifrån det och  materialet från förhandlingarna (förhören med Ruuth bl a) som han drog slutsatsen att Ruuth förfarit subjektivt, godtyckligt men verbalt skickligt. Han påpekade att det lidande som drabbar klienterna till följd av en dålig utredning är mycket stort. Han definierade en vittnespsykolog som  ”en person som besitter den kompetens som erfordras för att på ett kontrollerbart sätt, det vill säga godtagbart både med hänsyn till rättssäkerheten och vetenskaplig standard, genomföra ett vittnespsykologiskt uppdrag. Legitimation som psykolog är inte avgörande för detta.”

Egil Ruuth och Murti Maini hade i sitt svar myntat ”Lundaskolan” med hänvisning till att man där ”mer betonade personliga och omedvetna faktorers inverkan på utsagan, medan man i den Trankellska traditionen var mer benägen att koncentrera sig på utsageanalys”.  (PT nr 7 1988, s 17)

 

Som Klas Guettler argumenterade i sitt svar gör inte intresset för ”personliga och omedvetna faktorers inverkan på utsagan” detta till en speciell skola. Utsageanalys måste göras systematiskt och kontrollerbart just för att sådana faktorers inverkan ska kunna tydliggöras. En professionell utsageanalys innebär, så som Astrid Holgerson klargjort (se hennes metodavhandling i vittnespsykologi om ett enskilt rättsfall gällande incest, Fakta i målet, 1990) att uppkomstbetingelserna för de ursprungliga utsagorna om ett påstått händelseförlopp klarlägges, och att uppkomstbetingelserna för den fortsatta utvecklingen av dessa utsagor utreds och analyseras. Om det handlar om påstådda övergrepp mot barn måste det utredas om barnen ursprungligen själva avgivit några utsagor om övergreppshandlingar eller om det endast rör sig om utsagor om utsagor, dvs andrahandsuppgifter.

”Ibland kan det vara behövligt att komplettera undersökningen med ett perceptionspsykologiskt experiment: kunde den påstådda iakttagelsen verkligen göras under de angivna förutsättningarna? Men inte heller detta konstituerar en speciell ´skola´”. (PT 1988:8 s 13)

På det s k consensusmötet våren 1989 presenterade Ruuth en avidentifierad utredning som han uppgav att han gjort tillsammans med Murti Maini. Det framhölls som en stor fördel att man var två. De som gått universitetsutbildningen på forskarnivå  i Stockholm och som utfört ett självständigt utredningsuppdrag har så gott som alltid en kollega som samtalspartner i slutskedet av utredningsuppdraget för att på det sättet få en kvalitetskontroll på arbetet. I Ruuths fall visade det sig att han  falskeligen uppgett att han gjort utredningen tillsammans med Maini.

Sedan meningsutbytet mellan Guettler och Ruuth i PsykologTidningen  1988 har mycket hänt, tyvärr inte i riktning mot att Ruuth  och de av honom utbildade barnklinikerna skaffat sig kompetens att göra objektiva, kritiska och underbyggda utredningar.

Många klienter, inte minst barn, har blivit lidande, barn som t ex förlorat sin pappa till följd av dåliga utredningar, eller tonårsflickor som drivits in i psykisk sjukdom därför att de behandlats som incestoffer utan att vara det.

Vilka experter vill Socialstyrelsen ha  när det gäller utredning av sexualbrott mot barn – och varför? Det är berättigade frågor.

Lena Hellblom Sjögren 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s