Mars 1998: Kan minnen av sexuella övergrepp förträngas?

1998-03-02

Kan minnen av sexuella övergrepp förträngas?

Opublicerad artikel av Lena Hellblom Sjögren

Harrison Pope och James Hudson  gjorde en systematisk genomgång av studier där man försökt undersöka huruvida minnen av sexuella övergrepp i barndomen kan förträngas.[1] Trots att endast osystematiska anekdotiska rapporter uteslöts fick de bara fram fyra undersökningar. De granskade dessa utifrån två kriterier, nödvändiga för att kunna påstå något om förträngda minnen av sexuella övergrepp:

  1. bekräftelser för att sexuella övergrepp faktiskt hade ägt rum
  2. övertygande demonstration av att offren för de sexuella övergreppen hade glömt bort övergreppen

Ingen av de fyra studierna  uppfyllde båda kriterierna. De kliniska bevis som hittills finns är således otillräckliga för att kunna dra slutsatsen att individer kan förtränga minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför bör man alltid utgå från att förträngning ej inträffar. Om man ska bevisa motsatsen måste man således både kunna bekräfta att övergrepp inträffat och att individen i fråga  utvecklat amnesi för övergreppet (utan att glömskan har en biologisk förklaring eller kan hänföras till barndomsamnesi).

Harrison G. Pope har senare ytterligare kritiserat  svagheterna i de undersökningar som brukar anföras som bevis för att bortträngda minnen existerar ( Psychology Astray. Fallacies in Studies of ´Repressed Memory´and Childhood Trauma, upton Books 1997).

Alla som varit med om traumatiska eller omskakande händelser minns dessa, vad vi känner till från mänsklighetens historia. Därför ligger bevisbördan på att så inte skulle vara fallet hos dem som påstår att ”förträngning” finns. Det är de som måste lägga fram bevis för att nollhypotesen: att man inte kan glömma traumatiska upplevelser, kan förkastas, framhåller Pope och Hudson.[2] Det spelar ingen roll om man kallar det ”förträngning”, ”dissociation” eller ”traumatisk amnesi”, det rör sig om samma fenomen. Det räcker att visa att några individer kan helt och hållet glömma det som för alla framstår som oförglömliga trauman.

De två grundantagandena: att sexuella övergrepp i barndomen leder till psykiatriska symtom hos den vuxna samt att total bortträngning (”förträngning”) är möjlig, är båda just bara antaganden.

Antagandet om ”förträngning” av obehagliga eller smärtsamma minnen stöds av anekdotiska kliniska rapporter, men saknar vetenskapligt belagda bevis.

En undersökning av Herman och Schatzow från 1987[3] brukar anföras som bevis för ”förträngning”. Pope & Hudson[4] har påvisat att den tolkningen inte är möjlig. Av undersökningsgruppen på 53 patienter var det 14 som rapporterade att de helt glömt sitt trauma. Det var 21 stycken som hade funnit bekräftande bevis på att de hade utsatts för ett trauma. Eftersom det inte redovisas om de 14 med uppgiven amnesi för traumat ingår i den grupp på 21 för vilka ett trauma bekräftats går det ej att påstå att det finns bevis för amnesi för upplevt trauma. Av de fyra fallbeskrivningarna var det i en som både amnesi och bekräftat trauma beskrevs, men detta enda fall var inte en verklig person. Fallbeskrivningarna utgjordes nämligen av sammansättningar av flera verkliga fall.

Glömska är en del av livet, men bevisar ej massiv bortträngning (”förträngning”). Att vi låter bli att tänka på obehagliga eller smärtsamma saker har vi alla erfarit. I psykoanalytisk terminologi kallas denna så kallade försvarsmekanism för bortträngning. Det kan finnas många orsaker till att vi människor vill tränga bort saker. Loftus[5] refererade en undersökning av människor som blivit trafikskadade. Året efter trafikolyckan var det 14 procent som inte ”kom ihåg” olyckan de varit med om — eller i vart fall inte nämnde något om den. Det betyder inte att de hade ”förträngt” den.

Williams[6] genomförde en undersökning av 129 vuxna kvinnor som enligt sjukhuset där de undersökts hade utsatts för sexuella övergrepp. När de intervjuades 17 år senare var det 38 procent som inte berättade om övergreppshändelsen. Detta har, liksom Herman & Schatzows undersökning — se ovan, anförts som bevis för att traumatiska minnen av sexuella övergrepp ”förträngs.” Men eftersom kvinnorna inte konfronterades med fakta från sjukhuset och man således inte vet om de endast undvikit att nämna övergreppet kan man inte säkert veta om de glömt det, påpekade Pope och Hudson.

I en  undersökning genomförd av Femina[7] hade den grupp på åtta kvinnor som ej berättat om sitt övergrepp sagt då de konfronterades med sin historia att de visst mindes övergreppet, men bara hade låtit bli att berätta om det, enligt Pope och Hudson.

Försummat som förklaringsfaktor är detta fenomen att för främamnde intervjuare låta bli att nämna sådant som är personligt känsligt eller som man kanske vill glömma, response bias.

Empiriska erfarenheter liksom forskningsresultat tyder på att de som utsatts för övergrepp inte gärna vill tala om det. Det motsatta, att vitt och brett tala om hur man utsatts för sexuella övergrepp som barn, kan  innebära att det är fråga om konstruktioner.

Varför det är så att vissa människor kan reagera med förlust av minnet finns ännu inget svar på, men frågan är av fundamental betydelse för att förstå sambandet mellan trauma och minne, framhåller  Harvardprofessorn i psykologi, Daniel Schachter i en ny bok om minne.[8] Neurovetenskapliga upptäckter om hur hjärnskador eller psykisk stress utlöser ett visst hormon (glucocortoider) som kan skada och bryta ned vissa neuron i hippocampus kan efter ytterligare forskning komma att ge en förklaring.

Royal Society of British Psychiatrists har nyligen publicerat mycket starka varningsord gällande minnesterapi (OBS: källa och mer substans – hinner ej nu).

Redan tidigare har flera organisationer med ansvarskänandne professionella utfärdat varningar:

Den 12 december 1993  gjorde American Psychiatric Association, APA-Board of Trustees ett utlåtande om minnen av sexuella övergrepp varur jag citerar (min övers.):

”Vi är speciellt angelägna om att den allmänna förvirringen och bestörtningen i det här ämnet och möjligheten av falska anklagelser inte skall innebära att rapporter från patienter som verkligen har traumatiserats av tidiga övergrepp skall råka i vanrykte. /…/

Det är inte känt hur man fullt korrekt skall kunna särskilja minnen som baseras på sanna händelser från dem som baseras        på andra källor.”

Utan yttre bekräftelse kan man inte avgöra om minnena är historiskt korrekta eller inte, framhålls i  APA-utlåtandet. Vidare:

Psykiatriker bör hålla fast vid en empatisk, icke-dömande, neutral hållning rörande rapporterade minnen av sexuella  övergrepp. Liksom i behandlingen av alla patienter, måste  försiktighet vidtagas för att undvika förhandsbestämning av orsaken till patientens svårigheter, eller till sanningshalten i    patientens berättelse. En stark förhandsuppfattning hos  psykiatern om att sexuella övergrepp, eller andra faktorer, är      eller inte är orsaken till patientens problem kan komma att  hindra en riktig bedömning och behandling.”

American Medical Assocation´s Council on Scientific Affairs  (förkortat AMA) gjorde 16 juni 1994 ett uttalande varifrån jag citerar (min övers.):

AMA  anser att återvunna minnen av sexuella övergrepp i  barndomen har osäker äkthet och bör bli föremål för yttre  bekräftelse. Användningen av återvunna minnen innebär stor  risk för felaktiga slutsatser.”

Det australiensiska psykologförbundet har utarbetat strikta riktlinjer vad gäller så kallade återvunna minnen. Där står t.ex:

Psykologer skall informera alla klienter som får fram ett minne av övergrepp att det kan vara ett korrekt minne av  något som faktiskt hänt, att det kan vara en förändrad eller  förvanskad minnesbild av en faktisk händelse, eller att det kan röra sig om ett falskt minne av en händelse som inte inträffat.”[9] (Min övers.)

Det amerikanska psykologförbundet, American Psychological Association gjorde i augusti 1995 ett uttalande varur jag citerar (min övers.):

Utifrån det vi vet nu är det omöjligt, utan annan bekräftande  bevisning, att skilja ett sant minne från ett falskt.”

De kanadensiska psykiaterförbundet, Canadian Psychiatric Association, gjorde i mars 1996 ett uttalande varur jag citerar (min övers.):

”Utvecklingspsykologin reser tvivel vad gäller tillförlitligheten hos återvunna minnen från tidig barndom.”

Före 1980 kände man i fackkretsar till ungefär totalt 200 fall av diagnosticerad MPD. Bara under 1990 gjordes långt flera MPD-diagnoser än under hela 75-årsperioden 1895-1970.[10] Sedan 1994  har MPD ersatts av diagnosen Dissociative Identity Disorder, DID.

En bok som betytt mycket för att sprida idén att sexuella övergrepp ger upphov till multipla personligheter är en amerikansk fallbekrivning från 1973, ”Sybil” berättad av Sybils (numera avlidna) terapeut Cornelia Wilbur.[11] Terapeuten hade enligt den kanadensiske psykiatern Harold Merskeys[12] källor frammanat olika namngivna personer hos sin klient. Det hela skulle alltså röra sig om en artificiell konstruktion, men den har inspirerat många till efterföljd. Den amerikanske psykiatern Fred H Frankel gjorde 1993 en genomgång av en rad fallbeskrivningar efter Sybil.[13]

Olika forskare presenterade fall som exempel på multipla personligheter, utan att det heller där fanns belagt eller bekräftat på ett tillförlitligt sätt att de beskrivna patienterna utvecklat multipla personligheter och att de verkligen utsatts för sexuella övergrepp. Frankel betonar att denna litteratur plus Summits artikel från 1983 om det som kom att uppfattas som beskrivningen av ett incestsyndrom (The child sexual abuse accomodation syndrome) öppnade för den fokusering på det plågade offret vi därefter haft.

Alltfler terapeuter har kommit att specialisera sig på så kallad dissociation  med speciella konferenser och en egen tidning.  Colin Ross, ordförande i ISSMPD, som utläses International Society for the Study of Multiple Personality & Dissociation, har angett att drygt fyra procent av alla psykiatripatienter och fem procent av kanadensiska collegestudenter har MPD. Frankel kritiserar Ross[14] för stora brister i sin rapportering om MPD-patienter vilka sägs ha utvecklat multipla personlighter på grund av att de utsatts för sexuella övergrepp. Ross har inte presenterat några bevis för att dessa patienter verkligen hade utsatts för sexuella övergrepp.

Diagnosen MPD har under de senaste tio åren nått utanför den amerikanska kontinenten, bland annat till Sverige. Genom en nederländsk så kallad dokumentärfilm om Birgitte har idéerna om att det sexuellt utsatta barnet försvarar sig genom att anta olika personligheter vunnit spridning också i Europa. Den visades i  repris i svensk television 1996 då den presenterades av en skådespelare som hennes önskedokumentär.[15] Hon sa att barnet använder psykisk störning för att skydda sig. Birgitte hade också haft anorexi, berättade hon, samt sa att anorexin var ett sätt att göra sig av med kroppen för att barnet upplevde skuld. Att döma  av dessa introducerande kommentarer har den vitt spridda desinformationen om vad sexuella övergrepp i barndomen orsakar accepterats som om den var information om faktiska förhållanden.

Berättelser från olika västländer om hur klienter utvecklat multipla personligheter eller dissociativa identitetsstörningar påminner mycket om varandra. Ingredienserna i två Californiaterapeuters berättelse om sin klient Judy Kessler[16], återfinns t.ex i de svenska Umeå-och Södertäljefallen. Judy hade med sina terapeuters hjälp fått fram minnen av sexuella övergrepp från det hon låg i vaggan och framåt. Hon hade enligt berättelsen utsatts för rituella sexuella övergrepp och blivit utnyttjad i pornografiska filmer av  ett ospecificerat antal vuxna.

[1] Harrison Pope & James Hudson:  Can memories of childhood sexual abuse be repressed?, Psychological Medicine 1995:25:121-126.

[2] Pope & Hudson: Can Individuals ”Repress” Memories of Childhood Sexual  Abuse? An Examination of the Evidence, Psychiatric Annals  25:12/December 1995.

[3] Recovery and Verification of Memories of Childhood Sexual Trauma, Psychoanalytic Psychology  1987;4:1–14.

[4] Pope, Hudson: ”Recovered Memory” Therapy for Eating Disorders: Implications of the Ramona Verdict, 1993?

[5] Loftus: American Psychologist , May 1993

[6] Williams: Recall of Childhood Trauma. A Prospective Study of Women´s Memories of Child Sexual Abuse, Journal of Consulting Clinical Psychology 1993.

[7] Femina, Yeager, Lewis: Child Abuse: Adolscent Records vs. Adult Recall, Child Abuse & Neglect  1990;145:227-231.

[8] Schachter: Searching for Memory. The Brain, the Mind and the Past, 1996.

[9] Sid 4  i The Australian Psychological Society Limited Guidelines Relating to Recovered Memories, Oct 27 1994, utarbetade utifrån  McConkey & Sheehan: Hypnosis, Memory and Behaviour in the Forensic Setting, 1994.

[10] Orne, Bates: Reflections on Multiple Personality Disorder: A View from the Looking Glass of Hypnosis Past, i Kales et al (ed):Mosaic of Contemporary Psychiatry in Perspective, 19….

[11] Schreiber: Sybil, 1973.

[12] Merskey: Multiple Personality Disorder and False Memory Syndrome, Editorial i British Journal of Psychiatry 1995;166:281-283.

[13] Frankel: Adult reconstruction of Childhood Events in the Multiple Personaliuty Literature, American Journal of Psychiatry 150;6:954-958.

[14] Frankel a.a. s. 956.

[15] Malin Eks önskedokumentär 16 juli 1996.

[16] Bryant, Kessler, Shirar: The Family Inside Working With the Multiple, 1992.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s