Mars 1998: Kan minnen av sexuella övergrepp förträngas?

1998-03-02

Kan minnen av sexuella övergrepp förträngas?

Opublicerad artikel av Lena Hellblom Sjögren

Harrison Pope och James Hudson  gjorde en systematisk genomgång av studier där man försökt undersöka huruvida minnen av sexuella övergrepp i barndomen kan förträngas.[1] Trots att endast osystematiska anekdotiska rapporter uteslöts fick de bara fram fyra undersökningar. De granskade dessa utifrån två kriterier, nödvändiga för att kunna påstå något om förträngda minnen av sexuella övergrepp:

  1. bekräftelser för att sexuella övergrepp faktiskt hade ägt rum
  2. övertygande demonstration av att offren för de sexuella övergreppen hade glömt bort övergreppen

Ingen av de fyra studierna  uppfyllde båda kriterierna. De kliniska bevis som hittills finns är således otillräckliga för att kunna dra slutsatsen att individer kan förtränga minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför bör man alltid utgå från att förträngning ej inträffar. Om man ska bevisa motsatsen måste man således både kunna bekräfta att övergrepp inträffat och att individen i fråga  utvecklat amnesi för övergreppet (utan att glömskan har en biologisk förklaring eller kan hänföras till barndomsamnesi).

Harrison G. Pope har senare ytterligare kritiserat  svagheterna i de undersökningar som brukar anföras som bevis för att bortträngda minnen existerar ( Psychology Astray. Fallacies in Studies of ´Repressed Memory´and Childhood Trauma, upton Books 1997).

Alla som varit med om traumatiska eller omskakande händelser minns dessa, vad vi känner till från mänsklighetens historia. Därför ligger bevisbördan på att så inte skulle vara fallet hos dem som påstår att ”förträngning” finns. Det är de som måste lägga fram bevis för att nollhypotesen: att man inte kan glömma traumatiska upplevelser, kan förkastas, framhåller Pope och Hudson.[2] Det spelar ingen roll om man kallar det ”förträngning”, ”dissociation” eller ”traumatisk amnesi”, det rör sig om samma fenomen. Det räcker att visa att några individer kan helt och hållet glömma det som för alla framstår som oförglömliga trauman.

De två grundantagandena: att sexuella övergrepp i barndomen leder till psykiatriska symtom hos den vuxna samt att total bortträngning (”förträngning”) är möjlig, är båda just bara antaganden.

Antagandet om ”förträngning” av obehagliga eller smärtsamma minnen stöds av anekdotiska kliniska rapporter, men saknar vetenskapligt belagda bevis.

En undersökning av Herman och Schatzow från 1987[3] brukar anföras som bevis för ”förträngning”. Pope & Hudson[4] har påvisat att den tolkningen inte är möjlig. Av undersökningsgruppen på 53 patienter var det 14 som rapporterade att de helt glömt sitt trauma. Det var 21 stycken som hade funnit bekräftande bevis på att de hade utsatts för ett trauma. Eftersom det inte redovisas om de 14 med uppgiven amnesi för traumat ingår i den grupp på 21 för vilka ett trauma bekräftats går det ej att påstå att det finns bevis för amnesi för upplevt trauma. Av de fyra fallbeskrivningarna var det i en som både amnesi och bekräftat trauma beskrevs, men detta enda fall var inte en verklig person. Fallbeskrivningarna utgjordes nämligen av sammansättningar av flera verkliga fall.

Glömska är en del av livet, men bevisar ej massiv bortträngning (”förträngning”). Att vi låter bli att tänka på obehagliga eller smärtsamma saker har vi alla erfarit. I psykoanalytisk terminologi kallas denna så kallade försvarsmekanism för bortträngning. Det kan finnas många orsaker till att vi människor vill tränga bort saker. Loftus[5] refererade en undersökning av människor som blivit trafikskadade. Året efter trafikolyckan var det 14 procent som inte ”kom ihåg” olyckan de varit med om — eller i vart fall inte nämnde något om den. Det betyder inte att de hade ”förträngt” den.

Williams[6] genomförde en undersökning av 129 vuxna kvinnor som enligt sjukhuset där de undersökts hade utsatts för sexuella övergrepp. När de intervjuades 17 år senare var det 38 procent som inte berättade om övergreppshändelsen. Detta har, liksom Herman & Schatzows undersökning — se ovan, anförts som bevis för att traumatiska minnen av sexuella övergrepp ”förträngs.” Men eftersom kvinnorna inte konfronterades med fakta från sjukhuset och man således inte vet om de endast undvikit att nämna övergreppet kan man inte säkert veta om de glömt det, påpekade Pope och Hudson.

I en  undersökning genomförd av Femina[7] hade den grupp på åtta kvinnor som ej berättat om sitt övergrepp sagt då de konfronterades med sin historia att de visst mindes övergreppet, men bara hade låtit bli att berätta om det, enligt Pope och Hudson.

Försummat som förklaringsfaktor är detta fenomen att för främamnde intervjuare låta bli att nämna sådant som är personligt känsligt eller som man kanske vill glömma, response bias.

Empiriska erfarenheter liksom forskningsresultat tyder på att de som utsatts för övergrepp inte gärna vill tala om det. Det motsatta, att vitt och brett tala om hur man utsatts för sexuella övergrepp som barn, kan  innebära att det är fråga om konstruktioner.

Varför det är så att vissa människor kan reagera med förlust av minnet finns ännu inget svar på, men frågan är av fundamental betydelse för att förstå sambandet mellan trauma och minne, framhåller  Harvardprofessorn i psykologi, Daniel Schachter i en ny bok om minne.[8] Neurovetenskapliga upptäckter om hur hjärnskador eller psykisk stress utlöser ett visst hormon (glucocortoider) som kan skada och bryta ned vissa neuron i hippocampus kan efter ytterligare forskning komma att ge en förklaring.

Royal Society of British Psychiatrists har nyligen publicerat mycket starka varningsord gällande minnesterapi (OBS: källa och mer substans – hinner ej nu).

Redan tidigare har flera organisationer med ansvarskänandne professionella utfärdat varningar:

Den 12 december 1993  gjorde American Psychiatric Association, APA-Board of Trustees ett utlåtande om minnen av sexuella övergrepp varur jag citerar (min övers.):

”Vi är speciellt angelägna om att den allmänna förvirringen och bestörtningen i det här ämnet och möjligheten av falska anklagelser inte skall innebära att rapporter från patienter som verkligen har traumatiserats av tidiga övergrepp skall råka i vanrykte. /…/

Det är inte känt hur man fullt korrekt skall kunna särskilja minnen som baseras på sanna händelser från dem som baseras        på andra källor.”

Utan yttre bekräftelse kan man inte avgöra om minnena är historiskt korrekta eller inte, framhålls i  APA-utlåtandet. Vidare:

Psykiatriker bör hålla fast vid en empatisk, icke-dömande, neutral hållning rörande rapporterade minnen av sexuella  övergrepp. Liksom i behandlingen av alla patienter, måste  försiktighet vidtagas för att undvika förhandsbestämning av orsaken till patientens svårigheter, eller till sanningshalten i    patientens berättelse. En stark förhandsuppfattning hos  psykiatern om att sexuella övergrepp, eller andra faktorer, är      eller inte är orsaken till patientens problem kan komma att  hindra en riktig bedömning och behandling.”

American Medical Assocation´s Council on Scientific Affairs  (förkortat AMA) gjorde 16 juni 1994 ett uttalande varifrån jag citerar (min övers.):

AMA  anser att återvunna minnen av sexuella övergrepp i  barndomen har osäker äkthet och bör bli föremål för yttre  bekräftelse. Användningen av återvunna minnen innebär stor  risk för felaktiga slutsatser.”

Det australiensiska psykologförbundet har utarbetat strikta riktlinjer vad gäller så kallade återvunna minnen. Där står t.ex:

Psykologer skall informera alla klienter som får fram ett minne av övergrepp att det kan vara ett korrekt minne av  något som faktiskt hänt, att det kan vara en förändrad eller  förvanskad minnesbild av en faktisk händelse, eller att det kan röra sig om ett falskt minne av en händelse som inte inträffat.”[9] (Min övers.)

Det amerikanska psykologförbundet, American Psychological Association gjorde i augusti 1995 ett uttalande varur jag citerar (min övers.):

Utifrån det vi vet nu är det omöjligt, utan annan bekräftande  bevisning, att skilja ett sant minne från ett falskt.”

De kanadensiska psykiaterförbundet, Canadian Psychiatric Association, gjorde i mars 1996 ett uttalande varur jag citerar (min övers.):

”Utvecklingspsykologin reser tvivel vad gäller tillförlitligheten hos återvunna minnen från tidig barndom.”

Före 1980 kände man i fackkretsar till ungefär totalt 200 fall av diagnosticerad MPD. Bara under 1990 gjordes långt flera MPD-diagnoser än under hela 75-årsperioden 1895-1970.[10] Sedan 1994  har MPD ersatts av diagnosen Dissociative Identity Disorder, DID.

En bok som betytt mycket för att sprida idén att sexuella övergrepp ger upphov till multipla personligheter är en amerikansk fallbekrivning från 1973, ”Sybil” berättad av Sybils (numera avlidna) terapeut Cornelia Wilbur.[11] Terapeuten hade enligt den kanadensiske psykiatern Harold Merskeys[12] källor frammanat olika namngivna personer hos sin klient. Det hela skulle alltså röra sig om en artificiell konstruktion, men den har inspirerat många till efterföljd. Den amerikanske psykiatern Fred H Frankel gjorde 1993 en genomgång av en rad fallbeskrivningar efter Sybil.[13]

Olika forskare presenterade fall som exempel på multipla personligheter, utan att det heller där fanns belagt eller bekräftat på ett tillförlitligt sätt att de beskrivna patienterna utvecklat multipla personligheter och att de verkligen utsatts för sexuella övergrepp. Frankel betonar att denna litteratur plus Summits artikel från 1983 om det som kom att uppfattas som beskrivningen av ett incestsyndrom (The child sexual abuse accomodation syndrome) öppnade för den fokusering på det plågade offret vi därefter haft.

Alltfler terapeuter har kommit att specialisera sig på så kallad dissociation  med speciella konferenser och en egen tidning.  Colin Ross, ordförande i ISSMPD, som utläses International Society for the Study of Multiple Personality & Dissociation, har angett att drygt fyra procent av alla psykiatripatienter och fem procent av kanadensiska collegestudenter har MPD. Frankel kritiserar Ross[14] för stora brister i sin rapportering om MPD-patienter vilka sägs ha utvecklat multipla personlighter på grund av att de utsatts för sexuella övergrepp. Ross har inte presenterat några bevis för att dessa patienter verkligen hade utsatts för sexuella övergrepp.

Diagnosen MPD har under de senaste tio åren nått utanför den amerikanska kontinenten, bland annat till Sverige. Genom en nederländsk så kallad dokumentärfilm om Birgitte har idéerna om att det sexuellt utsatta barnet försvarar sig genom att anta olika personligheter vunnit spridning också i Europa. Den visades i  repris i svensk television 1996 då den presenterades av en skådespelare som hennes önskedokumentär.[15] Hon sa att barnet använder psykisk störning för att skydda sig. Birgitte hade också haft anorexi, berättade hon, samt sa att anorexin var ett sätt att göra sig av med kroppen för att barnet upplevde skuld. Att döma  av dessa introducerande kommentarer har den vitt spridda desinformationen om vad sexuella övergrepp i barndomen orsakar accepterats som om den var information om faktiska förhållanden.

Berättelser från olika västländer om hur klienter utvecklat multipla personligheter eller dissociativa identitetsstörningar påminner mycket om varandra. Ingredienserna i två Californiaterapeuters berättelse om sin klient Judy Kessler[16], återfinns t.ex i de svenska Umeå-och Södertäljefallen. Judy hade med sina terapeuters hjälp fått fram minnen av sexuella övergrepp från det hon låg i vaggan och framåt. Hon hade enligt berättelsen utsatts för rituella sexuella övergrepp och blivit utnyttjad i pornografiska filmer av  ett ospecificerat antal vuxna.

[1] Harrison Pope & James Hudson:  Can memories of childhood sexual abuse be repressed?, Psychological Medicine 1995:25:121-126.

[2] Pope & Hudson: Can Individuals ”Repress” Memories of Childhood Sexual  Abuse? An Examination of the Evidence, Psychiatric Annals  25:12/December 1995.

[3] Recovery and Verification of Memories of Childhood Sexual Trauma, Psychoanalytic Psychology  1987;4:1–14.

[4] Pope, Hudson: ”Recovered Memory” Therapy for Eating Disorders: Implications of the Ramona Verdict, 1993?

[5] Loftus: American Psychologist , May 1993

[6] Williams: Recall of Childhood Trauma. A Prospective Study of Women´s Memories of Child Sexual Abuse, Journal of Consulting Clinical Psychology 1993.

[7] Femina, Yeager, Lewis: Child Abuse: Adolscent Records vs. Adult Recall, Child Abuse & Neglect  1990;145:227-231.

[8] Schachter: Searching for Memory. The Brain, the Mind and the Past, 1996.

[9] Sid 4  i The Australian Psychological Society Limited Guidelines Relating to Recovered Memories, Oct 27 1994, utarbetade utifrån  McConkey & Sheehan: Hypnosis, Memory and Behaviour in the Forensic Setting, 1994.

[10] Orne, Bates: Reflections on Multiple Personality Disorder: A View from the Looking Glass of Hypnosis Past, i Kales et al (ed):Mosaic of Contemporary Psychiatry in Perspective, 19….

[11] Schreiber: Sybil, 1973.

[12] Merskey: Multiple Personality Disorder and False Memory Syndrome, Editorial i British Journal of Psychiatry 1995;166:281-283.

[13] Frankel: Adult reconstruction of Childhood Events in the Multiple Personaliuty Literature, American Journal of Psychiatry 150;6:954-958.

[14] Frankel a.a. s. 956.

[15] Malin Eks önskedokumentär 16 juli 1996.

[16] Bryant, Kessler, Shirar: The Family Inside Working With the Multiple, 1992.

Return of the Furies. Unpublished article 1994

1994-06-09 Lena Hellblom Sjögren

 Return of the Furies: Analysis of Recovered Memory Therapy, unpublished article about the book with that title by Ralph Underwager and Hollida Wakefield, 1994 , Open Court Publishing Company

Who were the furies? It says in the word book that  ”the furious” – were  the most horrifying and venerable creatures in the Grecian mythology.  Originally they were the spriits of the murdered who came out from the earth and harshly chased their victims. From that they have become the guardians of the moral.

The book Return of the Furies about recovered memory therapy is written by two American psychologists who have been dealing with  child abuse since the beginning of the fifties. The book contains research and crititical judicious discussion and analyses about fundamental issues concerning sexuality, abuse  and also help for professionals. The book is useful for everyone in the sexual abuse field: lawyers, jurors, psychiatrists, social workers, psychologists and lay men. These are the chapters:

– Sexuality, freedom and reason,

– Who gets hurt?,

– The manufacturing of victims: the ”retractors”,

– The therapists who uncover the memories,

– The nature of human memory and forgetting,

– It aint´ necessarily so,

– Is there repressed memory?

– Other commonly used concepts,

– Abusive  behaviors alleged in recovered memory claims,

– When memories are real,

– Good and bad therapists: how to tell the difference,

– Summary and conclusions

Lots of useful references are listed on 42 pages!

The recovered memory claims  in the US are frequent. Parents accused by their grown up children to have sexually abused them in their childhood, have organized. Their organization is called False Memory Syndrome Foundation and has about 20 000 documented cases. The book is dedicated to the founder of this organization, Pamela Freyd.

Billions of dollars are expended  in investigations, socalled therapy and law suits  in the United States – to what result? These authors might be accused of just presenting one side. I´d say that these two authors are critical against inaccurate and not factual data – but that´s not to be one sided.

We in the western countries are bombarded nearly daily with articles, books  and news about the nature and prevalence of sexual abuse, but most of what is presented as facts turns out to be erroneous, grounded on beliefs and assumptions. It is often spread by effective networking. Underwager & Wakefield point out that the citizens´confidence in the justice system is shaken, if not shattered, and that the paranoid style of thought  takes over the system.

Mutuality, cooperativeness and love between man and woman  – a somewhat idealized summary of the Athenian society – extended to the broader society, is what Ralph Underwager and Hollida Wakefield advocate and see as the aim and promise of western civilization. But they see it damaged by the current attack on reason and the destruction of children and families which are the results of the exaggerations in the child sexual abuse field.

The furies have returned with their lust for vengeance, impulsivity, irrationality, and enmity toward men. We have chosen a path of punishment, aggression, irrationality, and flight from reason. The consequence is that we may have harmed more people than we have helped.

” The swift emergence of claims of recovered repressed memories is the logical extension of the errors and foolishness chosen at the beginning of the rush to social change. It shows the effect of turning away from freedom and reason toward vengeance and vitriol, the return of the Furies. At every step along the progression of the child abuse system to claims of recovered memories, it has become more clear that the system dealing with child abuse is based on nonscientific, irrational and foolish dogmas. The engine driving this development has been the radical feminist rhetoric and the readiness to substitute emotion for reason.”

 I hope that this book will be read by many people and that it will be translated into Swedish. We need to import not only the irrational and foolish dogmas from all those who  perceive  child sexual abuse as epidemic  – but also the sense and sound criticism these authors represent.

1994-06-09 Lena Hellblom Sjögren

Critical remarks on a book from 1998 by Sven-Åke Christiansson, then advocate for repressed memories

Lena Hellblom Sjögren 1998,  unpublished  review

When is it legitimate to help people remember?

Cognitive interviewing is recommended in a new  Swedish book, Advanced interrogation-and interview methods, Natur och Kultur, Stockholm 1998,  by a memory researcher called Sven-Åke Christiansson, and two of his students.

The presentation of the cognitive interviewing (a method to help witnesses remember what they have encoded) is correct as far, as I can see, but I find for example Gisli Gudjonsonson´s summary in Interrogations, Confessions and Testimony, 1992, more clarifying.

The book  is recommended by the director for the Swedish criminal police  to be used in the training of policemen nationwide, but I hope it will not. Why? It´s because it includes speculations about human memory. I quote:

”If an experience is so traumatic that you cannot get mental control over your experience, this can lead to dissociative reactions, and sometimes to the following problems with  remembering the event.”

 

If you combine  the cognitive method with unscientific speculations about repression/dissocation it is very dangerous. You make it legitimate for policemen and others to help those questioned to remember events that may never have  happened, by helping them to remember what happened when they  ”dissociated” – something you as an interrogator influenced by Christiansson, and Putnam, van der Kolk, and others he refers to, take for granted.

In the book  MPD is presented as a form of psychogen amnesia, which in turn is explained as a defense dissociative reaction, which gives rise to a state where you do not have access to your memories. Christiansson teaches that not only the victims, but also the perpetrators, can dissociate (my translation):

”In the cases where you have perpetrators with psychogen amnesia you can see a tendency to a certain behaviour. It´s often individuals that during their childhood have not been confirmed by their parents, never have considered themselves as seen and therefore have learnt to shut off the feelings of abondonment and deceit that was the consequence. Following this they learnt how to establish and master a  behaviour which imply that they can shut  their feelings on  and off as they apprehend the situation calls for that kind of  defense reaction.

Therefore they can comit serious crimes and  shut off the actions from their consciousness by help of the shut off automacy they so  cleverly handle.”

 

The argumentation is circular. The message repeated is that it takes time to remember. The best way of interrogating is therefore, it´s argued, to question repeated times and have long sessions as Christiansson himself has with Thomas Quick, a person who has confessed a long series of murders. This person has been encouraged by Christiansson to imagine himself to be directing a film as a method of helping him remember.

Christiansson has also, when giving lectures to policemen and social workers, and when interviewed in the press, stated that you have to put leading questions to a child, because the problem is to get the child to tell.

His recommendations are against Swedish and international  recommendations for interrogation and must be questioned from all we know of  suggestibility.

But the problem is that this is not a question about rational arguments. A policeman on an international seminar about true or false memories in Stockholm in June 1998 summarized what it´s all about. She said that she believed in repression.

To hear her say, after having read this new book, that she believes in dissociation,  is no improvement.

 

Lena Hellblom Sjögren, PhD, licensed psychologist

 

 

LHS 1999, Döden är en man, efter refusering av en längre artikel om Per Lindebergs bok

Du kommer kanske ihåg det som kallades styckmordsmålet på 1990-talet? Den s.k. allmänläkarens dotter avskildes från sin pappa. Det var en far som mamman riktat obekräftade incestanklagelser mot, och som hon därefter anklagade för att ha mördat Catrine da Costa tillsammans med den obducent som en gång bjudits hem till dem på middag som tack för att han lät den s.k allmänläkaren i efterhand komplettera kursmoment han missat där obducenten varit lärare.

Fallet rörde upp väldigt många känslor och klargjorde motsättningar mellan dem som trodde (tror) att mäns sexualiserade våld mot kvinnor och barn är roten till det mesta onda, och dem som menade att sakförhållandena i varje enskilt fall, också detta, måste utredas sakligt och opartiskt, inte utifrån förutfattade meningar. LHS skrev en artikel till PsykologTidningen när Per Lindebergs bok om styckmordet var färsk. Artiekeln refuserades, och LHS gjorde ett försök med en mycket kort recension, men minns inte längre om den publicerades eller inte. Först återges brevet till de dåvarande redaktörerna för PsykologTidningen.

 

Till Eva Brita Järnefors, Täby 22 februari 1999

Maja Ahlroos och Mats Karlsson

PsykologTidningen

Hej,

Efter dagens telefonsamtal med Eva-Brita Järnefors får jag ge er rätt i att min recension mer hade karaktär av debattinlägg. När jag nu ändå lagt ned mycket tid och arbete på att läsa hela denna bok vill jag att det åtminstone ska bli en tumme. Således sänder jag här en kort recension helt utan argumentation och konkret sakkritik och utan några namn nämnda, och hoppas att denna ”tumme” kommer med i detta nummer.

Med vänlig hälsning

Lena Hellblom Sjögren

 

Döden är en man

Journalisten Per Lindeberg har skrivit en bok om det som kallas styckmålet (Döden är en man, historien om obducenten och allmänläkaren, Fischer & Co 1999).

I boken introduceras först obducenten, den styckade Catrine, allmänläkarens fru kallad mamman, hennes man och därefter olika ögonvittnen. Komplexiteten växer genom att samma händelser belyses ur olika människors perspektiv. Bara någon gång blir det en upprepning eftersom historien rekonstrueras på ständigt nya sätt beroende vems perspektiv som behandlas. Det är ett skickligt berättargrepp och psykologiskt intressant.

Källorna finns redovisade i slutet av boken under rubriken referenser, förmodligen därför att författaren velat hålla berättelsen igång utan störande avbrott. Som forskare kan jag dock ibland sakna mer exakta referenser i omedelbar anslutning till framställningen. Det hade varit bra med en tidstablå med de viktigaste händelserna redovisade, eftersom det är svårt att hålla reda på alla händelser, utlåtanden, rättegångar och tidsrelationerna dem emellan.

Lindeberg skildrar alla involverade personer inklusive Catrine, andra prostituerade och mamman med detaljer från deras arbete och personliga liv, som gör att man tycker sig förstå dem och deras handlande. Han skildrar också initierat alla led i polisens olika undersökningar och de spår man följer upp och dem man lämnar. Han går i detalj igenom de olika sakkunnigutlåtanden som beställs och åberopas av åklagaren. Han redovisar också kritiken som vartefter formulerades mot samtliga de fyra utlåtanden som utgjorde bevisning mot läkarna. De anklagades för både mord och styckning av Catrine da Costa och polisen försökte i olika omgångar få dem att erkänna. Lindeberg återger utdrag ur olika förhör med dem, liksom han beskriver deras liv och arbete.

Det är ett myller av sakuppgifter, dock systematiskt genomgångna, ur vilka växer en bild av stora brister i utredningarna under de år detta mål pågått. Lindebergs uppgifter om hur poliserna som intervjuade närmare 200 prostituerade förmodligen påverkade dem genom att visa tydligt intresse för bild nummer fyra, föreställande obducenten, hans uppgifter om hur fotohandlarparet fick hjälp av att resonera sig fram då de skulle identifiera allmänläkaren, hans redogörelse för den förhandsinformation som de psykologiska experterna hade och hur den återfinns i deras undersökning och utlåtande.

Hans detaljerade redogörelser för den sakligt underbyggda kritiken mot samtliga sakkunnigutlåtanden, allt detta och mycket mer som ryms i den nästan 700 sidor tjocka boken, kan svårligen avfärdas som en partsinlaga. Om Lindeberg från början hade valt att se hela skeendet ur obducentens eller allmänläkarens, eller båda dessa anklagades, perspektiv och bortsett från uppgifter som talade till deras nackdel då hade han varit partisk. Det Lindeberg har gjort i sin bok är emellertid en granskning av alla väsentliga uppgifter i målet. Efter denna granskning kommer han fram till att det här är fråga om ett justitiemord. Och det gör han på ett övertygande sätt.

Lena Hellblom Sjögren

LHS okt 2002, Ska terapeuter hjälpa eller stjälpa?

Oktober 2002 Lena Hellblom Sjögren, opubl.artikel

Ska terapeuter hjälpa eller stjälpa?

Gail Macdonald (1999): Making of an illness. My experience with multiple personality disorder, Laurentian University Press, Ramsey Lake Road Sudbury, Ontario, Canada P3E 2C6.

Gail Macdonald, en medelålders kvinna, trebarnsmor och före detta alkoholist har skrivit en bok. Den handlar om hur Gail när hon kommit ifrån sitt missbruk och börjat få ordning på sitt liv, bl a genom att återknyta kontakten med sina föräldrar, hörde en man föreläsa – och vad som därefter hände. Han var attraktiv, han föreläste om effekter av att växa upp i alkoholisthem och att man kan behöva experthjälp för att arbeta sig igenom smärta och besvikelser.

Gail ville bli stark, inte återfalla och hon ville bli en bra mor. Hon bad om en tid. Kontakten intensifierades, de träffades mellan terapisessionerna för promenader och kaffestunder. Gail blev alltmer isolerad från andra och alltmer uppknuten till sin terapeut.

När Gail fick sitt tredje barn ville hon ta en paus i terapin, men uppmanades att fortsätta av sin terapeut. Han antydde att hon visade tecken på att vara en person som utsatts för sexuella övergrepp och rekommenderade henne att läsa Ellen Bass och Laura Davis bok The Courage to Heal: A Guide for Women Survivord of Child Sexual Abuse, samt Davis Workbook for Sex Abuse Survivors. Gail köpte dem båda och läste dem.

Senare fick Gail svara på ”Differential Personality Questionnaire.” Hon fick veta av sin terapeut att hon lätt ”dissocierar.” Han satte igång att arbeta med hennes ”inner child” och introducerade den teknik som kallas ”guided imagery”, en visualisering vilken kan betecknas som en sorts hypnos. Genom total avslappning hittade Gail sin ”trygga plats” (safe spot) där hon i sitt inre satt under ett träd, hörde rinnande vatten, fåglar och tyckte det var skönt att vara. Hon beskriver det som att hon efter dessa ”utflykter” vaknade upp som om hon varit i djup sömn och att hon trodde att endast ett par minuter gått när det passerat en timme.

Hon uppmanades att skriva en speciell dagbok om sina drömmar. Terapeuten hade gått kurs i drömanalys och sa till Gail att mycket sanning finns i drömmarna. De hade talat mycket om Gails far och alltid negativt. Gail började drömma mardrömmar om sin far. Drömmarna innehöll delvis sådant hon visste hade hänt och så hemska saker, bl a inkluderande sexuella övergrepp, vilka hon inte hade några minnen av.

Hennes terapeut såg dessa mardrömmar som ett genombrott och förklarade för henne att barn ofta då de utsätts för övergrepp ”delar av” (split off) och lägger sina minnen långt inne i sitt undermedvetna tills senare, när de är starka och trygga nog att hantera dem.

Gail blev förtvivlad, hon trodde ju på sin terapeut, men kunde inte tro att hennes far var ett monster. Terapeuten hjälpte Gail att ta reda på varför hon var så upprörd genom att hjälpa henne att  i sitt inre komma till sin ”trygga plats” – och då fråga om det var någon mer där. Gails blev chockerad, skriver hon, över att finna, att det nu kändes obehagligt och över att hon såg andra där. Hon trodde hon förlorat förståndet och frågade sin terapeut varför hon hade andra barn i sitt huvud. Han försäkrade att allt var ok och frågade om hon någonsin hört talas om multiple personality disorder (förkortas MPD). Gail frågade, ”som Sybil?” (Det var den påhittade historia som på 1970-talet presenterades som ett autentiskt fall , blev film och påverkade massvis av människor att tro sig äga en stor mängd alternativa personligheter.)

Hennes terapeut förklarade att när barn traumatiseras tränger de ofta bort det som hänt (split off) därför att de är oförmögna att hantera de övergrepp de upplever. De personer Gail hade sett i sitt inre, förklarade han var hennes ”alters.”Var och en av dem bar minnen som hon inte orkat bära.

Gail började höra röster, blev förvirrad och deprimerad. Hennes terapeut var förtjust och talade åter om genombrott i terapin. Han förklarade att rösterna hon hörde var hennes ”alters.” Han sa att när de försökte tala med henne, och hennes undermedvetna blockerade deras röster, fick hon huvudvärk. Hon skulle släppa fram rösterna så skulle smärtan upphöra. Gail skriver:

”Hur dumt det än kan låta, jag trodde vid denna tid att dessa ´alters´ var verkliga, och att de var produkter av länge bortglömda sexuella övergrepp. Jag trodde att de var med mig sedan min barndom, men bara ´kom ut´ i terapi.”

Hennes terapeut talade med hennes olika ”alters.” Han ville att Gail skulle tillåta honom att integrera åtminstone en av dem. I sin journal (Gail har fått ut sina journaler, vilka bekräftar hennes berättelse) skrev terapeuten att de beslutat fokusera på ”Mark” (en av Gails ”alters”). Han skrev vid samma tillfälle att Gail var ”stabil” och ”på god bättringsväg.” När hon i själva verket var på väg att bli tokig.

Terapeuten förklarade för Gail att för att kunna integrera ”Mark” måste hon se det minne ”Mark” hade förvarat åt henne från barndomen. Hon måste känna minnet och tro på detta minne. Gail litade på sin terapeut och gick med på proceduren.”Mark” berättade, då Gails var i sin visualiserade värld omgiven av den ”imaginära mur” hennes terapeut sagt att han byggt runt hennes ”trygga plats”, om hur hon som liten blivit utsatt för sin fars sexuella övergrepp. Terapeuten var nöjd efteråt. Han menade att det varit en framgångsrik avreaktion. Gail mindes inte att fadern någon gång utsatt henne. Terapeuten sa då att hon inte skulle gå tillbaka till förnekelsestadiet (denial state).

Gail fortsatte terapin och blev suicidal. Terapeuten försäkrade att hon skulle bli bättre om hon fortsatte med terapin. Gail fantsierade om att dö och kände sig tom. Då föreslog terapeuten att hon och andra av hans klienter samt några av hans handledares klienter som hade samma diagnos skulle bilda en stödgrupp.

Till en början träffades kvinnorna som alla diagnosticerats lida av MPD (en tidigare i psykiatrihistorien oerhört sällsynt diagnos) en gång per vecka, ganska snart dagligen, alltid var någon i kris. Ilska, frustration var den vanligaste känslan. De var helt enkelt svartsjuka på varandra, har Gail funnit ut i efterhand. Alla i gruppen ägnade sig åt att på olika sätt skada sig själva, genom att bränna sig, eller skära sig med kniv eller rakblad, berättar Gail.

Gails olika ”alters” skrev dagbok, hon blev besatt av skrivandet. Hon kunde sedan en tid inte sköta sitt arbete tillfredställande, hon hade svårt att orka med hem och barn. Sömnpoblem hade Gail haft länge, men nu skrek hon på nätterna och skadade sig själv utan att hon visste om att hon gjorde det. Hennes man sa att nu var det nog och att hon måste sluta terapin innan hon blev helt galen.

Terapeuten försäkrade Gail att hon inte var galen. Han förklarade att hennes ”alters” agerade ut därför att de var arga för att hon inte lät dem prata. Självdestruktionen var deras sätt att försöka få hennes uppmärksamhet. ”Jesus, tänkte jag, mitt liv kontrolleras nu av ´alters´ som lever inuti mig och jag måste acceptera dem.”

Terapeuten började tala om att nunnorna och prästerna i den katolska skola där Gail hade gått hade utsatt henne för sexuella övergrepp. Gail förnekade att de gjort henne illa, men terapeuten lät sig inte övertygas, och Gail började tänka – och rita kors och knivar. Det brukar de som påstås vara offer för rituella satanistiska övergrepp göra (det var också i ropet vid denna tid).

Gail tvivlade och kände att hon blev allt sjukare, men försäkrades av terapeuten och stödgruppen att den obegripliga världen av ”alters” var verklig. Terapeuten stödde Gail att säga upp sig från sitt arbete och koncentrera sig på terapin. Han skrev i journalen att hon gjorde framsteg och nådde insikt.

Gails make sa till henne att hon måste sluta för terapin var som en sekt. Gail blev förtvivlad, skrek och grät och ringde sin terapeut, som tog emot henne samma kväll. Han skrek att hennes make utsatte henne för övergrepp och att hon måste lämna honom, annars ville inte terapeuten  hjälpa henne mer. Hon sa att hon inte var beredd att lämna sin make, bönade och bad att terapeuten inte skulle överge henne. Kort tid därefter upplöstes hennes äktenskap. Hennes beroende av terapeuten blev efter detta total.

Gail hittade ett brev som hennes far skrivit, ett brev hon upplevde var fyllt av kärlek och oförenligt med den ondsinte fader som hennes ”alters” talade om. Hon visade brevet för sin terapeut för att få honom att förstå att det måste vara ett misstag någonstans. Terapeuten sa att Gail måste läsa mellan raderna för att se att fadern var ett monster som levde i rädsla för att åka fast för sina brott mot Gail.

Gail blev allt sjukare och allt mer isolerad. Sedan hennes terapeut föreslagit att hon skulle integrera ytterligare en av sina”alters” och att de när det var gjort skulle fira med en flaska vin, sa Gail att det måste han förstå att hon, dotter till en alkoholist, själv missbrukare och nu spritfri, aldrig kunde göra.

Hon berättar att hon bara hade en människa utanför terapin som hon träffade, utom barnen. Det var en man som var gift med en stödgruppsmedlem och likt Gail varit med i Anonyma Alkoholister. Han frågade en dag om inte Gail ville att någon annan expert skulle bedöma henne. Då såddes ett frö av tvivel, ett frö som Gail i dag anser räddade henne till livet.

Hon ville ta en paus. Terapeuten godtog det under förutsättning att hon skulle återuppta terapin och komma tillbaka till stödgruppen. Gail märkte efter två veckor utan terapi eller stödgrupp att surret av röster i hennes huvud började försvinna, att hon slutade skada sig själv, att hon fick tillbaka lite aptit och att hon för första gången på flera år kunde sova en hel natt.

En kväll gick hon till stödgruppen och upptäckte att alla kvinnorna där var i mycket dåligt skick och inte verkade kloka. Hon bestämde sig för att aldrig mer komma tillbaka. Några kvällar senare såg hon terapeutens bil parkerad och bestämde sig för att hälsa på honom. Då såg hon att han inte var ensam, utan i sällskap med en annan kvinnlig patient, vilken han böjde sig över och kysste. Till Gail hade han försäkrat att han aldrig hade någon fysisk relation till en klient. Gail frågade sig nu: om han ljugit om detta, då kunde han väl ha ljugit om annat också? Hon bestämde sig för att söka upp en familjedoktor hon tidigare haft kontakt med, trots terapeutens varningar att denne inte var att lita på eftersom han inte trodde på behandlingen av MPD.

Nu började Gails mödosamma väg att bli frisk av de skador ”terapin” givit henne. Familjedoktorn hjälpte henne till en seriös psykiater, som förklarade för Gail att det hon fått uppleva hos sin terapeut var att jämföra med det som händer i en sekt.

Gail skriver att hon vet att det finns tusenstals kvinnor som fortfarande tror att allvarliga traumata i barndomen kan ha glömts bort (dissocierats) och komma fram i terapi. Om bara en av alla dessa ser ljuset med hjälp av hennes bok är hon nöjd, skriver hon.

 

Opubl. artikel feb 2015. LHS hypotes om Bromöllamamman

Förmodligen har de flesta läst eller hört i nyheterna om en mamma som anhölls för olaga frihetsberövande av tre vuxna döttrar. Den 20 februari 2015 släpptes hon, med, som jag uppfattade det, motiveringen från åklagaren att döttrarna inte fysiskt hindrats av mamman att lämna mammans lägenhet.

I DN den 20 februari 2015 rapporterade flera journalister i en artikel att pappan till de två yngsta saknats av honom i 17 år.

Dessa knapphändiga uppgifter, vilka måste grävas djupare i, föranleder mig ändå att utifrån snart 25 års arbete som psykologisk sakkunnigutredare av komplicerade vårdnadsmål och sexualbrottmål formulera följande hypotes:

Denna mamma har velat skydda sina döttrar från deras pappa.

Bakgrunden till min hypotes är att jag under många år i de utredningar jag gjort mött  föräldrar, mest mammor hittills, som utifrån sina föreställningar om den andra förälderns farlighet eller olämplighet ansett sig behöva skydda barnen mot denna förälder.  Kanske har denna mamma, liksom en del andra mammor, också fått en viss typ av advokats råd att gömma barnen – för att utifrån farlighetsföreställningarna skydda barnen.

Det som händer med barnen då de hålls i isolering från kontakt med den ena föräldern (eller ibland med båda såsom kan ske i LVU-fallen) är att deras tankar görs om samtidigt som deras minnen och livshistoria görs om. De kan efter den påverkan de varit igenom inte längre hysa en egen vilja, lika lite som personer som blivit medlemmar i en sekt kan det. En amerikansk psykolog , som under sitt liv mötte mer än 3000 medlemmar i olika sekter som hon forskade om (2003. Margaret Thaler Singer : Cults in our midst)  sammanfattade de kriterier som krävs för att skapa en atmosfär där någons tankar kan påverkas och förändras, dvs. det som kan sammanfattas som en  tankereformeringsprocess (annat ord för samma sak är hjärntvätt):

  1. Håll personen omedveten om att det finns en agenda att kontrollera eller förändra personen.
  2. Kontrollera tiden och den fysiska omgivningen (kontakter, information)
  3. Skapa en känsla av maktlöshet, rädsla och beroende
  4. Undertryck gammalt beteende och attityder
  5. Ingjut nytt beteende och attityder
  6. Presentera ett slutet logiskt system

En sådan tankereformeringsprocess har de nu vuxna barnen i Bromöllafallet varit igenom, enligt min hypotes.

Föreställningarna om den andra förälderns farlighet/olämplighet har i de fall jag forskat i inte utretts sakligt och opartiskt av därför kompetenta personer, så att det gått att konstatera att det funnits en faktisk grund för föreställningarna. Önskvärt vore, menar jag, att domstolen skulle ha befogenhet att förordna om psykiatrisk utredning av alla föräldraparter.

Föräldern som ser sig som barnens beskyddare påverkar handläggare inom socialtjänsten att också se denna förälder som farlig eller psykiskt störd. Det är dessa handläggare, som lämnar sina utredningar och förslag till beslut till domstolarna, som i uppskattningsvis i 99 av 100 fall, beslutar i enlighet med det ta underlag. Det är synd om socialsekreterarna som får dessa svåra utredningsuppdrag utan att ha vare sig tillräckliga kunskaper om barns utveckling, barn-föräldrarelationer,  påverkbarhet och minne,  eller utredningsmetoder och standardiserade instrument till sin hjälp, och inte heller nationellt giltiga riktlinjer att följa.

Kanske minns en och annan hur lilla Emma också skyddades av sin mamma och mormor? De båda kvinnorna var så starkt övertygade om Emmas pappas farlighet att de till varje pris ville skydda Emma från att behöva träffa sin pappa. Så när ett sådant möte skulle äga rum dödade de först lilla Emma och sedan sig själva. Detta var i slutet av 1990-talet, och jag trodde, naivt visade det sig, att Emmas farfars helsidesartikel i DN (Björn Elmér, DN Debatt 15 mars 1998) skulle innebära en början till besinning och till utvecklandet av utredningsmetoder baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet – och inte på subjektivt tyckande och/eller tidsandepräglade uppfattningar.

Nu ber jag en stilla bön att dessa unga vuxna kvinnor som, om min hypotes bekräftas hållits skyddade av sin mamma och därmed berövats ett eget liv, skall innebära en brytpunkt. Och att avskiljande av barn utan grund och påverkan av dem att ta avstånd/bli rädda för den andra föräldern är psykisk barn-misshandel, dvs. ett brott som bör beivras, ett brott som också innebär att barnens rätt till familjeliv och bibehållen identitet kränks.

Lena Hellblom Sjögren den 21 februari 2015