På gränsen till något nytt. På gränsen till att växa upp. På gränsen till frigörelse.

Jag hoppas att du har en underbar födelsedag! Men först och främst önskar jag att du mår bra. Det är nu 2 år, 3 månader och 6 dagar eller 117 veckor och 6 dagar eller 825 dagar sedan du var hemma. Hemma hos mig. Din mor. Jag har ingen aning om hur du har det eller hur du mår. Jag tillåts inte ens tala med dig. Jag har fått veta att du hatar mig nu.

Jag vet inte hur du mår eller vad du gör eller vilka kompisar du har. Skolan säger att du överpresterar i alla ämnen och gärna ber om extra läxor att göra på fritiden. Därför behöver jag inte oroa mig. Säger skolan. Jag har blivit tillsagd att jag inte är välkommen till skolan när du är där.

Jag vet om att du rider, men får inte veta var och när. Jag har blivit tillsagd att jag inte är välkommen dit.

Jag tror att du spelar fotboll och jag tror att du är bra. Det var du förut. När du var hos mig.

Jag hoppas du har några riktigt goda vänner som du kan vara med. Speciellt nu när du flyttat så långt bort, ut på landet långt från skolan och klasskamrater. Och mig. Hoppas att dina kompisar har möjligheter att hälsa på dig där. Och att du har möjligheten att vara hos dina vänner när du vill. Så som vi ofta hade våningen full av barn.

Vad drömmer du om min älskling? Vad gör dig glad nu för tiden? Vad får dig att tjuta av skratt som vi brukade tillsammans? Finns det någon som tröstar dig när du är ledsen? På riktigt. Kan du krypa ihop hos någon som verkligen vill dig väl? Så som jag vill. Din mor.

Hur har du det med vänner, hormoner, läxor, killar? Jag vet ingenting om ditt liv men kommer ihåg hur svårt livet var ibland när jag var 12 år. Jag vill så gärna vara där för dig. Nu. Och alltid.

Din pappa skickade mig ett mejl i förrgår. ”Hej här kommer lite info om M. Hon mår bra, en glad tjej som gillar skolan, kompisarna, sina hästar och ridningen, Pussen och Kicki och katterna, Ulla är ju busig. Har som alla andra känt av förkylningar men det är ju inget som hon stannar hemma för. Var hos småsyskonen i helgen.”

Jag vet inte vem Kicki är, men Ulla är en av katterna och Pussen är nog en av hundarna. Du har inga småsyskon men jag gissar att han menar barnbarnen. Det är så fruktansvärt att inte förstå. Jag vill ju veta ALLT om dig. Jag. Din mor.

Jag minns med stor glädje alla våra ögonblick tillsammans. Från det att du, så skyndsamt, kom ut ur min kropp till då du försvann. Alla roliga, knäppa, knasiga och tokiga saker vi gjort tillsammans.

Alla gånger du t.ex. varit med mig på scenen. Kommer du ihåg Konserthuset när jag skulle sjunga solo och hade skaffat barnvakt. Du gav dig inte förrän du stog därute på stora scenen med mig. Då var du 2,5 år. Nu är du 12.

Eller den gången på Casinoteatern som jag skulle spela död under ett skynke i en kvart. Du gav dig inte då heller utan låg under skynket med mig. Blickstilla hela tiden. Sedan

dansade vi busdans, du och jag, som överraskning under en av solisternas framträdande. Alla sa att vi rörde oss precis likadant. Du var 3 år då. Nu är du 12.

Och vem minns inte när du kom ut på Vasateaterns scen mitt under en sång för att få hjälp med att öppna en dricka. Lasse höll på att ramla av pallen han stod på.

På Fashing ville du bara upp på scenen till mikrofonen. Och du gick själv in i köket och kom ut med glass. Två gånger. Då var du 4 år. Nu är du 12.

Du var alltid så orädd och trygg i allt du gjorde när vi var tillsammans. Jag var aldrig orolig. Hur är du nu? Är du fortfarande trygg och säker eller vacklar du ibland? Jag vill vara där och stödja dig om det behövs. Alltid.

Minns du att vi faktiskt alltid hade kul?! Till och med när du låg på sjukhuset på din födelsedag. Vi låg där tillsammans, ihopkopplade med dropp i en enda smal säng, och Lasse och Thomas kom med mat och leksaker eftersom jag inte fick lämna rummet. Men vi skrattade och busade och hade roligt.

Kommer du ihåg hur vi aldrig kunde vara arga på varandra? Hur vi alltid slutade våra små bråk i ett stort fnitteranfall. Hur du sa ”få mig inte att skratta nu” och sedan gjorde vi det. Skrattade. Mycket. Högt och länge. Tillsammans. Du och jag.

Jag saknar dig så mycket att inga ord kan beskriva saknaden. Saknar du mig också? Eller har du helt förträngt mig för att orka överleva?

Jag minns alla resor och hur du verkligen älskade att resa. Det du ville mest av allt var att resa. Och vi gjorde så många, underbara resor tillsammans. Ibland var Lasse och/eller Thomas med och ibland var det bara vi. Du och jag.

Minns alla midsomrar och olika lov i Åbo och påsken i Åre när du lärde dig åka slalom på ett kick. Eller första gången på Mallorca när du kastade dig i vattnet och lärde dig simma. Första Floridaresan med fantastiska stunder, hur glad och otroligt pigg du var. Hela tiden. Vi var glada att vi var tre vuxna som kunde turas om att leka med dig.

Och den otroliga delfinsimningen i Egypten. Kommer du ihåg hur mycket vi skrattade när vi upptäckte att den ena delfinen försökte para sig med oss? Jag gapskrattar på varenda foto. Du är också så glad.

Kommer du ihåg resan då vi var själva på Mallorca och taket ramlade in i matsalen eller hur vi missade bussen till flygplatsen när vi skulle hem? Hur jag raggade upp en annan buss som körde oss till flygplatsen. Vi klarade det också. Du och jag. Tillsammans.

Andra resan till Florida hade vi så hysteriskt kul. Du var 9 år då, året du försvann. Nu är du 12.

Sista resan vi gjorde tillsammans var veckan innan du försvann. Vi hade vi så mysigt, men du skrev en sång med obehaglig text. Vad hade hänt då? Vad pågick inom dig? Varför var jag så dum att jag inte hann göra något. Jag borde ha vetat bättre.

Jag minns självklart hur duktig du är på att sjunga. Du har en fantastisk, vacker och ovanlig röst och kan använda bröströsten långt upp i registret. Jag minns hur mycket vi övade med dina klasskamrater inför luciatåget på skolan när ni gick i första klass. Jag bjöd in 60 barns föräldrar, syskon och vänner och det var proppfullt i matsalen. Ni var så duktiga! Men jag minns också att du inte kom till luciatåget på Stadsmissionen den helgen, när du var hos din pappa. Och jag minns hur du grät bara någon sa ordet Lucia. I ett helt år. Då var du 7 år. Nu är du 12.

Det sista luciatåget du skulle varit med på började DU planera i mitten på april. Vi bestämde oss för att göra två hela konserter istället för bara ett luciatåg. Du ville gärna dirigera istället för att sjunga. Fast du tyckte sen att det var okej att vara med i tåget eftersom du hade något som ingen annan i hela världen har. En lussebulledräkt. Jag minns när du bad om den, vi hade bara några dagar på oss att komma på hur vi skulle göra och sedan sy den. Men vi lyckades. Du var så glad och jag tror lite stolt också.

Det där sista luciatåget och konserterna kom du aldrig på. Jag genomförde dem, tillsammans med kören och dina klasskompisar, leende men grät hela tiden inombords. Lussebulledräkten har jag burit varje luciatåg sedan du försvann.

Dina gamla klasskompisar och vänner hälsar på mig ibland. Fast det gått flera år. Det är både roligt och jobbigt. Tänker du på dem ibland och saknar dina uppväxtkompisar? Eller din släkt på min sida? Moster, morbror och alla kusiner. De har försökt komma i kontakt med dig. Ingen av oss har självklart glömt dig. Vi älskar dig och du finns alltid i våra hjärtan.

Våra allra käraste och mest älskade vänner är Lasse och Thomas. De har funnits med oss sedan långt innan du föddes och de älskar dig som sitt eget barn. Du älskade dem villkorslöst tillbaka och ibland kallade du dem pappa inför kompisar.

Hur många gånger hörde vi inte dig, själv eller med kompisar, ropa på ”Phomas, Phomas, Phomas kom nu”. Alla älskade ni att leka med honom.

Och Lasse. Du behövde bara titta på honom så visste han vad du ville. Du lindade också honom helt runt lillfingret och ni hade alltid så roligt ihop.

Näst sista gången du träffade oss, några månader efter du togs ifrån oss klängde du oavbrutet på oss alla tre. Din pappa var med och kunde inte missa kärleken mellan oss. När du åkt iväg den dagen fick jag ett mejl där det stod att du var rädd för Lasse och Thomas. Vad hände då? På vägen från vårt hus. Vad var det? Ingen av oss tror på det. Vi känner vår kärlek.

Jag ber om din förlåtelse för att jag så grundligt har misslyckats med att skydda dig från detta hemska som hänt oss. Hur kunde det gå så här? Jag har ingen förklaring. Varför lyckades jag inte övertyga en enda domare, rektor, socialarbetare, skolpersonal, barnpsykolog eller resursperson att kliva in och tala med dig för att reda på vad du ville. Innerst inne. Hur kunde alla bara svälja det som förmedlades till oss. Ingen har talat direkt med dig eller tagit reda på hur du mår. Innerst inne. Inget barn i hela världen borde få gå igenom något sådant. Förlåt!

Inga anklagelser har riktats mot mig och vi delar fortfarande vårdnaden om dig. Men jag har inte pratat med dig på 825 dagar, för jag har fått veta att du inte vill. Och jag har inget ställe jag kan gå till för att träffa dig. Jag skriver till dig varje vecka på en mejladress där du inte längre bär mitt namn. Du har aldrig svarat. Läser du mina brev? Vet du om att de finns? Jag fortsätter självklart att skriva och att skicka sms. Läser du mina sms? Går de till en mobil du har eller ser du dem aldrig?

Jag saknar dig så outhärdligt mycket min älskade dotter!

Fick du blommorna idag som Lasse skickat? Har du läst mitt brev? Mitt sms? Vill du svara om jag ringer? Jag har försökt ringa i flera timmar men kommer inte ens fram till en telefonsvarare.

Jag sitter här i ett land långt borta, för jag orkade inte vara hemma idag, när allt jag vill är att fira med dig. Här finns ett gäng vänner som firar din födelsedag tillsammans med

mig. Jag hoppas att du känner det. Jag hoppas att du också känner att du alltid finns i mina tankar och framförallt i mitt hjärta! Jag vill att du ska veta att jag alltid kommer att älska dig!

Åh, vad jag önskar att du varit här med mig. Vad roligt vi skulle haft. Badat och busat. Jag försöker göra det för dig nu och hoppas att vi snart kommer att göra det tillsammans.

Jag vill inte hata din pappa. En gång älskade jag honom, enormt mycket, och vi skapade dig tillsammans. Det mest fantastiska i mitt liv. Jag vill inte hata din pappa. Men jag VILL älska dig, min älskade unge som nu växer upp så fort. Utan mig. Din mor. Jag ger aldrig upp kampen med att få dig tillbaka. Jag fortsätter kämpa så länge det behövs. Oroa dig inte, för jag kommer att finnas här för dig. Alltid. Jag älskar dig! ♡♡♡

♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡

Om du som läser detta träffar min dotter ber jag dig läsa detta för henne. Eller iallafall berätta att jag älskar henne och saknar henne!

Tack på förhand! /M’s mor