Information till socialsekreterare

Förväntansfulla, människointresserade, ivriga att hjälpa. Sådan var inställningen hos många av de blivande socionomer jag hade seminarier med under deras utbildning för några år sedan på Södertörns högskola.

Kollisionen med verkligheten blir hård, insåg de då de fick fallbeskrivningar av mig att arbeta med. Ofta får de nyutexaminerade direkt ta hand om svåra familjeärenden; de upptäcker att de ska bedöma och i realiteten besluta om t ex att ett  barn skall tvångsomhändertas.

De upptäcker kanske då att de vet mycket om lite efter sin genomgångna generalistutbildning, men att de inte kan tillräckligt mycket om barns behov, barns normala utveckling, om hur påverkan kan gå till (inklusive hur de själva kan utnyttjas och manipuleras av en förälder som vill ha egen kontroll över ett barn), om hur minnet fungerar och att falska minnen kan skapas.

De upptäcker kanske att de inte fått lära sig hur suggererande påverkan i frågorna till ett barn kan få barnet att svara i enlighet med den vuxna utfrågarens, t ex en kontrollerande förälders eller fosterhemsförälders, förväntningar.

De upptäcker kanhända också att de inte fått instrument för att utreda om barn är utsatta eller inte, för att ta reda på om det finns risker för barnen i barnens hemmiljö, och i så fall om de riskerna  är så stora att de överväger de kända riskerna för barn som tas om hand av samhället att misslyckas med skolan, hamna i drogberoende, bli kriminella, utveckla psykisk sjukdom, eller att ta sina liv.

 

Socialnämnden, som är politiskt sammansatt, har det formella beslutsansvaret, men kan omöjligt sätta sig in i alla enskilda ärenden;  därför  beslutar de i de allra flesta fall  i enlighet med handläggarnas förslag till beslut.

Domstolarna som tar emot socialnämndernas beslut baserade på dessa  utredningar och bedömningar  har en egen utredningsplikt, men systemet är uppbyggt så att domstolarna nästan utan undantag följer det socialnämnderna har beslutat.

Detta betyder att socialsekreterarna i praxis har en mycket stor makt, vilket också underbyggs i den ramlagstiftning, socialtjänstlagen, som infördes 1981 då barnavård, äldrevård, fattigvård och socialvård  försvann och ersattes med socialtjänsten.

 

Det är synd om socionomerna som  kommer ut i verklighetens överlastade socialkontor. Socialtjänsten förväntas ta hand om allt flera problem, samtidigt som de arma handläggarna inte har fått socialstyrelsens hjälp att utveckla användbara och tillförlitliga metoder att använda i sitt grannlaga arbete. Det är socialstyrelsen som för forskning och för utveckling av nya metoder inom socialtjänsten. Det är också socialstyrelsen som ansvarar för att utvärdera sina egna metoder.

Ett icke standardiserat frågeformulär kallat BBIC har kommit att alltmer användas i sociala utredningar.  Socialstyrelsen beskrev år 2009 syftet med detta som att det skulle ”stärka barnperspektivet och delaktigheten för barn, unga och deras familjer” och ”skapa enlighet över landet samt förbättra och bibehålla kvaliteten i den sociala barn- och ungdomsvården”.

Barnets allra mest grundläggande behov för att utvecklas väl och må bra, nämligen barnets behov av att få kärlek och acceptans från sina föräldrar eller andra varaktiga anknytningspersoner, finns  inte med i BBIC-formuläret.

 

Det finns standardiserade lättanvända instrument för att ta reda på hur ett barn mår, t ex KIDSCAN (LÄNK), och  för att ta reda på barnets egna upplevelser av sin mammas respektive sin pappas beteende gentemot barnet: PARQchild (short form) /LÄNK/.

Detta slags väl utprovade instrument är nödvändiga för att få en tillförlitlig referenspunkt mot vilken jämförelser kan göras. Men de har inte översatts och validerats i Sverige ännu. Detta borde ha gjorts av Socialstyrelsen som är ansvarig myndighet.

 

Politikerna vet inte att socialtjänstens handläggare inte haft metoder att utreda det de utrett och bedömt, t ex vad gäller barnets inställning och eventuella risker för barnet. Det vet inte heller domstolarna. I stället för ett tillförlitligt beslutsunderlag, finns utredningar och yttranden i form av subjektiva tyckanden och ofta spekulativa resonemang om skyddsbehov, och anknytnings- eller omsorgs-brister hos en mamma eller en pappa eller båda.

Socialstyrelsen har tyvärr inte hjälpt socialsekreterarna ute på fältet att utveckla redskap för att utreda hemförhållanden, risker och skyddsbehov på ett rättssäkert sätt och med ivaratagande av barnens och familjers lagliga och mänskliga  rättigheter till bl a familjeliv.

Socialstyrelsen har, som jag ser det, under ett flertal år varit upptagen med, i enlighet med det av staten deklarerade könsmaktsperspektivet,  ge instruktioner utifrån en mycket vinklad position om hur barn och kvinnor ska skyddas mot det som benämnts mäns sexualiserade våld – och som ofta förutsätts utan att saken utretts i det enskilda fallet.

Sedan 2010  är socialstyrelsen inte längre tillsynsmyndighet över sig själv;en ny myndighet  formerades då, IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg). Dit kan både barn och familjer vända sig med anmälningar om de tycker att deras ärende handlagts felaktigt, men det är sällsynt att IVO riktar kritik mot socialsekreterare. Dessa åtnjuter i praktiken en immunitet, som jag menar kan jämföras med diplomaters. Den enskilda socialsekreteraren kan inte ställas till svars för tjänstefel eftersom hen alltid har ingått i en grupp och en kollektiv beslutsstruktur där mycket sällan någon behöver ta ett personligt ansvar.

 

Den entusiastiska unga socionomen på sitt första jobb ute i verkligheten blir omtumlad av att inte idealen går att upprätthålla. Detta och  den stora arbetsbelastningen kan möjligen förklara den mycket stora omsättningen av socialsekreterare. Den 9 februari 2016 rapporterades i DN om ett akut läge för socialtjänsten i Stockholm, att socialsekreterarna knaptt hinner träffa de barn och familjer de ska hjälpa,  och att personalen flyr. Det konstaterades att stadsdelarna i ökad utsträckning använt sig av inhyrd personal till en kostnad av 100 000 kr i månaden, en summa som skulle räcka till två fastanställda socialsekreterare med en lön på 34 000 kr i månaden.

Allt flera uppgifter, som i enlighet med gällande grundlag och socialtjänstlag, borde vara socialtjänstens myndighetsuppgifter har tagits över av privata koncerner; i Sverige är Attendo dominerande aktör. Koncernchefen och delägaren i detta bolag, som trots skyhöga vinster betalar 0 kronor i skatt /LÄNK AB 2014-08-15/, satt som regeringens rådgivare åren 2010-2012  i ”välfärdsutvecklingsrådet.”

Tre ministrar i den socialdemokratiska regeringen undertecknade på DN.Debatt den 6 februari 2016 en stor artikel med rubriken ”Så ska detaljstyrningen i välfärdssystemen minska”. Där konstateras att: ”Det behövs en förändrad styrning som skapar bättre förutsättningar för välfärdsproffsen att vara proffs.”

Jag kan bara tolka detta budskap som skrämmande, och ska förklara hur jag tänker. Enligt gällande grundlag skall all myndighetsutövning ske opartiskt och sakligt, men när socialtjänsten i första hand ska uppfylla sina kontrakt med  stora börsnoterade koncerner, kallade ”välfärdsproffs” som arbetar för att få  ut så stora vinster som möjligt och  betalar 0 kronor i skatt , så  minskar resurserna för att hjälpa människor på ett humant och godtagbart sätt. Det uppstår ännu flera gråzoner där kontroll inte kan utövas och allt flera människor  far illa, inte minst barnen som omhändertagits i s.k. samhällsvård (32.500 enligt senaste siffran).

Att barn far illa och skadas i det som kallas samhällsvård har varit känt i många år, se t ex Boman & Sigvardsen longitiduniella studie av en stor grupp barn som planerades att palceras för samhällsvård. Vid uppföljning efter några år visade det sig att det gått allra bäst för den gruppen barn som inte placerats utan blivit kvar i sina hemmiljöer, som bedömts innehålla risker för barnen. Näst bäst gick det för de barn som blivit adopterade, och allra sämt gick det för de barn som placerats i fosterhem. Missförhållandena för de samhällsvårdade barnen framkom  i den år 2011 färdigställda Vanvårdsutredningen.

Det är inte historia att barn i samhällsvård ofta far väldigt illa; övergreppen mot placerade och  rättslösa barn har börjat uppmärksammas i media på senaste tiden, se t ex SvDs granskning av placeringen av familjehemsbarn/LÄNKAR/.

 

När du som har det tunga ansvaret att leverera underlag till domstolar i familjeärenden träffar barnen är det viktigt att du tänker själv och frågar dig t ex:

Kan det här barnet uttrycka sig fritt? Det betonas i förarbeten till artikel 12 i barnkonventionen gällande barnets rätt att få uttrycka en egen mening att barnet måste fritt kunna uttrycka sig utifrån korrekt information. Går det om barnet placerats och bara fått höra negativa saker om sina egna föräldrar, eller befinner sig hos fosterföräldrar som barnet är rädd för, eller barnet är hos en förälder som uteslutit den andra föräldern ur barnets liv och bara talar negativt om denna avskilda förälder?

Jag vill också vädja till dig att aldrig ställa barnet inför frågan att välja en av sina föräldrar. Det är ett omänskligt val att ställa ett barn inför. Det är vuxna runt barnet som måste ta ansvar för att besluta om boende, vårdnad och barnets kontakt med båda sina föräldrar. Barnet har en laglig och mänsklig rätt till familjeliv, men denna mänskliga och lagliga rättighet behandlas tyvärr oftast som en ickefråga. Snart borde den börja tas på allvar, så som Sverige redan i många år genom utslag i Europadomstolen borde ha gjort, enligt gällande regelverk.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s