LHS okt 2002, Ska terapeuter hjälpa eller stjälpa?

Oktober 2002 Lena Hellblom Sjögren, opubl.artikel

Ska terapeuter hjälpa eller stjälpa?

Gail Macdonald (1999): Making of an illness. My experience with multiple personality disorder, Laurentian University Press, Ramsey Lake Road Sudbury, Ontario, Canada P3E 2C6.

Gail Macdonald, en medelålders kvinna, trebarnsmor och före detta alkoholist har skrivit en bok. Den handlar om hur Gail när hon kommit ifrån sitt missbruk och börjat få ordning på sitt liv, bl a genom att återknyta kontakten med sina föräldrar, hörde en man föreläsa – och vad som därefter hände. Han var attraktiv, han föreläste om effekter av att växa upp i alkoholisthem och att man kan behöva experthjälp för att arbeta sig igenom smärta och besvikelser.

Gail ville bli stark, inte återfalla och hon ville bli en bra mor. Hon bad om en tid. Kontakten intensifierades, de träffades mellan terapisessionerna för promenader och kaffestunder. Gail blev alltmer isolerad från andra och alltmer uppknuten till sin terapeut.

När Gail fick sitt tredje barn ville hon ta en paus i terapin, men uppmanades att fortsätta av sin terapeut. Han antydde att hon visade tecken på att vara en person som utsatts för sexuella övergrepp och rekommenderade henne att läsa Ellen Bass och Laura Davis bok The Courage to Heal: A Guide for Women Survivord of Child Sexual Abuse, samt Davis Workbook for Sex Abuse Survivors. Gail köpte dem båda och läste dem.

Senare fick Gail svara på ”Differential Personality Questionnaire.” Hon fick veta av sin terapeut att hon lätt ”dissocierar.” Han satte igång att arbeta med hennes ”inner child” och introducerade den teknik som kallas ”guided imagery”, en visualisering vilken kan betecknas som en sorts hypnos. Genom total avslappning hittade Gail sin ”trygga plats” (safe spot) där hon i sitt inre satt under ett träd, hörde rinnande vatten, fåglar och tyckte det var skönt att vara. Hon beskriver det som att hon efter dessa ”utflykter” vaknade upp som om hon varit i djup sömn och att hon trodde att endast ett par minuter gått när det passerat en timme.

Hon uppmanades att skriva en speciell dagbok om sina drömmar. Terapeuten hade gått kurs i drömanalys och sa till Gail att mycket sanning finns i drömmarna. De hade talat mycket om Gails far och alltid negativt. Gail började drömma mardrömmar om sin far. Drömmarna innehöll delvis sådant hon visste hade hänt och så hemska saker, bl a inkluderande sexuella övergrepp, vilka hon inte hade några minnen av.

Hennes terapeut såg dessa mardrömmar som ett genombrott och förklarade för henne att barn ofta då de utsätts för övergrepp ”delar av” (split off) och lägger sina minnen långt inne i sitt undermedvetna tills senare, när de är starka och trygga nog att hantera dem.

Gail blev förtvivlad, hon trodde ju på sin terapeut, men kunde inte tro att hennes far var ett monster. Terapeuten hjälpte Gail att ta reda på varför hon var så upprörd genom att hjälpa henne att  i sitt inre komma till sin ”trygga plats” – och då fråga om det var någon mer där. Gails blev chockerad, skriver hon, över att finna, att det nu kändes obehagligt och över att hon såg andra där. Hon trodde hon förlorat förståndet och frågade sin terapeut varför hon hade andra barn i sitt huvud. Han försäkrade att allt var ok och frågade om hon någonsin hört talas om multiple personality disorder (förkortas MPD). Gail frågade, ”som Sybil?” (Det var den påhittade historia som på 1970-talet presenterades som ett autentiskt fall , blev film och påverkade massvis av människor att tro sig äga en stor mängd alternativa personligheter.)

Hennes terapeut förklarade att när barn traumatiseras tränger de ofta bort det som hänt (split off) därför att de är oförmögna att hantera de övergrepp de upplever. De personer Gail hade sett i sitt inre, förklarade han var hennes ”alters.”Var och en av dem bar minnen som hon inte orkat bära.

Gail började höra röster, blev förvirrad och deprimerad. Hennes terapeut var förtjust och talade åter om genombrott i terapin. Han förklarade att rösterna hon hörde var hennes ”alters.” Han sa att när de försökte tala med henne, och hennes undermedvetna blockerade deras röster, fick hon huvudvärk. Hon skulle släppa fram rösterna så skulle smärtan upphöra. Gail skriver:

”Hur dumt det än kan låta, jag trodde vid denna tid att dessa ´alters´ var verkliga, och att de var produkter av länge bortglömda sexuella övergrepp. Jag trodde att de var med mig sedan min barndom, men bara ´kom ut´ i terapi.”

Hennes terapeut talade med hennes olika ”alters.” Han ville att Gail skulle tillåta honom att integrera åtminstone en av dem. I sin journal (Gail har fått ut sina journaler, vilka bekräftar hennes berättelse) skrev terapeuten att de beslutat fokusera på ”Mark” (en av Gails ”alters”). Han skrev vid samma tillfälle att Gail var ”stabil” och ”på god bättringsväg.” När hon i själva verket var på väg att bli tokig.

Terapeuten förklarade för Gail att för att kunna integrera ”Mark” måste hon se det minne ”Mark” hade förvarat åt henne från barndomen. Hon måste känna minnet och tro på detta minne. Gail litade på sin terapeut och gick med på proceduren.”Mark” berättade, då Gails var i sin visualiserade värld omgiven av den ”imaginära mur” hennes terapeut sagt att han byggt runt hennes ”trygga plats”, om hur hon som liten blivit utsatt för sin fars sexuella övergrepp. Terapeuten var nöjd efteråt. Han menade att det varit en framgångsrik avreaktion. Gail mindes inte att fadern någon gång utsatt henne. Terapeuten sa då att hon inte skulle gå tillbaka till förnekelsestadiet (denial state).

Gail fortsatte terapin och blev suicidal. Terapeuten försäkrade att hon skulle bli bättre om hon fortsatte med terapin. Gail fantsierade om att dö och kände sig tom. Då föreslog terapeuten att hon och andra av hans klienter samt några av hans handledares klienter som hade samma diagnos skulle bilda en stödgrupp.

Till en början träffades kvinnorna som alla diagnosticerats lida av MPD (en tidigare i psykiatrihistorien oerhört sällsynt diagnos) en gång per vecka, ganska snart dagligen, alltid var någon i kris. Ilska, frustration var den vanligaste känslan. De var helt enkelt svartsjuka på varandra, har Gail funnit ut i efterhand. Alla i gruppen ägnade sig åt att på olika sätt skada sig själva, genom att bränna sig, eller skära sig med kniv eller rakblad, berättar Gail.

Gails olika ”alters” skrev dagbok, hon blev besatt av skrivandet. Hon kunde sedan en tid inte sköta sitt arbete tillfredställande, hon hade svårt att orka med hem och barn. Sömnpoblem hade Gail haft länge, men nu skrek hon på nätterna och skadade sig själv utan att hon visste om att hon gjorde det. Hennes man sa att nu var det nog och att hon måste sluta terapin innan hon blev helt galen.

Terapeuten försäkrade Gail att hon inte var galen. Han förklarade att hennes ”alters” agerade ut därför att de var arga för att hon inte lät dem prata. Självdestruktionen var deras sätt att försöka få hennes uppmärksamhet. ”Jesus, tänkte jag, mitt liv kontrolleras nu av ´alters´ som lever inuti mig och jag måste acceptera dem.”

Terapeuten började tala om att nunnorna och prästerna i den katolska skola där Gail hade gått hade utsatt henne för sexuella övergrepp. Gail förnekade att de gjort henne illa, men terapeuten lät sig inte övertygas, och Gail började tänka – och rita kors och knivar. Det brukar de som påstås vara offer för rituella satanistiska övergrepp göra (det var också i ropet vid denna tid).

Gail tvivlade och kände att hon blev allt sjukare, men försäkrades av terapeuten och stödgruppen att den obegripliga världen av ”alters” var verklig. Terapeuten stödde Gail att säga upp sig från sitt arbete och koncentrera sig på terapin. Han skrev i journalen att hon gjorde framsteg och nådde insikt.

Gails make sa till henne att hon måste sluta för terapin var som en sekt. Gail blev förtvivlad, skrek och grät och ringde sin terapeut, som tog emot henne samma kväll. Han skrek att hennes make utsatte henne för övergrepp och att hon måste lämna honom, annars ville inte terapeuten  hjälpa henne mer. Hon sa att hon inte var beredd att lämna sin make, bönade och bad att terapeuten inte skulle överge henne. Kort tid därefter upplöstes hennes äktenskap. Hennes beroende av terapeuten blev efter detta total.

Gail hittade ett brev som hennes far skrivit, ett brev hon upplevde var fyllt av kärlek och oförenligt med den ondsinte fader som hennes ”alters” talade om. Hon visade brevet för sin terapeut för att få honom att förstå att det måste vara ett misstag någonstans. Terapeuten sa att Gail måste läsa mellan raderna för att se att fadern var ett monster som levde i rädsla för att åka fast för sina brott mot Gail.

Gail blev allt sjukare och allt mer isolerad. Sedan hennes terapeut föreslagit att hon skulle integrera ytterligare en av sina”alters” och att de när det var gjort skulle fira med en flaska vin, sa Gail att det måste han förstå att hon, dotter till en alkoholist, själv missbrukare och nu spritfri, aldrig kunde göra.

Hon berättar att hon bara hade en människa utanför terapin som hon träffade, utom barnen. Det var en man som var gift med en stödgruppsmedlem och likt Gail varit med i Anonyma Alkoholister. Han frågade en dag om inte Gail ville att någon annan expert skulle bedöma henne. Då såddes ett frö av tvivel, ett frö som Gail i dag anser räddade henne till livet.

Hon ville ta en paus. Terapeuten godtog det under förutsättning att hon skulle återuppta terapin och komma tillbaka till stödgruppen. Gail märkte efter två veckor utan terapi eller stödgrupp att surret av röster i hennes huvud började försvinna, att hon slutade skada sig själv, att hon fick tillbaka lite aptit och att hon för första gången på flera år kunde sova en hel natt.

En kväll gick hon till stödgruppen och upptäckte att alla kvinnorna där var i mycket dåligt skick och inte verkade kloka. Hon bestämde sig för att aldrig mer komma tillbaka. Några kvällar senare såg hon terapeutens bil parkerad och bestämde sig för att hälsa på honom. Då såg hon att han inte var ensam, utan i sällskap med en annan kvinnlig patient, vilken han böjde sig över och kysste. Till Gail hade han försäkrat att han aldrig hade någon fysisk relation till en klient. Gail frågade sig nu: om han ljugit om detta, då kunde han väl ha ljugit om annat också? Hon bestämde sig för att söka upp en familjedoktor hon tidigare haft kontakt med, trots terapeutens varningar att denne inte var att lita på eftersom han inte trodde på behandlingen av MPD.

Nu började Gails mödosamma väg att bli frisk av de skador ”terapin” givit henne. Familjedoktorn hjälpte henne till en seriös psykiater, som förklarade för Gail att det hon fått uppleva hos sin terapeut var att jämföra med det som händer i en sekt.

Gail skriver att hon vet att det finns tusenstals kvinnor som fortfarande tror att allvarliga traumata i barndomen kan ha glömts bort (dissocierats) och komma fram i terapi. Om bara en av alla dessa ser ljuset med hjälp av hennes bok är hon nöjd, skriver hon.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s