Av RUDOLF SCHLAUG, med dr, Lund
LENA HELLBLOM SJÖGREN, fil dr, leg psykolog, Täby.
Även publicerad i Läkartidningen, vol 97, nr 43, 2000.
Socialstyrelsens allmänna råd från 1993 angående sexuella övergrepp hade fel och brister samt präglades av stor ensidighet.
Skriften har dessbättre dragits in under 1999.
Under en konferens i Linköping hösten 1994 överlade ett antal tillkallade experter, som emellertid ej ansåg att någon revidering av de allmänna råden var erforderlig (se svar till Handikappsombudsmannen, Dnr 62.3777/96).
I stort sett samma experter har anlitats som experter för att ersätta de gamla råden med något som skulle vara nytt och bättre. Expertrapporterna, som ersatt de gamla råden, kan ej sägas sammanfatta det aktuella kunskapsläget såsom Carl-Göran Svedin (Läkartidningen 20/00, sidorna 2523-4) och Monica Norrman och Elisabet Svedberg (Läkartidningen 30–31/00, sidan 3418) skrivit.
Socialstyrelsens expertrapporter redovisar inte, annat än undantagsvis, den kunskap som internationellt är erkänd vetenskap och grundad på beprövad erfarenhet. Det gäller sådana helt avgörande saker som hur förhörspåverkan kan minimeras, minnesfunktioner, suggestibilitet, tecken/symtom, skador, medicinska undersökningar.
Minne och suggestibilitet
Ett förslag i ett seriöst menat försök att sammanfatta kunskapsläget är att presentera hur långt forskningen har kommit t ex vad gäller minne, barns och vuxnas suggestibilitet samt orsaker till och behandling av anorexi som ej kan relateras till sexuella övergrepp.
Vidare bör den stora kunskap som finns om normalvariationer i unga flickors underliv presenteras, och de rekommendationer som finns för kroppsundersökningar av barn göras tillgängliga.
Likaså bör den forskning som finns och som visar att det inte går att orsaksrelatera några specifika symtom eller tecken till sexuella övergrepp förmedlas, liksom forskningen om hur barn kan förhöras så att barnet självt så långt möjligt blir uppgiftslämnare.
Systemfel i handläggningen
Den handläggning som förekommer gör att barn och familjer ofta far illa. Det handlar tyvärr inte om enstaka undantag utan om systemfel:
- Det är systemfel att socialtjänsten i praktiken ej sällan är överordnad rättssystemet. Instruktionen från Socialstyrelsen till socialtjänsten att fortsätta att ”skydda barnet” från en förälder då denna friats juridiskt från en anklagelse om övergrepp bör slopas.
- Det är systemfel att barnpsykologiska utredningar och/eller behandling och sociala utredningar ofta föregår och utnyttjas i den polisiära utredningen. Det är självklart oacceptabelt att åberopa terapi som bevis.
- Det är systemfel att anse att ”samhället” tar bättre hand om barnen än de föräldrar eller andra närstående som barnet har livslånga kärleksband eller rötter till.
- Det är systemfel att omhändertagande kan ske på godtyckliga grunder. Formuleringen i § 2 LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) som möjliggör detta bör ändras.
- Regeringsformen 1 kap 9 § föreskriver ”saklighet och opartiskhet” vid myndighetsutövning. De utredningar och intyg som görs i dag inom polis, socialtjänst och barnpsykiatri, då det väckts misstanke om övergrepp eller missförhållanden, följer i de flesta av de fall vi sett inte dessa regler. Det är ett systemfel.
Lär av fall som utretts felaktigt
Vi anser att man måste lära sig av de många fall vi och andra känner till där barn och familjer blivit lidande av att misstankar ej utretts förutsättningslöst, utan där man har sett som sin uppgift att få misstankarna bekräftade.
Det kan inte vara förenligt med svensk grundlag, med FN:s barnkonvention, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller över huvud taget med en demokratisk rättsstat att låta förhållandena förbli sådana som de för närvarande är.
Skyldig efter friande dom?
Ska en anklagad person efter en friande dom fortfarande få anses vara ”förövare” och barnet eller kvinnan ”offer”? Skall barnens kontakt med den friade personen förhindras, så som sker med hänvisning till de nu gällande skyddsinstruktionerna från Socialstyrelsen?
Detta grava missförhållande bör snarast åtgärdas, eftersom de skador som uppstår av ogrundade, onödiga och ofta långvariga separationer i barndomsåren aldrig kan gottgöras. Skadorna är irreversibla. Barndomsåren kommer aldrig åter.
Utnyttjade blir inte hjälpta
Självklart är det också så att det finns barn och vuxna som lider därför att de blivit utnyttjade utan att ha fått hjälp, i första hand så att missförhållandena brutits. De blir dock inte hjälpta av att barn som ej är offer för övergrepp behandlas som sådana, och än mindre av att utrednings- och behandlingsresurser upptas av fall där man konstruerar övergrepp.
Lär av det som inträffat
I några fall då misstankarna har fått växa har det gått så långt att barn har bragts om livet, eller oskyldigt anklagade fäder tagit sitt eget liv. Ett förslag är att lära av fallet ”Emma”, som beskrevs av farfadern, ambassadör Björn Elmér i en nyanserad DN Debatt-artikel (den 15 mars 1998). De ansvariga tjänstemän vi mötte på Socialstyrelsen, när vi ville diskutera dessa frågor, ansåg sig ej behöva lära något av detta eller andra fall.
Av Atle Haga-fallet i Norge – där två vuxna barn många år efter sin fars självmord framträdde och berättade om hur de under hela sin uppväxt lidit av att inte bli trodda då de sa att deras far ej utsatt dem för sexuella övergrepp – finns också mycket att lära om nödvändigheten av att utreda noggrant utan förutfattade meningar.
Återuppväckta minnen
Vi bör också lära av groteska brottmål som följd av påståenden om återuppväckta minnen av att ha bevittnat mord eller erfarit våldtäkter för decennier sedan. Ett mål i en svensk landsortstingsrätt kopierade en mycket omtalad rättssak i USA, Franklin-målet, om vilket expertrapportförfattaren Sven-Åke Christiansson uttalat att en vuxen dotters i hypnos ”återvunna minnen” var riktiga och den anklagade pappan skyldig.
I den nu åter aktuella saken om två läkares påstådda styckning av en kvinna har medlemmen av Socialstyrelsens vetenskapliga råd, likaså en av expertrapportförfattarna, Frank Lindblad, uttalat att den vid tiden för den utförda styckningen då 17 månader gamla dottern till allmänläkaren mer än ett år senare kunnat förmedla iakttagelser som vittne till styckningen. Något sådant vinner ej stöd av det vi vetenskapligt vet om barns minne och språk (Läkartidningen 24/99, sidan 2994).
Vår förhoppning är att Socialstyrelsens relativt nytillträdda generaldirektör skall få flera av verkets tjänstemän och anlitade experter att dela hennes uppfattning, framförd i Vetandets Värld i P1 den 7 juli 2000, om nödvändigheten av att förändra både riktlinjer och praxis i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Denna artikel publicerades också av FFI, Familjer mot Falska Incestminnen, FFIfakta,
Avskilda barn - Secluded children 