LHS: Hur ska barnevernet värna barnen? Artikel publicerad i Dagsavisen i maj 2014

 

Hvordan bør barnevernet verne barna?

Med referanse til min kollega, psykolog Einar C. Salvesen,som på en korrekt måde belyst situasionen, ville jeg prøve å bidra til å belyse det som benevnes som en tillitskrise mellom barnevernet og norske innvandrermiljøer.

I over 20 år har jeg jobbet som sakkyndig psykolog, også med oppdrag i Norge. Det som slår meg, er at vi i Sverige og Norge har relativt like utfordringer i forhold til spørsmålet om tillit til barnevernet. Etter min mening er problemet med tillit en følge av systemfeil; både det norske barnevernet og den svenske sosialtjenesten har motstridende funksjoner; De vil gi støtte og hjelp til barn og familier, og samtidig har de myndighet til å iverksette tvangstiltak. Det er ofte slik at når spørsmålet om tvang kommer opp, vil det i sterk grad påvirke de barn og voksne som er involvert, og som oftest til det verre. Det å bli fratatt sin mamma, sin pappa, eller begge deler, eller som voksen å bli fratatt sine barn, blir oppfattet av folk flest som en straff verre enn enhver annen tenkelig straffesanksjon.

De tvangsmidler som brukes av barnevernet i Norge og sosialtjenesten i Sverige, ofte gjennom akuttvedtak før undersøkelse er gjennomført og før saken har fått en rettslig prøving, betyr at barnets rettssikkerhet svekkes. Ofte fører akuttvedtak til en krenkelse av barnets juridiske og menneskelige rett til familieliv og rett til å bevare sin identitet.

I disse tilfellene er det ingen god klageadgang, fordi den instans som er ansvarlig for krenkelsen av barns rettigheter, er samme instans som har som oppgave å beskytte barnet. Det er ”systemet” med barnevernet/ sosialtjenesten som definerer hva som er barnets beste. De har makt til å definere problemstillinger, makt til å gripe inn og makt til å evaluere sine egne avgjørelser.

Det er vel kjent at maktfunksjoner må holdes adskilt dersom man ønsker å være en rettsstat verdig. Derfor mener jeg, og mange med meg, at barnevernet (og den svenske sosialtjenesten) bør reformeres slik at hjelp- og støttefunksjoner holdes adskilt fra funksjonen tvangsinngrep.

Det beste tiltaket for å bygge tillit i barnevernet, og for å få et barnevern som kan beskytte barn og gi barn og familier hjelp, ville være å ha et barnevern (sosialtjeneste) som utelukkende har denne oppgaven. Dette kan være organisert som et landsdekkende rådgivningssenter, for eksempel etter modell

fra Australia med såkalte «familierelasjonssentre» som har blitt bygget opp der. Disse sentrene, som gir råd og hjelp til barn og familier, ville måtte knytte til seg dyktige rådgivere, terapeuter og ikke minst meklere.

En annen myndighet, en tvangsmyndighet, vil være ansvarlig for å ta beslutninger vedrørende omsorgsovertakelse av barn. Denne myndigheten ville trenge dyktige etterforskere med kunnskap om barns behov og utvikling, kulturkompetanse og pålitelige avhørsteknikker – og med standardiserte etterforskningsmetoder basert på nasjonale retningslinjer, noe som mangler i dag. Et slikt myndighetsorgan vil bedre være i stand til å utarbeide et solid faktagrunnlag for å fatte velbegrunnede avgjørelser om tvangsinngrep – avgjørelser som så kan overprøves i en uavhengig domstol.

I et slikt medmenneskelig og rettssikkert system ville tillit kunne bygges.

Lena Hellblom Sjögren, filos dr, lisensiert psykolog

 

SVENSK:

Hur ska barnevernet kunna värna barnen?

Med anledning av inlägget från min psykologkollega Einar C. Salvesen vill jag försöka bidra till att belysa det som kallas tillitskrisen till barnevernet i norska invandrarmiljöer.

I drygt 20 år har jag varit verksam som psykologisk sakkunnigutredare, också med uppdrag i Norge. Det som slagit mig är att vi i Sverige och i Norge har likartade tillitsproblem till den samhälleliga barnavården. Som jag ser det beror det på ett helt grundläggande systemfel; både det norska barnevernet och den svenska socialtjänsten har oförenliga funktioner. De ska ge stöd och hjälp till barn och familjer OCH kan samtidigt ingripa med tvångsåtgärder. Det är ofta fråga om tvångsåtgärder som styr livet i andra banor för de inblandade barnen och för de vuxna runt barnen, oftast vad jag sett till det sämre. Att bli fråntagen sin mamma, sin pappa, eller båda, respektive att som vuxen bli fråntagen sitt barn upplevs av de flesta människor som ett värre straff än något straff som lagen känner.

De tvångsåtgärder som används av barnevernet i Norge och av socialtjänsten i Sverige, ofta akut, som vid tvångsomhändertagande, innan det gjorts en utredning och innan det skett en rättslig prövning innebär att barnets rättssäkerhet sätts ur spel. Ofta innebär det akuta omhändertagandet också att barnets lagliga och mänskliga rättighet till familjeliv och till bibehållen identitet kränks.

I dessa fall finns ingen att klaga till, ty den instans som ansvarar för det jag menar är kränkningar av barnen, är ju samma instans som har till uppgift att värna barnet. Det är i rådande system barnevernet/socialtjänsten som definierar vad som är barnets bästa. Denna myndighet har makten att definiera problem, makten att ingripa, makten att utvärdera sina egna beslut.

Det är väl känt att maktfunktioner måste hållas isär för att det ska gå att tala om en rättssäkerhet värd namnet. Därför menar jag, och många med mig, att barnevernet (liksom den svenska socialtjänsten) borde reformeras, så att hjälp- och stöd- funktionen hålls isär från tvångsingripandefuntkionen.

Det bästa för att bygga tillit till barnevernet och få ett barnevern som kan värna barn och ge barn och familjer hjälp, skulle vara att ha ett barnevern (en socialtjänst) som renodlat har denna uppgift. Detta skulle kunna organiseras som rikstäckande rådgivningscentraler med t.ex. inspiration av så kallade familjerelationscentra som byggts upp över hela Australien. Till dessa rikstäckande centra för råd och hjälp till barn och familjer skulle knytas kompetenta familjerådgivare, terapeuter – och inte minst medlare.

En annan myndighet, en tvångsmyndighet, skulle få ansvaret för att ta beslut om tvångsomhändertaganden av barn. Till denna myndighet skulle kompetenta utredare knytas, vilka utifrån kunskaper om barns behov, utveckling, tillförlitliga förhörsmetoder och olika kulturer, samt med standardiserade utredningsmetoder och utifrån nationellt utarbetade riktlinjer, vilka saknas i dag, skulle kunna presentera väl underbyggda beslut om tvångsåtgärder, beslut vilka skulle vara möjliga att rättsligt få överprövade i allmän domstol.

I ett sådant humant och rättssäkert system skulle tillit kunna byggas.

Lena Hellblom Sjögren, PhD, legitimerad psykolog

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s