”Läget i socialtjänsten är akut – socialsekreterarna hinner knappt träffa dem de ska hjälpa”. Så skrev Mia Tottmar den 2 augusti 2016 . Rubriken var ”Personalen flyr – ny plan ska rädda socialtjänsten.”

Två stora porträttbilder av unga politiker, liksom 88 % av socialsekreterarna kvinnor, upptog nästan halva artikeln. Dessa två ansvariga borgarråd omtalades inte veta hur stor del av Stockholms 1360 socialsekreterare eller av de 585 biståndshandläggarna, som var inhyrda. Kostnaden för en inhyrd konsult-socialsekreterare, 100 000 kr i månaden presenterades räcka till två fast anställda socialsekreterare med en lön på 34 000 kr i månaden.

Kan en ledning som inte vet vilka de faktiska kostnaderna är för den växande andelen bemanningsanställda på ett förtroendefullt sätt handha en plan för att ”rädda socialtjänsten”?

1987 sågs socionomutbildningen över( igen), denna gång av
enmansutredaren Björn von Sydow vilken menade att utbildningen inte
tillfredsställande levde upp till kraven på yrkesförberedelse och inte heller
gav en tillräckligt teoretisk fördjupning. I översynen framfördes också att
antalet lärarledda timmar i undervisningen måste ökas.

Då jag undervisade blivande socionomer i Stockholm för några år sedan kunde jag konstatera att de har få lärarledda timmar, har mycket självstudier i en mängd olika ämnen under korta tidspressade perioder, och att de inte kände till ramarna för sitt praktiska arbete som handläggare i socialtjänsten. De hade inte heller de långa sammanhängande och handledarledda praktikperioder som tidigare planerades ingå i denna utbildning.

Socialsekreterarna har en generalistutbildning: de vet lite om mycket.
De vet mestadels lite om den praktiska verkligheten och sin egen stora makt enligt gällande lagstiftning.
De vet mestadels lite om mänskliga rättigheter för barn och familjer, och om barns grundläggande behov, eller om hur man kan tala med barn för att påverka dem så lite som möjligt.
De har inga nationella riktlinjer.
De har inga standardiserade utredningsmetoder.
Dessa brister kan inte skyllas på socialsekreterarna; det är socialstyrelsens ansvar. Men socialstyrelsen har inte hjälpt socialsekreterarna genom att tillhandahålla tillförlitliga och väl utprövade utredningsinstrument eller nationellt giltiga riktlinjer.

Socialsekreterarna har fått ett rekommenderat formulär kallat BBIC som de allt oftare följer då de utreder. BBIC uttyds Barnets Behov I Centrum.

MEN barnets mest grundläggande behov, behovet av kärlek och bekräftelse från närstående som finns för barnet, oftast föräldrarna, och hyser villkorslös kärlek för barnet, nämns inte i detta formulär.
Socialsekreterarna som gör bedömningar och ger förslag till livsavgörande beslut för barn och familjer har således inga standardiserade metoder , inga nationella riktlinjer – och de har inget individuellt tjänsteansvar.
Trots detta är det i nuvarande system socialsekreterarnas utredningar, bedömningar samt förslag till beslut, som utgör grunden för först socialnämndernas och därefter domstolarnas  beslut som rör barn och familjer.

Samtidigt som socialsekreterarna ska hjälpa barn och familjer har de makten att omhänderta barnen med tvång.
Drastiskt sett skulle detta system kunna jämföras med att vända sig till en bödel för att få hjälp.

Jag tror att systemfelet att låta samma myndighet som ska ge råd och hjälp fatta tvångsbeslut måste ändras för att socialtjänsten ska ”räddas” – men framför allt för att rädda flera barn och familjer från de livstragedier som ofta skapas med nuvarande system.

I en utvärdering av socionomprogrammet gjord av Högskoleverket utvärdering ingick en bedömning av två externa experter, professor Bengt Börjeson och förbundssekreterare Gigi Isacsson. Bedömargruppen genomförde hösten 1999 endagsbesök på samtliga socionomutbildningar där de träffade företrädare för utbildningsledningen, lärare, övrig personal samt studenter. Bedömargruppen utarbetade på grundval av dessa besök tillsammans med de självvärderingar
som varje utbildning en rapport som kommenterades av Högskoleverket.

”Bedömargruppen skriver att ”man undervisar om samhället som om samhället inte fanns”. Ett sådant förhållningssätt är oroande och kan i värsta fall leda till att de blivande socionomerna både har bristande förmåga till inlevelse och brister i det etiska förhållningssättet till de människor som de kommer att arbeta med. I förlängningen leder ett sådant förhållningssätt också till att utbildningen inte ger en tillräckligt god förberedelse för professionen. Högskoleverket anser det viktigt att utbildningen speglar och förbereder studenterna på vad som väntar ute i verkligheten. Det är också viktigt att studenterna får arbeta med sig själva då de ofta kommer att bli sitt eget arbetsinstrument. Brist på förståelse, inlevelse, empati och självförståelse kan leda till brist i professionell självständighet. Ett led i ett sådant arbete är att krav ställs på att lärarna har en god verklighetsanknytning. Med detta avses praktisk kunskap om hur socionomers arbete gestaltar sig i verkligheten.”

Har de år 1999  påtalade bristerna åtgärdats?
Har något gjorts åt bristen på tillförlitliga utredningsmetoder?
Har systemfelet identifierats?
Av det jag kunnat observera blir svaren på de tre frågorna tyvärr: Nej.

Kanske är det nyckeln till det som kallats ”socialtjänstens kris”?