Vårdnadstvist och LVU – parallella processer, obesvarat brev till riksdagens tvärpolitiska barngrupp 2012

Till socialutskottets ordförande Kenneth Johansson

Och Riksdagens tvärpolitiska barngrupp

 

9 augusti  2012

 

Några idéer och kommentarer för att främja barnets bästa i samband med separation och vårdnadskonflikter 

Mot bakgrund av drygt 20 års erfarenheter som oberoende utredande psykolog i huvudsakligen svåra vårdnadsmål och sexualbrottmål i både Norge och Sverige skriver jag några funderingar till er i ansvarig politisk ställning med fokus på barnets bästa.

  1. I Sverige, liksom i Norge, finns det stora paralleller mellan vanliga vårdnadstvister  och LVU-mål (i Norge kallat barnefordeling- och barnevernsaker ).1  Ingen enskild faktor i något barns liv runt om på vår jord är viktigare för att befrämja  barnets hälsa och utveckling än att tillgodose barnets grundläggande behov av kärlek/acceptans från föräldrarna (eller de som finns för barnet som nära vuxna i föräldrarnas ställe).2
  2. Om barnet avvisas, eller upplever sig avvisat, så som ofta sker i samband med separation i både i vårdnads- och LVU-fallen då barnet avskiljs från en förälder, far barnet illa.
  3. I de svåra vårdnadskonflikter som allt oftare utvecklas i vårdnadsärenden,3  liksom i LVU-mål, blir fokus ofta på de vuxna och inte på barnet och barnets grundläggande behov av, och lagliga och mänskliga rätt till 4 sina föräldrars kärlek/acceptans.
  4. I de allra svåraste vårdnadskonflikterna kan barnet ställas inför ett omänskligt val som inget barn skall behöva ställas inför: att välja mamma eller pappa i vårdnadsmålen och/eller att acceptera att en älskad förälder ersätts av en fosterförälder utsedd av socialtjänsten i LVU-fallen.5 Mig veterligt finns ingen forskning till stöd för att en uppväxt hos främmande personer är bättre för barnet än att bli kvar hos sin biologiska familj som socialtjänsten/barnevernet  anser bristfällig på olika sätt.6
  5. Den lojalitetskonflikt det innebär för barnet  att avskiljas från en förälder, då det inte finns en substantiell grund  med dokumenterad vanvård, missbruk, eller grova upprepade övergrepp, kan medföra en kronisk stress, skadlig både för barnets immunförsvar och för barnets psykiska hälsa. En del barn kan utveckla anpassningsstrategier så att det ytligt sett inte blir synligt att de skadats av de psykiska övergrepp mot barnet  som avskiljandet  i kombination med påverkan på barnet  till eget avståndstagande  från den avskilda föräldern för med sig.
  6. När barnet före avskiljandet från en av barnet älskad förälder fått leva med denna förälder så att  en frisk anknytning etablerats, finns större förutsättningar att hjälpa barnet ur den gisslansituation7 det innebär för barnet att hållas hos den ena föräldern eller i ett fosterhem  – utan kontakt med den andra föräldern/föräldrarna. Gisslansituationen kan jämföras med det så kallade Stockholmssyndromet. Barnets identifikation med ”gisslantagaren” , dvs. den förälder som tvingat barnet att också separera från den andra  föräldern, eller fosterföräldern som socialtjänsten utsett som förälder, och som inte vill att barnet skall ha kontakt med sin biologiska  förälder, är lättare att bryta om det en gång funnits  en god anknytning.
  7. Barnet i en gisslansituation, vilket är det samma som en psykisk övergreppssituation,  bör få hjälp att komma ur denna för barnet skadliga situation, liksom barnet som utsätts för sexuella övergrepp eller annan fysisk misshandel. För att kunna ge barnet adekvat hjälp behövs kunskap om barnets grundläggande behov och kompetens att förutsättningslöst 8 utreda barnets faktiska situation hos anställda inom socialtjänsten (barnevernet), sakkunniga, advokater och domare.9
  8. För att inte förvärra barnens utsatta situation i svåra vårdnadskonflikter och för att kunna tillmötesgå kravet på att i alla beslut och åtgärder som berör barn i första hand ta hänsyn till barnets bästa behöver alla professionella runt barnet och familjen arbeta för att barnet skall kunna behålla/få vardaglig kontakt med sina föräldrar så snabbt som möjligt. En sådan samarbetsmodell utifrån barnets behov finns sedan en tid lagstadgad i Tyskland, den s.k. Cochemmodellen.10
  9. För att personer  i olika professioner runt barnet i svåra vårdnadskonflikter skall kunna ge hjälp och stöd till barnet i stället för att bidra till att barnet far ännu mer illa behöver också i i Sverige och i Norge  kunskaperna om barns behov av kärlek/acceptans från sina nära och kära  fördjupas och tillförlitliga utrednings- och riskbedömningsmetoder utvecklas. Enligt min mening  råder det stora brister vad gäller kunskapsutveckling vid sidan av det politiskt korrekta som sedan några decennier tar utgångspunkt i mäns våld mot kvinnor (och försummar att mäns våld mot män är ett stort problem, liksom kvinnors våld mot män).  Men framför allt är bristen på tillförlitliga utredningsmetoder och instrument för att på ett allsidigt och pålitligt sätt kunna bedöma risker för barn, sedda i ett längre perspektiv (gärna ett livsperspektiv) besvärande.

 

Denna brist kan ansvariga politiker liksom riksdagens tvärpolitiska barngrupp arbeta  för att avhjälpa.

 

Separat sänds informationsblad om den bok som nyligen utgivits på Studentlitteratur och som handlar om barnets rätt till familjeliv. I slutkapitlet har jag formulerat 10 förslag för att kunna skapa förutsättningar för att kunna tillavarata barnets bästa i samband med separation och vårdnadstvister.

 

Med vänliga hälsningar

Lena Hellblom Sjögren, leg psykolog fil dr