Funderingar och frågor nedskrivna i oktober 2016 av Lena Hellblom Sjögren

Socialtjänsten i Järfälla kommun kände sig kritiserade av att medlemmar i Barnets Bästa delat ut flygblad och kallat kommuninvånarna till möte den 13 oktober 2016 med kritisk genomgång av det utredningsförfarande som tillämpas inom socialtjänsten: Socialtjänsten POLISANMÄLDE då Barnets Bästa och angav att flygbladsutdelarna uppfattats tillhöra socialtjänsten, dvs. vara myndighetsutövare.

Vad är det kommunernas socialförvaltningar själva gör i allt högre grad ? Jo, de delegerar sitt myndighetsansvar till privata bolag, som t ex hittar ”familjehem”, eller gör utredningar. /Enligt sociologen Stefans Carlsson är ”familjehem” en cynisk beteckning för att  byta upp barn från sina familjer och placera dem hos främmande personer som får betalt. Därför kallar jag dessa i stället för fosterhem, den beteckning som också känns igen internationellt./

Det var illa redan som det var med att de stackars socialsekreterarna med 3.5 års generalistutbildning, utan några standrardiserde utredningsmetoder och utan riksbedömningsinstrumnt, redan tidigare underlät att som myndighetspersoner iaktta saklighet och opartiskhet så som grundlagen kräver.

Det var ialla redan som det var att dessa myndighetsutövare, vilkas utredningar utredningar utgjorde domstolarnas underlag, inte respekterade barnens lagliga eller mänskliga rätt till familjeliv.

Nu med kontrakterade bolagsanställda som har intressen av att behålla sina uppdrag, blir det ännu värre. Också i domstolarna som förlitar sig på underlaget de får från socialtjänsten/socialnämnden behandlas ofta vad jag sett grundlagsskyldigheten om opartiskhet och saklighet, samt barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv som icke-frågor, dvs inte alls.

Nu med den nya ordningen då myndighetsansvaret så att säga avtalas bort i kontrakt med privata bolag, inte sällan ägda av stora koncerner, sätts grundlagens krav, samt barnens och deras familjers lagliga och mänskliga rättigheter, utifrån det jag kunnat observera i de mest komplicerade familjemålen, helt ur spel. Kommuninnvånarnas skattepengar kan användas till att få  ett kontrakt med ett placerande bolag  som erhåller 84 000 per placerat barn och månad, varvid fosterföräldrarna erhåller knappt häften av denna ersättning per placerat barn och månad. Med fem fosterbarn blir det en månadsinkomst på ca 165 000 – och en stor vinst för välfärdsbolaget.

Det visar sig i flera fall att det är placeringsbolagets anställda personal som beöker fosterhemmet och rapporterar till socialtjänsten, som i sin tur gör ”bedömningar som underlag för beslut i socialnämderna, där fritidspolitiker i till synes demorkatisk ordning fattar de beslut de fått sig förelagda genom sina tjänstemän. Dessa politiska beslut som inte vilar på någon utredning värd namnet, utan hörsägen och subjektiva tyckanden, utgör därefter underlag för de rättsliga besluten av livsavgörande karaktär för barnen, Detta innebär att barnen blir rättslösa. Trots allt tal om barnperspektiv och att alla ska lyssna på barnen och i första hand ta hänsyn till barnens bästa. De placerade barnen, både de som omhändertagits i s.k. samhällsvård, och de som med stöd av samma lag, Lagen om Vård av Unga, LVU, placerats hos den förälder som socialtjänsten allierat sig med,  har mycket svårt att  utveckla en egen vilja.

Det är fråga om parallella processer; på likartat sätt som socialsekreterarna  per automatik allierar sig med dem som de kontrakterat då de placerat barn hos främmande personer , allierar de, eller familjerättssekreterarna, sig med den ena föräldraparten i en vårdnadskonflikt. I dessa fall har de inte heller några utredningsmetoder eller riskbedömningsinstrument, utan väljer oftast  godtyckligt ut vissa inhämtade fakta, samt de uppgifter av hörsägenkaraktär, ryktesbaserade, eller helt enkelt förtalsuppgifter, som de fastnat för, och gör likaså ”bedömningar” om vilken av föräldrarna som är mest lämplig för att få ensam vårdnad, eller boendet och om något så kallat umgänge ska förekomma / också ett cyniskt ord eftersom vi vet genom forskning och erfarenhet att barnet behöver kärlek och kontakt med båda sina föräldrar/.

Det är inte bara fråga om parallella processer som gör barnen oförmögna att utveckla en egen vilja och att kunna uttala en egen mening, utan handlar om processer som skadar barnen och gör dem rättslösa. Systemet riskerar att sätta den demokratiska rättsstaten ur spel. Något som jag inte tror att någon vill ska ske.

Antalet vårdnadskonflikter i domstol har ökat mycket sedan lagändringen 2006. Det har nu blivit besvärande också för politiker på riksnivå.

Att göra barnkonventionen till svensk lag kommer som jag ser det inte att göra någonting bättre, men det kan se bra ut.

Till det tragiska och oroväckande hör att det inte finns några belägg i vare sig forskning eller ackumulerad mänsklig erfarenhet för positiva effekter av att avskilja ett barn från en förälder som givit barnet kärlek och bekräftelse samt bevisligen inte skadat barnet, men som förtalats av den andra, lika lite som det finns positiva effketer av att avskilja ett barn från hela barnets rotsystem.

Forskningen visar att barn som placerats i s.k. samhällsvård riskerar att i högre utsträckning misslyckas i skola/arbetsliv, hamna i drogberoende, i kriminalitet, inom psykiatrin, eller ta sina liv. Detta är således kända och mycket allvarliga risker, som naturligtvis måste vägas mot de ev. risker som identifieras hos en förälder eller föräldrar som inte anses goda nog att ta hand om sina barn. Men det händer inte vad jag vet.

Systemet  cementerar tyvärr sig självt genom alla de egenintressen som finns inbyggda i systemet.

Är det dags för de medborgare som inte tycker att det är ok att skattepengar används för att  skada barn och berika några få att kräva att kommun- och stadsdelsrevisorer ska granska hur skattemedlen används – och kräva förändringar? Är det dags att polisanmäla de myndighetspersoner som avtalar bort sitt myndighetsansvar, grundlag och mänskliga rättigheter? Är det dags att särskilja den myndighet som har en polisiär funktion från den som har till uppgift att hjälpa barn och familjer?