Psykologisk barnmisshandel och barnets bästa

Lena Hellblom Sjögren 14 november 2016
Det händer att domstolar fattar beslut om att ett barn inte ska behöva ha kontakt med sin mamma eller sin pappa. De fall jag refererar till  är fall där den förälder som barnet inte ska behöva träffa är en frrälder som itne befunnits ha vanvårdat barnet, misshandlat eller utsatt barnet för sexuella övergrepp. Besluten fattas med hänvisning till att det är barnets vilja att inte ha någon kontakt med sin mamma eller pappa . Jag ser detta som att vuxensamhället abdikerar från sitt ansvar som vuxna. Att överlåta till ett barn, oavsett ålder och mognad, att fatta ett sådant livsavgörande beslut är inte rimligt. Barnet kan inte överblicka konsekvenserna. Ett exempel är från maj 2016. Då fattade Göta Hovrätt beslut om att en mamma skulle få ensam vårdnad. Barnet skulle inte behöva ha kontakt med sin pappa!  Varför? Jo, därför att barnet, inte ville det! Enligt både tingsrätt och hovrätt fanns en väl dokumenterad påverkan från mammans sida av barnet att ta avstånd från sin pappa. Det denna mamma ägnat sig åt kallas föräldraalienation
(se ca 1000 referenser i nyöppnad databas httpasg://mc.vanderbilt.edu/pasg/ )
Det finns ett  starkt behov av ett svenskt prejudikat i detta slag av tvistiga familjemål som innebär en hittills ouppmärksammad form av psykologisk barnmisshandel
(se den nya diagnosen ”psychological abuse” i DSM-5).
Psykopatologin finns beskriven i ett kapitel om föräldraalienation i en handbok från Springer förlag. (2014. Hooper, Lisa M. et al. Models of Psychopathology . Generational Processes and Relational Roles).
Effekter av att oberättigat avskiljas från en förälder under barndomen är ett trauma jämförbart med andra trauman som statistiskt sett påverkar hjärnans utveckling, och kan ge upphov till ett antal olika personlighetsstörningar.
(2002. Teicher, M.H. Scars that won´t heal: The Neurobiology of Child Abuse, Scientific American, March 2002).
Andra effekter inkluderar depressiva störningar och högre risk för självmord .
(2015. Jackson, Nakazawa, D. Childhood disrupted: How Your Biography Becomes Your Biology, and How You Can Heal).

 
Det är angeläget att skydda ett växande antal barn från allvarliga skador i sin hälsa och utveckling
Ofta får den förälder som tar kontrollen över barnen stöd av myndighetspersoner som tror att denna förälder är den som skyddar barnen. Därmed bidrar dessa myndighetspersoner till att förvärra situationen för barnen.
Att en förälder påverkar barnen till att inte vilja ha kontakt med den andra föräldern är inte förenligt med det som är barnets grundläggande behov av att få kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar för att inte skadas i sin hälsa och utveckling. Förfarandet innebär också att barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv kränks.
Utifrån den kunskap som finns om barnets grundläggande behov, Föräldrabalken art 6:2, och EMK art 8, samt BK art 12 , kan barnets bästa allmänt definieras enligt nedan:
Barnets bästa är att få  tillräckligt god omvårdnad, kärlek och bekräftelse  i  vardaglig kontakt med båda sina föräldrar och dessas nätverk (eller de som varaktigt under barnets uppväxt finns för barnet i föräldrarnas ställe), inte kvarhållas eller bortföras (varken till annat land eller inom landet), inte utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp, få sin rätt till familjeliv och bibehållen identitet respekterad, samt ha rätten att fritt uttrycka sin egen mening, om förhållanden som barnet har korrekt information om samt ålder och mognad att förstå, utan att någonsin ställas inför att välja en av sina föräldrar framför den andra.  

 

Att som förälder motarbeta barnets kontakt med den andra föräldern är inte förenligt med barnens bästa. Det är fråga om en allvarlig form av föräldraalienation om nedanstående åtta symtom är för handen:
kraftigt nedvärderande av den avskilda föräldern,
vaga och ofta absurda rationaliseringar för detta nedvärderande,
brist på ambivalens,
barnet tror att det är barnets egen vilja att inte ha kontakt,
reflexmässigt stöd till den förälder som tagit kontrollen över barnet,
hänsynslös behandling av den avskilda föräldern utan ånger eller skuld,
närvaro av lånade ord och scenarier, och
spridning av fientligheten till den avskilda förälderns hela familj.
Att påverka barn till avståndstagande från en tidigare älskad mamma eller pappa är som nämnts inledningsvis, en form av psykologisk barnmisshandel (child psychological abuse) enligt de kriterier som finns för denna nya diagnos i 2013 års utgåva av den internationellt använda diagnosmanualen, DSM-5 (s 719). Ytterligare en ny diagnos i DSM-5, barn påverkat av kris i föräldrarelationen (child affected by parental relationship distress) beskriver föräldraalienation, utan att nämna begreppet.

 
En domstol kan hjälpa barn som påverkas att ta avstånd från en förälder
I de flesta fall då ett förhållande bryts och det finns barn kommer de vuxna efter en tid fram till en lösning för organisering av vardagslivet som fungerar och tar hänsyn till barnens behov av att behålla en vardagskontakt med båda föräldrarna. Men i ett ökande antal fall, ibland i kombination med anklagelser mot den andra föräldern, eskaleras en svårartad konflikt som skadar de involverade barnen. Domstolsprocesser blir ofta utdragna i tiden vilket inte är förenligt med barnens bästa. Dessutom bidrar själva processandet enligt nuvarande system, oförenlig med den s.k. Cochem-modellen, till att föräldrarna med egentligen gemensamma intressen av sina barns bästa kommer allt längre från varandra. Cochem-modellen är en etablerad konflikt-och försoningsmodell som utarbetats i Tyskland. (2007. Rudolph, J.. Du bist mein Kind. ´Cochemer Praxis´- Wege zu einem menschlicher Familienrecht. Se också föredragav denne domare från 2014 på konferens om gemensam vårdnad, http://www.endstation-kindeswohl).
Barn som befinns vara försatta i en övergreppssituation de inte kan värja sig mot, eller själva ta sig ur måste få utomstående vuxnas stöd att komma ur övergreppssituationen. Framför allt är det domare som kan göra skillnad. Domaren Michele Lowrance, som medverkade i den senaste internationella handboken om föräldraalienation, skrev:
”Alienatorer använder rädsla. De säger saker som ´Barnen är inte trygga med den andra föräldern.´  De säger till mig att den andra föräldern är något barnet bör oroa sig för- Övervakat umgänge, vilket ofta efterfrågas av en alienerande förälder, förstärker budskapet att den utsatta föräldern är för farlig för att  lämnas ensam med barnet. När domstolen beslutar om detta ( såvida det inte är klart berättigat) sänder det ett budskap till barnet att domstolen  också tycker att den utsatta föräldern är farlig.
De alienerande föräldrarna använder denna rädsla och behandlar den utsatta föräldern som en sjukdom som måste avlägsnas. De gör barnets överlevnad avhängigt av det. Så barnet   eggat av rädsla, måste frigöra sig från föräldern utan rätten att sörja förlusten- Detta är lemlästande omständigheter. Den resulterande höga graden av allvarlig ångest, depression, undandragande, försenad utveckling och självdestruktiva beteenden har träffande hänvisats till som emotionella övergrepp av ett barn, och vi domare är den enda som kan stoppa detta.”
(2013. A Judge´s perspective on parental alienation, i Lorandos, D., Bernet, W., Sauber, S.R. (eds). Parental Alienation. The Handbook for Mental Health and Legal Professionals, s 504, min övers.).
I ett växande antal domar, globalt sett, men också en del svenska domar, kan glädjande not noteras att vårdnaden förs över till den förälder som förstår att barnet behöver ha kontakt med båda sina föräldrar för sin egen skull. Den brittiska HD domaren Mrs Justice Parker dömde i december 2013 ensam vårdnad till en pappa för tre bröder, domaren hänvisade till att mamman manipulerat dessa barn till att säga att de inte ville vara med sin pappa och att ta kraftigt avstånd från honom. Denna domare uttalade:
”Föräldrar som hindrar relationen med antingen mor eller far påför omätlig skada på sina barn och det är på tiden att de professionella verkligen förstår det.”
(Se artikel ”High Court judge says warring parents cause ´untold damage ´to children”, GMT 23 Dec 2013).

I domslut från många länder, samt från Europadomstolen, har domare kommit till likartade slutsatser. I en av många domar gällande det i hela västvärlden växande antalet vårdnadskonflikter där barn farit illa av att förlora kontakten med sin ena förälder, i samband med att föräldrarna separerat, står:
”Dessa barn har alienerats från sin far av sin mor…Hon förgiftade psykologiskt deras medvetande , trots sin kärlek och tillgivenhet för dem. Rätten finner att barnen inte kommer att ha någon relation med sin far om de blir kvar i sin mors vård. Rätten finner, vidare, att de kommer att fortsätta att bli psykologiskt skadade om de fortsätter att bo med sin mamma.”
(Ur dom i Canada 1999 citerad i Fidler, Bala, Saini: Children Who Resist Postseparation Parental Contact, Oxford University Press 2013 s 237).
Andelen barn som alieneras i olika grader (mild, måttlig, allvarlig) i samband med föräldrarnas separationer har uppskattats till ca 25 %, utifrån ett flertal studier i USA allt sedan 1980-talet.(Lorandos, D. Parental Alienation i 2014. Morewitz, S.J., Goldstein, M.L. (eds) Handbook of Forensic Sociology and Psychology, Springer Science+Business Meida NewYork.)
I USA har nyligen inom Colorado Parental Alienation Project doktorerna Jennifer Jill Harman och Zeynep Bringen uppskattat att det rör sig om alienerade barn i så många som 22 miljoner familjer (intakta, separerade, skilda).(2016. Parents Acting Badly. How Institutions and Societies Promote the Alienation of Children from their Loving Familes).

 
Hur ska barnets egen mening, barnets vilja, tolkas?
Juridikprofessor Johanna Schiratzki uttalade sig mot att låta barnets vilja vara rekvisit för slitande av vårdnadstvister, om barnet utsatts för påverkan, hon skrev:
”I enlighet med vad som anförts i motiven, men i motsats till HDs praxis, bör t.ex. barnets vilja inte tillmätas betydelse om barnet utsatts för påtryckningar att välja en förälder. Iakttas inte en sådan försiktighet, kan lagstiftningen om barnets vilja leda till att barnet regelmässigt utsätts för påtryckningar att ta parti för endera föräldern. Det i sin tur betyder att fokus kommer att ligga på barnets val av förälder, inte på barnets fria önskningar och situationen i stort.” ( 1997. Vårdnad och vårdnadstvister, s 356.)
I förarbetena till art. 12 i barnkonventionen betonas vikten av att barnet fritt får uttrycka sin mening. Det betyder att barnet inte skall befinna sig i en situation där barnet är utsatt för påverkan och känner sig pressat att säga det som förväntas av de vuxna som barnet är beroende av och/eller av dem.
Det behövs inga uttalade suggestioner för att barn ska känna av vad de vuxna runt dem förväntar sig av dem, det räcker med blickar, tystnad, hummanden, ansiktsuttryck, tonfall, gester osv. Stephen Ceci och Maggie Bruck har genomfört en lång rad experiment med barn i naturliga situationer. (T.ex förskolan, barnläkarbesök, se deras bok 1995. Jeopardy in the Courtroom. A Scientific Analysis of Children´s Testimony, American Psychological Association, Washington).
Dessa suggestibilitetsexperiment i kombination med experiment med vuxna i naturliga situationer utförda av minnesforskaren Elisabeth Loftus har givit oss kunskap om att minnet inte bara kan omformas utan också att minnen av sådant som aldrig har hänt kan skapas. Detta kallas falska minnen (1994. Loftus, E, Ketcham, K. The Myth of Repressed Mamories. False Memories and Allegations of Sexual Abuse).
Falska minnen av en förälder kan formas då barnet lever avskild från den ena av sina föräldrar, eller från bägge, och påverkas av uppgifter om föräldern baserade på omgivningens oftast helt igenom negativa mentala bilder av dessa föräldrar. Det krävs kunskap för att identifiera barnets utsatta situation. Richard Warshak ger upplysningar om hur situationen kan hanteras och praktiska tips. (2015. Journal of the American Academy of Matrimonial Lawyers, 2015:28), samt även en domares intervju med Warshak på Youtube  (https://www.youtube.com/watch?v=ftgjJ8HLEOY&app=desktop).
Barn som utifrån icke kontrollerade hörsägenuppgifter, eller alltför förhastade tolkningar eller bedömningar, tvingas leva separerade från den ena av sina föräldrar (eller bägge), kan lätt påverkas så att de själva börjar tro att föräldern gjort dumma saker och är farlig. Barnen uttalar då oftast, som om det var deras egen mening, att de inte vill träffa, eller ha någon kontakt med sin mamma eller pappa. Detta kan dock inte tolkas, även om barnen är äldre än 12 år, som barnens genuina vilja. (Hellblom Sjögren, L. Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldraalienation, 2012, 2013).
Att i ett läge med dokumenterat oberättigat avskiljande och påverkan på barnet ta barnets uttalade vilja som utgångspunkt för att befästa status quo innebär ett svek mot barnen. Barn kan inte så som redan nämnts, trots att de uppfattas som mogna och bestämda, ta ett välinformerat beslut om de ska eller inte ska ha en relation med en förälder, och till synes själva ”välja” bort sin pappa.
Det är de vuxna runt barnen, framför allt domstolen, som måste ta ansvar för ett sådant för barnet livsavgörande beslut som att fortsätta att beröva barnet kontakten med en levande förälder. Barnen kan inte överblicka skadeverkningarna för sin egen hälsa och utveckling. Det måste de vuxna runt barnen göra. Se inlägget på denna blogg om Cochem-modellen av den tyska psykologen Ursula Kodjoe.

 
Barnets bästa behöver ses i ett livsperspektiv
Ett enkelt psykologiskt test, Parental Aceptance-Rejection Questionnaire (PARQ), har utvecklats under mer än fyra decennier av den välrenommerade antropologen Ronald Rohner och hans medarbetare. Det har använts i hundratals forskningsprojekt i ca 60 länder. Nyligen har det visat sig användbart för att särskilja barn som har berättigad grund för att ta avstånd från en förälder (s.k. estrangement) från barn som påverkats att ta avstånd från en förälder. Resultatet av en genomförd studie visar att alienerade barn upplever den förälder som de är beroende av extremt positivt, och den avskilda föräldern extremt negativt, medan barn med berättigad grund till sitt avståndstagande har  medelmåttiga upplevelser av båda föräldrarna. Detta test skulle kunna användas för att få referenspunkter för jämförelser i socialtjänsternas reguljära arbete, där hittills inte ett enda standardiserat utredningsinstrument används, samt för att identifiera föräldraalienation.
(2016. Bernet, William, Öngider-Gregory, Nilgun, Reay, Kathleen, M, Rohner, Ronald, P. An Objective Measure of Splitting in Parental Alienation: The Parental Acceptance-Rejection Questionnaire).
I en stor metastudie, dvs. en granskning av ett stort antal vetenskapliga undersökningar från många länder bekräftades det som också utifrån ackumulerad mänsklig erfarenhet är känt, nämligen att barnets mest grundläggande behov för att må bra och utvecklas väl är att få kärlek och bli bekräftad av sina föräldrar (eller av dem som varaktigt finns för barnet i föräldrarnas ställe). Det är således för barnets egen skull, för barnets bästa, för att barnet inte skall skadas vare sig psykiskt eller fysiskt, som barnet behöver få växa upp i vardaglig kontakt med båda sina föräldrar, och inte avskäras från sina rotsystem. (2012. Khaleque, A., Rohner, R. Transnational Relations Between Perceived Parental Acceptance and Personality Dispositions of Children and Adults. A Meta-Analytic Review, Personality and Social Psychology Review May 2012 (16):2, 103-115.)
Det är, trots nya familjekonstellationer, fortfarande oftast mor och far som ger barnet villkorslös kärlek, närhet, omtanke och omvårdnad som barnet behöver för att inte skadas i sin egen hälsa och utveckling. I de flesta fall byggs livslånga kärleksband mellan barn och föräldrar. Utifrån generell mänsklig erfarenhet vet vi att barn har behov av kärlek för att barnet skall kunna växa upp till en hel och harmonisk människa. När John Bowlby sökte den term som bäst beskrev den fundamentala grundstenen för barnets utveckling prövade han med både kärlek och band, tills han fastnade för ”anknytning.” Barnen anknyter till både mamma och pappa och har behov av, och rätt till, en nära och regelbunden kontakt med dem båda. Det är viktigt för att barnens hälsa och utveckling inte skall skadas långsiktigt.
Professor Craig Childress, som skrivit ingående om det centrala kännetecknet för föräldraalienation som ett sönderfall av just barnets anknytningssystem, har formulerat följande:
”Den alienerande föräldern försöker även få med andra, så som barnhjälpsorganisationer, domstolen, och terapeuter, i sin centrala mission att ”skydda barnet”. Detta uppspelade föräldra- barndomstrauma berövar barnet en autentisk barndom, och ersätter denna med en förvanskad roll i ett falskt drama.”
(2013. Reconceptualizing Parental Alienation: parental Alienation Disorder and the Transgenerational Transmission of Attachment Trauma, s 17 min övers.)

Detta handlar också den tidigare nämnda boken av Jill Harman och Zeynep Biringen om på ett föredömligt sätt.
Detta slag av påverkan, inte bara från en alienerande förälder, utan också från andra vuxna som barnet uppfattar som auktoriteter, ger barnet livslånga skador, inte minst identitetsstörningar. Det har många alienerade barn i vuxen ålder vittnat om. (Se t ex. 2003. Finkelstein, C. S. The Heart of and Abducted and Alienated Child, i von Boch-Galhau, W, Kodjoe, U, Andritzky, W., Koeppel, P. (eds.) The Parental Alienation Syndrome. An Interdisciplinary Challenge for Professionals Involved in Divorce, samt ny dokumentärfilm utlagd på nätet om Cecilie/Sarah Finkelsteins fall).
På senare år har flera undersökningar gjorts, vilka visar att växelvis boende är det bästa för barnen när föräldrarna går skilda vägar. (2015. Turunen, J. Shared Physical Custody and Children´s Experience of Stress, Families and Societies. Working Paper Series 2015:24 /European Union programme/ ).
Norska tonåringar som följdes upp vid tre olika tillfällen, vilka fått dela vardagsliv med båda föräldrarna, rapporterade färre psykiska problem i jämförelse med dem som inte hade regelbunden kontakt med båda sina föräldrar. (2013. Frizell Reiter, S., Follesoy Kaldhol, E., Meland , E. Impact of divorce and loss of parental contact on health complaints among adolscents, Journal of Public Health.2013 p 1-8.)

Utan egna möjligheter till korrigeringar genom egen kontakt med den förälder som barnet oberättigat avskilts från tar barnet till sig sin omgivnings negativa uppfattningar, och utvecklar själv föreställningar om den avskilda föräldern som dum eller t.o.m. farlig. En sådan påverkan, utan egen vardaglig kontakt med båda föräldrarna, leder i de svåraste fallen till att barnet själv uttalar att barnet inte vill träffa sin mamma/pappa. Det är en mycket allvarlig varningsklocka om att barnet far illa, eftersom inget barn utan mycket starka skäl väljer bort en förälder.
Att barnet inte visar empati för denna förälder, utan en obrottslig lojalitet med den förälder som bundit barnet till sig och tagit kontrollen över barnet, ofta med motiveringen att barnet behöver skyddas, hör till denna allvarliga varningsklocka, liksom den svart-vita omvärldsbild barnet ger uttryck för genom att reflexmässigt välja bort inte bara en mamma eller pappa utan allt och alla som inte hör till den favoriserade föräldern, trots att barnet tidigare hade bra relationer med dessa personer.
Föräldraalienation är en form av mental kidnappning. En mamma har i bokform berättat om hur sonen 14 år gammal tog sitt liv efter flera år av föräldraalienation (2006. A Kidnapped Mind. A Mother´s Heartbreaking Story of Parental Alienation Syndrome).

 

Kriterier för att särskilja alienation från ett berättigat avståndstagande
Det finns ibland skäl till att ett barn inte vill träffa en av sina föräldrar, eller båda. Det kan t.ex. handla om att en förälder vanvårdat barnet, varit våldsam, utnyttjat barnet sexuellt, skrämt barnet genom att få okontrollerade utbrott eller på andra sätt upprepat skrämt barnet, beroende av en psykisk störning, eller baserat på drogmissbruk. För att ta reda på om det är fråga om ett sådant berättigat, dvs. sakligt grundat, avståndstagande från en förälder, måste de faktiska förhållandena i barnets liv över tid i varje enskilt fall utredas.

Om det visar sig att barnet innan avvisandet av en förälder haft en positiv relation till denna förälder, och att denna förälder inte, efter opartisk och saklig utredning, visat sig ha vanvårdat, misshandlat, eller missbrukat barnet, så måste andra skäl till barnets avvisande undersökas.
Baker och Fine har identifierat 17 olika strategier som används för att skapa ett psykologiskt avstånd mellan barnet och den förälder som stöts ut, s.k alienationsstrategier. Dessa inkluderar att tala illa om denna, inte tillåta barnet att träffa denna förälder, och att övertyga barnet om att denna förälder egentligen inte alls inte bryr sig om barnet, eller att denna förälder är dum på olika sätt, och att barnet inte behöver denna förälder i sitt liv, utan får lugn och ro om barnet inte träffar denna förälder. (2014. Co-parenting with a toxic ex: What to do when your ex spouse tries to turn the kids against you).
Kriterier för att särskilja ett barns berättigade avståndstagande från en förälder från ett oberättigat avståndstagande (estrangement) som resultat av sådan påverkan (alienation) har sammanställts av Steven Miller, Harvard University. (2013. ”Clinical Reasoning and Decision-Making in Cases of Child Alignment”, sid 36 i 2013. Baker, A. Sauber, J.L. Richard, S. (eds.). Working with alienated children and their families, min övers.).

Steven G. Miller: Tabell . Alienationskriterier för bedömning av ett starkt alienerat barn:
Kriterium och Beskrivning
C1 Barnet ger uttryck för orimliga negativa uppfattningar, känslor, och/eller beteenden om den bortstötta föräldern, så som ilska, fientlighet, hat och/eller rädsla, som är signifikant oproportionerligt i förhållande till barnets aktuella upplevelse med denna förälder och det finns ett konsistent (sammanhängande) mönster av nedsvärtande för vilket barnet ger bara svaga, triviala, bagatellartade, och/eller absurda förklaringar.
C 2 Barnet ger uttryck för synpunkter om föräldrarna som påminner om en patologisk kluvenhet, så som en markerad brist på ambivalens och/eller ett reflexartat stöd till den favoriserade föräldern i nästan vilken konflikt eller diskussion som helst.
C 3 Barnet deltar i grym eller elak behandling av den bortstötta föräldern och det finns litet eller inget uttryck för skuld eller samvetskval gällande denna dåliga behandling.
C 4 Barnets sätt att tala låter förstå att barnets uppfattningar har otillbörligt påverkats av den favoriserade föräldern, så som detta visas i valet av ord, syntax eller andra parametrar. Antingen C4-4 Barnet uttrycker meningar, återger händelser, eller kritiserar på andra sätt den icke favoriserade föräldern på ett sätt som är antingen åldersinadekvat eller osannolikt och som nära överensstämmer med uppfattningar och attityder hos den favoriserade föräldern. Eller I tillägg till överensstämmelse med C4-4, barnet, utan att bli hjälpt på traven av en utredare eller någon annan, försäkrar frivilligt eller spontant att han eller hon uttrycker sina egna negativa uppfattningar eller känslor om den bortstötta föräldern och inte har blivit påverkad av någon annan.
C 5 Barnet uttrycker genom handlingar eller ord antingen fientlighet mot, eller stöter bort vänner och/eller familj till den icke favoriserade föräldern och barnet hade tidigare en god relation till dessa individer.”

 
Adekvata riskbedömningar måste göras utifrån relevant kunskap
Kunskapen som finns om risker för barn att fara illa om de förlorar en förälder av annat skäl än att föräldern dör, måste vägas mot den risk som kan bedömas för barnet att ha kontakt med en förälder (eller båda) som det anses att barnet behöver skyddas mot. Med barn som far illa åsyftas depression m.fl. psykiska störningar, och nedsatt immunförsvar, skolproblem, drogberoende, kriminalitet, självmord.
Hänsyn måste också i en sådan nödvändig jämförande riskbedömning tas till barnets fundamentala behov, och till barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv. Sådana adekvata riskanalyser görs inte i dag av socialtjänstens handläggare vilka regelmässigt ansvarar för utredningarna som görs. Detta medför att domstolarna får ett undermåligt underlag för sina livsavgörande beslut om barnens framtid.
Den amerikanska psykologen och forskaren Amy Baker har liknat en förälder som tar kontrollen över barnet och hindrar barnets kontakt med den andra föräldern vid en sektledare. 25 års erfarenheter med att utreda och forska om komplicerade visar att det som händer ett barn som utan berättigad anledning hindras från att ha kontakt med en förälder är just jämförbart med den påverkan människor som blir sektmedlemmar utsätts för.
Det är i detta sammanhang relevant att hänvisa till en amerikansk psykolog och forskare, som under sitt liv mötte mer än 3000 medlemmar i olika sekter som hon forskade om och som sammanfattade de kriterier som krävs för att skapa en atmosfär där någons tankar kan påverkas och förändras, dvs. det som kan sammanfattas som en tankereformeringsprocess:
Håll personen omedveten om att det finns en agenda att kontrollera eller förändra personen.
Kontrollera tiden och den fysiska omgivningen (kontakter, information)
Skapa en känsla av maktlöshet, rädsla och beroende
Undertryck gammalt beteende och attityder
Ingjut nytt beteende och attityder
Presentera ett slutet logiskt system
(Källa: 2003. Margaret Thaler Singer: Cults in our midst. The continuing fight against their hidden menace. Foreword by Robert Jay Lifton)
De påverkade barnen, liksom sektmedlemmarna, kan inte hysa en egen vilja, men tror att det är deras egen vilja att vara kvar i sekten eller med den förälder som tagit kontrollen över dem, och göra det som sektledaren eller den alienerande föräldern och grupptrycket i detta slutna system kräver.
I detta system görs barnets livshistoria om och en fiktiv svart-vit värld utvecklas; den ena föräldern och de som tycker som den föräldern är allt igenom bra, och den förälder som barnen påverkats att tro att de inte vill ha kontakt med, samt alla som hör ihop med denna, är allt igenom dåliga.
Då en övergreppssituation för barnet identifierats brukar consensus råda om att barnet snarast ska få hjälp att komma ur denna övergreppssituation.

I en situation av otillbörlig påverkan, en tankereformering, eller med ett annat ord hjärntvätt, en beteckning som användes i en tidig omfattande studie av 700 separerade familjer, är det fråga om en övergreppssituation för barnet. (1991. Clawar, S.S., Rivlin, B.V. Children held hostage. Dealing with programmed and brainwashed children, American Bar Association, Chicago, Illinois.)

 

 

Ett juridiskt beslut är i dagens system nödvändigt för att barnen ska kunna få hjälp att återförenas med den förälder de avskilts från
Konventionell terapi med möten en gång per vecka gör nästan alltid situationen värre i dessa fall. Helt andra metoder krävs, och det har befunnits nödvändigt att en domstol beslutar om tillfällig eller permanent överflyttning av vårdnaden och boendet för barnen för att möjliggöra en lyckosam återförening.
Målet är att barnen ska kunna ha regelbunden vardaglig kontakt med båda sina föräldrar. Men för att skydda barnen mot förnyade psykologiska övergrepp från den alienerande förälderns kan kontakten med denna behöva vara övervakad – till dess att denna förälder till fullo förstått att en påverkan av barnen att ta avstånd från den andra föräldern skadar barnen.
Pedagogiska program för hjälp till återförening finns. Här ska två nämnas, vilka båda bygger på att en domstol fattat beslut om att överföra vårdnaden temporärt eller mer varaktigt till den utstötta föräldern. Båda programmen bygger på intensiv vistelse i internatform under fyra dagar, och i båda programmen har man erfarit att de barn som uttryckt stark ovilja mot att ha kontakt med den utstötta föräldern och ofta också visat rädsla, efter tredje dagen så gott som hundraprocentigt återanknutit till denna förälder. Den alienerande föräldern erbjuds terapeutiskt stöd, efter att domstolen beslutat om överflyttning av vårdnaden.
Det ena programmet, Family Bridges, har under en längre tid utvecklats och provats i USA av flera psykologer i samarbete, och det har också i sin initiala utformning utvärderats av utomstående. (2010. Kelly, Joan, B: Commentary on ´Family Bridges: Using Insights from Social Science to Reconnect Parents and Alienated Children´ i Warshak, R. 2010.)
Det andra programmet, Family Reflections, har utvecklats under ledning av psykolog Kathleen Reay under lång tid i Canada. I en pilotstudie med sammanlagt 22 barn som allvarligt alienerats från 6 mammor och 6 pappor fick barnen och de avskilda föräldrarna hjälp att återförenas under en internatvistelse om 4 dagar.(2015. Reay, K.M. Family Reflections. A Promising Therapeutic Program Designed to Treat Severely Alienated Children and Their Family System, The American Journal of Family Therapy, DOI:10.1080/01926187.2015.10007769.)

Under 2016 har den amerikanska psykologen Amy Baker  tillsammans med Paul R. Fine och Alianna La Cheen Baker publicerat ett återföreningsprogram för professionellt bruk av personal inom vården, kallat Restoring Family Connections. Till materialet finns en manual för att hjälpa vuxna barn att återknyta kontakten med den alienerade föräldern. Amy Baker har forskat, samt skrivt flera böcker om föräldraalienation.

Tillsammans med en kollega har Baker utvecklat ett pedagosikt program, WE DO NOT WANT TO CHOOSE, för att lära barn i grupp i skolan, att tänka kritiskt och därmed förhindra att de blir skadade då den ena föräldern vill göra dem till slagträ och budbärare i sin kamp mot den andra föräldern.
Förutsättningen för återföreningsprogrammen, och för de få lyckosamma återföreningserfarenheter som finns i Sverige, är så som förhållandena är i dagens system, att en domstol fattat beslut om att ge den från barnet avskilda föräldern ensam vårdnad, åtminstone temporärt.
Tvistiga familjemål som inkluderar avskiljande och påverkan, s.k. föräldraalienation, till livslång skada för de involverade barnen, dvs. psykisk barnmisshandel , bör inte bara beivras utan förebyggas!

 
Copyright: Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog, mail@testimonia.se
Den urspungliga texten skrevs i maj 2016 som underlag för en ansökan om prövningstillstånd till Högsta Domstolen i ett av de många svenska fall av allvarlig föräldraalienation som jag arbetat med.