Lena Hellblom Sjögren 2016-12-20

Jämställdhet???

Regeringen beslutade i december 2016 att  inrätta en jämställdhetsmyndighet, förlagd till Göteborg med 75 anställda.

Ansvariga ministern Åsa Regnér, uttalade (TT-telegram 2016-12-15) att trots alla insatser för att minska mäns våld mot kvinnor och barn har regeringen inte lyckats stävja detta våld.

Förhoppningen Åsa  Regnér uttalade var att den inrättade  så kallade jämstäldhetsmyndigheten skall kunna förbättra kvinnornas situation.

Ministern gör sig med detta uttalande till taleskvinna för ett sedan drygt två decennier förhärskande tunnelseende: hon ser de förfördelade kvinnorna och blir liksom blind för annat; innebörden av detta tunnelseende är att inte se, och inte heller uppmäksamma och försöka göra något åt:

• Mäns våld mot andra män
• Kvinnors våld och övergrepp – inte minst psykiska – mot män
• Kvinnors våld och övergrepp – inte minst psykiska – mot barn
• Kvinnors våld och övergrepp – inte minst psykiska – mot andra kvinnor
• Myndighetspersoners våld mot både kvinnor, män och barn

Tunnelseendet innebär också att våldsaspekten blir fokus – och inte barns grundläggande  behov av att få växa upp med kärlek och bekräftelse för att kunna må så bra som möjligt och växa till hela människor – oavsett kön.

Innebörden i det förhärskade jämställdhetstänkandet förenat med tunnelseende på mäns våld har inneburit en förstärkning av synsättet att samhället – och ensamma mammor – tar bättre hand om barnen än en sammanhållen familj där barnet blir delaktigt i ett familjesystem.

Synen på familjen som ett demokratiskt rättssamhälles fundamentala byggsten, vilken både nationella lagar och mänskliga rättigheter bygger på är på väg att raseras.

Tänker man, så som det är politiskt korrekt att tänka, ser man inte detta som någon fara, man inser inte riskerna med att trasiga människor lättare rekryteras till fundamentalistiska läror och grupperingar.

Man blir också med detta politiskt korrekta tänkande blind för många systemfel som möjliggör raserandet av den demokratiska rättsstaten.

Ett av de mest iögonfallande systemfelen är att socialtjänsten som myndighet har till uppgift att både ge hjälp OCH makten att ingripa med tvång. Dessa två funktioner måste i en demokratisk  – och jämlik – rättsstat värd namnet hållas isär i separata, av varandra oberoende, enheter.

Till  myndigheten med de oförenliga funktionerna rekryteras nästan uteslutande kvinnor (87 % av socialsekreterarna är kvinnor). Deras personliga lämplighet utreds inte, de får en 3.5 år lång generalistutbildning, dvs. de lär sig väldigt lite om väldigt mycket. Dessa kvinnor,  som det visat sig i praktiken många gånger själva med en trasig uppväxt och med problem, har makten att remittera till läkare, och makten att styra över barns och familjers liv; de råds av socialstyrelsen att inte låta domstolsbeslut ha avgörande betydelse utan göra sina egna bedömningar av risk.

De utredningar dessa icke experter gör – utan tillförlitliga metoder – utgör nästan utan undantag det ENDA underlaget för domstolarnas beslut om var ett barn ska bo, vem som ska ha vårdnaden, och om och när barnet ska få ha kontakt med sin ena eller båda sina föräldrar.

Det är höga och helt orealistiska krav som ställs på de generalistutbildade kvinnorna från landets socialhögskolor. De förväntas – utan att ha några utredningsmetoder eller riskbedömningsinstrument som Socialstyrelsen borde ha tillhandahållit – enligt direktiven från samma överordnade myndighet  (SOSFS 2003:14) kunna fastställa  ”om det har förekommit våld, hot, kontroll eller andra kränkningar mellan föräldrarna” – och skriva en rapport inriktad på hur detta påverkar föräldrarnas ”omsorgs- och samarbetsförmåga.”

Det ovan beskrivna tunnelseendet präglar utredarnas utredningsrapporter till domstolarna. Under senare år märks att socialsekreterarnas bristande kunskaper, kombinerat med deras makt, har använts för att i allt flera fall också diskriminera mammor. Det är således inte bara barn som grundlöst pga icke substantierade antaganden om sexuella övergrepp förlorar sina pappor. UTAN nu är det också så arr allt flera barn örlorar sina mammor pga grundlösa diagnoser – en trenddiagnos ianvänd mot mammor har blivit Munchhausen syndrom by proxy –  eller antydningar/påståenden utan sakkunniga utredningar om psykiska problem.

Vill regeringen göra något åt jämställdhetsproblemen i denna sektor skulle en bra början vara att besluta om att införa  könskvotering vid intagningen till socialhögskolorna, och att

låta samboende pappor självklart få gemensam vårdnad om barn födda inom förhållandet.

Vill regeringen göra något för att verka för barnets bästa  skulle en bra början vara att skapa förutsättningar för att kunna tillvarata barns bästa.

Då måste nuvarande socialtjänst delas upp i en hjälpenhet och en  myndighet som beslutar om tvång.

Och Socialstyrelsen måste få direktiv om att snarast tillhandahålla standardiserade utredningsinstrument – och kvalificerad fortbildning – till de handläggande socialsekreterarna.

Vidare måste utbildning- och fortbildningsinsatser göras för att få fram kvalificerade medlare med insikt om att en medling värd namnet handlar om att få föräldrar att komma överens om hur  barnens behov för sin egen skull av vardagskontakt med dem båda ska kunna tillgodoses så snart som möjligt. Tiden arbetar mot barnen.

Kommer en jämställdhetsmyndighet i Göteborg med 75 anställda agera för att tillvarata barns behov av BÅDA sina föräldrar i sin vardag? För att kvotera så att det blir lika många män som kvinnor inom socialtjänst och förskolor? För att sluta diskriminera män då barn föds i ett samboförhållande? För att uppmärksamma kvinnors våld och övergrepp?

Den som lever får se.