Socialsekreterarkris?

Hej,

I gårdagens Eko liksom i morgonekot nyss rapporterades om att det saknas ett stort antal socialsekreterare.

Två förslag till fördjupande inslag vill jag framföra. Det är efter mer än 25 år av växande förundran över hur svensk socialtjänst är organiserad och effekterna av det jag ser som systemfel som snarast bör åtgärdas.

1. Kan en myndighet både ha till uppgift att ge hjälp/råd till barn och familjer OCH ha makten att ingripa med våld mot dem som söker deras hjälp?

Min erfarenhet är att allt flera medborgare drar sig för att be om hjälp i vetskapen om att den socialsekreterare de möter kan fatta antipati emot dem eller hitta något fel, som gör att hon (87 % är kvinnor) beslutar att  antingen, om det är en vårdnadstvist, fatta beslut om placering av barnet hos den förälder som givit en negativ bild av den andra föräldern, ELLER att ta barnet/barnen från en eller två föräldrar, som socialsekreteraren funnit undermålig-a, men inte genom en saklig och opartisk samt kompetens utförd utredning.

Myndighetsutövning skall utföras sakligt och opartiskt, enligt svensk grundlag, men tyvärr är det, lika lite som den mänskliga och lagliga  rätten till familjeliv, något som finns på agendan då tvångsåtgärderna vidtas. Ofta innan någon utredning har företagits.

Socialsekreterarna har mitt medlidande, ty de har lämnats i sticket av sin överordnade myndighet : Socialstyrelsen (som fram till avknoppningen till IVO, hade fyra oförenliga funktioner: reglera socialtjänstens verksamhet, utveckla metoder och forska om det egna ansvarsområdet, utvärdera den egna verksamheten, samt fram till IVO-avknoppningen utöva tillsyn över densamma).

De stackars socialsekreterarna har inte fått Socialstyrelsens hjälp med en enda metod som är tillförlitlig för att vare sig bedöma hur barn/unga mår eller uppfattar sina föräldrar, eller några verktyg för att bedöma risk. Ändå är det detta de får i uppdrag att göra. (Många använder ett formulär, BBIC, barns behov i centrum, där barnets grundläggande behov för att kunna växa till en hel människa inte finns med, behovet av kärlek/bekräftelse från sina nära och kära, oftast de egna föräldrarna och deras föräldrar.)

I Sverige, till skillnad från alla jämförbara länder i västvärlden jag känner till, förlitar sig domstolarna till nästan 100 % på det underlag de får in från socialsekreterarna, MEN det heter att det är socialnämndens utredningar och socialnämndernas beslut. Detta är skendemokrati, eftersom det inte finns  en sportslig chans för politiker i en socialnämnd – ofta fritidspolitiker – att sätta sig in i komplicerade ärenden och fatta välgrundade beslut.

Mitt ofta framförda förslag för att minska dräneringen av socialsekreterare OCH för att skapa ett rättssäkert system är att dela socialtjänsten som den ser ut i dag i två enheter:

– en renodlad och fristående tvångsmyndighet, till vilken skickliga utredare med gedigen utbildning som tillämpar standardiserade metoder bör rekryteras. Myndighetsutövarna inom denna myndighet bör presentera det underlag som behövs till domstolarna för att dessa ska kunna fatta alla beslut som rör tvångsingripanden med barn/unga inblandade.

– en hjälpmyndighet som kan fås genom att slå ihop hjälpfunktionen med BVC, och MVC, där det r finns mycket kompetent personal och fungerande enheter spridda över landet, och kalla dessa nya HJÄLP-enheter för t.ex. FVC, Familjevårdcentraler.

2. Vilka blir socialsekreterare? Och vilka av dem är det som blir kvar efter att ha brottats med sina mycket svåra och maktpåliggande uppgifter som innebär att de kan styra och ställa i människors liv – med lagens stöd, eftersom SoL är en lag av generalklausulkaraktär som ger socialsekreterarna maken att tolka lagen (kritiserat av bl.a. Britta Sundberg-Weitman i hennes bok ”Rättsstaten åter!”)

Har de egna trassliga bakgrunder? Av psykiska problem, sociala, droger, kriminalitet? Dylika frågor väcks av senare tids rapportering om Arbogakvinnan, en socialsekreterare, som utreds för att ha mördat både sin pappa, sin make, och nästan sin mamma, och som startat flyktingboende, och blivit sambo med en av de unga pojkarna hon tagit emot. För några dagar sedan rapporterade AB om en socialsekreterare norröver som utreds för att ha beställt ett mord på en kollega av en f.d. klient.

En förälder av många, som grundlöst fick sitt barn tvångsomhändertaget, gjorde en liten kartläggning av ocialsekreterarnas egna bakgrunder. Genom användning av LVU, mot intentionen från lagstiftarna, placerade de barnet hos sin pappa som inte kunde ta hand om barnet, varför de placerade det  stackars barnet hos främmande personer.

 (Placering av barn hos främmande personer, bristfälligt utredda, mot hög betalning och uppsägningsrätt kallas – med det verklighetsdöljande språk som används i Sverige -familjehem.) Av de 18 socialsekreterare som involverades i detta fall hade, enligt denna förälders efterforskningar, 15 egna vårdnadstvister där de anklagat papporna, en av dem hade lagt ut en film  som hon tyckte om, av en apa som våldtar en groda!

För att välja ett geografiskt fördjupningsområde kan någon av era politikreportrar eller grävande journalister t.ex. läsa revisionsrapporten 2015 från Lundby SDN i Göteborg med ganska saftig kritik mot denna stadsdels socialtjänst.

Ja, nu måste jag fortsätta mitt utrednings- och forskningsarbete, men jag hoppas att mina två förslag till fördjupande inslag ska tas emot och begrundas.

Vänliga hälsningar från

Lena