Lena Hellblom Sjögren den 21 februari 2017

”Se barnet” är titeln på den nya vårdnadsutredningen, som jag återkommer till i senare inlägg. Men går det i det välfärdssystem som utvecklats? Ger detta system utrymme för att se till barnets bästa?

Utifrån den forskningsbaserade kunskap som finns om barnets grundläggande behov, Föräldrabalken art 6:2, och EMK art 8, samt BK art 12 , kan barnets bästa allmänt sett definieras enligt nedan:
Barnets bästa är att få  tillräckligt god omvårdnad, kärlek och bekräftelse  i  vardaglig kontakt med båda sina föräldrar och dessas nätverk (eller de som varaktigt under barnets uppväxt finns för barnet i föräldrarnas ställe), inte kvarhållas eller bortföras (varken till annat land eller inom landet), inte utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp, få sin rätt till familjeliv och bibehållen identitet respekterad, samt ha rätten att fritt uttrycka sin egen mening, om förhållanden som barnet har korrekt information om samt ålder och mognad att förstå, utan att någonsin ställas inför att välja en av sina föräldrar framför den andra.  

• Det finns barn i vårt samhälle som far illa och behöver skyddas från antingen observerbara – och ofta rapporterade – för barnet skadliga missförhållanden, eller för att man efter saklig och opartisk utredning kunnat konstatera på ett tillförlitligt sätt att barnet utsätts för upprepad och allvarlig psykisk eller fysisk misshandel, sexuellt utnyttjas, eller har vårdgivare som allvarligt vanvårdar eller utnyttjar barnet för egna behov.
• Ibland kan det vara så att barnet behöver skyddas från sig själv. Vem ska besluta när ingripande skyddsåtgärder skall vidtas? Som i dag, en socialsekreterare med 3.5 års generalistutbildning, som av sin överordnade myndighet inte utrustats med ett enda tillförlitligt utredningsinstrument?
• Att placera barnen som behöver komma ur sin aktuella situation och som är i stort behov av kärlek och bekräftelse från vuxna som finns för barnet under barnets uppväxt – också efter barnet fyllt 18 eller 20 år – hos främmande personer mot betalning och med socialtjänsten som uppdragsgivare (dock med ett växande antal välfärdsföretag som mellanhänder vilka gör stor profit) är det den åtgärd som bäst kan hjälpa dessa barn?
• Bland de drygt 17 000 socialsekreterare som fanns i Sverige 2014 finns många bra, duktiga och välmenande/goda professionsföreträdare.
• Detta leder emellertid inte till slutsatsen att allt flera barn (ökningen var 87 % från 2010 till 2014) skall tas från sina egna familjer och placeras I främmande familjer, eller på en institution utifrån att en socialsekreterare tror/bedömer att det finns en risk för barnet att bli kvar i sin s.k. riskmiljö.

Hur har den praxis som kan iakttas och som innebär dagliga kränkningar av barns och familjers rätt till familjeiv utvecklats? En praxis som också innebär att grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i myndighetsutövning inte efterlevs. Nedan ett försök att punktvis sammanfatta det jag observerat.

• Socialtjänstreformen (Lag 1980:620) har visat sig ha betydelse för de flesta svenska invånares liv. Det var i och med denna reform då fattigvård, barnavård m.m. slogs ihop till en enda enhet, en så kallad socialtjänst, som lagen antog en “gummikaraktär”. Detta nya slag av lagstiftning med oprecisa, okonkreta, icke detaljerade lagar utan målorienterade paragrafer kallade tidigare lagmannen Brita Sundberg-Weitman i sin bok Rättsstaten åter för generalklausullagstiftning. Den nya lagen, kallad Socialtjänstlagen, förkortat SoL trädde i kraft den 1 januari 1982.
• De anställda inom socialtjänsten har i denna lag givits friheten att tolka denna lag, vilken reglerar deras arbete mer än grundlagen och den i svensk lag sedan 1995 inkorporerade Europeiska människorättskonventionen. Förändringen karakteriserades inom det viktiga Socialstatsprojektet av en av rapportförfattarna, sociologen Stefan Carlsson (1995) som en förändring från medborgare till klient.
• En annan lag med likartad gummikaraktär infördes 1990. Det var en tvångslag berörande barn som skulle få så kallad ”samhällsvård.” Denna lag kallas för Lagen om Vård av Unga (LVU 1990:52). Det är ett verklighetsbeslöjande språk som blivit legio i socialstaten/välfärdsstaten och som varje dag manipulerar vårt tänkande (påpekande gjort inom socialstatsprojektet). Annat talande exempel är att kalla placering hos främmande som får betalt för att upplåta plats i sina hem för barn som tagits från sina familjer och sina hem för ”familjehem.” Det är en beteckning jag vägrar använda mig av för att jag finner den cynisk. Liksom ”umgänge” när vi genom forskning och erfarenhet vet att det är KONTAKT med båda sina föräldrar barnet behöver (påpekande av den danske domaren Svend Danielsen en omfattande jämförande studie i Nordiska Rådets regi 2004). Den lag,som nu skall ändras och göra det ännu lättare för socialtjänsten att omhänderta ännu flera barn – också dem med neuropsykiatriska funktionshinder – borde naturligtvis heta Lagen om Tvång mot Unga, LTU. Ingen i socialutskottet, i varje fall ingen majoritet, ville tyvärr lyssna till förslagen som vi var några som arbetade manga hundra timmar med att få fram inför beredningen av detta Håkan Ceders lagförslag i socialutskottet. Den 23 februari skall det nya lagförslaget som socialutskottet ställt sig bakom, med en förändring: krav på att tillstånd från IVO (den från Socialstyrelsen avknoppade myndigheten som skall utöva tillsyn – över de boenden som de ger tillstånd för) skall krävas för alla slag av boenden
• Lagen som reglerar när barn får tas med tvång får tolkas av socialsekreterarna, som har mandat att också effektuera tvångsingripandena. Så som systemet fungerar i dag ges samma handläggare som skall ge oss invånare/klienter råd och hjälp makten att ta våra barn . Det torde vara uppenbart att det är två oförenliga funktioner. Och att det är självklart att det inte går att ha förtroende för den som, drastiskt uttryckt, också kan bli ens bödel.
• Tolkningarna och bedömningarna som den handläggande socialsekreteraren gör i sina utredningar samt de rekommendationer till beslut hon (87 % är kvinnor) lämnar till socialnämnden blir i nästan 100 procent av alla fall det beslut som denna nämnd av lokala partipolitiker fattar. Detta kallas socialnämndens demokratiska beslut och fråntar tjänstemännen allt ansvar. Det individuella tjänstemannaansvaret borde återinföras för att åtminstone råda bot mot de värsta godtyckligheterna.
• Socialnämndernas så kallade demokratiskt beslutade utredningar, och beslut om tvångsomhändertaganden, utgör i nästan 100 procent av fallen grunden för domstolarnas livsavgörande beslut om barns och familjers framtid.
• I socialsekreterarens utredning har inte hänsyn tagits till grundlagens krav på saklighet och opartiskhet, på den mänskliga rätten till familjeliv, eller till barnets fundamentala behov av kärlek och bekräftelse. Utredningen är inte gjord efter några nationella riktlinjer eller med användande av några tillförlitliga metoder, eftersom de stackars arbetsöverlupna socialsekreterarna inte fått några standardiserade utredningsinstrument till sitt förfogande. De har inte heller några krav på sig att ha lärt sig om barns utveckling, hur man samtalar med barn utan att leda dem genom sina frågor, eller hur man dokumenterar för att möjliggöra efterkontroll.
• Socialsekreteraren har 3.5 års högskoleutbildning, men legitimeras inte för att få arbeta inom socialtjänsten. Socialsekreteraren har som icke legitimerad inget professionellt ansvar och kan inte fällas för tjänstefel; hon har inte har några väl definierade yrkeskrav, och hon tolkar själv lagen.
• Man kan sammanfatta att fel begångna inom socialtjänstens arbete med barn och familjer är regel, inte undantag, endast genom det faktum att grundlagens artikel 9 om att socialsekreterarna som myndighetsutövare skall iaktta saklighet och opartiskhet, inte efterlevs när de utreder och vidtar åtgärder.
• Fel begångna inom socialtjänstens arbete med barn och familjer är regel, inte undantag i beslut och rekommendationer om både barn som omhändertas och barn i svåra vårdnadstvister eftersom Artikel 8 i den Europeiska människorättskonventionen, som står över svensk lag, kränks. I denna artikel formuleras mycket strikta krav för att inkräkta på den mänskliga rätten till familjeliv.
• Fel begångna inom socialtjänstens arbete med barn och familjer är regel, inte undantag,mot bakgrund av att SoL, artikel 5 inte efterlevs. I artikel 5 anges att för barn som bedöms befinna sig i en riskmiljö skall socialtjänsten i första hand undersöka om en medlem i barnet familj kan ta emot barnet. Intentionen bakom lagparagrafen är att barnet inte ska förlora sina familjerötter.
• Socialsekreteraren saknar oftast kunskaper som är av betydelse för att göra de utredningar och rekommendationer som hon gör. Under sin 3.5-åriga utbildning lär ho sig lite om mycket, men tyvärr inte med tillräcklig fördjupning för att klara av de arbetsuppgifter hon åläggs.
• Socialsekreteraren har makten och legitimiteten att skicka remiss till psykolog, psykiater, eller be en barnläkare undersöka ett barn ur någon aspekt som socialsekreteraren har formulerat samtidigt som hon ger sin tolkning av vad som är barnets/föräldrarnas problem. Dessa sällan anlitade experter, liksom också domarna, tror att socialtjänstens handläggare gjort gedigna utredningar som grund för sina problemställningar, riskbedömningar och förslag till beslut som underställs först socialnämnden och därefter domstolarna. Varken experterna som erhåller uppdrag från socialtjänsten eller domarna betänker det orimliga i att det är socialsekreterarna som avgör om de vill ta med experternas uttalanden i delar eller i sin helhet. Inte heller betänker domarna att det är socialsekreterare med tunnelseende, beroende på vilken av föräldrarna de allierat sig med, som utan någon autentisk dokumentation med barnen de, eller en konsulent i ett placeringsbolag talat med och förmedlat till den handläggande socialsekreteraren, och framför som ”barnets vilja” kan på ett tillförlitligt sätt tolkas som barnets egen fria vilja.
• De utredningar socialsekreterare gör i barn- och familjeärenden är av två slag:

1. de utredningar som igångsätts (inte alltid) efter en orosanmälan, s.k. barnutredningar.
2. de ”vårdnadsutredningar” som görs då en domstol efterfrågat snabbupplysning, utredning om vårdnad, boende och/eller så kallat umgänge. Det är utredningar som utförs av den avdelning inom tillräckligt stora socialtjänster som kallas Familjerätten. Kollegor emellan klipper de och klistrar från varandras utredningar, vilket också domstolarna gör; det är inte alltför ovanligt med långa citat ur vårdnadsutredningar i domarna. Denna praxis av informationsspridning som ofta vilar på rykten, hörsägenuppgifter, subjektiva tolkningar/bedömningar och icke medicinskt/psykiatriskt underbyggda medicinska/psykiatriska diagnoser urholkar barns och föräldrars rättssäkerhet. De ounderbyggda uppgifterna och diagnoserna upprepas och blir lätt till en “sanning” som fungerar stigmatiserande, i värsta fall för resten av livet.

Som nämnts ovan tar socialsekreteraren inte hänsyn till barnets eller föräldrarnas mänskliga rätt till familjeliv. Kanhända är det detta faktum att det inte nämns i utredningarna från socialtjänsten som utgör grunden för domstolarnas beslut som den mänskliga – och också lagliga – rätten till familjeliv är icke existerande materia även i domstolarna.

• När ett barn tros – och inte observerbart och uppenbart som t.ex. flickan Jara – vara i behov av skydd vidtas åtgärder innan det är utrett om detta/dessa barn verkligen är i behov av att skyddas, med alla de följdverkningar det ofta medför av förlorad skolgång, bruten kontakt med nära familj och andra släktingar, uppbrutna sociala nätverk m.m. Innan några fysiska, psykiska, sexuella övergrepp eller allvarlig vanvård (som i Jaras fall, men Jara fick inget skydd) konstaterats på ett tillförlitligt sätt kan själva skyddsåtgärden i sig traumatisera barnet. Om, så som sker, ett barn omhändertas och placeras hos främmande med kontaktförbud för en av föräldrarna, eller en mamma som anklagar pappan för att ha misshandlat henne och/eller barnen placeras med barnen på ett skyddat boende, innan det är klarlagt att det finns ett skyddsbehov, skadas barnet. I fosterhemmen, HVB-hemmen och på de skyddade boendena får barnen höra andra som berättar om misshandel/sexuella övergrepp – och så får de ofta behandling med material utarbetat för barn som varit utsatta. Barnet lär sig och minns, och kan därefter berätta på ett för kvinnojourspersonal, socialtjänst med flera på ett trovärdigt sätt om övergrepp. Efter sådan påverkan, då barnens minne kontaminerats, kan inte barnets uppgifter bedömas som tillförlitliga; det går inte att veta om det barnet säger är något barnet varit med om i sitt eget liv eller om det är något barnet levt sig in i och kommit att tro är något som hänt barnet självt.
• När skyddsåtgärden utan föregående utredning är vidtagen kan inte socialsekreteraren göra några giltiga observationer av hur relationerna barn – mamma, barn – pappa, var, innan och i den situation då ingripandet gjordes. ”Mätarna” har då kraftigt påverkat det de skall “mäta” och det de kan observera är effekterna av sitt eget ingripande. Det sager sig självt att de I den situationen måste söka sådana uppgifter som legitimera deras ingripande – och blunda för uppgifter som talar mot riktigheten i deras ingripande. Således är tunnelseende den naturliga effekten. I uppenbara fall av allvarlig vanvård som manga medborgare iakttagit och anmält oro för till socialtjänsten är det genom de oroade personernas oro utrett att en flicka som Jara hade behövt socialtjänstens ingripande skyddsåtgärd. Men hon fick den inte. Orsaken är densamma som den som orsakar för många oproportioneliga och omotiverade ingripanden: bristen på tillförlitliga utredningsinstrument och riktlinjer.
• Den forskningsbaserade kunskapen om att barn som placeras hos främmande klarar sig sämre än barn som blir kvar i sina riskmiljöer ([i]) verkar inte vara känd av någon som handlägger eller ansvarar för att hjälpa och skydda barn. Av ungefär 700 barn som bedömts vara i behov av omhändertagande per adoption eller fosterhemsplaceringar var det en tredjedel som placerades, och ungefär en tredjedel som adopterades. Resten av barnen blev kvar i sin så kallade riskmiljöer. När forskarna följde upp dessa barn med de mätbara variabkerna: skolresultat, registerade inom psykiatrin, registrerade som drogmissbrukare, för kriminalitet eller som självmordsoffer, visade det sig att barnen som blivit kvar i sina riskmiljöer klarat sig bäst. Sämst hade de fosterhemsplacerade barnen klarat sig.
• Statistik upplyser oss om att barn som placerats i det som kallas samhällsvård omplaceras gång på gång fram till myndig ålder (ibland även till 20), och att placerade tonåringar ofta rymmer från sina fosterhem (ca 50%). När de unga släpps ut från sin ”vård” har de ofta ingen vuxen att vända sig till, en vuxen som bryr sig om dem och inte en avlönad person som kan hysa medmänsklighet , men oftast inte hinner med det. Enligt vad jag känner till finns ingen forskning som visar att barn som placerats utanför sin familj (självklart talar jag inte om fall av uppenbara övergrepp och/eller vanvård som t ex i Jaras fall) klarat sig bättre i livet. Så varför tas inte denna kunskap in när socialtjänsten/socialnämnden/domstolarna gör riskbedömningar?

Om det fans en medicin som troddes och förutsattes kunna bota cancer men samtidigt säkert skulle orsaka patienten livslånga smärtor skulle då denna medicin tillåtas förskrivas i stor skala med statliga subventioner?

• År 2006 tillsattes Vanvårdsutredningen som kartlade misshandel och vanvård i institutioner och fosterhem 1930-1980. I slutrapporten (SOU 2011:63) sammanfattas vad de 866 intervjuade personerna berättat. 763 av de 798 som placerats i fosterhem (96 %) berättade om övergrepp och vanvård som vanliga inslag i sitt dagliga liv.
• I slutrapporten från Vanvårdsutredningen konstateras att “innehållet i underlaget saknar ofta en struktur, enhetliga begrepp och definitioner.” Av den inblick jag fått under drygt 25 års läsande av många hundra utredningar från socialtjänsten och deras journaler råder i högsta grad fortfarande dessa brister. Det är också ett faktum att barn som placerats i samhällets vård ofta far mycket illa och utsätts för övergrepp, inte minst psykiska då deras identitet tas ifrån dem, men också fysiskt och genom att utnyttjas som arbetskraft och få sin medicinska vård samt sin skolgång helt eller delvis negligerad, något som nu föreslås åtgärdas. [ii]
• De som utsatts och fått sin barndom stulen, så som hävdades av “Stulen Barndom”, gavs en officiell ursäkt av staten och lovades ekonomisk kompensation för sitt lidande. Men det visade sig att de utsatta måste ansöka till en ny specialinrättad myndighet och då själva framvisa dokumentation på sitt lidande. Bara ungefär hälften av de 5300 som orkade med att samla ihop sig till sådana ansökningar beviljades ekonomisk ersättning. .Detta svenska förfarande har nyligen kritiserats internationellt. T.ex. påpekade sociologiprofessorn Patricia Lundy, Ulster University, Northern Ireland, att denna ansökningsprocedur traumatiserat de drabbade en andra gång.
• UNICEF rapporterade i sin Innocenti Report Card 13 (2016): Fairness for Children. A league table of inequality in child well-being in rich countries om att Sverige hamnat på 23e plats vid jämförelse av barns förhållanden i 35 rika länder, gällande inkomst, utbildning, hälsa och välmående. Nästan 20 % av de barnen i Sverige hade uppgivit att de hade dagliga psykosomatiska problem.
• Det har skett en stor ökning av antalet barn som placerats i så kallad samhällsvård. Totala antalet 2014 var enligt statistik från Socialstyrelsen 31.952, en ökning med 87 % jämfört med 2010. (http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2014/2014-9-1. ) Cirka 10 personer I närheten av varje placerat barn påverkas av oro, och försök avsedda att få till stånd den återförening som enligt lag åsyftas. Det orsakar sjukskrivningar, sjukdom, ibland självmordsförsök och självmord när människor upplever sin totala maktlöshet i prestigekamper med socialtjänstens handläggare som har övertaget genom sin myndighetsposition och sina resurser bekostade med skattepengar. Ett annat sätt att se på detta är att det är fråga om nära 320 000 väljare…
• En ny lag som skall ersätta LVU skall snart beslutas om i Sveriges riksdag, baserat på SOU 2015:17. Det är en lag som borde heta LTU eftersom det är en Lag om Tvång mot Unga. Den kommer att göra det ännu lättare för socialtjänsten att omhänderta ett ännu större antal barn, också de allt flera barn som erhåller neuropsykiatriska diagnoser. Några medborgare som satt sig ordentligt in i lagförslaget och studerat verkligheten under manga år och därigenom förstått att barn som tvingas bort från en eller båda sina föräldrar och halva eller hela sitt familjenätverk inte blir hjälpta av att placeras i en institution eller hos främmande familjer som upplåter sitt hem mot betalning under en tid för dem, har förgäves kommit med förslag till andra lösningar, mer förenliga med barnens bästa.
• Ett sådant förslag till förbättringsreform är att förena socialtjänstens hjälpfunktion med Barnavårdscentraler och Mödravårdscentraler till Familjevårdscentraler, FVC. I de sedan lång tid väl etablerade och välfungerande BVC och MVC över hela landet finns medicinskt kvalificerad personal, som skulle kunna inspirera till specialistkvalificering inom socialtjänstens hjälpfunktion, t.ex. i form av familjerådgivare med fördjupade kunskaper om barn, påverkan och konfliktlösning, samt kompetenta medlare. Tvångsbesluten skulle övertas av en separat, oberoende myndighet, eller ännu hellre så som i många andra länder helt överlåtas åt domstolar (också att utreda om behov av tvång är för handen).
• I den nuvarande lagen (LVU, 1990:52) står:
  ”   10 Vården skall anses påbörjad när den unge på grund av ett beslut om omedelbart omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt eget hem.”
  Men den bästa hjälpen till alla barn som anses behöva hjälp, förutom i de fall där det är uppenbara/observerade missförhållanden, vore att ge barnen hjälp inom familjens ram. Att avskilja ett barn från barnets föräldrar och nära och kära innebär ett trauma för barnet, och är något som borde tillgripas bara i de fall som innebär att barnets liv eller hälsa/utveckling allvarligt hotas, se artikel 8 om när rätten till familjeliv kan tillåtas kränkas.
• Allt stöd borde inledas i familjen, för att undvika att bryta ner familjen, den enhet som utgör ett mänskligt samhälles hörnsten och fundamentet i en demokratisk rättsstat, enligt FN-deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948.

Europadomstolen I Strasbourg har återkommande i sina familjedomar upprepat att ”Staten måste oupphörligen anstränga sig för att återförena barnen med deras familjer.”
Domar om återförening av barnen implementeras inte. Barnen lider, Föräldrarna lider. Far- och morföräldrar lider. Höga självmordstal och död relaterad till den stress som avskiljande barn-förälder/föräldrar innebär kan noteras, men det är svårt att få fram statistik. Socialstyrelsen för ingen sådan statistik. En förälder som helt grundlöst fråntagits sitt barn kontaktade nyligen de fem största försäkringsbolagen och fick fram att 20 barn mellan  9 och 14 år hade begått självmord då de befann sig i s.k. samhällsvård under åren 1999-2010.

_______________

[i]  Bohman, M. & Sigvardsson, S. (1980). A prospective longitudinal studies of children registered for adoption. Acta Psychiatrica Scandinavica, 61, 339-355.

[ii] Mattsson, Titti, Vinnerljung, Bo (2016). Barn i familjehem. Förslag på åtgärder som skulle göra skillnad för samhällets mest utsatta. ”Familjehem” är en förvirrande beteckning som Stefan Carlsson i sin rapport från ”Socialstatsprojektet” benämnd ”Socialtjänstens kompetens och funktion (1995, s 74) skrev.  Att kalla ett hem med främmande vuxna där barn placeras som tagits från sin familj manipulerar vårt tänkande. I Mattsson&Vinnerljung finns många relevanta och bra referenser gällande de negativa resultaten för det som med ett annat verklighetsdöljande ord kallas väfärdsklienter.