Recension av Lena Hellblom Sjögren år 2000

Mot bakgrund av det i dag i nyheterna i radions P1 har hänvisats till gårdagens presenterade granskning av mycket tvivelaktiga förhörsmetoder använda för 19 år sedan då Kevin, 4 år gammal, hittats mördad, och två bröder 5 och 7 år gamla, under handledning av den fortfarande tjänsteutövande psykologiprofessorn Sven-Åke Christiansson förhördes 31 gånger med ledande frågor med inbygdda förväntningar, så som ingen ska förhöras, presenteras en bok med 18 år på nacken som handlar om hur man kan få fram tillförlitliga uppgifter från förhörda personer.

Vad hände?

Vem sa vad?

Vad visste A,

Vad trodde B,

Vad avsåg C?

En förhörsperson kan svara fullständigt uppriktigt och vara mycket övertygande, men ha helt fel. Det händer att människor till och med påtar sig ansvaret för hemska gärningar de aldrig utfört. Lord Bingham of Cornhill, Lord Chief Justice of England and Wales skriver i förordet, till en år 1999 ny och viktig bok om att analysera vittnesmål, att man inom rättssystemet nu börjat förstå att de inledande frågorna inte alltid har så entydiga svar. Vetandet som redovisas i denna bok kan förbättra möjligheterna att åtskilja vad som är sant/tillförlitligt och vad som är falskt/otillförlitligt.
För en sådan distinktionmellan tillförlitliga och otillförlitliga utsagor och uppgifter måste man känna till vad som kan påverka minnet och andra förhållanden som kan påverka en persons förmåga att avge ett tillförlitligt vittnesmål. Det är också väsentligt att veta hur man ska förhöra för att minimera påverkan. Vidare är det väsentligt att ha kunskap om metoder att bedöma vittnesmål, så att otillförlitliga uppgifter kan särskiljas från tillförlitliga (reliable). Boken om att analysera vittnesmål* består av dessa tre delar: minne, förhör, metod. Den är mycket pedagogiskt upplagd och substansrik.
Varje del inleds med en summering av de i denna del ingående kapitlen. Varje kapitel avslutas med en sammanfattning samt en kommentar skriven av bokens redaktörer. Två av redaktörerna är advokater (Heaton-Armstrong och Wolchover), en är psykolog (Shepherd). De olika kapitlen är skrivna av fackkunniga personer med gedigen kunskap så att den kan användas som den är tänkt att vara, en handbok. I bokens första del har till exempel Malcolm Lader skrivit om drogeffekter och Peter Fenwick om handlingar som är möjliga att utföra och uppleva i olika sömntillstånd.
Utbildning behövs också om vad som kan åstadkomma falska vittnesmål, förutom abnormala förhållanden – och medveten lögn, framhåller bokens redaktörer i det avslutande kapitlet med rubriken ”problematiska vittnesmål.” Där ger de också en lång rad övertygande argument för att vittnesförhör med målsäganden och tilltalad, samt med personer som kan ha viktiga uppgifter, skall dokumenteras, i varje fall med en vanlig enkel ljudbandspelare.
Hur får man fram användbar – och samtidigt tillförlitlig (”reliable”) information från dem som förhörs? Eller är syftet med förhöret ett annat, att få fram det som brukar kallas ett ´bra´ hållbart vittnesmål, eller en ”stark utsaga/berättelse”? Kan man med ett sådant syfte negligera kravet på tillförlitlighet?
Eric Shepherd och Rebecca Milne skriver att endast bandinspelning av förhören kan åstadkomma en förändring av förhärskande praxis. De sammanfattar denna praxis med denna uppräkning:

förutfattade meningar,

färdiga fallteorier,

känslan av att veta svaret och därför stänga av undersökningen på ett för tidigt stadium,

bekräftelsefel och en

tendens att stryka bort motsägelser.
Poliserna förhör, och skriver också sin redogörelse, för att få fram en så ´bra´ vittnesberättelse som möjligt. Det är, enligt Shepherd och Milne, en redogörelse som är putsad, rimlig och entydig. Psykologiskt, praktiskt och bevismässigt kan polisen påverkas av det denne före förhöret menar sig veta, eller tror har hänt, utgå från detta i sina frågor eller på andra sätt förmedla sin uppfattning till den hörde och skriva ned det han/hon tycker sig ha fått bekräftat i sin rapport. Om polisrapporten sedan används som referens i en rättegång, som tidmässigt oftast ligger långt senare, blir effekten lätt felaktiga upplysningar från alla (”misinformation effect”).
För att få fram en trogen uppteckning av vad ett vittne själv berättar måste man förhöra på ett icke styrande sätt (”patterned/non-directive style”) och lyssna aktivt. Då får man fram flera icke avbrutna redogörelser vilka, om de bandats, kan analyseras systematiskt och undersökas grundligt.
Detta sätt att förhöra med både så mycket fritt berättande som möjligt om allt, och icke styrande öppna frågor är gemensamt för den strukturerade intervjun (SI) och den kognitiva intervjun (CI), som utvecklats för att hjälpa vittnen att minnas. Eftersom man med båda förhörsteknikerna får fram en uppsjö detaljer är det väsentligt att banda. Utan banddokumentation är det omöjligt att registrera annat än en liten del av informationen som ges, likaså är det omöjligt att i efterhand kontrollera eventuella tolkningsfel och missförstånd.
De som är emot bandning är de som ej övertygats om att detaljer, vilka reser tvivel bör offentliggöras, skriver Shepherd och Milne. Bokens två juristredaktörer Heaton-Armstrong och Wolchover, förordar att inte bara poliser skall bandinspela sina intervjuer, utan också till exempel socialarbetare och hälsovårdare som i sitt arbete får höra om brottsanklagelser. De skriver att även med den bästa vilja i världen kan det som förhörsledaren fäster på papper bara reflektera ett subjektivt urval av fakta.
SI rekommenderas för barn (”the Home Office Memorandum of Good Practise”, observera att ny version väntas hösten 2000). Flera undersökningar i bland annat Tyskland (Köhnken et al 1994) har visat att de som tränats i CI i förhör får fram avsevärt flera faktauppgifter angående det hörda vittnets iakttagelser än dem som ej tränats i CI. Ändå går mycken information förlorad.

Viss försiktighet påbjuds i den kognitiva intervjun vad gäller uppmuntran att föreställa sig det som hänt (för att därmed bättre minnas, så kallad ”imaging”), eftersom forskning visat att det kan innebära en sammanblandning i minnet av källan till det som återges (”source misattribution error”).
Graham F: Wagstaff, som skrivit ett kapitel om vittnesuppgifter under hypnos, förordar CI, med hänvisning till att man med denna metod, kan löpa mindre risk att få fram förvanskade vittnesmål utifrån en förutfattad mening än under hypnos. Bokens redakörer kommenterar att obandade polisförhör har visat sig minst lika farliga som utfrågningar under hypnos.
Brist på rimliga detaljer, avbrott, liksom motsägelser, ofullständiga beskrivningar är väsentligt att notera, framhåller Eric Shepherd och Anna Mortimer. Deras kapitel handlar om att identifiera avvikelser genom systematisk och kronologisk analys av detaljer i avgivna vittnesförklaringar och formella skriftliga dokument. Författarna skiljer på episodiska detaljer (var, när, varaktighet) och identitetsdetaljer som har med utseende, bakgrund och beteende att göra.
När vi läser, lyssnar eller observerar vittnesmål och dokument reducerar vi omedvetet mängden av detaljer till mer hanterbara proportioner för vårt arbetsminne. Vi använder oss av olika reducerande mekanismer för att få fram ”kärnan”:
a) utplånande (deletion) – vi mönstrar ut irrelevant eller överflödig information;
b) integrering (integration) – vi kombinerar två eller olika idéer till en enda;
c) generalisering (generalization) – vi reducerar två eller liknande idéer till en; och
d) konstruktion (construction) – vi ´går bortom bevisningen´ genom att dra slutsatser.

Inom forensisk psykologi och psykiatri finns en maxim: det som inte kan ha hänt hände inte. Därför kan berättelser som går emot fysiska och psykologiska realiteter, liksom logiskt absurda berättelser, avvisas som icke tillförlitliga.
Men hur ska det vara möjligt att upptäcka alla andra, mer subtila avvikelser, som kan göra en berättelse otillförlitlig? T ex lexikalt språk, detaljkontraster, extraordinära detaljer, intern och extern inkonsistens, beskrivningar som växer, ändrar sig eller blandas med detaljer i andras berättelser? De flesta avvikelserna förblir oupptäckta, om vi inte tar några metoder till hjälp. Metoder som nämns av författarna är:
– Återskapa det som påstås (rita en skiss, eller gestalta fysiskt det som påståtts, ”rollspel”).
– Gör rutnätstabeller av detaljer i olika avgivna vittnesmål kronologiskt ordnade (”grids”).
– ”THEMA: thematic emergence of anomaly in interview narrative”, en variant av rutnät eller celler för uppgifter om olika personer eller företeelser från olika vittnen i den ordning ämnena nämnts.
– SE3R: en grafisk metod för att återge narrativa detaljer. Utefter en händelselinje återges episodiska detaljer i kronologisk ordning samt i identitetsfack detaljer rörande människor, platser och enheter.

Efter schematisk uppställning (THEMA) skulle en sammanfattning av till exempel ett påstått ofredande utfört av en tonåring på en sjuårig flicka kunna avslöja att flickan inte givit en, utan fem olika berättelser:

Version 1: Hon visste inte hur han ofredat henne.
Version 2: Hon sa att inget hänt.
Version 3: Hon sa att inget hänt efter att tonåringen stoppat sin tunga i hennes mun.
Version 4: Hon sa att tonåringen smekte hennes könsorgan efter att han stoppat tungan i hennes mun.
Version 5: Hon kunde inte komma ihåg vad som hände efter att tonåringen stoppat sin tunga i hennes mun.

SE3R är värt en närmare presentation. S:et står för Skim, dvs. första steget är att från början till slut skumma igenom förhörsreferatet, dialogutskriften, eller lyssna uppmärksamt på bandet. Motstå frestelsen att titta/lyssna framåt, att bläddra tillbaka eller stanna upp för att memorera en detalj.
E:et står för Extract . När utdrag ur dokumentet görs är det lättast att använda förkortningar. Detta andra steg innebär en systematisk, kritisk genomgång med registrering av vem som sa vad, när, och andra detaljer som har med identitet och händelser att göra.
Grafisk uppställning i kombination med att originaltexten därefter utsätts för viss prövning med hjälp av det författarna kallar ”mapping rules” (omvandlia första person till tredje, dåtidsform till nutidsform, passiva former till aktiva, indirekta utsagor till direkta, samt se till att alla pronomen är entydiga) kan avslöja en lång rad avvikelser, t ex bristfälligheter i detaljer, diskontinuitet vad gäller sekvenser och logik, tomma berättelser, inkongruent språkanvändning, narrativa kontraster, extraordinära detaljer, variationer och motsägelser.

Nedan ett exempel som illustration (min övers. från engelskan):
”I referatet står:
Jennifer berättade för mig att hon blivit sexuellt antastad av herr Piggot i hans rum. Hon sa att mr Piggot smekte hennes privata delar upprepade gånger och därefter frågade om hon kunde suga av honom.
SE3R notering:
Jennifer berättar för Kyllie: ´Jag har blivit sexuellt antastad (??) av herr Piggot i hans rum.´Jennifer säger: ´Herr Piggot smekte mig upprepade gånger på mina privata delar (??) och sedan bad han mig att suga av (??) honom.´
SE3R klargör således nödvändigheten av att kontrollera exakt vad Jennifer sa till Kyllie.”

De tre R:en står för Read, Review och Recall. Den förnyade genomläsningen av dokumentet syftar till kontroll av att detaljerna i texten kommit med i SE3R. Nödvändiga korrigeringar av en detalj som utelämnats, görs. Nästa steg, granskningen, innebär en metodologisk undersökning och utvärdering av den SE3R man gjort med fokus på att upptäcka och framhäva avvikelser. Om det är nödvändigt att minnas materialet är det viktigt att vara systematisk, författarnas råd är att först memorera identitetsuppgifter och därefter händelserna kronologiskt, både nyckelhändelser och avgränsbara episoder utefter händelselinjen.
Avvikelserna man upptäcker med detta systematiska arbetssätt kan vara resultat av hur förhören gått till, av konfabulering, eller av bedrägeri. Konfabulering och medveten lögn (bedrägeri) blandas ofta ihop, påpekar Shepherd och Mortimer, men konfabulering är ett vardagligt fenomen. Det är det vi gör när vi spontant fyller i det som fattas när vi berättar om något vi upplevt. Det kan till exempel vara något vi inte sett, men har dragit slutsatser om, utifrån tidigare erfarenheter. Om den hörde konfronteras empatiskt kan ofta dylika konfabuleringar upptäckas.
Hur skall då medvetet oriktiga uppgifter avslöjas? Med ”Grid”, ”THEMA” och ”SE3R” är det lätt att uppdaga olika detaljbrister: detaljknapphet, brist på kontinuitet i berättelsen, narrativa kontraster, och ”icke skällande hundar”? Det sistnämnda syftar på Sherlock Holmes påpekande att man måste uppmärksamma att den hörde ej nämnt att hunden skällt, eftersom den borde ha skällt.
Att undvika detaljer är det vanligaste sättet att ljuga, konstaterar Shepherd och Mortimer och refererar till Ekmans arbete ”Telling Lies” från 1985. Också generaliseringar, både i form av ”understatement” och ”overstatement”, kan indikera att det är fråga om lögn till skillnad från konfabulering. Att aktivt bedra och således servera en osann berättelse som sanning fordrar ansträngning, god minnesförmåga och berättartalang, skriver Shepherd och Mortimer.
Om dem som genom minnespåverkan kommit att tro att de varit med om sådant de ej upplevt, och därför kan framstå som övertygande då de avger vittnesmål, kan man läsa i Graham Davies kapitel i bokens första del. Det behandlar kontaminering av minnet, och bygger i stor utsträckning på experiment utförda av Elisabeth Loftus. Vårt minne är känsligt och kan förvanskas av information vi erhållit före eller efter en händelse. Dessa ”desinformationseffekter ” (misinformation effects) kan ha orsakats av
– att den nya informationen har eliminerat det ursprungliga minnet (destructive updating),
– att den nya informationen har fyllt igen en lucka i minnet (supplementation),
– att den nya informationen inte utplånat det ursprungliga minnet så mycket som ersatt det i det aktuella medvetandet .

Falska minnen tas upp av psykiatern Janet Boakes i hennes kapitel om sexuella övergrepp. Faktorer hon nämner, vilka kan betyda att minnet av övergrepp hos en person är falskt är dessa:
a) Minnet har nyligen fåtts fram och det har inte tidigare funnits någon misstanke om, att övergrepp skett.
b) Ett minne gällande tiden före tre år är nästan säkert falskt och gällande tiden före sex år är otillförlitligt.
c) Minnet har kommit fram i ett sammanhang av psykologisk intervention, speciellt om det varit en praktiker som accepterat förträngningsteorin.
d) Minnesfrämjande metoder har använts.
e) Personen har deltagit i en ”överlevargrupp.”
f) Minnet har stimulerats genom läsning av populärlitteratur om återvunna minnen eller genom annan suggererande påverkan.
g) Minnet är olikt andra minnen. Det byggs upp som en historia över tid, ofta utifrån små filmliknande fragment , där det första kommer utan någon tidigare kunskap hos personen i fråga om att något dylikt hänt.
h) personen påstår att minnet kommer som en ”flashback.”
i) Minnet är i sig otroligt eller omöjligt.
j) Personen uttrycker tvivel om minnet.
k) Minnet är inte konsistent, utan utvidgas med flera hemskheter och våldsinslag för varje återgivande.

Sympati och skepticism måste gå hand i hand i utredningen av varje nytt fall av påstådda övergrepp, således ingen låsning på förhand, utan ett öppet sinne, poängterar Boakes. Bokens redaktörer kommenterar att tendensen i praktiken ofta är att söka bekräftelse på att övergrepp skett. Detta, skriver de, innebär i sin tur att icke bekräftande information ignoreras eller undviks.
Personligen är jag mycket glad åt boken om att analysera vittnesmål eftersom jag under tio år som psykologisk sakkunnigutredare med Udo Undeutschs och Arne Trankells utsageanalys som bas försökt bygga vidare på deras och andras arbete och utveckla likartade systematiska undersökningsmetoder som jag nu kunnat läsa om. Det handlar om att genom systematisk, kronologisk analys av uppgifter och utsagor, och genom tillämpning av vetenskapliga forskningsresultat om minne och suggestibilitet uppdaga avvikelser och identifiera felkällor. Metoderna är mer tidskrävande än de gängse, och kan anses besvärliga. Men med dem går det att göra säkrare bedömningar av vad som är tillförlitligt, och vad som inte är det. Detta borde gagna inte bara enskilda människors rättssäkerhet, utan också rättssystemets legitimitet – och därmed tilltron till det demokratiska rättssamhället.
Självfallet vore det önskvärt att dessa systematiska, kritiska metoder användes på ett så tidigt stadium som möjligt i en utredning, och att den seriösa forskning som finns om minne och påverkan vore allmängods, så att inga speciella sakkunniga skulle behövas. I Storbrittanien har man länge hyst uppfattningen att mänskligt beteende, utom då det härrör från någon mental störning, är just allmängods. Det är inte fallet, påpekas i det näst sista kapitlet som handlar om när och hur psykologer och psykiatriker skall tillåtas som expertvittnen.

Ofta brister kunskapen också hos dessa, t ex om hur situationsfaktorer kan påverka människors beteende. Vi påminns om Stanley Milgrams lydnadsexperiment. Då detta i början av 1970-talet beskrevs för 40 erfarna psykiatriker var deras förutsägelse att en person av tusen skulle lyda instruktionen och ge sin medmänniska en farlig elektrisk stöt. Det visade sig i praktiken vara två av tre som lydde instruktionen.
”Analyzing Witness Testimony” borde vara obligatorisk kurslitteratur för alla yrkeskategorier som arbetar med att utreda och värdera påstådda brottsmisstankar.
I slutkapitlet görs referens till en annan bok, som liksom denna bok, borde få stor spridning bland rättspraktiskt verksamma i våra nordiska länder, nämligen Gisli Gudjonssons och Lionel Howards ”Forensic Psychology: A Practioner´s Guide”, utgiven på Routledge London 1998.
Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

• Recension, 2000 för publicering i Nordisk Tidskrift for kriminalvidenskab)
  Anthony Heaton-Armstrong, Eric Shepherd and David Wolchover (Ed.): Analysing Witness Testimony. A Guide for Legal Practioners & other Professionals, Blackstone Press Limited 1999. ISBN 1 85431 7318. 360 p.