Kan barnets bästa avgöras genom hänvisning till barnets vilja?

Lena Hellblom Sjögren 2017-05-04

Kan barnets bästa avgöras genom att hänvisa till barnets vilja?

Allmänt psykologiskt sakkunnigutlåtande av
Filosofie dr, legitimerade psykologen Lena Hellblom Sjögren
(Texten i sin helhet får spridas med uppgivande av källan.)

Inledningsvis ett par definitioner: av barnets bästa och av tillräckligt god föräldraförmåga
Dessa definitioner baseras på Föräldrabalkens s.k.portalparagraf, Europakonventionen artikel 8 och Barnkonventionen artikel 12, samt forskning om barns mest grundläggande behov och ackumulerad mänsklig erfarenhet, som båda visar att barn, för att de själva ska må bra och utvecklas väl, behöver ha nära kontakt med båda sina föräldrar.

Följande allmängiltiga definition av barnets bästa kan med denna substantiella grund göras.
1. Barnets bästa är att få växa upp med tillräckligt god omvårdnad, utan att utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp, inkluderande kvarhållande, bortföring, med sina föräldrar/i sitt familjenätverk och få kärlek och bekräftelse i vardaglig kontakt med båda sina föräldrar och sitt familjenätverk.
2. Barnets bästa är att fritt utan påtryckningar få uttala sin egen mening om sin livssituation, utan att någonsin ställas inför att välja mellan sin mamma och sin pappa. Ett beslut om var barnet ska bo, vem av föräldrarna som ska få bestämma om barnet, och om hur barnet ska ha kontakt med sina föräldrar kan inte, och får inte om barnets bästa skall gälla, överlåtas till ett barn. Det är de vuxnas ansvar – inte ett ansvar som kan läggas på barnet.

 

En likaså allmän definition, av tillräckligt god föräldraförmåga blir då:
A. Tillräckligt god föräldraförmåga är att i praktiken handla efter insikten att då de vuxna gått isär från varandra betyder inte detta att barnen också skall separeras från sin ena förälder. Denna insikt tar sig hos en förälder med tillräckligt god föräldraförmåga uttryck i att understödja barnets vardagliga kontakt med BÅDA sina föräldrar. Det behöver barnen för att inte fara illa, utan själva må bra och utvecklas väl, se t.ex. en stor studie av växelvis boende (http://www.chess.su.se/research/projects/elvis-projektet).

B. Till tillräckligt god föräldraförmåga hör således att inte signalera till barnen att jag älskar dig, men bara om du inte älskar din andra förälder. En sådan föräldrakärlek är villkorad och bekräftar inte de gemensamma barnen, som ju är människor till ungefär lika delar skapade av båda sina föräldrar. Den förälder som påverkar barnen att ta avstånd från sin ena förälder – och därmed halva sig själva – skadar barnen för livet.

Mellan barn och föräldrar utvecklas i de allra flesta fall kärleksband. Bowlby, som brukar kallas anknytningsteorins fader, valde mellan kärlek och anknytning då han skulle benämna det bindande kitt som finns mellan nästan alla barn och deras föräldrar, hur bristfälliga föräldrarna än är. Bowlby fastnade för anknytning. Anknytningen kan vara mer eller mindre trygg.
Även om det finns brister i anknytningen, hyser de flesta föräldrar kärlek till sina barn. Det finns dock föräldrar, som av olika skäl, inte förmår ge barnen den bekräftelse barnen också behöver. Det finns föräldrar som således inte kan ge barnen den trygga och säkra anknytning de behöver för att inte själva bli trasiga som vuxna, dvs. emotionellt skadade. För att ge stöd och hjälp till den förälder/de föräldrar som inte förmår se sina barns behov av både kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar, behövs kunskap, övning, vägledning – och ibland också övervakning för att skydda barnet mot t.ex. fortsatta påtryckningar att ta avstånd från den andra föräldern i samband med umgänge.
För barn i samhällelig tvångsvård, oftast i fosterhem, numer kallade familjehem, är konstaterade skadliga följdverkningar statistiskt sett: försämrade skolresultat, ökad risk att hamna i drogmissbruk, i kriminalitet, i psykisk sjukdom och ökad risk för självmord (se t.ex.: Bohmans & Sigvardssons longitudinella studie, Acta Psychiatrica Scandinavia 1980:339-355, registerstudie av Vinnerljung, Hjern, Lindblad, Journal of Child and Psychiatry 2006 (47):7:723-733).
För barn som avskiljs från sin ena förälder, som, utan någon grund som rättfärdigar avskiljandet, och därmed förlorar halva sitt familjenätverk är följande skadeverkningar beskrivna: svart-vit omvärldsbild med ensidig lojalitet med den förälder som tagit kontrollen över deras liv (alienatorn). Det är en skadlig identifikation med den person som tagit kontrollen som kan liknas vid hur sektmedlemmar och barnsoldater sluter sig till ledaren, vilket leder till omedveten förlust av egen vilja och fritt tänkande (2003. Thaler Singer: Cults in our midst). Dock hävdar den som utsatts för denna kraftiga påverkan att den obrottsliga lojaliteten med den som tagit kontrollen baseras på egen vilja och ett oberoende tänkande. Därmed illustreras det skadliga införlivandet av en fiktiv verklighetsbild; enligt denna har den som tagit kontrollen bara goda egenskaper och han/hon gör alltid rätt. Införlivandet av denna skapade och falska bild av verkligheten skadar också barnets självbild, identitetsutveckling och personlighet. Ofta kan nedstämdhet/depression, svårigheter att knyta relationer, och att kunna känna tilltro till andra observeras. Barnet har ju, oftast utan att förstå det, eller kunna värja sig, tvingats in i en situation, där barnet för att få den kontrollerande förälderns kärlek måste förneka sin kärlek till den andra föräldern, och därmed också ta avstånd från halva sig själv.


Avskiljande från en eller båda föräldrarna utan grund i allvarliga missförhållanden eller svek innebär ett trauma jämförbart med andra trauman, som statistiskt sett, påverkar hjärnans utveckling, och kan ge upphov till ett antal personlighetsstörningar (2002. Teicher. Scars that won´t heal: The Neurobiology of Child Abuse, Scientific American, March). Följder av trauma i barndomen inkluderar även som redan nämnts depressiva störningar och högre risk för självmord (2015. Jackson Nakazawa. Childhood disrupted: How Your Biography Becomes Your Biology, and How You Can Heal).

 
Om förhållanden som gör det svårt att tillvarata barnets bästa
Det finns barn i vårt samhälle som far illa och behöver skyddas från antingen observerbara – och ofta rapporterade – för barnet skadliga missförhållanden. Det kan också vara så att en saklig och opartisk utredning kunnat konstatera att barnet utsätts för upprepad och allvarlig psykisk eller fysisk misshandel, sexuellt utnyttjas, eller har vårdgivare som allvarligt vanvårdar eller utnyttjar barnet för egna behov.
Den bästa hjälpen till alla barn som anses behöva hjälp, förutom i de fall där det är sådana ovan nämnda uppenbara/observerade eller sakligt och opartiskt utredda missförhållanden, vore att ge barnen hjälp inom familjens ram, och om föräldrarna befinner sig i vårdnadstvist, att hjälpa föräldrarna att se bort från egna intressen och behov och hitta gemensamma lösningar som är förenliga med barnets bästa.
Att avskilja ett barn från barnets föräldrar och nära och kära är något som borde tillgripas bara i de fall som innebär att barnets liv eller hälsa/utveckling allvarligt hotas, se artikel 8 i Europakonventionen om de strikta kriterier som gäller när rätten till familjeliv kan tillåtas kränkas.
Ibland kan det vara så att barnet behöver skyddas från sig själv. Vem ska besluta när ingripande skyddsåtgärder skall vidtas? Som det är i dag, är det i praktiken en socialsekreterare, som av sin överordnade myndighet, socialstyrelsen, inte utrustats med ett enda tillförlitligt utredningsinstrument, som fattar de för barn och familjer livsavgörande besluten.
Bland de drygt 17 000 socialsekreterare (så många fanns 2014) finns många bra, duktiga och välmenande/goda professionsföreträdare. I utbildningen om 3.5 år får de ldock ära sig lite om mycket, det är en generalistutbildning. Det innebär att de allra flesta inom detta yrke inte har kunskaper om minne, suggestibilitet (påverkbarhet), barns utveckling, samtalsmetoder, manipulationstekniker eller hur man utreder på ett källkritiskt och tillförlitligt sätt.

Det utgör också en diskriminerande nackdel att kåren av socialsekreterare till 87 procent består av kvinnor, något som jag ser som en grund för att pröva att införa kvotering till socialhögskolorna. Kvinnodominansen inom detta yrke skulle också behöva forskas om: vilka är det som söker till denna utbildning? Är det mammor med egna uppslitande vårdnadstvister som fått hjälp och stöd från kvinnojourer och organisationer som anser sig skydda barn mot det som lärts ut som vår tids stora farsot: mäns sexualsierade våld mot kvinnor och barn?
Allt flera barn tas från sina egna familjer och placeras i främmande familjer, ökningen var 87 % från 2010 till 2014, då antalet omhändertagna barn var 32 000 enligt Socialstyrelsens uppgifter. Allt flera barn förnekas kontakt med sina ena förälder därför att socialtjänstens handläggare i svåra vårdnadstvister ofta stödjer den förälder som förtalar den andra föräldern, riktar falska anklagelser mot denna, eftersträvar egen kontroll över barnet och arbetar för att utesluta den andra föräldern från barnets liv.
Därmed efterlevs inte heller grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i myndighetsutövning, förutom att barnets rätt tillfamiljeliv kränks.
Socialtjänstreformen (Lag 1980:620) har betydelse för många svenska invånares liv. Det var i och med denna reform då fattigvård, barnavård m.m. slogs ihop till en enda enhet, en så kallad socialtjänst, som lagen också antog en ”gummikaraktär”, som de handläggande tjänstemännen inom socialtjänsten gavs frihet att tolka (se t.ex. 1981. Sundberg-Weitman. Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning, 2008. Sverige och rättsstaten på 2000-talet).
Det finns inga nationella riktlinjer eller tillförlitliga metoder att använda i det dagliga arbetet för de stackars arbetsöverlupna socialsekreterarna. De har inte fått några standardiserade utredningsinstrument till sitt förfogande. De har fått ett så kallat BBIC-formulär att följa så som de finner för gott. I formuläret BBIC, förkortning för Barnets Behov I Centrum, finns inte barnets fundamentala behov av kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar för att kunna må bra och utvecklas väl med. Socialsekreterarna har, som ovan påpekats, inte heller några krav på sig att ha lärt sig om barns utveckling, hur man samtalar med barn utan att leda dem genom förutsättande frågor, eller hur man dokumenterar för att möjliggöra efterkontroll. Inte heller vet de hur de kan känna igen en manipulerande förälder, som inte bara är duktig att manipulera de egna barnen utan också de professionella, dvs. även socialsekreterare.

Fel begångna inom socialtjänstens arbete med barn och familjer är tyvärr regel, inte undantag i beslut och rekommendationer om både barn i svåra vårdnadstvister och i beslut om barn som omhändertas.
Socialsekreteraren har givits makten och legitimiteten att skicka remiss till psykolog, psykiater, eller be en barnläkare undersöka ett barn ur någon aspekt som socialsekreteraren har formulerat samtidigt som hon ger sin tolkning av vad som är barnets/föräldrarnas problem. Detta problemformuleringsprivilegium ger makt att styra hela processen.

De experter som kopplas in av socialtjänsten, liksom också domarna, tror att socialtjänstens handläggare gjort gedigna utredningar som grund för sina problemställningar och riskbedömningar. Förslag till beslut från socialsekreterarna underställs först socialnämnden och därefter domstolarna, få betänker det orimliga i att det är socialsekreterarna som både avgör om de vill ta med experternas uttalanden i delar eller i sin helhet och som lämnar underlaget för domstolarnas beslut i vårdnadsmål.
Vårdnadsutredningar, utredningar om vårdnad, boende och/eller umgänge, är utredningar som utförs av den avdelning inom tillräckligt stora socialtjänster som kallas Familjerätten. Kollegor emellan klipper de ofta och klistrar från gjorda barnutredningar. Denna praxis av informationsspridning som ofta vilar på rykten, hörsägenuppgifter, subjektiva tolkningar/bedömningar och icke medicinskt/psykiatriskt underbyggda medicinska/psykiatriska diagnoser urholkar barns och föräldrars rättssäkerhet. De ounderbyggda uppgifterna och diagnoserna upprepas i den fortsatta handläggningen i både vårdnadstvister och i LVU-målen.

Genom att upprepas blir de falska uppgifterna lätt till en ”sanning” som fungerar stigmatiserande, i värsta fall för resten av livet.
Innan några fysiska, psykiska, sexuella övergrepp eller allvarlig vanvård konstaterats på ett tillförlitligt sätt kan själva skyddsåtgärden i sig traumatisera barnet.
Om, så som sker, ett barn omhändertas och placeras hos främmande med kontaktförbud för en av föräldrarna, eller en mamma som anklagar pappan för att ha misshandlat henne och/eller barnen placeras med barnen på ett skyddat boende, innan det är klarlagt att det finns ett skyddsbehov, skadas barnet. I fosterhemmen, HVB-hemmen och på de skyddade boendena får barnen höra andra som berättar om pappors misshandel/sexuella övergrepp, mindre ofta i dessa miljöer om psykiskt sjuka mammor – och så får de ofta behandling med material utarbetat för barn som varit utsatta. Barnet lär sig och minns, och kan därefter berätta på ett för kvinnojourspersonal, socialtjänst med flera trovärdigt sätt om övergrepp. Efter sådan påverkan, då barnens minne kontaminerats, kan inte barnets uppgifter bedömas som tillförlitliga; det går inte att veta om det barnet säger är något barnet varit med om i sitt eget liv eller om det är något barnet hört om eller utfrågats om. Det kan också vara något som barnet levt sig in i, eller drömt, och som barnet kommit att tro är något som hänt barnet självt.
När en skyddsåtgärd vidtagits, så som placering i skyddat boende av mamma och barn när misstankar mot pappan/mamman, eller båda uttalats – utan föregående utredning – kan inte socialsekreteraren eller någon annan heller göra några giltiga observationer av hur relationerna barn – mamma, barn – pappa, var, innan ingripandet gjordes. De som ska ”mäta” har då nämligen kraftigt påverkat det de skall ”mäta” och det de kan observera är effekterna av sitt eget ingripande. Det säger sig självt att de i den situationen söker sådana uppgifter som legitimerar deras drastiska ingripande – och blundar för uppgifter som talar mot riktigheten i deras ingripande. Således är tunnelseende den naturliga effekten.
I uppenbara fall av allvarlig vanvård som många medborgare iakttagit och anmält oro för till socialtjänsten, som t.ex. för flickan Jara var det uppenbart att hon hade behövt skydd. Men i det fallet vidtog socialtjänsten ingen ingripande skyddsåtgärd; Jara dog för att hon inte fick skydd mot den grova vanvård och misshandel hon utsattes för. Orsaken är densamma som som leder till för många oproportioneliga och omotiverade placeringar av barn hos en kontrollerande förälder eller hos fosterföräldrar: bristen på tillförlitliga utredningsinstrument och riktlinjer. Resultatet är att barn far illa.

Slutsats:
Bristen på tillförlitliga metoder, det grundläggande systemfelet att hjälparna också har makten att ingripa med direkt eller indirekt våld och omhänderta barnen när de bedömer att det behövs, samt det faktum att hela underlaget för domstolarnas avgöranden i familjeärenden baseras på utredningar, riskbedömningar och förslag till beslut från socialtjänstens handläggare, vilka formaliserats till demokratiska beslut genom politiker i socialnämnden, som i de allra flesta fall, inte ifrågasätter det handläggarna presenterar, innebär att det i dagens system finns mycket små förutsättningar att tillvarata barnets bästa.

 

Tunnelseende
Det är mänskligt att se och uppfatta det som vi tror oss se och lärt oss att uppfatta som det väsentliga. Detta vi lärt oss behöver dock inte vara sant. Det kan till och med vara helt fel.
Men det får vi ju aldrig reda på om vi hela tiden ser det vi lärt oss se som det väsentliga, och därmed tror oss se.
Vi har då svårt att upptäcka att vi har ett tunnelseende. För det är så det kallas när vi stänger av vårt seende och vår uppfattningsförmåga av allt annat än det som förstärker det vi lärt oss se som det väsentliga baserat på det som vi tror på, t.ex. att vår tids stora grundläggande problem är det tidigare förnekade sexualiserade våldet mot kvinnor och barn.
Barnahus, Barnafrid, Barnskyddsråd , skyddade boenden och allt som skapats för många skattemiljoner under drygt två decennier fylls av människor som är uppfyllda av sin goda vilja och sina goda avsikter att skydda barn. Vad förenar dem?
Jo, en tro på att det väsentliga som barn behöver skyddas från är mäns våld mot kvinnor och barn. Alla dessa välvilliga barnskyddare har lärt sig att mäns våld mot kvinnor och barn är vår tids stora problem.
De stänger av för uppgifter från BRÅ om att både pappor och mammor utsätter varandra för övergrepp. De stänger av uppgifter om att mammor också ibland misshandlar och utnyttjar sina barn sexuellt. De stänger av för den massiva kriminalstatistik som visar att det vanligaste våldet är det mellan män, dvs. män som utsätter andra män/pojkar för våld.
Vad blir resultatet? Jo, att den goda intentionen att skydda barn från pappors våld och övergrepp i stället kan skada barnen som de tror sig skydda. Detta har jag sett i alltför många av de många svåra vårdnadstvister som jag under 25 års tid utrett.
Ofta har socialsekreterarna ett tunnelseende utifrån en mammas eller pappas perspektiv, beroende av vilken av föräldrarna de allierat sig med i varje enskilt fall, hittills oftast mammor. Utan någon autentisk dokumentation av barnen de, eller en konsulent i ett placeringsbolag talat med, och förmedlat till den handläggande socialsekreteraren, och framför som ”barnets vilja” kan på ett tillförlitligt sätt tolkas som barnets egen fria vilja.
Under nu flera år går det att konstatera att det är allt flera mammor som förlorar sina barn – till men för barnen. Ty under senare år har en annan trosföreställning spritt sig, den att mammor är psykiskt störda, eller mer specifikt i allt flera fall, att mammor tar sina barn till sjukvårdsbesök i onödan, eller gör sina barn sjuka och söker vård för de symtom de orsakat sina barn. Denna diagnos kallas MSbP, och är en mycket ovanlig diagnos som betyder att en vuxen söker uppmärksamhet via sitt barn. MSbP utläses Munchhausen Syndrom by Proxy (by proxy = genom ombud) och triggar igång mångas fantasiföreställningar. Diagnosen ställs, i ett växande antal fall av socialsekreterare, som inte har kvalifikationer eller kunskaper för att ställa psykiatriska diagnoser. I dessa fall får pappor hjälp att ta bort barnens mammor, så som mammorna tidigare – och fortfarande – om de är de som vinner handläggarens sympati – får hjälp att eliminera papporna ur barnens liv.
I båda fallen hänvisas numera nästan regelmässigt till att det är barnen själva som sagt att de inte vill ha någon kontakt med sin mamma eller sin pappa.

 

Vad ska förstås med barnets vilja?
I allt flera domar gällande vårdnad, boende och umgänge, inklusive domar och överväganden i LVU-mål, hänvisas till barnets vilja. Tre enkla frågor kan vara bra att ställa:
VEM har tagit reda på denna barnets vilja?
NÄR i tiden, dvs. i vilket sammanhang av viktiga händelser i barnets liv gjordes det?
HUR togs denna barnets vilja fram?
Är det som kallas barnets vilja, barnets egen vilja? Om den förälder (eller samhället som förälder) avskilt barnet och påverkat genom att motarbeta/förhindra kontakt med den andra föräldern och tala negativt om denna påverkas barnet av detta och blir själv avståndstagande. I sådana fall borde det vara uppenbart att det är ytterst tveksamt om det som kallas barnets vilja är barnets egen vilja. Men barnen tror att det är så och blir, till skillnad från barn som utsatts för övergrepp, kategoriskt avståndstagande; ofta vill de inte ens tala i telefonen med den förälder de avskilts från.
Juridikprofessorn Johanna Schiratzki varnade tidigt för att barn i vårdnadstvister just kan bli offer för påtryckningar i sin avhandling Vårdnad och vårdnadstvister från 1997:
”I enlighet med vad som anförts i motiven, men i motsats till HD:s praxis, bör t.ex. barnets vilja inte tillmätas betydelse om barnet utsatts för påtryckningar att välja en förälder. Iakttas inte en sådan försiktighet, kan lagstiftningen om barnets vilja leda till att barnet regelmässigt utsätts för påtryckningar att ta parti för endera föräldern. Det i sin tur betyder att fokus kommer att ligga på barnets val av förälder, inte på barnets fria önskningar och situationen i stort.”
Det som händer barn som avskiljs från en älskad förälder av den andra föräldern, eller barn som avskiljs, likaså utan saklig grund av samhället i form av fosterföräldrar arbetandes på uppdrag från socialtjänsten, är att dessa barn samtidigt utsätts för en otillbörlig påverkan – de genomgår en tankereformeringsprocess, som de svårligen kan värja sig mot och oftast är omedvetna om. Likt sektmedlemmar säger dessa barn, efter denna tankereformeringsprocess, att det är de själva som inte ”vill” träffa den avskilda föräldern.
Om de vuxna runt barnen inte har insikt om vad det är barnen utsatts för:
ogrundat avskiljande från ena föräldern (eller båda),
i kombination med otillbörlig påverkan,
utifrån en oförsonlig fientlighet,
så misstolkar dessa vuxna barnet när barnet uttalar, efter genomförd tankreformeringsprocess, att barnet inte vill träffa den avskilda föräldern.
Dessa vuxna tror att de hjälper barnet genom att ”lyssna på barnet” som säger att det inte vill träffa mamma, pappa, eller båda. Men de gör faktiskt det motsatta. Ett barns ”vilja” är i en sådan situation ytterst otillförlitlig (se t.ex. dr Kirk Weir: Intractable contact disputes – the extreme unreliability of children´s ascertainable wishes and feelings, Family Court Journal (2). 2011:1).

Kan barn överblicka de livslånga följderna för sig själva av att de påläggs ansvaret att välja mellan sina föräldrar?
Med de bästa avsikter skadar de vuxna barnet genom att hänvisa till barnets vilja. Ty därigenom lägger de vuxna ansvaret på barnet att välja mellan sina föräldrar, och att i de svåraste vårdnadstvisterna, till och med låta barnet helt välja bort en förälder helt (eller båda föräldrarna i en del likaså ogrundade LVU-mål).
Försvaret för detta ansvarsöverläggande på barnet är det alltmer återkommande argumentet: vi kan ju inte tvinga ett barn. När barnet säger: jag vill inte gå till skolan, jag vill inte gå till tandläkaren, jag vill inte gå till doktorn, säger vi vuxna runt barnet då: Javisst slipper du gå i skolan, att gå till tandläkaren och till doktorn? Svaret från de flesta vuxna blir nekande. Omyndiga barn får inte heller rösta, eller köpa alkohol på Systembolaget. Är flickor under 15 år får de inte ha sex med en tre år äldre pojke. Det finns saker som ett barn inte kan tillåtas uppnå genom att uttala en vilja. Till dem borde självklart höra att det inte ska vara tillåtet för ett barn, definierat som brukligt som en människa under en viss ålder (i Sverige under 18 år), att få välja bort en mamma eller en pappa.
Är det rimligt att vuxensamhället lägger över ansvaret för livsavgörande beslut på barnet genom att hänvisa till att det är barnets vilja?
Är det på något enda sätt försvarbart att låta ett barn välja bort sin ena eller båda sina föräldrar? Etiskt, ur ett mänskligt och också psykologiskt perspektiv, är det ett ansvar som inte, i en fungerande demokratisk rättsstat som säger sig respektera mänskliga rättigheter, borde kunna läggas över på ett barn. Ett barn har inte ålder och mognad för att förstå innebörden av ett sådant val. Det är per definition ett omänskligt val, eftersom det vi människor har gemensamt på vår jord är att vi inte kan välja våra föräldrar. Vi har de föräldrar vi har. Det är från dem vi fått vår genetiska bestämning, det är av dem vi lär oss mest de första åren i våra liv. Det är till dem vi har livslånga band, i de flesta fall kärleksband.
Genom det som sägs vara barnets egen fria vilja låta barnet välja bort en mamma eller en pappa, tillåter vuxensamhället barnet att skada sig självt på djupet; barnet tillåts kapa halva sitt rotsystem och sitt genetiska arv med bl.a. identitetsstörningar, depression och självmordstankar som följd. Att låta ett barn – som sägs ha anknutit till sin nya vardagsmiljö (en mamma eller pappa som tagit egen kontroll över barnet, ofta med en ny partner som kan vara drivande, eller avlönade fosterföräldrar med uppsägningsrätt), att till synes av egen fri vilja – välja bort sin ena förälder, eller båda de egna föräldrarna som barnet avskilts från – är inte att visa respekt för barnets vilja och att ”lyssna på barnet”, som så många vuxna talar om.
Det visar sig i fall efter fall jag kommit i kontakt med att de vuxna med makt att besluta om barnens framtid väljer att lyssna på barnen och ta hänsyn till barnens vilja bara i de lägen denna så kallade barnets vilja överensstämmer med deras egen vilja.

 
Tvistiga familjemål med utredande socialsekreterare utan tillförlitliga utredningsmetoder
Socialstyrelsen har, så som redan nämnts, inte tillhandahållit nationella riktlinjer, enkla nationellt giltiga checklistor, eller någon standardiserad metod som verktyg för de utredande socialsekreterarna. Ingen av dem har således något instrument för att mäta barns mående eller barns upplevelser av sin mammas och sin pappas beteende, trots att sådana instrument finns väl utprövade (KIDSCAN, utarbetat av WHO, PARQchild /Parental Acceptance Rejection Questionnaire/ utarbetat och förfinat av professor Ronald Rohner och hans medarbetare under drygt fyra decennier).
Socialstyrelsen har inte heller tillhandahållit några tillförlitliga riskbedömningsinstrument till de handläggande socialsekreterarna, på vilkas axlar lagts uppdraget att regelmässigt utföra det som kallas riskbedömningar. Socialsekreterarna har inte lärt sig att göra adekvata riskbedömningar, dvs. att väga riskerna för skador på barnens hälsa och utveckling av att avskiljas från föräldrarna mot de risker de bedömer finns i barnets aktuella livssituation, med fokus på pappors våld, misshandel och mammors psykiska problem.
Eftersom utredningar görs i tvistiga familjemål där också orosanmälningar lämnats in och oftast olika anklagelser uttalats i en ofta växande ström av polisanmälningar, är det lätt för den handläggande socialsekreteraren, att fatta sympati för den av föräldrarna som först lägger fram sin bild för henne och anklagar den andra föräldern.
Brukligt är att socialsekreteraren har samtal med barnet hos den förälder (eller det fosterhem) där barnet bor, inte sällan i närvaro av denna förälder (eller fosterföräldrar). Det kan vara en pappa, som efter att ha riktat anklagelser mot mamman för att vara psykiskt störd, eller en mamma som efter att riktat anklagelser mot pappan för att ha utsatt barnet för övergrepp, ansetts vara den förälder som bäst kan skydda barnet.

Övergreppsanklagande mödrar placeras ibland med barnet/barnen på så kallat skyddat boende. Där finns ofta personal (till 100 % kvinnor) som förmedlar till socialtjänsten att barnet inte vill träffa sin pappa, och att barnet är rädd för sin pappa.
Det kan också röra sig om en ensamstående mamma eller ett föräldrapar, mot vilka orosanmälningar riktats med så allvarliga anklagelser att socialtjänsten beslutar omhänderta barnen, eller att LVU används av socialtjänsten för placering av ett barn i en vårdnadstvist hos den av föräldrarna handläggaren anser bäst för barnet.
Efter den ingripande åtgärden mot barnet inleds utredning. Då har barnets livssituation totalt förändrats, och det säger sig självt att i denna förändrade situation tala med barn och föräldrar inte kan ge en bild av hur det var innan den ingripande åtgärden att avskilja barnet.
Barnet som tillfrågas om var han eller hon vill bo i en sådan situation har högst sannolikt påverkats av de åtgärder som således vidtagits och förändrat barnets livssituation. Utan egna vardagliga upplevelser med de egna föräldrarna, som kan ge barnet ett eget underlag för att uttala en egen mening, har barnet svårt att värja sig mot vad de vuxna i barnets omgivning förmedlar i handling och i ord.
Domstolen kan hjälpa de avskilda barnen utsatta för otillbörlig påverkan
Underlagsmaterialet, på vilket domstolarna baserar sina beslut om barns framtida liv, baserar sig i Sverige till nästan hundra procent, på utredningar som utförts av socialtjänstens handläggare. Formellt kallas de socialnämndernas utredningar. De handläggande tjänstemännens utredningar, och även förslag till beslut av avgörande betydelse för de involverade barnens framtid, blir i nästan hundra procent av fallen också de formellt ansvariga socialnämndspolitikernas utredningar och beslut. Och därefter också domstolarnas beslut.
Allt flera domstolar i allt flera länder visar dock med sina domar att domarna förstår att barnet påverkats och hjälper barnet genom att aldrig besluta att ett barn ska växa upp utan kontakt med ena föräldern. Domstolen hjälper också barnet genom att ge vårdnaden till den förälder som inte åstundar egen kontroll över barnet, utan som förstår att barnet – för sin egen skull, för att må bra och utvecklas väl – behöver få älska och ta emot kärlek och få  bekräftelse från BÅDA sina föräldrar.


I andra länder är många fler olika professioner involverade inför beslut om barns framtid och om vad som är barnens bästa. Sverige är, vad jag vet unikt, genom att tillåta myndighetspersoner som har två helt oförenliga funktioner, nämligen att vara både hjälpare och tvångsomhändertagare, och med endast 3.5 års generalistutbildning som grund, vara ansvariga för att i de flesta fall vara ensamma om att lämna underlaget till domstolarna för livsavgörande beslut i frågor om vårdnad, boende och barnens kontakt med sina föräldrar.

I många andra länder har man förutom läkare, psykologer, medlare involverade, också ofta speciella familjedomstolar, för att få ett grundligt och kvalificerat underlag för att avgöra vad barnet faktiskt uttryckt som sin mening, och vad som är bäst för barnet både kort- och långsiktigt. Något som inte prövats mig veterligt, men vore värt att pröva, är ett skiljenämndsförfarande. Då skulle processerna kunna förkortas och lidandet för alla parter förkortas. För barnen upplevs de dagar, veckor, månader, och år som ofta – i strid med barnens bästa – får går utan vardaglig kontakt med den ena föräldern i dagens utdragna vårdnadstvister, längre än för de vuxna.
Det måste vara de vuxnas ansvar – inte barnets – att ta bort en förälder från barnet under barnets uppväxt. Mig veterligt är det sällsynt att en förälder (föräldrar), efter saklig och opartisk utredning, har befunnits så farlig (farliga) för barnet att föräldern (föräldrarna) behöver elimineras från barnets liv genom rättsligt fastställda beslut. Mrs Justice Parker, brittisk HD-domare uttalade 23 december 2013 (GMT):
Föräldrar som hindrar relationen med antingen mor eller far påför omätlig skada på sina barn och det är på tiden att de professionella verkligen förstår det.”
Båda åtgärderna: att så som ofta sker skydda barn från pappor som tros utsätta barn för övergrepp, och att skydda barn från mammor som tros vara psykiskt störda innebär, som redan nämnts ovan:
Ogrundade avskiljanden av barn från en pappa/mamma och dessas familjenätverk,
Otillbörlig påverkan på barnen att se denna pappa/mamma som farlig och som fiende, utifrån en
Oförsonlig fientlighet från den förälder som tagit/tar kontrollen över barnen och fått olika personer som ser sig som barnskyddare som sina allierade.
De tre O:na ovan är ett sätt att med svenska begripliga ord beskriva det som, internationellt sett, har en gemensam samlingsbeteckning, numera oftast förkortat till PA (Parental Alienation), och som finns intaget i DSM-5, utan att själva beteckningen PA används.
Att påverka barn till att ta avstånd från en tidigare älskad mamma eller pappa innebär psykologisk barnmisshandel, och denna diagnos child psychological abuse finns ny i DSM-5, liksom child affected by parental relational distress, också införd som ny diagnos. Psykopatologin finns beskriven i ett kapitel om föräldraalienation i en handbok från Springer förlag (2014. Hooper. Models of Psychopathology. Generational Processes and Relational Roles).
Dessa diagnoser är tillämpliga i de allt flera fallen av föräldraalienation som observerats. 22 miljoner amerikanska familjer är berörda, enligt siffror från Colorado Parental Alienation Project, se 2016. Jennifer Harman & Zeynep Biringen: Parents acting badly. How institutions and societies promote the alienation of children from their loving families, en bok som kommer att finnas tillgänglig på svenska hösten 2017 och då kan beställas via Amazon.
I den andra och kanske mer använda diagnosmanualen, ICD, International Classification of Diseases ICD-11, som är under utarbetande kommer, av de upplysningar jag har, föräldraalienation (PA-Parental Alienation) att finnas med som beteckning för den företeelse som inte längre går att blunda för som en realitet. Inte heller i Sverige.

 

Hur kan barn som ogrundat avskilts från sin förälder få hjälp att återförenas med denna?
För att förstå vilken sorts påverkan det är fråga om i de svåraste fallen kan du t.ex.tänka på en 11-årig flicka som avskiljs från sin familj av Boko Haram och hjärntvättas effektivt. Endast efter ganska kort tid av sådan påverkan om att det är för en god sak att döda kan barnet därefter fungera som lydigt verktyg, och till synes av fri vilja, utlösa en självmordsbomb.

Citat om Boko Harams användning av barn som soldater, först från Migrationsverket Temarapport: Rekrytering till Boko Haram, 2015-07-08, därefter från SvD den 30 januari 2015, en artikel av Jan Majlard, varifrån också bilden kopierats med sin bildtext.

4.4. Rekrytering av barn I slutet av oktober 2014 rapporterades att Boko Haram i allt större utsträckning tvångsrekryterade pojkar och flickor. Barnen fördes ofta till koranskolor för utbildning/indoktrinering och då företrädesvis i Kamerun.66

Enligt flera källor använder Boko Haram barnsoldater i strid och enligt Amnesty International även som aktiva parter vid avrättningar.67″

Bilden på beväpnade barn uppges komma från Boko Haram. Foto: AL URWA AL WUTHQA

Terrorsekten Boko Haram har härjat i främst nordöstra Nigeria sedan 2009. Den fick världens ögon på sig i april 2014 då 200 skolflickor kidnappades.

Unga flickor uppges ha blivit utvalda som självmordsbombare, senast i attacken i fiskebyn Baga på nyåret, där över tusen människor antas ha dödats under veckolånga massakrer.”

Ett barn som utsatts för påverkan som måste betecknas som hjärntvätt, och överlevt, behöver avprogrammeras, precis som sektmedlemmar som påverkats att lyda sin sektledare. Flera av oss som sedan lång tid arbetar med barn som den ena föräldern, eller samhället, tagit kontrollen över, samtidigt som  barnet isolerats från dena andra föräldern och påverkats att införliva den kontrollerande föräldrapartens avståndstagande, vet att detsamma gäller för dessa barn.

Barnet i en sådan utsatt situation behöver hjälp att förstå den tankereformeringsprocess det utsatts för där deras livshistoria gjorts om och världen blivit svart-vit och barnet påverkats att tro att den kontrollerande föräldern är bara bra, och att den avskilda föräldern är bara dum.

Det finns olika pedagogiska 3-4 dagarsprogram i internatform som utvecklats för att hjälpa barnet till insikt vad det varit utsatt för och att det inte på något sätt är barnets fel att det blivit som det blivit. Här är några av de personer som utvecklat sådana program: Linda Gottlieb, Richard Warshak, Randy Rand, Kathleen Reay, Amy Baker, alla i USA. Dessa program förutsätter att en domstol givit ensam vårdnad till den tidigare avskilda föräldern under minst 90 dagar, och att de involverade professionella också försöker hjälpa den kontrollerande föräldern till insikt – så att barnet i framtiden ska kunna ha kontakt med båda sina föräldrar, helst i en vardagskontakt, så som är bäst för barnets hälsa och utveckling.
Några av dem som utvecklat de pedagogiska återföreningsprogrammen, liksom flera professionella från andra länder, vilka utvecklat diagnosinstrument, förebyggande program och forskat om skadeverkningarna av ogrundade avskiljanden i kombintation med påverkan som gör att barnet självt blir avståndstagande i tron att det är barnets egen vilja, kommer att föreläsa på den internationella konferens som planeras i regi av PASG/Parental Alienation Study Group i Stockholm den 24-25 augusti. Temat är BARN BEHÖVER BÅDA.

PASG står också som medarrangör till den internationella konferens, worl scientific conference, som den 4 maj hålls i Bratislava:

CHILDREN IN THE NET: Social, Legal and Medical Consequences of Emotional Abuse in Children, 2017.

(Läser du detta den 4 maj när jag postar inlägget på min blogg ska det går at delta på webben i realtid.)
Lena Hellblom Sjögren