2017-05-11 Lena Hellblom Sjögren

I Dokument inifrån, SR den 10 maj 2017 visades att två bröder 5 och 7 år gamla, förhördes av uniformsklädd polis som pressade pojkarna, vilka senare utpekades som skyldiga för att ha dödat Kevin 4 år. I nyhetsinslagen som följde har talats om hur mycket bättre det blivit sedan dessa förhör hölls år 1998. Nu är det civilkädda specialutbildade förhörsledare som fått lära sig om traumatiserade barn. De förhör barnen i mysiga miljöer på barnahus och ställer aldrig ledande frågor eller pressar barnen med suggererande frågor, fick vi lyssnare höra.

Detta stämmer inte alls överens med de förhör jag granskat som psykologisk sakkunnigutredare. Här ska ett aktuellt exempel ges genom ett utdrag med ett förhör av en 13-årig flicka, ett förhör som gjordes på ett barnahus med en polis som anses speciellt duktig på att förhöra barn. Namnet på flickan har bytts ut. Pappan troddes ha sexuellt utnyttjat flickan endast några veckor innan förhöret, han häktades efter detta förhör. Detta är utdrag ur det första förhöret som följdes av två ytterligare.

 

Anna: jag känner ju han

Fhl: Hur?

Anna: Vet inte. Ibland kan det vara över mej, alltså såna saker och så

Fhl: Men vid det här tillfället? Så berör han dina bröst, säger du.

Anna: Mm

Fhl: Hur gör han med brösten? Hur berör han?

Anna: Jag vet inte. Det är inget som jag tänker på.

Fhl: Vad känner du på brösten?

Anna: Nej jag känner bara att han tar på dom. Jag vet inte hur, för att det är inte så, det jag fokuserar på.

Fhl: Vart är handen? Vad har du på dej och så?

Anna: Oftast brukar han ta av mej mina kläder. Innan då. Sen vet jag inte.

Fhl: Det här tillfället du berättar om. Du kommer inte ihåg när i tiden det är.

Anna: Nej.

Fhl: Tog han av dej kläderna vid det tillfället?

Anna: Mm

Fhl: Beskriv då. Du kommer in och ska säga god natt till pappa. Beskriv så detaljerat som möjligt så jag förstår vad det var som hände vid det tillfället.

Anna: Men det är just det att jag minns inte riktigt vad som hände.

Fhl: Vad är det gör att du inte minns?

Anna: Jag har försökt glömma så mycket som möjligt.

Fhl: Mm berätta om det tillfället som du minns starkast.

Anna: Jag vet inte det tillfället. Många tillfällen kommer jag nog knappt ihåg

 

Kommentar:

Hur sannolikt är det att en 13-årig flicka som skulle ha haft sexuell kontakt med sin egen

pappa, senast endast några veckor innan hon kommer till polisförhör, skulle ha glömt bort

det?

En förhörsledare som varit öppen för både att övergrepp kan ha skett och inte ha skett, hade i detta läge när flickan upprepat många gånger att hon inte vet, inte minns och demonstrerat att hon inte kan berätta om ett enda konkret tillfälle, varit inställd på att ta reda på OM övergrepp skett, eller om övergreppsuppgifterna möjligen kan ha uppstått på andra sätt än att ha inträffat på riktigt. En kamrat flickan ville ha som vän hade berättat om sexuella övergrepp som inträffat i hennes familj, en klasskamrat hade anklagat en lärare för sexuella övergrepp nyligen.

Den förhörsledare som ställer frågorna till Anna visar tydligt i sina frågor ATT hon utgår från att Anna utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa; hon visar att hon förväntar sig att Anna ska berätta mer – och mer om övergrepp som inträffat. De förväntningarna från en vuxen auktoritetsperson kan vara hart när omöjliga för en förhörsperson, speciellt ett barn, att inte påverkas av och i möjligaste mån på något sätt försöka motsvara.

 

 

 

Förhörsledaren ställer specifika och ledande frågor för att få fram detaljer, här exempel lite senare i förhöret då Anna fått frågan var pappan smeker henne och förhörsledaren fått svaret ”helheten.”

 

 

Fhl: Hur GÖR han när han SMEKER dej på hela din kropp?

Beskriv lite mer, så jag förstår. Du säger hela kroppen.

Och när du säger rumpan och uppåt, hur menar du, så att jag förstår?

Och vart ÄR dom? Du säger att smekningen ÄR. ÄR den upp till axlarna?

Och längst ner, vart ÄR det då?

Rumpan. Och var på rumpan ÄR det då?

Där bak. Det kan j u vara. Det är ju liksom. Rumpan. En del pratar rumpa även här framme, men det det ÄR här bak då?

Ja. Och hur långt ner, och vart ÄR han då?

Anna svarar med samma abstraktion som tidigare:

Anna: Helheten, tror jag.

 

Kommentar

Förhörsledaren har använt sig av den teknik som kallas ”guided imagery”. Den går ut på att få den hörda personen att föreställa sig hur det kan ha varit, psykologiprofessor Sven-Åke Christianssons rekommenderade teknik som han använde sig av i långa sessioner med Tomas Quick/Sture Bergwall.

Det är en suggererande metod, liksom den lotsning med svaren inbyggda i frågorna, som förhörsledaren också använder ymnigt. Det hörda barnet har inte kunnat motstå en viss inlärning genom de upprepade förväntansfrågorna; hon motsvarar förväntningarna genom sitt svar:

Anna: Det var ju på kläderna. Men sen tar han ju av mej kläderna.

Fhl lotsar flickan vidare med sina förmedlade förväntningar om MER och med användande av historiskt presens, vilket inbjuder barnet till att föreställa sig något som händer:

Vad HÄNDER sen?

Hur GÖR han då?

Anna: Vet inte. Han rycker väl , och drar.

Fhl: När du säger rycker väl. Om vi försöker hålla oss kvar vid det här tillfället, och beskriv just DET HÄR TILLFÄLLET, vad ÄR det som HÄNDER?

Anna: Så drar han i mej i armen.

Fhl: Hur GÅR det till? När han GÖR det?

Anna: Det vet jag inte. Han tar min arm och rycker till och det.

Fhl: Vilken arm ÄR det han TAR tag i?

Anna: Det vet jag inte.

Fhl: Och. Förstår jag. FÖRSÖKER rycka ner dej. LYCKAS han med det?

Anna: Oftast.

Fhl: Men om vi håller oss till DET HÄR TILLFÄLLET, som du pratar om.

Den hörda flickan har inte pratat om något bestämt tillfälle som något speciellt övergrepp skulle ha hänt, men förhörsledaren talar hela tiden om ”det här tillfället” och skapar genom sina förväntansfrågor med inbyggd information tre sexuella övergreppstillfällen. Det är en förhörsledare som förmodligen lärt sig att hennes uppgift är att hjälpa barnet att berätta om de övergrepp som förusätts ha traumatiserat barnet. Hon har ett tunnelseende utan att veta om det; hon är uppfylld av sina goda avsikter att hjälpa barnet att berätta.