Se barnet – vad krävs?

Lena Hellblom Sjögren 2017-05-27

År 2006 ändrades lagen så att samarbetsproblem kunde bli grund för att få ensam vårdnad. Sedan dess har antalet vårdnadstvister i domstol ökat  markant. Senast den 29 maj 2017 skall remissvar på Statens Offentliga Utredning 2017:6 sändas in. Utredarna har haft i uppdrag att se över behovet av en förändrad vårdnadslagstiftning. Det här blir mitt korta remissvar på denna SOU som fått namnet ”Se Barnet,” och där huvudsakligen jurister ingått.

Det är riksdagen som stiftar nya lagar. Kanske behövs mer underlag än från jurister för att greppa vad som krävs för ATT SE BARNET.

Vilka i vårt land är det som beslutar om barns och familjers liv då  det blir tvist mellan föräldrar eller då socialtjänsten anser sig behöva ta över vårdnadsansvaret och placera barnet i det som missvisande kallas samhällsVÅRD?

Formellt är det socialnämnder  i kommuner, kommundelsnämnder och stadsdelsnämnder som utreder och fattar beslut underställs domstolar för beslut genom domar.

Reellt är det dock socialsekreterare, ofta nyutexaminerade, ibland utan formell kompetens och med egna problem, och/eller olika konsulenter anställda i ett  riskkapitalbolag, vilka vidtar åtgärder, utreder och i praktiken fattar livsavgörande myndighetsbeslut som barn och familjer därefter måte anpassa sig efter.

Socialsekreterarna har 3.5 års generalistutbildning, men en makt som inte motsvaras av denna utbildning. Inte heller lämplighetsprövas denna mäktiga yrkesgrupp, vilkas företrädare i praktiken agerar med en makt som överskrider andra professionellas makt så som läkare, psykologer och jurister. Även politikerna beslutar i enlighet med socialsekreterarnas ”förslag till beslut”, liksom domstolarna, i nästan hundra procent av vårdnadsmålen: det gäller vad jag vet både vårdnadstvister och LVU-mål.

LVU har i allt flera fall börjat användas i vårdnadstvister; den förälder socialsekreteraren sympatiserar med eller, som det heter, har  ”bedömts” som den bästa föräldern, placeras barnet hos – med stöd av LVU. Så tänkte sig nog inte den lagstiftande församlingen, Sveriges riksdag, att lagen om tvång mot unga skulle användas.

Vem ska se barnet? Och vem kan se barnet? Är det socialsekreterare som gör de enda utredningar som efterfrågas, och inleder dessa, ofta EFTER att de vidtagit en för barnet traumatiserande åtgärd, som att flytta barnet med sin mamma till skyddat boende efter att mamman sagt att pappan utsatt henne och/eller barnet för övergrepp, eller beslutar att förorda placering av barnet hos pappan, ibland jml LVU, efter att pappan sagt att mamman är psykiskt störd och farlig för barnet? Kan de socialsekreterare som vidtagit sådana åtgärder utreda på ett för barnen och föräldrar rättssäkert sätt – och SE BARNET? Det säger sig självt att de efter att ha vidtagit för barnen omvälvande åtgärder, avläser effekterna av sina egna åtgärder OCH att de i det läget har ett egenintresse av att legitimera sina åtgärder. Dvs. i stället för att följa grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i sin myndighetsutövning och anstränga sig att just ”se barnet” och barnets livssituation, hamnar de ansvariga handläggarna i landets socialtjänster lätt  i en position där de behöver försvara egen prestige eller kollegors prestige. Då försvinner barnet lätt ur siktet.

Barnets bästa och att se barnet blir då bara tomma ord, en retorik som fästs på papper, liksom fromma förhoppningar om att när barnet ”landat” eller fått ”lugn och ro” hos den förälder somtillåtits ta kontrollen över barnet och att utesluta den andra föräldern, eller hos en fosterfamilj, ja då kommer det att ”bli bättre” för barnet.

Den forskning som finns om barn som utan saklig grund avskiljs från en förälder, och den forskning som finns om barn som avskiljs från egen familj och placeras hos främmande, ger inget stöd för sådana fromma förhoppningar – eller för den praxis som utvecklats.

Den handläggning av tvistiga familjemål som utvecklats skadar barns hälsa och utveckling. Barn som tvingas leva utan vardaglig kontakt med en förälder eller, två föräldrar som barnet tidigare hade en kärleksfull relation till, far illa. Den forskning som gjorts om växelvis boende är härvidlag väsentlig. Den visar att alla barn oavsett ålder mår bäst av, i de fall föräldrarna gått isär, att få ha vardagskontakt med BÅDA sina föräldrar.

Reformer som skulle behövas, om uttrycket ”se barnet” ska tas på allvar, och som inte nämns i SOU 2017:6,  är:

  • 50/50 som regel då föräldrar separerar, undantag bara då det är sakligt och opartiskt utrett att barnet har ett skyddsbehov och hur det bäst skall täckas.
  • Självklar gemensam vårdnad för båda föräldrarna när barnet föds utan faderskapserkännande – om mamman vill  – hos en handläggare
  • Göra socialtjänsten till en hjälp/stöd-myndighet och lägga över tvångsbesluten på domstol eller en fristående/oberoende myndighet.
  • Införa obligatoriska samarbetssamtal med därför kvalificerade medlare och endast tillåta ovedersägliga sakuppgifter och sakligt och opartiskt underbyggda uppgifter i både vårdnadstvister och LVU-mål i utredningar och inlagor till domstolarna.
  • I de allra svåraste vårdnadstvisterna, t.ex.de där det kommer ständigt nya anmälningar, införa obligatoriskt krav på psykiatriska utredningar av båda föräldrarna av därför kvalificerade personer oberoende från  socialtjänsten.
  • Kriminalisera ogrundat avskiljande barn-förälder/föräldrar och påverkan av barnet genom tankereformering (andra ord för samma fenomen: mental kidnappning, hjärntvätt), att införliva den oförsonliga fientlighet som driver den föräldrapart som vill utesluta den andra föräldraparten och ha egen kontroll över barnet. Denna påverkan resulterar i  att barnet till synes som sin egen vilja uttalar att barnet inte vill ha kontakt med den avskilda föräldern.

Några frågor till den allmänhet som går till val för att utse de politiker som skall fatta beslut om ny vårdnadslag – och till er politiker:

Finns något politiskt parti i vårt land som tar barnets grundläggande behov av att få kärlek och bekräftelse i vardaglig kontakt med båda sina föräldrar och dessas nätverk?

Finns något politiskt parti i vårt land som tar barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv och till bibehållen identitet på allvar?

Finns något politiskt parti som förstår att samma myndighetsutövare inte både kan vara hjälpare och ”bödlar”, dvs. ha makten att ta barnet från familjen?

Eller är partierna som Lundafilosofen Hans Larsson uttryckte det ”gradpartier”, dvs. att vilja samma sak fast vid olika tidpunkter?

Är socialtjänsten en alltför helig ko för att något politiskt parti skall vilja ifrågasätta den makt handläggarna inom denna myndighet tilldelats och utövar?