Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog 2017-07-24

I en tidningsartikel nyligen (SvD 2017-07-21, sid.7) citerades infrastrukturminister Anna Johansson apropå att Transportstyrelsen i sin iver att hålla nere kostnaderna spritt skyddsklassade och känsliga uppgifter:

-Man har inte tagit ett tillräckligt stort ansvar för att skydda känsliga uppgifter och inte följt svensk lag. Så fort jag fick den informationen agerade jag.

Informationen fick hon inte förrän sent. En haverikommission borde tillsättas.

En haverikommission bör också tillsättas varje gång ett barn utan saklig eller opartisk grund – så som svensk grundlag föreskiver – avskiljs från en mamma, en pappa, eller båda. Om det sker kanske ansvariga politiker så småningom förstår att myndighetsövergreppen som sker mot barn bör upphöra.

Före detta ministrar kan ha sina egna fingrar i syltburken, efter den ”outsorcing” av socialtjänstens ansvar som skett.

Vem reagerar eller agerar när systemfel, styrande egenintressen hos både socialsekreterare och socialnämndsledamöter, samt vänskapskorruption  inom socialtjänsten, missförhållanden som skadar barn och familjer för livet, avslöjas?

Trygghet för medborgarna – vad bygger den? En fungerande socialtjänst är en av flera viktiga byggstenar. Andra är ett fungerande rättssystem och en fungerande vård. Dessa tre viktiga byggstenar är länkade. De hör ihop. Och bygger den demokratiska rättsstaten.

På pappret fungerar allt utmärkt. Sverige har rykte som en väl fungerande välfärdsstat och en demokratisk rättsstat.Så önskar jag det ska vara. Om inte vi medborgare kan ha förtroende för att rättssystemet följer Sveriges grundlag om likhet inför lagen och om inte socialtjänsten och andra myndigheter följer grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i sin myndignhetsutövning kan inte den demokratiska rättsstaten upprätthållas.

Under lång tid trodde jag att allt var väl fungerande.

För 25 år sedan började jag arbeta som psykologisk sakkunnigutredare och att parallelt forska om barn och familjer fick – eller inte fick – hjälp av socialtjänsten. Dessa års inblickar utgör basen för det jag numera oftast skriver om. Det handlar om sysemfel, lagbrott, bristande barnperspektiv och negligering av barnens mänskliga och lagliga rätt till familjeliv och till bibehållen identitet. Dessa rättigheter är viktiga att värna för banens egen skull. Bland annat för att förebygga att de skall bli så trasiga att de kan rekryteras till extrema ideologiska rörelser eller kriminella gäng.

Jag känner mig ofta som en ropande röst i öknen. Varför? Jo, för att att när jag påpekar detta är det ingen som till synes bryr sig.

Det första och största systemfelet är att de hårt arbetsbelastade socialsekreterarna påläggs ansvaret att ge hjälp och stöd till barn och familjer samtidigt som de givits makten att tvångsomhänderta barnen från deras familjer. Det innebär att en förälder som söker stöd i en svår situation i stället för hjälp får sitt och barnets liv helt stjälpt på ända, genom att barnet tas i så kallad samhällsvård med alla de förhöjda risker som är kända: missbruk, kriminalitet, skolmisslyckande, psykiska och sociala problem, självmord.  Ett förslag till förändring jag framfört många gånger är att renodla hjälpfunktionen och slå ihop den med MVC och BVC till FVC=Familjevårdscentraler.

Det andra sytemfelet som omöjliggör att barnens bästa skall kunna tillvaratas på något rimligt sätt är att socialsekreterarna inte har en enda tillförlitlig utredningsmetod eller riskbedömningsmetod till sitt förfogande. Trots att det finns sådana som skulle kunna adminstreras i det reguljära arbetet  och möjliggöra åtminstone någon sorts saklighet och opartiskhet i socialtjänstens arbete.

Det tredje stora systemfelet är att det är de hårt arbetsbelastade socialsekreterarna med stor omsättning inom sin kår som ensamma tillhandahåller underlaget till domstolarna för domstolarnas beslut om barns och familjers framtid. En formell omväg görs via socialnämnden som i så gott som 100 procent av fallen godkänner socialsekreterarnas utredningar och förslag till beslut – vilka därefter av domstolarna omnämns som socialnämndens utredningar och beslut.

Exempel på egenintressen bland tjänstemännen som blir styrande är när en mamma eller pappa kritiserar socialstjänsten efter att, på icke saklig och opartiskt utredd grund, ha avskilts från sitt barn, genom socialsekreterarens allians med den ena föräldern i en vårdnadstvist eller genom hot om LVU eller ett faktiskt beslut om tvångsomhändertagande. Socialsekreteraren får i det läget ett starkt egenintresse av att försvara egen – eller kollegors – prestige. Och ägnar sig då åt att hitta – eller hitta på – så mycket negativt det går om den kritiserande föräldern. Det blir en ojämn maktkamp ty den som har myndighetsställning har förutom sin beslutsmakt både det som kallas problemformleringsprivilegiet och tolkningsprivilegiet. Det innebär att det är socialtjänstens beskrivning av föräldrarna och problemet, och deras tolkningar av eventuella andra aktörers informationer, rykten och observationer, som förs vidare till BUP och till domstolarna. Den kritiserande föräldern kan i det läget avfärdas som farlig och framställas som t.ex. möjlig förövare, psykiskt störd eller rättshaverist.

Exempel på egenintressen, också av ekonomisk natur, är när socialnämndsledamöterna själva är familjehem, eller nära släktingar eller kollegor.

I Norge pågår en omfattande kritisk granskning av Barnevernet,  motsvarigheten till vår socialtjänst. En sådan kritisk granskning behövs också här. Ty myndighetsövergrepp pågår! Vi kan i Norge tala om ett barnvernsarv och i Sverige om ett socialtjänstarv. Snarare än om ett negativt socialt arv. Innebörden av detta är att en förälder som varit i kontakt med barnevern/socialtjänst inte blir kvitt denna myndighets inblandning. Dessa föräldrars barn är stämplade för uppföljning av det offentliga och hamnar lätt i det som verklighetsdöljande kallas för samhällsvård. Dvs. oftast placering i ett så kallat familjehem: Barnen som tagits från sin egen familj och placerats hos främmande vuxna i dessa så kallade familjehem vågar, vad jag kunna osbervera under 25 år, ofta inte skaffa egna barn. Jag har mött flera barn som blivit vuxna med dylika erfarenheter; de är rädda, traumatiserade för livet.

De främmande vuxna som tar emot andras barn och arbetar på uppdrag av socialtjänsten (som i sin tur kan vara beroende av ett riskkapitalbolag), kanske barnlösa, i behov av pengar eller arbetskraft, är ibland utvalda efter något som kallas Kälvestensmetoden, en ovetenskaplig metod, en av många sådana som socialtjänsten använder sig av. Med goda intentioner.

Jag önskar att det var flera som framförde vikten av att socialsekreterarna får ägna sig åt att ge hjälp och stöd i samarbete med kvalificerade människovårdande professionsutövare, och att tvångsbesluten överfördes till domstol eller speciell myndighet – från socialsekreterarna som i praktiken är de som fattar besluten även om det formellt är socialnämnden.

Jag önskar också att flera medborgare skulle framföra vikten av att socialsekreterarna får tillförlitliga metoder att utreda barns och familjers faktiska förhållanden, barnens egna upplevelser av respektive föräldrar, och eventuella risker.

Jag önskar och hoppas på att flera medborgare och professionutövare ska framföra vikten av att socialsekreterare ska vinnlägga sig om att  följa grundlagen om saklighet och opartiskhet i myndighetsutövning.

Och Föräldrabalken art.6 som bl.a stadgar barnens rätt till nära regelbunden kontakt med båda sina föräldrar, EMK art.8 om rätten till familjeliv, och BK art 8 om barnets rätt till bibehållen identitet.

Är det möjligt? Eller har systemet cementerat sig självt så djupt att förändring inte är möjlig?

”Det behovsorienterade synsättet kallades till en början ´barnets rätt´ och stod då i motsats till föräldrars rätt. Anna-Lisa Kälvesten hänförs till det behovsinriktade synsättet, eftersom hon uttryckt att barnet, för att undgå sitt negativa sociala arv, behöver flytta över sina känslor till familjehemsföräldrar som nya psykologiska föräldrar.”

Citerat från en B-uppsats ht 2006  av Leine Ednersson och Kristina Persson ”Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete, Familjeterapeuterna Korsvägen AB, Fortbildning för familjehemssekreterare med fokus på handledning av familjehem”