Lena Hellblom Sjögren filosofie dr, legitimerad psykolog 2017-09-23

Den 10 oktober är  det ”World Mental Health Day”. Antalet personer som registreras lida av psykisk ohälsa ökar. Men kanske är det falskt alarm? Kanske är det alltför många som känner efter alltför mycket – och upptar resurser för dem som verkligen behöver hjälp.

Detta skrev psykiatern David Eberhard om på ledarplats i SvD den 23 september 2017.

Hoppfullt är att allt flera rör sig till bättre hälsa, men gäller det barnen/de unga i tillräcklig grad?

Gruppen ensamkommande flyktingbarn har en tendens att hamna i centrum för den nuvarande regeringens både upmärksamhet och ekonomiska satsningar. I en helsides debattartikel (Svenska Dagbladet den 16 spetember) presenterade Sveriges biträdande finansminister, Per Bolund (MP) en lång rad satsningar för denna målgrupp, sammanlagt uppgående till ”400 miljoner kronor årligen.” Bland satsningarna märks ”Ett nyinrättat nationellt kunskapcentrum för ensamkommande unga upp till 21 år.”

Med hänvisning till att man i ”många kommuner har uttryckt att de vill att dessa ungdomar ska kunna stanna i kommunen ” tillför regeringen” – utöver de tidigare 400 miljonerna, om jag förstått rätt – ”ytterligare  195 miljoner kronor i år, totalt 390 miljoner kronor, samt 195 miljoner kronor för 2018.”

För att stödja ”denna elevgrupp” tillförs 11 miljoner kronor per år i statlig ersättning. Och ”50 miljoner kronor årligen för att förbättra tillgången till vård för att motverka psykisk ohälsa hos asylsökande och nyanlända barn och unga.”

För att hjälpa de inom denna grupp som ”lever i hedersförtryck” med ”misstankar om kränkningar och övergrepp mot ungas frihet och integritet” tillför regeringen ytterligare 10 miljoner kronor per år ”för särskilda satsningar inom familjekonflitsområdet med fokus på barn- och tvångsäktenskap.”

Det är många miljoner och svårt att få grepp om dem alla i detta miljonregn över  de ensamkommande.Sveriges biträdande finansminister skrev sist i sin artikel om pengaregnet över de ensamkommande:

”Regeringen har  konsekvent i tre år satt ansvarsfulla investeringar i samhällsbygget före orättvisa skattesänkningar. Därför kan vi nu göra viktiga investeringar för att alla barn och unga får förutsättningar för att må bra och bygga sig en framtid i Sverige.”

Har barn och unga som  bor och lever i Sverige, 35 000 av dem tvångsomhändertagna i det som ironiskt nog kallas för samhällsvård, ”förutsättningar för att må bra” som ministern skrev om?

De 35 000 som tagits från sina familjenätverk, många av dem utan att det funnits rimliga skäl, för att  ”vårdas” av främmande i det som kallas familjehem, är i stort behov av att uppmärksammas! Statistiskt riskerar dessa unga att fara mer illa än andra unga. Barn och unga som tvångsvårdas har högre risk för att

bli psykiatriska patienter,

misslyckas i sina studier,

hamna i drogmissbruk,

bli kriminella,

begå självmord

Hur många av dessa unga i tvångsvård som tar sina liv förs det inte statistik på. Suicid, att avsiktligt ta sitt liv, räknas, enligt Folkhälsomyndigheten som ett globalt folkhälsoproblem. I åldersgruppen 0-24 år var det 177 självmord år 2014, 155 år 2015 och 135 år 2016. Men vi vet som sagt inte hur många av dessa självmord som utförts av barn som tagits från sina familjer av socialtjänsten för att få s.k. samhällsvård. Och vi vet inte heller hur många av dessa unga som tagit sina egna liv som gjort det efter att de  blivit mentalt kidnappade av sin ena förälder, ofta understödda av socialtjänsten, och pressats att ta avstånd från sin andra förälder (det som kallas föräldraalienation).

Det alla barn och unga framför allt behöver för att inte hamna i psykisk ohälsa, är att få kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar, eller från de vuxna som varaktigt finns för barnen/de unga i föräldrarnas ställe. Det visar en global metastudie (Khaleque, A., & Rohner, R. P. (2012). Transnational Relations Between Pereceived Parental Acceptance and Personality Dispositions of Children and Adults. A Meta-Analytic Review Personality and Social Psychology Review, 2(2), 103-115. DOI 10.1177/1088868311418986.)

Förutsättning för detta är att barnen  får dela sin vardag med båda sina föräldrar/ sina varaktiga omvårdnadspersoner.

Sverige är det land som har flest andel barn som efter föräldrarnas separation delar vardag med båda sina föräldrar i växelvis boende, drygt 30 procent. Detta är mycket glädjande eftersom det främjar barnens/de ungas hälsa att just få dela vardag med båda föräldrarna. Orsaksfaktorer är som alltid svåra att fastställa, eftersom longitudinella studier saknas som innehåller uppgifter om barnens mående innan föräldrarnas separation, liksom data saknas om föräldrarna  vilkas barn bodde växelvis utgör ett positivt urval.

Här några hänvisningar till forskningsrapporter om växelvis boende och barns hälsa i vilka fastställs att barn som efter förädlrarnas separation får ha vardaglig kontakt med dem båda mår bättre än de barn som delar vardag med bara den ena av dem:

• Bergstrom, M., Fransson, E., Modin, B., Berlin, M., Gustafsson, P. A., & Hjern, A. (2015). Fifty moves a year: is there an association between joint physical custody and psychosomatic problems in children? Journal of Epidemiology and Community Health, 69(8), 769-774. doi:10.1136/jech-2014-205058.
• Fransson, E., Bergstrom, M., & Hjern, A. (2015). Barn i växelvis boende – en forskningsöversikt. Hentet fra Stockholm: Karolinska Institutet, Center for Health Equity Studies.
• Fransson, E., Låftman, S. B., Östberg, V., Hjern, A., & Bergström, M. (2017). The Living Conditions of Children with Shared Residence – the Swedish Example. Child Ind Res, DOI 10.1007/s12187-017-9443-1
• Nielsen, L. (2014). Shared Physical Custody: Summary of 40 Studies on Outcomes for Children. Journal of Divorce & Remarriage, 55, 613–635. DOI: 10.1080/10502556.2014.965578.
• Nielsen, L. (2017). Re-examining the Research on Parental Conflict, Coparenting, and Custody Arrangements. Psychology, Public Pollicy, and Law, 2, 211-231. DOI: 1076-8971/17/$12.00

Flera forskningsrapporter finns nu om att slutsatsen att barns hälsa är bättre i gruppen som får dela vardag/boende med båda föräldrarna också gäller för de yngre barnen:

• Warshak, R. A. (2014). Social Science and Parenting Plans for Young Children: A Consensus Report, DOI:10.1037/law0000005. Hentet 30.7.17 fra htttp://www.apa.org/pubs/journals/law/index.aspx
• Fabricius, W. V., & Suh, G. W. (2017). Should Infants and Toddlers Have Frequent Overnight Parenting Time With Fathers? The Policy Debate and New Data. Psychology Public Policy and Law, 23(1), 68-84. doi:10.1037/law0000108
• Bergström, M., Salari, R. et al. (2017).  Preschool children living in joint physical custody arrangements show less psychological symptoms than those living mostly or only with one parent. Acta Paediatrica, DOI:10.111/apa.14004, http:onelinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/apa.14004/full

Länge har man trott att det är stressande för barn, att behöva flytta mellan sina föräldrar i så kallat växelvis boende. Slutsatsen som Jani Turunen drar i sin forskningsstudie om barns uppvelse av stress i olika boendeformer är att delat boende hos båda föräldrarna medför minskad stress hos barnen. (Turunen, J. (2016) Shared Physical Custody and Children´s Experience of Stress. Stockholm Research Reports in Demography 2016:08.)

 

Andelen tvistiga familjemål som belastar domstolarna och innebär livstragedier för barnen och de vuxna runt varje barn som bryr sig om barnet, har fördubblats efter att samarbetsproblem – som är mycket lätta att skapa – gjordes till grund för ensam vårdnad.

Andelen svenska mödrar som tilldömdes ensam vårdnad var 36 %  år 2002 och 46 % år 2014. Ökningen har, tror jag, samband med  2006 års lagreform då samarbetsproblem blev grund för ensam vårdnad. Andelen pappor som tilldömdes ensam vårdnad har också ökat,  från 9% 2002  till 21 % år 2014 (Källa: SOU 2017:6 ).

Det är minst dubbelt så många män som kvinnor som tar sina egna liv, totalt var det åren 2014-2016 ca 1500. Men hur många i dessa grupper som består av mammor, pappor, far- och morföräldrar som förlorat sina barn och barnbarn och inte lyckats få gehör från socialtjänsten för att få kontakt, vet vi inte.

 

Inledningsvis handlade det om de stora miljonsatsningarna på de ensamkommande. Pengar kan inte ersätta kärlek och bekräftelse från människor i dessa ungas familjenätverk. Familjenätverk som inte finns för dem – för att de just är ensamkommande. Kan de svenskar som går in i betalda uppgifter för hjälp och stöd till de ensamkommande ge dessa unga den kärlek och bekräftelse som behövs för att de inte ska bli trasiga vuxna, lätta att rekrytera – precis som barnen/de unga i samhällets ”vård” – till kriminella gäng och extrema våldsförhärligande grupperingar på både höger- och vänsterkanten? För att få en identitet.

Kan bästa sättet att förebygga och minska den psykiska ohälsan bland barn/unga – och främja deras hälsa – vara att satsa miljoner på att hjälpa familjer? Ja, det tror jag, efter drygt 25 år som utredare och forskare med fokus på barnets behov och barnets bästa.

 

Till exempel skulle familjevårdscentraler kunna inrättas i kommunerna, familjevårdscentraler som skulle vara en hopslagning av socialtjänstens hjälp- och stödfuntkion med barnavårdscentraler och mödravårdscentraler. En sådan satsning vore värd ett miljonregn!