Lena Hellblom Sjögren , filosofie dr, legitimerad psykolog 2017-11-21

I inboxen denna morgon låg ”Nytt från Socialstyrelsen”.

Där stod följande att läsa:

” Ny remiss: föreskrifter om konsulentverksamheter som arbetar med familjehem och jourhem
Ett förslag på föreskrifter och allmänna råd om konsulentverksamheter är ute på remiss till den 22 december 2017. Konsulentverksamheter föreslår familjehem och jourhem till socialnämnden. De stöttar och handleder också hem som tar emot barn. Syftet med reglerna är att kvalitetskraven på verksamheterna ska bli tydligare. Föreskrifterna beräknas träda i kraft den 1 april 2018.”

Första frågan som infann sig i mitt huvud var:

Behövs remissomgång om det redan är beslutat ATT föreskrifterna ska träda i kraft om 5 månader?

Därefter funderade jag vidare:

I ”konsulentverksamheter” inryms ett stort antal privata vårdaktörer som växt fram på den lukrativa vård/omsorgsmarknaden. Dessa är INTE myndighetsutövare. De kan inte ha – och tar inte heller – myndighetsansvar.

Vem finns då som har – och tar – ett myndighetsansvar? Vem avgör vad som är ”kvalitet”?

Vad betyder ”tydligare kvalitetskrav”? Kan den myndighet som skriver detta och inte tillhandahållit riktlinjer eller metoder för en tillräckligt god kvalitet inom socialtjänsten, formulera ”tydligare kvalitetskrav” för ”konsulentverksamheter”?

I Sverige har vi en grundlag som föreskriver att myndighetsutövning skall göras med iakttagande av allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 & RF). Det är socialsekreterarna som i praktiken är myndighetsutövare. Inte konsulenter, eller privata rättssubjekt. Att låta socialnämnderna ta ansvaret för att på pappret utse olika slag av hem att placera barn och unga i kan förefalla demokratiskt.

Socialnämnderna anses formellt vara dem som utövar myndighet. I dessa nämnder sitter fritidspolitiker, som till nästan 100 % beslutar så som handläggande socialsekreterare har föreslagit. Alla kan ha egenintressen involverade – eller agera för forna kollegors intressen – då de avancerat till konsulenter och kanske också i den egenskapen via en socialsekreterare – föreslår vissa familjehem, HVB-hem och jourhem som ofta startats eller drivs av f.d. socialsekreterare. Johanna Möller, socialsekreterare som innehar ett HVB-hem med en kollega, nu dömd till långvarigt straff för mycket grova brott, är ett sådant exempel.

Det ser demokratiskt korrekt ut – och alla talar SOM OM – allt är demokratiskt korrekt, samt till barnets bästa att ha denna formella ordning.

I praxis har allting relativiseras. Socialstyrelsen är en myndighet som skall garantera kvalitet i vård och omsorg. Kan de det? Gör de det? Varför har Socialstyrelsen  inte givit de handläggande socialsekreterarna ett enda standardiserat verktyg för att göra utredningar och bedöma risker, det som socialsekreterarna enligt lag är skyldiga att göra? Frågan om varför inte KIDSCAN (mäter på ett tillförlitligt sätt barns mående), utvecklat av WHO och PARQ child (short form) utvecklat av Ronald Rohner  (mäter på ett tillförlitligt sätt barnets egna upplevelser av sin mammas respektive sin pappas beteende) används inom socialtjänsten har jag ställt tre gånger till Socialstyrelsens nuvarande generaldirektör – och fortfarande inte fått svar. Inte ens ett svar om att hon emottagit mina brev.

I ett JO-beslut (2001-04-04, Dnr 2598-2000, 2617-2000) vittnar Kerstin André om den förvirrande relativiseringen då hon försöker reda ut vad som skall menas med ”myndighetsutövning.” Hon skriver (sid 9):

”En särskild komplikation är att begreppet myndighetsutövning förekommer i flera lagar och att begreppets innebörd kan vara olika beroende på syftet med respektive författning.”

JO Kerstin André konstaterar också det faktum som gäller, att det rör sig om maktutövning mot enskilda (sid 10):

”Utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets makebefogenheter i förhållande till medborgarna.”

När ”samhället” överlåter åt konsulenter och konsulter i privata vårdkoncerner eller bolag som driver vård- och utredningshem – och dessa konsulents/konsulter utövar makt via socialsekreterare som via socialnämndernas beslut är handläggande uppdragsgivare  åt konsulentverksamheterna – ja, då blir det mycket oklart om det finns någon – och i så fall vem – som har, eller tar – ett myndighetsansvar för den makt som utövas.

I kläm kommer ett stort antal barn, ett växande antal. Dessa lidande barn är totat rättslösa. trots allt tal om barnperspektiv och att i första hand se till barnets bästa. Det är fernissa, ord utan innehåll. Tyvärr. Det är dags att börja se över den sociala verksamheten, rensa upp, genomföra nödvändiga systemförändringar – och att tala i klartext.

Den största och viktigaste systemförändringen är att skapa förutsättningar för en hjälpande socialtjänst med myndighetsansvar som inte kan delegeras till konsulenter/konsulter, vilket bara är möjligt om makten att omhänderta barn i det som kallas samhällets vård avskiljs och läggs över på domstolarna eller på en separat myndighet.

JO Kerstin André uttalar i klartext det som Socialstyrelsen borde ta fasta på i stället för att understödja fortsatta konsulentverksamheter där myndighetsansvaret läggs ut på entreprenad. Nedan citerat från sid 17 i det JO-beslut ur vilket jag tidigare citerat:

”Enligt den uppfattning som jag har uttalat i det föregående kan en socialnämnd inte genom ett entreprenadavtal överlämna till ett privat rättssubjekt, oavsett om det är en juridisk eller fysisk person, att utföra sådana utredningar /barnavårds- och vårdnadsutredningar, min anm./ som det här är fråga om.”

För grävande journalister finns många tveksamma avtal där barns bästa och barns rättssäkerhet kommer i kläm – att gräva fram. Men problemet kvarstår: VEM KAN STÄLLAS TILL ANSVAR FÖR DE BEGÅNGNA ÖVERGREPP OCH VANVÅRD AV BARN SOM GRÄVS FRAM?

Vem har – och vem tar – ett myndighetsansvar inom svensk socialtjänst?