Lena Hellblom Sjögren, fiosofie doktor, legitimerad psykolog 2017-11-09

Förutsättningar för en lyckad TANKEREFORMERING

Den amerikanska psykologen Margaret Thaler Singer, som under sitt liv träffade mer än 3000 medlemmar i olika sekter har sammanfattat förutsättningarna f￶ör att skapa en atmosfär där någons tankar kan påverkas och f￶örändras, dvs. det som kan sammanfattas som en tankereformeringsprocess, se hennes bok från 2003:Cults in our midst:

1. Håll personen omedveten om att det finns en agenda att kontrollera eller f￶örändra personen.

2. Kontrollera tiden och den fysiska omgivningen (kontakter, information)

3. Skapa en känsla av maktl￶öshet, rädsla och beroende

4. Undertryck gammalt beteende och attityder

5. Ingjut nytt beteende och attityder

6. Presentera ett slutet logiskt system

Har dena beskrivna tankereformeringsprocess med BARNETS VILJA att göra?

Ja!

Ett barn som har en mamma eller en pappa, som efter föräldrarnas separation inte förstår att det är de vuxna som separerat från varandra  – och att detta INTE innebär att barnet/barnen skall separeras från den ena av sina föräldrar, använder sig oftast av just de förutsättningar för en lyckad tankereformering som Margaret Thaler Singer sammanfattat ovan.

Kan barnet som varit igenom en sådan reformering av sina tankar om den föräldern som barnet avskilts från uttala en egen vilja?

Nej!

Hela barnets livshistoria skrivs om.Händelser omtolkas, överdrivs, byggs ut…

Barnet påvkeras att se omvärlden  i svart och vitt: den förälder som säger sig skydda barnet från den andra föräldern, dvs. den förälder som tagit kontrollen över barnets liv och tankar, ses som bara välmenande och god. Medan den andra föräldern ses som bara illasinnad och ond. Den ambivalens och den gråskala som hör till ett friskt barns syn på sina båda föräldrar finns inte mer.

Den svartmålande bilden sprids till att gälla allt och alla som hör ihop med denna bara onda förälder.

Barnet drivs in i en obrottslig lojalitet med den kontrollerande föräldern, som oftast framställer sig själv som offer för den andra föräldern, den onda. På det sättet påverkar denna föregivet goda förälder barnet att inte ha några betänkligheter eller dåligt samvete för att själv delta i smutskastningen av sin andra, den föregivet onda föräldern. Det framstår som logiskt och riktigt att ta avstånd från den som varit dum mot den förälder som barnet påverkats att se som offer, den som det är synd om på grund av den onda föräldern.

Det är en fiktiv värld barnet dras in i, Och en patologisk bindning till den föregivet goda föräldern. Den omgjorda fiktiva och falska livshistorien, gör barnet till sin egen. Och vill inte mer ha någon kontakt alls med den föregivet onda föräldern.

Socialtjänst, familjerätt med flera talar om ”föräldrarnas konflikt” – och förstår sig inte alls på den tankereformeringsprocess som barnen utsätts för av den förälder som framställer sig själv – ofta genom att rikta (falska) anklagelser mot den andra föräldern –  som den som skyddar barnen.

Tankereformeringsprocessen kan gå väldigt snabbt – jämför radikaliseringsprocesser då t.ex. barn och unga värvas till IS och Boko Haram. Kanske någon minns filmen ”Blood Diamond” med Brad Pitt. Den inhemske  diamantgrävaren som hittat och gömt en stor diamant är också far. I ett läger möter de båda hans son, värvad som barnsoldat. Pojken avfärdar sin far lika okänsligt och också våldsamt som många alienerade barn avfärdar all kontakt med den mamma eller pappa som de avskilts från och påverkats att ta avstånd från. Efter en lyckosam tankereformeringsprocess. När den barnsoldaten och det barnet uttalar sin vilja att inte ha någon som helst kontakt med den förälder som älskar dem och vill ha kontakt – går det då att tolka detta som barnets fria vilja? Nej! Det är omöjligt.

Ändå är hela rättsprocessen i det stora antalet tvistiga familjemål som belastar våra domstolar uppbyggda kring att utredande socialsekreterare avlägger rapporter i vilka de ”lyssnat på barnen”. Dessa utredare, utan några utredningsmetoder, framlägger i sina utredningar där  de presenterar  barnens genuina vilja, dvs. barnens val att inte ha den ena av sina föräldrar i sina liv. Det blir så utredarnas förslag till beslut för domstolen.

Ofta tycker både socialtjänstens/familjerättens utredare och domstolens ledamöter att de har gjort något väldigt bra, då de har ”lyssnat på barnen”,  och beslutar i enlighet med ”barnens vilja.”

På detta sätt påläggs barnen, som genomgått  en tankreformeringsprocess, som ingen i socialtjänsten, i familjerätten eller i domstolen förstått sig på, också ansvaret att välja bort sin ena förälder. Det är ett tungt, omänskligt ansvar att pålägga ett barn. Men bekvämt för alla de vuxna som hänvisar till att de lyssnat till – och respekterat – barnens vilja.

Hur länge till skall okunskapen få råda? Och barnens rättslöshet?