Barnets bästa intresse och barnets rättsäkerhet?

Skärtorsdag, 9 april 2010, Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr och legitimerad psykolog

Nu håller jag på att lägga sista handen vid en utredning av en liten pojkes bästa intresse i en

vårdnadstvist som pågått sedan 2014, en utredning angripen som ett forskningsprojekt.

 

En kort summering:

Föräldrarna skilde sig 2012 och hade mestadels växelvis boende fram till september 2018.

Ena vårdnadshavaren började 2014 att polisanmäla

den  andra föräldern för ofredande och misshandel. Samtidigt uttryckte hon till många

instanser oro för pojkens utveckling och ville att han skulle utredas för autism, ADHD m.m.

BVC, förskola och pappa såg inga orostecken, utan uppfattade pojken som välfungerande.

 

I september 2018, anmälde mamman att  sonen blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin

pappa. Socialtjänsten, understödde mamman att kvarhålla sonen i sitt hem med sin nye man

och deras två små  barn, samt att hålla pojken, som då just börjat skolan, hemma från skolan

och sina kamrater i 5 veckor.

 

Därefter, placerades, med  socialtjänstens stöd,  pojken hos styvpappans föräldrar. Det var

efter att mamman och styvpappan fördjupat sina anklagelser om

att pojken som de hävdade hade utsatts av sin pappa, själv,  enligt dem, förgripi t sig mot sina

yngre halvsyskon.

 

Efter en tid hos mammans svärföräldrar, vilka båda närmade sig 70 år,  beslutade

socialtjänsten att pojken skulle omhändertas jml LVU.

Ett halvår  efter att pojken placerats i detta hem, utreddes och godkändes dessa svärföräldrar

som så kallat familjehem i juli 2019.

 

Förvaltningsrätten formaliserade socialtjänstens=socialnämndens LVU-beslut i juli 2019 – de

upprepade socialtjänstens  bedömning om

att pojkens mamma är hans trygghet, den som kan skydda honom.

 

I september 2019 tillerkände tingsrätten den anklagade vårdnadshavaren,

dvs. pappan, ensam vårdnad, efter prövning av samma material som underbyggt

Förvaltningsrättens dom om tvångsvård jml LVU.

 

I oktober 2019 beslutade  Kammarrätten att barnet fortsatt skall tvångsvårdas – och

upprepade socialtjänstens  bedömning om att hans

mamma är hans trygghet, den som kan skydda honom.

 

I januari 2020 tillerkände  hovrätten den anklagade vårdnadshavaren, dvs. pappan, ensam

vårdnad.

I februari 2020 avslog HD mammans begäran om omprövning.

 

Då hade pojken omplacerats från mammans svärföräldrar till ett behandlingshem, som

backat ur, omplacerat pojken med sin mamma på hotell, därefter omplacerat pojken med sin

mamma till ett hvb-hem med andra barn och personal.

 

I mars 2020 beslutade socialtjänsten om att omplacera den 8-åriga pojken en sjätte gång,

samt att byta hans skola, och att fortsatt hemlighålla alltsammans för den förälder som

tillerkänts ensam vårdnad. Detta meddelade de två handläggande socialsekreterarna v

vårdnadshavaren på ett möte på socialförvaltningen den 26 mars 2020.

 

Det som inträffat i denna 8-åriga pojkes liv föranleder följande för en demokratisk rättsstat

fundamentala frågor:

  1. Vem ska ha beslutsmakten i en demokratisk rättsstat? Ska det vara socialsekreterare?
  2. Har barnet någon rättssäkerhet i denna hantering?
  3. Vem ska tillvarata barnets bästa intresse när den förälder som, trots tre beslut om att tillerkänna denna förälder enskild vårdnad, i allmänna domstolar, av socialsekreterare bedöms vara så farlig, att de nu omplacerat det 8-åriga barnet en sjätte gång?
  4. Vem ska skydda barnet? Då den ansvariga föräldraparten socialtjänsten, felbehandlar barnet och utsätter honom för psykisk misshandel?

I skärtorsdagens SVT-sändningar meddelades nyheten att en riksdagsmajoritet säger ja till att stärka det som benämndes ”fosterbarnens rättigheter”. Det skulle visst kallas ”Lex  Lilla Hjärtat.” Det fallet handlar om ett uppenbart felaktigt och omdömeslöst beslut att låta en liten flicka komma hem till sina knarkarföräldrar, innan dessa uppvisat minst två års drogfrihet och ett ordnat liv, dugligt för att ge ett llitet barn kärleksfull omvårdnad, godtagbar trygghet och stabilitet. Där dog den lilla flickan.

Barn som placeras i tvångsvård,

omplaceras ofta,

får oftast undermålig skolgång,

riskerar att hamna i drogmissbruk,

i kriminalitet,

inom psykiatrin

och/eller att bli kriminella.

Dessa genom forskning fem kända förhöjda riskfaktorer för placerade barn att fara illa, beaktas så gott som aldrig av vare sig socialtjänstens handläggare eller av domstolarna, som följer förslagen från socialtjänst/familjerätt, i tron att dessa instanser följer grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i myndighetsutövning och vet vad de gör. Vilket de ofta inte gör.

Dessa handläggare har vare sig nationella riktlinjer att följa, metoder att använda för bedömningar av hur barnen mår, hur barnen själva uppfattar sin situation, eller några tillföriltliga riskbedömningsmetoder.

Dessa handläggare med stor makt kan lite om många saker. Socialsekreterarna/familjerättssekreterarna, av vilka 87 procent är kvinnor, har 3.5 års generalistutbildning som socionomer, har inga krav på sig att autentiskt dokumentera de barnsamtal de genomför. De har inte kunskaper om barns normala utveckling, sexualitet, påverkbarhet eller hur lätt det är att genom suggestibel utfrågning och inbyggda förväntningar utifrån en förutfattad mening, skapa falska minnen.

Hittills finns ingen forskning mig veterligt som belägger att barn mår bättre och får en sundare utveckling av att placeras i samhällsvård. De placerade barnens bästa intressen tillvaratas inte, och de har, likt den 8-åriga pojken i det fall som sammanfattats ovan, ingen rättssäkerhet.

Ska det systemet förstärkas?