Barn som rättighetsbärare

 

2020-04-21 Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, leg psykolog

BO, Barnombudsmannen, är en myndighet som arrangerar Barnrättsdagar. I år blev det i stället ett webinar, Det sändes i dag den21 april 2020. BO Elisabeth Dahlin presenterade BO:s årsrapport. Hon betonade domstolarnas självständiga utredningsansvar och möjligheten att inkalla sakkunniga. Det var bra!

Barnombudsmannens nya årsrapport har titeln: ”Dom tror att dom vet bättre. Barnen som rättighetsbärare.”

Det uppgavs gälla barnets:

rätt att delta i den demokratiska processen,

rätt till autonomi och

rätt att självständigt utöva sina rättigheter.

Det är en anmärkningsvärd syn på barnet som fristående individ från sin familj.

Barnet ses enligt BO renodlat som sin egen rättighetsbärare, som om barnet inte tillhörde en familj med familjerotsystem på båda föräldrarnas sida, med kulturella, språkliga, sociala traditioner och kännetecken, dvs. det som är med att ge barnet identitet och den för varje människa livsviktiga tillhörigheten.

Att barn oftast är tillkomna  genom en kärleksakt  och att barnet oftast välkomnas till världen med kärlek, tillhörig en familj, nämndes inte. Inte heller att i det lilla barnets värld är föräldrarna kung och drottning, och att nästan alla barn, också de med skilda föräldrar som har bråkat, önskar att dessa ska bli tillsammans igen.

Det förekommer att barn utsätts för våld i sitt hem, men ska det var fokus för en ombudsman för barn? Är det inte hur barns psykiska hälsa ska kunna främjas på bästa sätt som borde vara fokus?

Den andra talaren på dagens webinar från BO var utredaren Martina Blombergsson. Hon framhöll att det:

  • krävs att professionella runt barnen vågar fråga barnen om det förekommer våld i hemmet så att barnets utsatthet kan upptäckas och barnets rättigheter tas på allvar.

Om en förskollärare, en lärare eller annan vuxen ställer en sådan fråga  kan falska anklagelser och felaktiga omhändertaganden komma till. Att fråga barnet om mamma eller pappa slagit barnet är som att fråga en man: när slog du din fru senast? Dvs. Det förväntade svaret finns i frågan. Barn vill ofta vara den vuxna till lags och motsvara den vuxnas förväntningar.

Det som åsyftades med att ställa den rekommenderade förväntansfrågan gällde förmodligen det slags barnmisshandel som hittills uppmärksammat: fysiskt våld, dvs. sexuellt våld eller fysisk misshandel mot egen person eller närstående.

Psykisk barnmisshandel nämndes inte, trots att innebörden för ett barn att grundlöst avskiljas från en förälder och påverkas att behandla denna tidigare älskade förälder illa, orsakar djupare ärr än fysiskt våld. Om det vet, sorgligt nog, inte de handläggande social- och familjerättssekreterarna mycket, liksom inte heller myndigheter som arbetar för barns rättigheter. Barn bör ha en självklar rätt att skyddas mot psykisk misshandel.

Att låta barnet uttala sin mening om barnet föredrar att bo hos sin mamma eller hos sin pappa, så som barn med föräldrar i vårdnadstvister ombeds göra av socialsekreterare i barnsamtal , allt lägre ner i åldrarna,  innebär att ett mycket stort ansvar läggs på barnet, trots att vi vet att den mänskliga hjärnan inte är mogen att fatta beslut med vittgående följder förrän ungefär i 25-årsåldern.

Det kan vara bekvämt att inte ta vuxenansvar och samtidigt känna sig god och bra för att man ”lyssnar på barnet.” Men är det förenligt med barnets bästa intresse?

BOs ordförande Elisabeth Dahlin talade  och framförde följande budskap med eftertryck:

  • ETT BARNRÄTTSORIENTERAT PERSPEKTIV MÅSTE GENOMSYRA ALLT
  • GE BARNET STÄLLNING SOM PART
  • INSKRÄNK FÖRÄLDRARÄTTEN OCH STÄRK BARNRÄTTEN
  • ALLA BARN HAR RÄTT TILL UPPRÄTTELSE
  • OM DU KÄNNER ATT DET KAN VARA ETT UTSATT BARN: ANMÄL!
  • LÅT OSS HELLRE ANMÄLA EN GÅNG FÖR MYCKET ÄN EN GÅNG FÖR LITE!

Det kan ju låta bra för den som inte känner till att den instans som tar emot anmälningarna, inte har vare sig metoder eller kunskaper för att kunna tillvarata barnens bästa intressen.

Det är landets lokala socialtjänster, med 87 procent kvinnliga socialsekreterare med 3.5 års generalistutbildning, utan några utredningsverktyg, utan nationella riktlinjer, utan autentiska dokumentationskrav och utan kunskaper om barns normala utveckling, om påverkan, minne, källkritisk utredningsmetodik, hypotesprövning, som när de får en anmälan gör en ”bedömning.” Därefter fortsätter de att göra sina bedömningar, oftast utifrån partiska ställningstaganden för den förälder som vunnit deras sympati, varvid barnet faller mellan stolarna, och ofta far illa.

Myndighetsutövarna kränker därmed grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i myndighetsutövning, barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv och till bibehållen identitet. Det är tyvärr dessa BEDÖMNINGAR som utgör domstolarnas beslutsunderlag i vårdnadstvister, både mellan föräldrar och mellan samhället som förälder och en eller två föräldrar till barn som anses fara illa.