Den 12 maj 2020 hade den statliga stiftelsen Allmänna Barnhuset ett webinar om barn och fysiskt våld.

Samtidigt släpptes rapporten ”En väg ut ur våldet. KIBB – behandling för familjer där fysisk barnmisshandel förekommit”.

Det sammanfattas på skriftens baksida:

”Majoriteten av de barn som kommer till socialtjänstens kännedom på grund av misstänkt barnmisshandel fortsätter bo kvar hemma hos sina föräldrar. För de flesta barn gäller detta utan att våldet bearbetats eller att oron för nytt våld har försvunnit.

Barnkonventionen är tydlig – ”barnet ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld.” Samtidigt omfattar flera av de globala målen i Agenda 2030 barns hälsa och utveckling och ett av dem är att eliminera alla former av våld mot barn (mål 16:2)”

Oerhört väsentligt är det att adressera psykiskt våld mot barn. Varför? Det är svårare att upptäcka än fysiskt våld och det ger oftast djupare ärr som är och ofta förblir osynliga.

Mot slutet – på sidan 17 av totalt 20 sidor – i den lilla skriften i A4-format förklaras vad bokstäverna KIBB står för, liksom på baksidan, nämligen

Kognitiv Integrerad Behandling vid Barnmisshandel

Någon begränsning till ”fysisk barnmisshandel” görs inte i presentationen; det anges:

”KIBB innehåller tre parallella behandlingar

• Barnet får bearbeta sina upplevelser
• Den våldsutsatta föräldern lär sig nya positiva föräldrastrategier
• Hela familjen får familjebehandling”

Det förklaras att behandlingen sker i öppenvård, att barn och föräldrar har var sin behandlare, att varje session avslutas med att alla är samlade, att behandlingen följer en strukturerad behandlingsmanual med 16 olika sessioner att gå igenom, en per vecka.

”Våldet och föräldrarnas strategier är i fokus under hela behandlingen.”

Tar socialtjänsten initiativ till att behandla barn som utsatts för barnmisshandel tillsammans med föräldrarna som utövat misshandeln?

Ja, säger Bengt Söderström, som jag en gång för länge sedan varit föreläsare med vid en sammankomst för humanjurister, då han arbetade på Vasa PBU om jag minns rätt. Nu är han sakkunnig på Allmänna Barnhuset och utbildningsansvarig. Han presenterade KIBB tillsammans med en lektor i social arbete, Johanna Thulin, som 2019 disputerade på en utvärdering av denna behandlingsmodell.

Allmänna Barnhuset utbildar i KIBB och certifierar efter genomgången utbildning. Modellen har inspiration från USA och rötter i traumabehandling.

Men det handlar endast om fysiskt våld.

Och detta  våld som  ett trauma för barnet.

Med KIBB ska barnet få hjälp att ”bearbeta  sin våldsupplevelser”, föräldrarna ska få hjälp att inte skuldbelägga barnen för att ”de berättat om våldet” och stödjas att ändra sitt beteende, och barn och föräldrar ska få hjälp att mötas i barnets ”traumanarrativ om misshandeln”. Det utgör fas fyra i behandlingen. Barnbehandlare och föräldrarnas behandlare möts i korridoren, och de olika behandlarna beskrivs hjälpa barnet med barnets traumaberättelse och föräldrarna med sina svar.

I fas tre ska familjen skapa en trygghetsplan, som bland annat innehåller kodord ”som alla kan använda när de upplever att känslorna börjar skena.”

Johanna  Thulin har gjort två undersökningar och konkluderade ”Alla barnen beskrev att våldet upphörde.”Hon har dels intervjuat 20 barn mellan 9 och 17 år. Därutöver har hon studerat effekterna av KIBB genom att be 80 barn att fylla i olika självskattningsformulär vid tre olika mättillfällen. Vid andra mättillfället var det 62 barn och vid tredje 48. Varför det var så olika antal barn som svarade vid de olika tillfällena framgår inte.

I ett stapeldiagram redovisas symptombelastning för en ”jämförelsegrupp, slagna barn före, slagna barn efter, slagna barn 6 mån uppföljn. ”

Traumasymptomen som forskaren Thulin tar upp är: ångest, depression, ilska, Pts, dissociation.

En metodfråga : hur kan barn 3-17 år självskatta ångest, depression, ilska, Pts, dissociation? Det framgår inte. På sid 12 presenteras resultaten:

”Resultaten visar att de våldsutsatta barnen hade signifikant högre symptom till följd av trauma än jämförelsegruppen innan KIBB-behandling avseende samtliga undersökta symptom. Efter behandling fanns inte längre några skillnader avseende nivåer av depression, ilska  och dissociation. Den positiva effekten kvarstod vid uppföljningen efter sex månader, tillsammans med reducering även för symptom på ångest. Resultaten visar såväl på våldets påverkan på barn, men också barns möjlighet att med rätt stöd och hjälp förbättra sitt mående till nivåer i jämförelse med en representativ grupp barn.”

Johanna Thulin svarar på frågan om vad som är unikt med KIBB:

• ”Från barnens synvinkel är det unika att de blivit lyssnade på från det att de avslöjat sin våldsutsatthet. Den vuxna de har berättat för har slagit larm till socialtjänsten, och socialtjänsten har därefter erbjudit familjen en insats som möter de behov barnet har påtalat, dvs att hjälpa föräldrarna sluta använda våld…
• KIBB fokuserar både på att hjälpa den våldsutövande föräldern förändra sitt beteende och bli en mer positiv närvarande och engagerad förälder, men också att hjälpa barnet att bearbeta våldet. I de fall där målsättningen är att en familj ska fortsätta leva tillsammans behöver alla berörda få hjälp utifrån sitt perspektiv och sin roll.”

Johanna Thulins siffror är svåra att förstå så som de presenteras i skriften; det anges att det är 80 barn vid datainsamlingens första fas, 62 i fas 2 och 48 i fas tre (sid 12). Vilka 20 barn har hon intervjuat? Hur gjordes urvalet av de barnen? Hon svarar på frågan om varför KIBB fungerar och svarar bl.a.:

• ”För barnen är det oerhört värdefullt att deras berättelse om våld är i centrum och att de inte behöver anpassa sig efter andra förklaringsmodeller. Föräldern får hjälp att ta in barnets upplevelse och svara på den och barnet får sina upplevelser validerade.”

På den tredje frågan om hur ”vi kan hjälpa barn att berätta om våld” svarar denna forskare som utvärderat KIBB:

• ”Genom att ta oss tid att lyssna på barn. Många barn försöker berätta men vuxna vill inte riktigt lyssna och sedan agera vidare genom att anmäla till socialtjänsten.
• Skola och förskola kan hjälpa barn genom att dels erbjuda tillitsfulla relationer där barn kan känna förtroende för de vuxna, men det är också viktigt att de tar upp ämnen som barnmisshandel och barns rättigheter.”

Den fjärde och sista frågan om hur ”våldet påverkar relationen mellan barnet och föräldrarna” besvarar Johanna Thulin så här:

• ”Det är vanligt att barn som varit utsatta känner att de inte är lika känslomässigt nära sina föräldrar som barn som inte blir slagna…
• En del barn vet inte när våldet ska komma att ske och de lever med en ständig rädsla för att bli utsatta. Det kan göra att de undviker sina föräldrar och försöker anpassa sig på olika sätt för att inte öka förälderns stress eller ilska.”

Liksom i tidigare webinarer är ett starkt budskap att anmälningar ska göras till socialtjänsten.

Och att undervisa barn om barnmisshandel och barns rättigheter.

Det är ett reellt problem att det inom socialtjänsten saknas kunskaper och metoder, och det är ett problem att barnmisshandel som det talas om inte inkluderar den omfattande psykiska barnmisshandel som barn utsätts för i samband med att de avskiljs från sin ena förälder och påverkas att ta avstånd från denna förälder trots att den föräldern inte slagit dem, eller utsatt dem för sexuella övergrepp.

Det mentala våld mot barnen som de tankereformeringsprocesser (hjärntvätt) som barnen utsätts för kan ge livslånga skadeverkningar. Det är dags att uppmärksamma det slaget av psykiskt våld mot barnen i vårt land.