2020-06-14, Lena Hellblom Sjögren, fil. dr., leg. psykolog skriver om en bok som ger insyn i hur det praktiskt fungerar bortom alla vackra mål och fina principer om hur det ska fungera för att tillvarata barnets bästa.

Alma 8 år var sur och arg på sin mamma när hon kom till skolan, hon sa till sin lärare att mamma kastade skor på henne. Det blev samma dag  orosanmälan till socialtjänsten. Handläggande socialsekreterare beslutade att akutplacera Alma i jourhem för att skydda detta – enligt hennes så kallade skyddsbedömning  – utsatta barn. Almas mamma, Tove Karlsson,  skriver i sin bok ”Makten över barnen” 2018:

”Vårt fall var inte särskilt komplicerat: Alma var ett utsatt barn som blev misshandlat av sina auktoritära föräldrar. Socialtjänsten trädde in för att skydda barnet genom att ta det från dess föräldrar. Systemet fungerade som det var tänkt.”

När Almas föräldrar fått beskedet om att deras dotter inte kommer hem tillfrågades de på socialkontoret om de samtyckte till en SoL-placering, dvs. till en så kallad frivillig placering.

– Samtycker ni till att vi omhändertar Alma?

– Nej, varför skulle vi samtycka till något sånt? svarade vi.

-Om ni inte samtycker LVUar vi henne.

Socialsekreterarna förklarade att om vi samtyckte till en placering skulle vi fortfarande vara Almas vårdnadshavare och behålla ett visst inflytande över henne. Samtyckte vi inte skulle socialtjänsten ta över allt ansvar och alla beslut över henne, kanske skulle de flytta henne till en annan skola, kanske i en annan del av landet. Kanske skulle de hindra henne från att träffa sin mormor. Med LVU kan man aldrig veta säkert. För vårt eget bästa, och framför allt för Almas bästa, borde vi samtycka till en placering.”

Vad var det som hade hänt?

Alma åtta år hade inte packat sin gympapåse som hon brukade göra kvällen innan skoldagen  med gymnastik på schemat. Det blev bråttom på morgonen, gympaskorna var borta, Almas mamma letade och skällde på Alma, och när hon hittade de försvunna skorna kastade hon fram dem på golvet.

Almas mamma berättar att efter tio månaders processande mot polisen och två vändor i kammarrätten fick föräldrarna ut polisförhöret som hållits med Alma – två veckor efter att hon avskilts från dem, sina syskon och sin skola. Det beskrivs hur förhörsledaren i ett barnvänligt  BARNAHUS låter det gå långa tystnader innan hon specifikt och upprepande kräver att Alma  ska berätta det hon berättat för sin lärare i skolan när hon kommit ledsen dit på morgonen två veckor tidigare. Alma säger då:

– Tove slängde en sko i ansiktet på mig

-Var var ni någonstans när hon slog dig med den? frågar polisen.

I journalanteckningarna skriver socialsekreterarna:

”Alma berättar att Tove slagit henne med en sko i ansiktet.”

En situationsbunden engångshändelse har konstruerats om till barnmisshandel, som legitimerar en för kommunens skattebetalare dyrbar placering i jourhem/familjehem. Socialsekreteraren poängterade hur fint Alma hade det i detta hem och hur bra Alma trivdes där. När föräldrarna efter lång tid utan kontakt med Alma fick besöka henne i detta fina familjehem visade det sig att det var

”en ensamstående 65-årig kvinna som hade låtit en flicka bo i ett nedklottrat och illaluktande rum i ett ohygieniskt hus på landet utan andra leksaker än några papper och kritor.”

Tove Karlsson föreslår att beskrivningen av detta hem skulle skickas ut till landets 290 socialtjänster för en bedömning, och fortsätter beskrivningen:

”Om man dessutom låtit Alma berätta om hur hon fick äta ensam ensam i köket medan Eva /den 65-åriga kvinnan som i många år varit jourhems- och familjehemsmamma/ åt i vardagsrummet, och att katterna gick på kattlådan bredvid köksbordet under tiden. Eller Almas klagomål på att det inte fanns någon tvål på toaletten. Eller om man hade nämnt hur Eva negligerade Almas påståenden om att hundarna bet henne. ´Hundar bits inte, de bara leker,´ citerar Alma fortfarande Eva.”

Boken som Almas mamma skrivit tar det som hände Alma som utgångspunkt för en ingående och skarp genomlysning av barnomhändertaganden, som jag anser är konkret och mycket lärorik, ofta med träffande sammanfattande formuleringar, som t.ex den nedan:

”Socialtjänstens verklighetsuppfattning har nästan alltid fått stå oemotsagd. Det omgivande samhällets uppgift har i stort sett varit att skjuta till mer pengar. Kritiker har alltid kunnat avfärdas med att de är barnfientliga eller på något annat sätt moraliskt suspekta. …Om det är ens arbete att omhänderta andras barn är det lätt att inbilla sig att betydligt fler barn behöver omhändertas än vad som egentligen är fallet.”

I boken ges också goda exempel från kommuner, t.ex. Hjo, som har ett fungerande familjestödjande öppenvårdsarbete. Så här sammanfattar Tove Karlsson:

”Barnskyddande arbete inte bara kan göras annorlunda: Det görs redan annorlunda. Det finns 290 kommuner i Sverige och de skiljer sig åt dramatiskt när det kommer till barnavårdsarbete.”

När Alma efter fem månader fick komma hem till sin familj igen var hon inte sitt gamla livfulla jag. Hennes mamma skriver att förhörsledaren ”blev den sista vuxna människan som Alma alls vågade prata med.”