Nyårstankar efter 30 år som psykologisk sakkunnigutredare

Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog i mitt enkvinnoföretag Testimonia

Med egna barn i två generationer, de första två då jag nyss fyllt 20, och de yngsta två då jag var väl över 40, tänker jag att inget för mig är viktigare än familjen. Nu är jag nybliven farmor till mitt sjätte barnbarn och känner en djup tacksamhet över Livet. Själv är jag äldsta barnet i en syskonskara med fyra flickor och fyra pojkar med samma mamma och samma pappa, vilket också fyller mig med glädje och tacksamhet.

Nu är en tid fylld av oro och social distansering. Det vi alla, men framför allt barnen, behöver är kärlek och bekräftelse. Alla barn behöver – för att kunna växa till hela människor – få känna att de är älskade – utan villkoret att för att få sin ena förälders kärlek ska de hata den andra.

I nu 30 år, sedan jag blev mor på nytt till mitt tredje barn då jag var 42 år, har jag utrett barn med föräldrar som separerat. I den första utredningen jag gjorde var det tre barn som hamnat i en korseld av den ena förälderns anklagelser och hat mot den andra. De allvarliga anklagelserna om sexuella övergrepp fick inget stöd. Då hade barnen, som ”skyddats” av sin anklagande förälder, lärt sig att den ena föräldern var bara bra och den andra bara dålig. De förlorade sin ena förälder.

Jag har utrett hur barn, efter att den ena föräldern anklagat den andra för att ha psykiska problem och fått omgivningen att också tro att det är så, likaså fått egen kontroll över barnen. Och uteslutit den andra föräldern ur barnens liv.

Jag har aldrig förstått varför det skulle vara kontroversiellt att tala om att det skadar barnen djupt att utan saklig grund avskiljas från sin ena förälder. Inte heller har jag förstått varför de flesta av mina kollegor inom psykologkåren, och andra professionella, anser att det är ok att barn i vår tid grundlöst ska förlora en mamma eller pappa – och sitt familjenätverk på den uteslutna förälderns sida. Barnen i dessa fall fråntas sin identitet. De kan inte hysa en egen vilja; de har blivit mentalt kidnappade genom att få sina erfarenheter och sina tankar reformerade.

Så många livstragedier har jag mött, så mycket lidande. Inte bara hos barnen och deras föräldrar, utan också hos mor- och farföräldrar, syskon och andra som stått familjen nära. Sjukskrivningar på grund av djup nedstämdhet, depression, kroppsliga sjukdomar som också kan bli följden av den konstanta stressen och tortyren det innebär att få det tyngsta straff en människa kan få: tidsobestämd kontaktförlust med en älskad mamma/pappa eller med ett älskat barn. Ibland blir för tidig död följden. I min bok Barnets rätt till familjeliv är det tre fall av 25 (8 av dem handlar om barn som grundlöst förlorat sina mödrar) som slutar med fyra vuxnas och två barns död.

Borde inte andra och tidiga förebyggande åtgärder vidtas?

Eller ska en överbelastad socialtjänst med generalistutbildade socialsekreterare fortsätta att befästa

resultaten av barnens tankereformering?

Ska barnen fortsatt tillfrågas vilken av sina föräldrar de vill bo hos?

Och om de vill ha kontakt med den andra föräldern?

Hur många barn ytterligare ska förlora halva sig själva?

Inte få bli älskade och bekräftade av dem som skapat dem, av dem som hör ihop med dem?

Är det svårt att förstå att ett barn som lever med en kontrollerande förälders hat och förakt

gentemot den andra föräldern, inte kan hysa en egen vilja?

Är det svårt att ta in den neurovetenskapliga kunskapen om att barnets hjärna inte är utvecklad för

att förstå följderna av den vilja barnet ombedes uttrycka?

Är det rätt gentemot barnet att överlåta beslut barnet inte är moget att ta – på barnet?

Gnagande tankar inför det nya året – med hopp om att det trots allt – ska bli

ETT GOTT NYTT ÅR för dig!