Fundering av Lena Hellblom Sjögren den 24 februari 2022

Vuxenansvar

Barn i vårdnadstvister tillfrågas i regel om vem av sina föräldrar de helst vill bo hos, eller bo mest hos. Barnen tillfrågas ofta också och om hur mycket de vill träffa den förälder som de inte bor hos. Även barn lågt ner i åldrarna påläggs detta vuxenansvar. De ställs inför ett omänskligt val. Det är naturligt för ett barn att tycka om båda sina föräldrar, förutsatt att dessa är goda nog. Barnen har inte en, neurologiskt sett, tillräckligt utvecklad hjärna för att kunna överblicka konsekvenserna av det vuxenansvar de påläggs att ta – inbland så lågt ner i ålder som 7 år. Vår mänskliga hjärna är fullt utvecklad för att kunna förstå innebörden av de val som barn i dag ställs inför först vid 25 års ålder.

Relativism

En lärare vägrade kalla en elev för hen. Diskrimineringsombudsmannen har krävt och fått igenom skadestånd från skolan. Läraren blev uppsagd. Den, som liksom denna lärare, menar att det finns två biologiska kön och två pronomen kopplade till dem: han och hon, riskerar att anklagas för att kränka barnets välbefinnande. Detta gäller de barn som önskar att vara ett annat kön än det barnet är fött till. Antalet barn med en sådan, så kallad könsdyfori, har ökat mellan åren 2008-2018 fullständigt lavinartat.

Hjälper det barn att växa upp till trygga vuxna människor att påläggas ett vuxenansvar de som barn inte är mogna att ta?

Hjälper det barnen att utsättas för den relativism som det innebär att i torgföra att pojkar inte behöver vara pojkar och flickor inte behöver vara flickor – utan de kan välja? Och att låta dem välja det de inte kan förutse följderna av?

När allting flyter och det mesta överlåts till det enskilda barnets val och preferenser – och inga vuxna längre finns som kan sätta ner foten och visa – i och med sina liv – vad som är rätt och vad som är fel – vad som är rimligt och vad som inte är rimligt – hur hjälper det barnen?