Reflektioner av Lena Hellblom Sjögren den 30 juni 2026
I Morgonekot i dag den 30 juni uttalade statsrådet Waltersson att den nya socialtjänstlagen och de ökade anslagen till socialtjänsten innebär en ”historisk satsning på socialtjänsten.” Samma minister uttalade sig i TV dagen innan, den 29 juni ,när det lanserades att en utredning tillsätts för att utreda socialtjänsten, att barnrättsperspektivet inte tillräckligt tillgodosetts. Hon efterlyste barnets röst.
Utredningen tillsätts med anledning av att det börjat sippra ut mediarapporter om socialtjänstens felbedömningar och felbehandlingar av barn och familjer. Felbedömningar som lett till att barn utan saklig och opartiskt utredd grund som grundlagen kräver, har satts i mycket kostbar samhällsvård administrerad av någon aktör inom den miljardindustri som vuxit fram.
Den 1 december 2025 uttalade samma statsråd som ovan citerats att barn som omhändertas ska få det tryggare. Hon talade om att barnen ska kunna bli kvar i sina familjehem där de har en anknytning och slippa föras tillbaka till sina biologiska familjer. Barn kan få kontakt med främmande avlönade vuxna där de placeras, men det kan inte förväxlas med att de har det man menar med anknytning. Genom att bryta kärleksbanden, som nästan alltid finns mellan barnet och någon när och kär i barnets familjenätverk, oftast föräldrarna, blir inte barnet tryggare. Barnet som på icke sakliga och opartiskt utredda grunder omhändertas fråntas sin identitet, och får flera av sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta. Om inte sådana omhändertagandena bryts så fort som möjligt blir barnet lidande – kanske med livslånga skadeverkningar.
Förra året presenterades Utredningen om stärkt barnrättsperspektiv i LVU (SOU 2025:38)
Det är för mig tydligt att det inte är barnets rätt som ska stärkas; det är i stället rätten för dem som tolkar och rapporterar om barnens utsagor och behov, dvs. socialtjänsten, som får sin rätt och makt ytterligare stärkt. Utan att systemfelen som finns i nuvarande ordning reformerats.
Önskvärda reformer för att öka möjligheterna för att barn inte felaktigt omhändertas i tvångsvård, och får sin mänskliga rätt till familjeliv kränkt med stöd av domstolarna som litar på sina socialtjänstkollegors bedömningar och rekommendationer, är att:
- Monokulturen med endast soialsekreterare som utredare ersätts av team med flera professionella – och flera manliga utredare – för utredningar av både orosanmälningar och av vårdnad, boende och umgänge.
- Socionomerna i socialtjänsten får en legitimation att försvara efter fördjupande utbildningar., och ett individuellt tjänstemannaansvar.
- Socialstyrelsen anstränger sig att ge utredarna tillförlitliga utredningsverktyg och nationella riktlinjer att följa. Dessa bör inkludera att barnsamtal skall autentiskt dokumenteras, dvs. barnets utsagor i sammanhang med frågorna som ställts ska spelas in.
Under tre decennier drygt som psykologisk sakkunnigutredare har jag kommit fram till att barn far illa av att deras rättssäkerhet inte tillvaratas vare sig i LVU-mål eller i traditionella vårdnadstvister. I Sverige har ansvariga myndigheter inte, som i flera andra länder, förstått att barns vilja kan manipuleras. Därför behövs multiprofessionella team för tillräckligt kvalificerade utredningar i vårdnadstvister. Det krävs också en lagstiftning som kriminaliserar konstaterad otillbörlig påverkan av barn, dvs. en likartad lagstiftning som den Danmark införde den 1 januari 2025.
Jag vill ta upp ett mål som berör principiellt viktiga barnrättsfrågor och rättssäkerhetsfrågor som på flera sätt knyter an till frågor kopplade till om, i så fall när, och hur tvångsomhändertaganden med hänvisning till LVU kan/inte kan användas i vårdnadstvister:
- Har man som förälder rätt att prata med och hämta sina barn när man tilldömts enskild vårdnad om dem – eller ska man räkna med att domslutet kan blir ogiltigt genom användande av LVU?
- Ska en förälder som tilldömts ensam vårdnad räkna med att bli brottsanklagad då denna förälder vill hämta hem sitt barn?
- Bör barns vilja och inställning till sina båda föräldrar utredas av professionella med adekvata kunskaper om anknytning, barns grundläggande behov, inlärning, suggestion, minne samt om manipulativa personlighetsstörningar?
- Eller ska ordningen med en socialtjänst som i praktiken både utreder, fattar beslut, verkställer dessa, och utvärderar sina egna beslut om barn och föräldrar, bestå?
Efter en lagakraftvunnen dom om ensam vårdnad hämtades ett barn den 5 oktober 2023 av sin förälder som just tilldömts enskild vårdnad av en tingsrätt.
Socialtjänsten beslutade med stöd av LVU att akut tvångsomhänderta barnet. Därmed sattes tingsrättsdomen ur funktion. Socialtjänsten gjorde den förälder, som förlorat både vårdnaden och umgänget, till familjehem.
LVU-beslutet som innebar att barnet placerades hos den förälder som fråndömts vårdnaden och rätten till umgänge, upphävdes av Förvaltningsrätten. Denna förälder som i tingsrätten fråndömts vårdnaden och umgänget brottsanmälde den förälder som av tingsrätten tilldömts vårdnaden, med påståenden om att barnet varit olaga frihetsberövat i samband med att barnet hämtats till sin vårdnadshavare.
Föräldern som fråndömts vårdnaden har – med stöd av socialtjänstens handläggare – sedan hämtningshändelsen för drygt två år sedan fortsatt att omöjliggöra all form av kontakt mellan barnet och den förälder som vid händelsen just hade tillerkänts enskild vårdnad om barnet – och boendet.
Lagrådet borde få i uppdrag att utreda om det är fråga om lagbrott då LVU används till fördel för den ena föräldern i en vårdnadstvist, mot bakgrund av att det manifesterar partiskhet i myndighetsutövning.
Det här är ett mål som väcker större frågor än själva händelsen – om rättssäkerhet, bevisvärdering, myndigheters neutralitet, barns rätt till sina föräldrar och familj, barns rätt att skyddas från ansvaret att välja mellan sina föräldrar, och påverkan i processer där en vuxens konfliktbegär eller kontrollbehov riskerar att bli styrande.
1. Hur ska en rättsstat hantera situationer där lagliga handlingar och efterlevnad av ett domstolsbeslut i efterhand omtolkas som brott, trots avsaknad av faktiska bevis?
2. Hur ska barns utsagor värderas när barn isolerats under en längre tid och barnets berättelser och inställning bär spår av isoleringen och den vuxenpåverkan som skett i denna miljö?
Förebyggande åtgärder
Bör inte kunskapen om att barn i samhällsvård mår sämre och klarar sig sämre i livet ligga till grund för att i så hög utsträckning som möjligt undvika att fatta beslut om att placera barnen utanför barnets familjenätverk? Barn som placeras utanför sin egen familj och därmed förlorar sin identitet löper – i jämförelse med barn i en normalpopulation (Bohman&Sigvardsson. Acta Psychiatrica Scandinavia 1980:61:339-355) – större risk för att
– Inte klara skolan
– Få psykiska problem
– Blir drogberoende
– Hamna i kriminalitet
– Ta sina egna liv
Borde inte den självklara slutsatsen av denna kunskap om risker, och om faktiska allvarliga skadeverkningar för placerade barn (se Ronja Helénsdotter: Court Ordered Care, Göteborgs universitet 2025) vara att försöka förebygga dessa risker för barn och unga genom att tidigt ge barnet i barnets familjenätverk stöd?
Den nya socialtjänstlagen betonar det förebyggande arbetet. Men vad är innebörden, så länge inget görs åt systemfelen?
Ett av de granskade felaktiga – och helt onödiga – omhändertagandena skildras under rubriken fallet Elsa. I dag, den 30 juni, kan vi läsa I DN (artikel av Anna Bodin) att Centrum för rättvisa JO-anmält domstolarna som godtagit de undermåliga utredningarna i detta fall. Som brukligt är utredarna handläggare inom socialtjänsten som inte fått Socialstyrelsens stöd till att få tillförlitliga utredningsverktyg för sitt viktiga arbete.
I ingressen citeras den ideella juristbyråns biträdande chef Alexandra Lloyd:
-Domstolarna har misslyckats med sin viktigaste uppgift – att kritiskt granska myndigheterna och skydda enskildas rättigheter.
En gång var vår nuvarande justitieminister aktiv, vad jag vet, inom Centrum för rättvisa. Han har fortfarande inte svarat på mitt brev om nödvändiga reformer av systemfelen inom socialtjänsten. Tyvärr.
Nu hoppas jag på att det ska bli verkliga reformer och inte bara vackra ord om att lyssna mer på barnen. Barnet som berövas en förälder, eller båda, och får höra bara negativa saker om de nära och kära som de avskilts från, måste för att klara sig själva identifiera sig med den eller de som tagit kontrollen över barnet. Den mentala kidnappningen barnen utsätts för kan jämföras med det som kallas Stockholmssyndromet, då de som tagits som gisslan identiferade sig med gisslantagaren. I ett sådant utsatt läge kan inte det mentalt kidnappade barnet, eller de gisslantagna, uttala en autentisk egen mening. Det betyder att barnets röst inte kan ses som barnets röst, utan uttalade ord som är en effekt av den påverkan som barnet utsatts för.
Avskilda barn - Secluded children 